Religion - konspiration eller gräsrotsrörelse?

[Avantgardet]

Vet inte ens om jag hade velat vilja, är nöjd med att tillvaron bara drabbar mig. Nåt annat hade väl bara gett beslutsångest. Tack och lov att man slipper! God natt på dig förresten.

[Zokrates]

Du nämner det jag siktade på, allmän utbredd ångest som måste följa av att ligga i ofas med tillvaron, om nu Zizeks tanke om varats-icke-sammanfallande-med-sig-självt stämmer?

G´natt du med.

[mereologi]

Vad menas med att "existensen är essensen"?

Med det menas att man inte ställer upp en värld av Ting, oavsett om man tänker sig dessa som materiella saker eller som immateriella substanser. Utan istället säger man att det essentiella, i den mening det är meningsfullt att hädanefter tala om det "essentiella" (så därför sätter vi det inom citationstecken, för att visa på att begreppet, till syvende och sist, inte motsvarar ett Ting-i-sig), är varat som sådant. Med "är" avser vi inte saker (som sedan har eller äger, eller inte, existens), utan just vara. Under filosofins mer än tvåtusenåriga historia har man helt försummat denna skillnad (den ontiko-ontologiskadifferensen), och täckt över den, genom att tänka sig varat som en sak, en substans. Men det är ju ett verb det rör sig om, inte ett substantiv, rent krasst. Vi (i egenskap av existerande) är inte saker, människor, ståendes i ett förhållande till en annan sak, världen (eller som man gjort sig skyldig till att förväxla det med innan Heidegger) eller varat. Utan vi är dasein, där-varo, och i egenskap av människor deltagande i varat.

Här kan också vara på sin plats att säga några ord om den felläsning utav Heidegger som Sartre företog sig, och som blivit framträdande i existentialismen (som en humanism). Sartre säger att "existensen föregår essensen", vilket inte innebär något krångligare än att vi blir vad vi gör oss till, att vi inte har något bestämt väsen, som avgör hur vi kommer att agera och vårt vara-i-världen kommer att gestalta sig. Med andra ord: att vår identitet är ett resultat av vårt agerande, inte vårt agerande av vår identitet. Sartre missar förstås det väsentliga i Heideggers bestämning av existensen som essensen, vilket ju är att lyfta fram den ontiko-ontologiskadifferensen. Denna differens täcks ju än en gång över av Sartres gest, som sätter begreppen i ett före- och efter- men i det stora hela menar dem vara samma sak. Motsatsen till det Sartre säger "essensen föregår existensen" innebär alltså inget mer än att vi har en substans, ett väsen, och att det bestämmer vårt vara-i-världen, våra handlingar där (den materialistiska determinismen till exempel). Alltså, kort sagt, vad Heidegger säger är att oavsett om du är materialist eller idealist så är du likväl essentialist. Tänker du dig en indeterminerad "själ" ("fria viljan") eller tänker du dig en determinerad materiell kropp så har du ändå inte tänkt vad det innebär att vara. Du har inte tänkt detta "är", men likväl förutsatt det. Det är av precis det här skälet (vara-glömskan) som en dekonstruktion av metafysiken måste till, som vi måste plocka sönder den och visa på vad den "täcker över".

Skillnaden mellan "är" och "vara" tycks vara väldigt stor samtidigt som begreppen är lika, det verkar vara helt olika perspektiv men jag tror att jag fick en bra bild av det nu! När man talar om "vara" använder man sig ju av "kan" vara. Jag ser världen förenklat som massa ”linjer”, som möts i vissa punkter. Där linjer möts finns möjligheter, därav detta ”kan”. Så min slutsats är nog att ”är” är en bedömning gjord utifrån linjernas ändpunkter medan ”vara” är en bedömmning innifrån ”mittpunkten”. Hur ser du på det?

[suchanother]

Bortsett från det sexuella, där vi ständigt längtar, där vi också kramar varandra i ett ständigt försök att få medhåll. Hmm..härligt med farligt.

[Avantgardet]

Vad menas med att "existensen är essensen"?

Med det menas att man inte ställer upp en värld av Ting, oavsett om man tänker sig dessa som materiella saker eller som immateriella substanser. Utan istället säger man att det essentiella, i den mening det är meningsfullt att hädanefter tala om det "essentiella" (så därför sätter vi det inom citationstecken, för att visa på att begreppet, till syvende och sist, inte motsvarar ett Ting-i-sig), är varat som sådant. Med "är" avser vi inte saker (som sedan har eller äger, eller inte, existens), utan just vara. Under filosofins mer än tvåtusenåriga historia har man helt försummat denna skillnad (den ontiko-ontologiskadifferensen), och täckt över den, genom att tänka sig varat som en sak, en substans. Men det är ju ett verb det rör sig om, inte ett substantiv, rent krasst. Vi (i egenskap av existerande) är inte saker, människor, ståendes i ett förhållande till en annan sak, världen (eller som man gjort sig skyldig till att förväxla det med innan Heidegger) eller varat. Utan vi är dasein, där-varo, och i egenskap av människor deltagande i varat.

Här kan också vara på sin plats att säga några ord om den felläsning utav Heidegger som Sartre företog sig, och som blivit framträdande i existentialismen (som en humanism). Sartre säger att "existensen föregår essensen", vilket inte innebär något krångligare än att vi blir vad vi gör oss till, att vi inte har något bestämt väsen, som avgör hur vi kommer att agera och vårt vara-i-världen kommer att gestalta sig. Med andra ord: att vår identitet är ett resultat av vårt agerande, inte vårt agerande av vår identitet. Sartre missar förstås det väsentliga i Heideggers bestämning av existensen som essensen, vilket ju är att lyfta fram den ontiko-ontologiskadifferensen. Denna differens täcks ju än en gång över av Sartres gest, som sätter begreppen i ett före- och efter- men i det stora hela menar dem vara samma sak. Motsatsen till det Sartre säger "essensen föregår existensen" innebär alltså inget mer än att vi har en substans, ett väsen, och att det bestämmer vårt vara-i-världen, våra handlingar där (den materialistiska determinismen till exempel). Alltså, kort sagt, vad Heidegger säger är att oavsett om du är materialist eller idealist så är du likväl essentialist. Tänker du dig en indeterminerad "själ" ("fria viljan") eller tänker du dig en determinerad materiell kropp så har du ändå inte tänkt vad det innebär att vara. Du har inte tänkt detta "är", men likväl förutsatt det. Det är av precis det här skälet (vara-glömskan) som en dekonstruktion av metafysiken måste till, som vi måste plocka sönder den och visa på vad den "täcker över".

Skillnaden mellan "är" och "vara" tycks vara väldigt stor samtidigt som begreppen är lika, det verkar vara helt olika perspektiv men jag tror att jag fick en bra bild av det nu! När man talar om "vara" använder man sig ju av "kan" vara. Jag ser världen förenklat som massa ”linjer”, som möts i vissa punkter. Där linjer möts finns möjligheter, därav detta ”kan”. Så min slutsats är nog att ”är” är en bedömning gjord utifrån linjernas ändpunkter medan ”vara” är en bedömmning innifrån ”mittpunkten”. Hur ser du på det?

Nej, inte mellan är och vara, det är synonymer, men mellan vara och varande. Mellan är och ting. Så jag är ledsen, men du har missförstått. Tror dock inte du kan missförstå detta förtydligande.

[Avantgardet]

Du nämner det jag siktade på, allmän utbredd ångest som måste följa av att ligga i ofas med tillvaron, om nu Zizeks tanke om varats-icke-sammanfallande-med-sig-självt stämmer?

G´natt du med.

Vad Zizek har i åtanke är närmast något tvångsmässigt, och som inte finner sitt upphov i nåt lyckosträvande, eller lustbetonat. Patologiskt beteende egentligen, och precis det menar Zizek vara det som återstår när vi konstaterar att vår bild av verkligheten aldrig riktigt helt sammanfaller med vår upplevelse av den. Om man tar byråkratin som exempel. Den ska teoretiskt sett lösa en massa praktiska frågor, men det blir ett slags överskott, något som skjuter över våra beräkningar. Och det är just dödsdriften i den här bemärkelsen. Något sjukligt, som inte söker lusten. Något vi per definition inte kan "förklara". En typ av alien som lever mitt ibland oss, och i oss.

Det du berättade tog snarast resonemanget och gjorde något annat av det, förvisso besläktat, men bygger på en annan förståelse av de ingående begreppen. Det liknar mer dödsdriften som den återfinns hos en del andra författare, vad jag skulle säga vara en vulgär tolkning av den. På samma gång har du i berättelsen en del intressanta kopplingar till nåt daoistiskt, och kanske är det så att din tolkning av dödsdriften också är mer österländskt buddhistisk än vad den är freudiansk. Jag säger inte ens emot, tycker att du har en del tänkvärt i det du säger, och det är ju en bra berättelse, men det är likväl något annat.

[dokido]

är inte vår bild av verkligheten vår upplevelse av verkligheten?

fast jag gillar meningen, som en störning, intressant

[Avantgardet]

Är jag så notoriskt svårförstådd? Jag medger att jag slarvar som fan, i synnerhet när jag håller på att stupa och ser dubbelt, men jag tycker ju att jag varit förhållandevis klar med de här utläggningarna. Okej då, så här: hur detaljrik och exakt teori vi än gör oss, så kommer den alltid att skilja sig från den upplevda verkligheten, de sammanfaller aldrig helt, då skulle vi väl förövrigt missta teorin för verklighet, vilket vi väl inte vanligtvis gör ens med de allra bästa av teorier?

[Anders]

Nej, inte mellan är och vara, det är synonymer, men mellan vara och varande. Mellan är och ting. Så jag är ledsen, men du har missförstått. Tror dock inte du kan missförstå detta förtydligande.

Hehe, jag har kommit en bit i Varat och Tiden nu...

[Avantgardet]

Nej, inte mellan är och vara, det är synonymer, men mellan vara och varande. Mellan är och ting. Så jag är ledsen, men du har missförstått. Tror dock inte du kan missförstå detta förtydligande.

Hehe, jag har kommit en bit i Varat och Tiden nu...

Och visst är den bra! Det är mycket som ställs på sin ända, som man tidigare tagit för självklart, och får de tidigare självklarheterna att framstå som fattiga fantasifoster, medan Heidegger jobbar sig allt djupare in i sinnet på en med sina robusta tyska kvalitetsverktyg. Han är helt klart värd besväret. Man tillägnar sig förstås aldrig allt i en bok, oavsett om det är en fjäderlätt novell eller blytung tysk filosofi, inte ens om man läser om den flera gånger.

Hjälpte den där distinktionen dig, Anders, eller hade du redan koll på det där? Jag tänkte, med att du citerade och så. Men det där är som den primära distinktion som hela verket kretsar kring (den ontiko-ontologiska differensen), så tar man fasta på den och håller den vagt i minnet medan man tragglar sig fram genom den tyska snårskogen, så tror jag man kan få ganska stor behållning, och slipper dechiffrera varje mening för sig. Fråga hemskt gärna om du har funderingar kring Heidegger, är mer än gärna till hjälp där (om jag kan), det är minst lika nyttigt för mig själv. Och, på tal om inget, din förebannade nörd!

[dokido]

Är jag så notoriskt svårförstådd? Jag medger att jag slarvar som fan, i synnerhet när jag håller på att stupa och ser dubbelt, men jag tycker ju att jag varit förhållandevis klar med de här utläggningarna. Okej då, så här: hur detaljrik och exakt teori vi än gör oss, så kommer den alltid att skilja sig från den upplevda verkligheten, de sammanfaller aldrig helt, då skulle vi väl förövrigt missta teorin för verklighet, vilket vi väl inte vanligtvis gör ens med de allra bästa av teorier?

hm, låt mig återkomma, jag har lite problem att formulera mig märker jag, mina begrepp och vad jag menar verkar inte stämma

[Anders]

Nej, inte mellan är och vara, det är synonymer, men mellan vara och varande. Mellan är och ting. Så jag är ledsen, men du har missförstått. Tror dock inte du kan missförstå detta förtydligande.

Hehe, jag har kommit en bit i Varat och Tiden nu...

Och visst är den bra! Det är mycket som ställs på sin ända, som man tidigare tagit för självklart, och får de tidigare självklarheterna att framstå som fattiga fantasifoster, medan Heidegger jobbar sig allt djupare in i sinnet på en med sina robusta tyska kvalitetsverktyg. Han är helt klart värd besväret. Man tillägnar sig förstås aldrig allt i en bok, oavsett om det är en fjäderlätt novell eller blytung tysk filosofi, inte ens om man läser om den flera gånger.

Hjälpte den där distinktionen dig, Anders, eller hade du redan koll på det där? Jag tänkte, med att du citerade och så. Men det där är som den primära distinktion som hela verket kretsar kring (den ontiko-ontologiska differensen), så tar man fasta på den och håller den vagt i minnet medan man tragglar sig fram genom den tyska snårskogen, så tror jag man kan få ganska stor behållning, och slipper dechiffrera varje mening för sig. Fråga hemskt gärna om du har funderingar kring Heidegger, är mer än gärna till hjälp där (om jag kan), det är minst lika nyttigt för mig själv. Och, på tal om inget, din förebannade nörd!

Nörd vet jag inte om jag är. Antar att det är något i det jag skrivit tidigare som fick dej att skriva det. Undrar vad? Annars så är det rätt så tough going än så länge. Det är första gången jag ger mig på ett så pass ambitiöst filosofiskt verk. Nomenklaturen är en utmaning, många filosofiska facktermer som jag inte kommit i kontakt med. Får läsa flera gånger. Men det rullar på, och han tänker i hyfsat mina banor så här långt. Det var din definition som fick mej att tänka på det jag läst, där han strukturerar upp vara och är-begreppen. Så jag är väl hyfsat med.

[Avantgardet]

Nej, inte mellan är och vara, det är synonymer, men mellan vara och varande. Mellan är och ting. Så jag är ledsen, men du har missförstått. Tror dock inte du kan missförstå detta förtydligande.

Hehe, jag har kommit en bit i Varat och Tiden nu...

Och visst är den bra! Det är mycket som ställs på sin ända, som man tidigare tagit för självklart, och får de tidigare självklarheterna att framstå som fattiga fantasifoster, medan Heidegger jobbar sig allt djupare in i sinnet på en med sina robusta tyska kvalitetsverktyg. Han är helt klart värd besväret. Man tillägnar sig förstås aldrig allt i en bok, oavsett om det är en fjäderlätt novell eller blytung tysk filosofi, inte ens om man läser om den flera gånger.

Hjälpte den där distinktionen dig, Anders, eller hade du redan koll på det där? Jag tänkte, med att du citerade och så. Men det där är som den primära distinktion som hela verket kretsar kring (den ontiko-ontologiska differensen), så tar man fasta på den och håller den vagt i minnet medan man tragglar sig fram genom den tyska snårskogen, så tror jag man kan få ganska stor behållning, och slipper dechiffrera varje mening för sig. Fråga hemskt gärna om du har funderingar kring Heidegger, är mer än gärna till hjälp där (om jag kan), det är minst lika nyttigt för mig själv. Och, på tal om inget, din förebannade nörd!

Nörd vet jag inte om jag är. Antar att det är något i det jag skrivit tidigare som fick dej att skriva det. Undrar vad? Annars så är det rätt så tough going än så länge. Det är första gången jag ger mig på ett så pass ambitiöst filosofiskt verk. Nomenklaturen är en utmaning, många filosofiska facktermer som jag inte kommit i kontakt med. Får läsa flera gånger. Men det rullar på, och han tänker i hyfsat mina banor så här långt. Det var din definition som fick mej att tänka på det jag läst, där han strukturerar upp vara och är-begreppen. Så jag är väl hyfsat med.

Nörd syftade helt enkelt på det faktum att du läser Heidegger. Och absolut, nomenklaturen är inte bara en utmaning utan rent av ett gissel. Inte blir det bättre att många av "facktermerna" är egna för Heidegger. Givetvis långt ifrån alla, men han tvingas ju mer eller mindre uppfinna ett helt språk och helt nya sätt att tala om saker för att kunna belysa dem. Han är ju oerhört intressant, inte minst för att förankrar sitt tänkande i den helt vardagliga världen, i vår direkta praktik. Filosofin och vardagsvärlden blir hos honom en och samma sak, inte två helt skilda aktiviteter som det för det mesta varit genom filosofins hela historia. En stor förtjänst med att ha läst Heidegger är att han fungerar i mångt och mycket som en nyckel till all senare kontinental filosofi. Men fråga om du hittar nåt suspekt, gör det, ser du inte hur jag ber dig på mina bara knän! Finns det något bättre än att få brottas med Heidegger? Strunt i fruntimren liksom!

[J R Auk]

Avantgardet, du har just gett lön för min möda. Och den pompösa bubblan brast.

Vad fan tar det åt dig karl!

Vad tror du om jag säger att jag instämmer till fullo i ditt första stycke? För det gör jag. Men du missar den rationella härledning jag anser mig berättigad att dra från detta som vi delar. Nämligen att den ordning som redan föreligger redan vilar på en rationalitet, som vilar på en föreliggande rationalitet i en oändlig regress. Och då måste vi fråga oss vad målets arche var?

Fast det är ju just detta som Derrida har visat oss, och Heidegger är här fortfarande nostalgisk (som Logos tog fasta på i en annan tråd, när han talade om Heideggers släkstkap till daoismen, så inbillar sig ju Heidegger fortfarande att det är något som "flytt" oss, ursprunget, eller "gudarnas flykt", som han kallar det). Och det är precis här den nietzscheanska affirmationen blir väsentlig (om man skall ge någon syftning alls på något positivt innehåll eller nåt slags teori, fast det kanske snarast är att betrakta som en uppmaning, utan att vara ett påbud, alltså snarast en upplysning - i alla de här relevanta bemärkelserna, och detta leder oss självfallet in på såna självmotsägelser som en "religion utan religion", i strikt mening - i dekonstruktionen). Att vi aldrig kommer erhålla den där fasta grunden att stå på skall inte sörjas, det är tvunget att tillgripa ett betungande gravallvar, en lika rimlig reaktion är lekens glädjefulla frihet.

Antingen hamnar du i en oändlig regress, eller så hamnar du i en cirkulär logik, så jag är helt med dig där. Därför blir den paradoxala slutsatsen också att inget egentligt arche nånsin fanns där, eller att "'ursprunget' är ett supplement". Här blir det alltså tydligt att rationaliteten är just en transcendental signifiant, som vi förutsätter/antar. Och med antagandet följer hela systemet. Alltså därav allt tal om den transcendentala signifianten som den strukturerande principen.

"Inget egentligt" som i ett ting kan jag gå med på men "inget egentligt" som ett faktum (Det vi de facto lade som grund, vilket följer av våra antaganden och definitioner av "rationalitet" som något som kräver ett mål. Men vi kan också direkt sluta oss till att det inte är ett ting då teleologin är just en relation, målet stipulerar och får substans endast av det som står mellan stipulationens uppfyllande. Här ser jag personligen hemvisten för Nietzsches vilja till makt.) vill jag anta. (Fan vilken mening, skall försöka skärpa mig). Vad det gäller ditt tal om den transcendentala signifikanten så uppfattade jag inte ditt tal tidigare som syftande till samma sak. Märk att jag inte sagt att si och så skall vi göra för att ge absurditeten återinträdet. Jag påpekade enbart att vi inte kan ta rationaliteten som hierarkiskt överordnat då det är godtycke, om än ofrånkomligt, och inte rationellt. Jag var alltså inte positiv i min utsaga och behöver inte denna signifikant du nu talar om.

Min lösning, som jag egentligen inte presenterat. Har att göra med min språkteori, om språket som en abstraktion. Och liknar denna "gudarnas flykt" och kan anknyta till gudarnsas språk som just gudomligt, och i behov av tolkning, alltså begreppsliggöras. Jag upplever ju att det finns något utanför språk och begrepp. Något mer basalt, som vi så klart inte kan tala om. Vi behöver alltså släppa just språket och dess abstraktion för att närma oss fenomenet och lägga en värdegrund direkt och utan abstraktion. Sen kan vi rationellt ta oss an världen igen.

Här får du gärna kommentera vad du anser om dess behov av en signifikant, då det inte kommer till att betyda något i dina begrepp, och enbart kanske ens kan tas i bruk av begreppen. Det betyder alltså ingenting. Har ingen begreppslig mening, utan är närvarande utanför den språkliga sfären.

Det mål som hela tiden har väglett oss. Enkelt svarar vi organismen. Vi har tillgripit medel för vår rena överlevnad. Men, och här hoppas jag på medhåll, överlevnaden har blivit menlös, därför vårt existentiella tvivel, därför vår filosofiska verksamhet. Så vad gör vi, vi söker genomlevandet. Affirmationen av livet, mer än bara att leva efter det har levts. Så vad gör vi? Min poäng är att vi måste återvända till det absurda, det som rationaliteten har förvaltat (Och du kan spana bak i tråden, detta är vad jag hela tiden har hävdat).

Jag tror inte jag egentligen har nåt att invända emot det, jag instämmer snarast. Det som skulle kunna invändas är vad detta "absurda" ens skulle kunna betyda utan att vi antar rationaliteten? I och med att de är motsatser, och spelar mot varandra i samma system. Gör man sig kvitt det ena så åker det andra ut i samma veva. Eller som Nietzsche säger: "Gör man sig kvitt den riktiga världen, så gör man sig kvitt den falska också". Här har man ju samma problem, en annan transcendental signifiant förvisso (det "riktiga", vars motsats är "oriktiga" och som det är hierarkiskt, och normativt, överordnat), och med precis samma problematik. Det "riktiga", det "förnuftiga", det "sanna", alla dessa binära motsatser, där den ena termen liksom i sig skall överskrida samma system så det förutsätter.

Derrida säger i en intervju (i "Positions"), att dekonstruktionen, för att alls åstadkomma något, inte bara kan peka på något, utan måste ingripa och kasta om förhållandet. Alltså att sätta det absurda ovan det förnuftiga. Det är så den har sin verkan så att säga. Men man får ju inte glömma att också detta är precis lika godtyckligt, och inte Sanningen själv. För att vara verksam måste den alltså göra så, men den antar det inte som något nytt fundament att stå på.

Men dekonstruktionen är ju en språklig analys. Varför den aldrig rör sig utanför begreppen. Den har inget utrymme utanför språket. Och om man som jag förutsätter att språket är en abstraktion, så förutsätter man att språket är rationellt. Varför vi inte kan göra en språklig analys irrationellt. Och irrationalitet brukar just också vara något som vi kallar oövertänkt, oöversynat, ej beggreppsliggjort och logiskt utsatt för dess härledningar.

Och jag är ju för att helt enkelt släppa språket. Att söka leva, som många österländska traditioner gör gällande, utan förnuftet, utan bodhi. Alltså upplys dig själv och släpp det sen. Jag tycker mig ha upplevt det brott som begreppen lägger på en upplevelse och alltså har jag en upplevelse av att jag besitter minnen som gör gällande att det är möjligt att uppleva begreppslöst och därmed kontextlöst. Det är en affirmation men också ett uppgivande. Det är den yttersta makten, att vila utan anspänning, utan föregripande, utan att vara redogjord. Att inte anta en rationell princip. Det är ju irrationellt i så mån att vi genom att inte föregripa släpper den kontroll vi har över situationen och vi kan inte garantera tex liv och leverne, inte för att vi någonsin kan det, men vi kan inte tro att vi garanterar så som vi gör när vi föregriper och kategoriserar efter "riskfaktorer" och liknande.

Även i det andra stycket ger jag dig mest medhåll, men inte riktigt. För det är enligt mig dags att lägga i dager vad som gav rationaliteten dess mål. Eller skall vi godta vårt godtyckliga logos? Nej, det är väl tex vad dekonstruktionen syftar till (har aldrig förstått det där till fullo då den förnekar så mycket som söker klargöra den för en icke insatt).

Rationalitetens mål. Vi har redan då fallit tillbaka i samma språkliga fälla. Se ovan, kanske jag klargjorde något där. Derrida talar om "etiken" hos dekonstruktionen (t.ex. i "Politics of Friendship" eller "Marx spöken"), om man kan säga så, som något som görs idag på basis av vad som "komma skall" (kritiken av demokratin idag t.ex. måste grundas på en framtida och bättre demokrati imorgon). Här skiljer han ju på lagens rätt och rättvisa, och rättvisan är ständigt förskjuten på framtiden, vilket ju inte lagens rätt är. Så Derrida är närmast att betrakta som motsatsen till en utopist. Hans uppmaning blir istället att aldrig tro sig sitta på den slutgiltiga lösningen, aldrig tro sig ha absolut rätt, utan alltid hålla för sant att saker och ting kan göras bättre. Hans "etik" är inte helt ointressant.

Jag tycker du driver ut mot spår som jag inte riktigt finner relevanta. Dels för att du och jag skiljer oss åt fundamentalt i hur vi förstår begrepp och livet. Se min redogörelse för dekonstruktion som en språklig, begreppslig, aktivitet och dess antagande av den rationella principen.

Jag säger dock samma sak som du radar upp i slutet. Rationaliteten, då den alltid bygger på antagna mål, är en institution. Vår mest personliga institution. Och som institution så upprättar den, och kräver medhåll för att införlemma oss i den. Här har jag förstås en psykologisk teori om varför det är så, hur det kan vara meningsfullt att tala om vårt förnuft som något vi går med i. Vår rationalitet som något som vi stämmer in i osv.

Själva poängen är ju att vi måste öppna upp oss för det "irrationella" ja till och med det "absurda". Det är alltså en normativ utsaga om hur vi skall behandla livets primära värden. Här finns kopplingar vi inte bör förringa till Nietzsches idé om estetik (om summeringen tillåts) som något primärt för oss. Som ett uttryck för makt, hierarkiskt ordnat över annan makt, en föredragen makt. Och vi finner samma uppmaningar på många håll. Socialt såväl som personligen. Släpp föregripandena som institutioner, inre och yttre, ålägger oss, och sök nya värden, egna värden.

Och här kan vi exemplifiera hur jag skiljer mig från dig i teori.

Jag förutsätter att värdet inte kommer av begreppet som ges en upplevelse utan jag förutsätter värdet vara det som ger att vi ger ett begrepp av värden. Det är en objektivism som liknar det Kantska empiriska. Det äger giltighet inte gentemot världen utan människan.

I det tredje stycket vill jag bara säga att mörkret är det som ger ljuset dess kraft att ge urskiljning, i ett totalt ljus bländas allt och inget blir synligt. Här ser jag absurditetens återinträde som ofrånkomligt. För att anknyta till det ursprungliga. Vi inser genom rationaliteten (genom att ge proportion till vår upplevelses olika delar) att vi aldrig har flytt det absurda bara ordnat det efter en given princip. Vi har inte upprättat en rationell rationalitet. Målet står i sitt ursprung som givet och godtyckligt.

Ja, håller med, men det är inte fråga om ett återinträde, utan om ett samman-träde (kanske). De hänger ihop, definierar varandra ömsesidigt, man kan inte få det ena utan det andra. Det absurda uppstår tillsammans med rationaliteten - i det att rationaliteten antas, eller förutsätts.

Återigen är risken här att låta sig luras av språket. En rationell rationalitet. Man liksom måste ta till och stapla princip på princip, men man rör sig inte ur fläcken. Det finns ingen den Enda Principen som rättfärdigar alla andra. Det finns inget Absolut Ursprung. Och ändå så förutsätter vi det, när helst vi gör teori, även om så bara i vardagsspråket. Det finns inget enkelt sätt att fly metafysiken, som Wilber tror (men här märker också du att det enda han gjort är att anta en ny transcendental signifiant, som ju är förutsättningen för varje teori, och varje teori är av samma skäl metafysik), eller som de tidiga kritikerna av metafysiken trodde (Nietzsche, Freud, Heidegger). Utan det enda vi kan göra, för att kritisera den, om vi alltså inte bara vill anta en ny metafysik för att kritisera en tidigare, är artikulera dess relation till sig själv.

Ja ett sammanträde. Eller som jag fascinerats av, det jag kan begreppsliggöra som det mest basala för våran upplevelse är kontrasten. Någon lägre nivå kommer jag inte till. Och vad är kontrast? Just ingenting i sig själv; eller om det är något i sig själv, det som det utmålar just ingenting.

Och om vi ändå talar om teorier. Varför teoretiserar jag? Därför att jag inte enbart är en mystiker. För se där går min distinktion av begreppen, vetenskap och mystik. Båda sysslar med samma saker, samma principer, med vetenskapen är noga med att nedteckna sina spår. En mystiker går direkt på målet och skiter i att syna sina fotspår.

Så metafysiken uppträder först när vi söker göra klart vad vi sysslar med, när vi abstraherar. Inte heller finns det den Enda principen för en mystiker, för denne har ett mål till vilket han begagnar alla medel. Sådana ting blir ovidkommande. Och kanske säger du då att varje målmedvetenhet är en teori. Men då undrar jag vad som kan sägas om målet att upprätta ett mål? Eller målet att få sig givet ett mål. Alltså, inte definiera, inte föregripa, vad ett mål är eller kan var.

[JimmyAberg]

Ännu ett insiktsfullt inlägg, kul läsning Auk.