Inläggav Avantgardet » 02 sep 2009 10:01
Måste fråga, hur bokstavligt tar du det jag säger?
Men hörredu, det finns nu faktiskt tre miljarder av er, inte ska du tro det är så lätt att undvika er. Räcker med att man är lika karismatisk som en gammal disktrasa som stått och möglat under semestern och ändå finns där nåt perverterat fruntimmer det faller i smaken. Å andra sidan kan man inte klandra er, ni har inte mycket till val heller. Disktrasa eller skurmopp liksom. Har svårt att se att jag ens skulle ha nåt, vadå? Har ju för fan bara skulder. Eller skulle väl vara det då, att jag är överdjävligt begåvad. På så många fronter. De lockas antagligen av skenet, du vet nån som är just överdjävlig och vet om det själv, men det är ett bedrägligt sken.
Men nej, kan inte låta bli att fnissa för mig själv, jag "ett livsprojekt"? Nej, det inser du väl själv hur dumt det låter? Jag är ett hopplöst fall, punkt! Till och med min egen mor gav upp redan innan jag hunnit fylla fyra. "Den här är bara för vrickad! Kommer aldrig bli nåt av'n!". Dök ut ur modersskötet med huvudet först, verkade veta var jag var på väg, men i själva verket slant jag bara ut och var för dum för att greppa tag i nåt. Tror inte heller det var någon olycka att jag blev tappad i backen, har inte frågat rakt ut men har mina misstankar. Så några "mammor" råkar jag inte ut för, alls. Är nog lite alldeles för egen. Och lära gamla hundar sitta? Du skulle fortare få en nyckelpiga att spela saxofon, eller nåt i den storleksordningen. Råkar snarare ut för ena riktiga djävla hyndor, men det kan finnas en logik till det också. Kan väl aldrig vara så att jag verkligen, verkligen, verkligen tigger om det? Kan göra såna saker mot mig själv, bara för att djävlas, skulle alls inte förvåna mig. Såna som plågar livet ur mig, som vrider om och kramar diskvattnet ur en. De tycks ha den inställningen till mig: "nu djävlar skall det här svinet få sig!". De tycker verkligen om att få mig att lida, och säkert med all rätt. Kan ju inte annat än reta gallfeber på dem, gör jag ju med mig själv också. Min enda önskan, nånstans i bakhuvudet, är att det är lite ömsesidigt. Och ja, jag erkänner, kan som låta dem få dåligt samvete emellanåt, men med all djävla rätt!
Sen har man ju hunnit bli så pass gammal vid det här laget att man kan ta det, okej, whatever liksom, det är soft ändå, och jag erkänner väl att jag är lite självplågare också, skulle fan bli blekt livet annars, men man låter sig ju likväl luras på de här småfinterna också. Helt plötsligt står man upp till halsen i nån annans värld och dy, och utan sjökort, pass, eller karta. Och inte har man varit vaken nog att anteckna när de utgjutit sig om terrängen, man har varit för upptagen med att utröna vad fan som pågick stunden innan, och stunden innan den, och stunden innan den, bara för att kunna skulptera av det aset och ge tillbaka som present. Så man utlöser nåt slags kavalkad av fyrverkerier när man stapplar runt som en självmordsbenägen fyllbullt alldeles omtöcknad och trampar på varenda djävla mindjävel som finns! (Hur i helvete lyckas man ragga upp Kambodja liksom!? Och gång på gång?) Så lite rätt åt mig är det nog alla gånger. Och tror väl att lite av charmen också ligger i att man aldrig riktigt lär sig, alltid får lov att börja om från början, oavsett vad som sägs när man härsknat till. Så man har i själva verket inget för att man tillägnar sig mitt geni, tror egentligen det är där bitchandet börjar. Att det inte går använda hur som helst efter eget godtycke. Jag sitter och snickrar på nån marmorbyst medan de ber mig göra nån inköpslista. Så man går om varandra, och det blir en massa missförstånd, mången utskällning och försoning. Inte för att jag idealiserar er fruntimmer, vill liksom bara göra nåt snällt och fint som tack för att de står ut med en, men utan att det tar formen av en ursäkt (nån gång vill man ligga före också, på plussidan), och jag antar att de försöker sig på nåt liknande, men allt tar sig djävla knepigt ut i praktiken. Så egentligen har inte mitt liv med kvinnfolket sett särskilt mycket annorlunda ut än det gjort för andra män, och jag kan ha en karriär som relationsrådgivare.
Men ja, det här med att ge mig stryk och att jag förtjänar det. Jag är väl inte särskilt inne på att desarmera minor, tycker det är lite fjantigt med minfält överhuvudtaget, tycker vapen (oavsett offensiva eller defensiva till sin natur) är fegt. Man behöver som inte syssla med sånt. Eller så är det jag som är för dum för att greppa efter nåt där jag gör fritt fall den lilla sträckan mellan modersskötet och graven. Vet ej. Och därom tvistas det. Om jag inte tar i mark som vuxen så måste det ha varit för att nån drog undan den från under fötterna på mig som barn, och även om jag aldrig riktigt känt för att sjunka genom golvet så har jag nödgats fäkta som fan för att återfå balansen och parera knäsvagheten till och från. Hela bygget må luta, jag bestrider det inte - ett långfinger mer eller mindre åt arkitekten gör varken till eller från -, världen är ändå skev så det går jämnt ut. Och sen så haltar man, stakar sig, och får fan feberfrossa, som nån traumatiserad krigsveteran när man blir inkallad på nytt. Så djävla roligt är det inte. Men som man bäddar får man ligga, och bäddar man om sig som en djävla fyllbult som gått vilse i Kambodja, ja, då har man ju att vänta sömn och söta drömmar därefter.
Men skulle det vara lättare för er fruntimmer med mig då? Att hålla koll på en som inte ens har koll på sig själv, men som tar det med ro, jag kan känna frustrationen ända hit, å andra sidan så är det en utmaning värd namnet. Nu är ju inte jag kvinna, men just utmaningen skulle jag kunna tänka mig vara en del av lockelsen. Så är det väl med allt. Men nånstans måste man ju inse att jag är hopplös, fast å andra sidan så kan man fan aldrig räkna ut kvinnorna, det är den lömska biten, i slutändan (eller sån är min erfarenhet, fast den kanske är mer ömsesidig, eller egentligen förvirrad, än jag föreställer mig) överlistar de alltid en. Kvinnan får vårdnaden, hemmet, möblemanget, och förnuftet i behåll, karln får tvångströjan, skulderna, och om han har tur en liten tår att stärka sig med och en snara att hänga sig i. Utgången är given på förhand. Så vad har man lärt (för att nu göra nåt konstruktivt av den här analysen, istället för att bara snacka skit om kvinnfolket, vilket kan vara nog så riktigt i sig)? Dels, förstås, att farsgubben hade rätt hela tiden ("det är billigt att runka, grabbar!"), och att man underskattade honom som liten, men kanske också att det får fan vara så här, det är okej, är det så här det gestaltar sig gång på gång på gång så är jag endera för dum för att lära mig eller så tycker jag om att plåga mig själv, och inget säger ens att det ena utesluter det andra.
Och när man får sig nåt slags ro däremellan (för att återknyta till Oblivions angelägenheter), när man inte befinner sig mitt i stridens hetta, och är utled och tom. Man ska tamejfan uppskatta och vårda de stunderna ömt, man ska helga dem som en kvinnofri hamn. "Den dagen", kan man sen lite gråtmilt nostalgiskt säga, "kände jag mig alldeles som en oförbrukad tampong. Men nu är en nersölad och förstörd, och alls inte mycket till gagn för nån överhuvudtaget". Om inte annat, och det är inte att förakta. Vi män är väl ett slags rov, eller som du själv sade, en "tillfällig lust i kvinnans leda", så låt en för guds skull undslippa det tillfället! Måste väl erkännas vid det här laget, att jag verkligen tycker om att tala illa om kvinnor, och att, som jag redan sagt, förtjänar all skit jag kan få från ert håll. Damn, vilken odåga jag är alltså.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
