Religion - konspiration eller gräsrotsrörelse?

[J R Auk]

Sen får du ju gärna svara på de faktiska frågorna istället för att osa ilska över att vi alla är så korkade som inte förstår.

Assymetri min vän!

Eller står du fast vid ditt första svar om att begreppet följer av dekonstruktionen?

Då har vi alltså helt plötsligt något som är närvarande? Något som är sant till och med? Det stipuleras ju inte.

[Logos]

Logos, medvetande är ingen självnärvaro att fästa något i heller, jag förutsätter ingen sådan "själ", eller "ego cogito". Jag talar om medvetandet som en berättare, och "jaget" som en berättelse (vulgärt uttryckt). Du talar om "språkförståelse" som att där fanns en Sanning att tillskansa sig. Jag säger att det är frågan om inskriptioner, som ibland har karaktären av vad som i en viss kontext betraktas som "sant". Kolla annars mina svar till mereologi i denna tråd, tycker jag ganska ingående redogjort för det hela.

Jo jag förstår greppet, och håller till viss del med, jag har bara svårt att ge språket en så hegemonisk status, istället för att se det som en av flera värdeskapande och begreppsbildande aktiviteter i ett dialektiskt samspel med andra aspekter av varat. För mig förefaller det spontant vara just ett metafysiskt antagande av någon som antar att all upplevelse är språklig just för att de enda verktyg han har för att tolka skeendena är språkliga. Men, men, jag har lovat dig ganska länge att jag ska sätta mig in i Derridas språkteorier mer och det ska jag göra. "Of Grammatology" står och väntar på mig i bokhyllan...

[Avantgardet]

Osa ilska?

Jag har försökt tyda ditt längre inlägg men jag begriper inte ens relevansen för de saker du drar upp där, och ser inte vad som motiverar dina logiska krumsprång heller.

Ja, i en mening är Derrida en textkritiker, på det sättet som det utsträckta textbegreppet implicerar, men precis av samma anledning är alla, och alla verksamhet, textkritiker, och textkritik, och kan inget annat vara heller. Så du tjänar absolut inget på att kalla oss textkritiker, eller litteraturkritiker, då det drar in dig själv i exakt samma fack.

Och det blir uppenbart helt galet när du försöker påstå att något "felaktigt antas" av mig (och möjligtvis Derrida), att jag skulle anta att "alla far med" en "litterärt historsk[a] definition av den term" som jag skulle ta som mitt begrepp. Vad menas ens med det? Än en gång, dekonstruktionen garanterar ingen mening. Den slår inte fast något, och antar inget heller. Så ditt påstående är helt enkelt felaktigt. Dekonstruktionen talar heller aldrig om författaren, och drar heller inte ut dennes föreställningar ur texten, utan texten står på egna ben, författaren är oväsentlig texten. Den visar på vad vilka antaganden texten vilar på, och vad det leder till. Den tillskriver absolut inte "något allmänt till en specifikt", då har du fått det hela om bakfoten. Den tillskriver inget allmänt överhuvudtaget. Det är just vad den låter bli att göra. Och det är heller inte frågan om nån litteraturkritik som angriper något begrepp i en text med grejer den tar med sig utifrån, utan den använder endast texten mot texten själv, låter den spela mot sig själv, dekonstruktören inför inget nytt, utan visar bara på en läsning som alltid-redan finns i varje metafysisk utsaga som görd.

Vad gäller de här lösryckta citaten du hittat nånstans så är det ju ett tragiskt exempel på din motvilja att sätta dig in i Derridas filosofi (varför?). Och varför du menar det vara nonsens förstår jag inte heller. Vore det inte bättre om du försökte förstå innan du börjar kritisera, så kritiken åtminstone vet vad den sysslar med? I den där intervjun så är ju Derrida inte lika strikt som han annars är, av naturliga skäl, och han söker vara någorlunda pedagogisk istället för exakt.

Kort sagt, läs och sluta gnäll. Sätt dig in i hans "filosofi". Så djävla krångligt är det inte, det må ta lite tid men det är det värt. Har du nån kritik mot mig som du letat fram nånstans, så tar jag det som en uppmaning att läsa in på området för att kunna skydda mig mot den. Och det här med att "gömma mig" bakom dekonstruktionen, vore det bättre att "gömma mig" bakom nåt annat, för oavsett vad jag gör bruk av för argument så har jag ju fått det någonstans ifrån. Bara för att jag försöker ta åt mig äran för dem själv, som du gör, så blir det ju inte mindre utav detta med att gömma sig. Skillnaden är att jag är uppriktig och säger varifrån jag lånat grejer, medan du tar bort namnlappen på rocken och låtsas som att du själv var skräddaren.

Vi kommer inge längre på det här spåret om du inte läser honom, och sätter dig in i kritiken. Jag har redan i den här tråden skrivit allt som du behöver för att förstå den, men du envisas ju med att gå baklänges. Är det för mycket begärt (det är väl bara säga om det är det) att du tar och sätter dig in i Derridas tänkande? Du behöver ju inte, men då kommer du inte bli kvitt den där akilleshälen heller. Just detta med att det är en lösning som "intet är" är lite av poängen (om vi kan uttrycka oss så) men det ska inte tas som en lösning i traditionell mening utan vad man blir varse med "icke-lösningen" är just att det är frågan det är fel på. Det är så man måste förstå dekonstruktionen. Men som sagt, läs.

[Avantgardet]

Logos, medvetande är ingen självnärvaro att fästa något i heller, jag förutsätter ingen sådan "själ", eller "ego cogito". Jag talar om medvetandet som en berättare, och "jaget" som en berättelse (vulgärt uttryckt). Du talar om "språkförståelse" som att där fanns en Sanning att tillskansa sig. Jag säger att det är frågan om inskriptioner, som ibland har karaktären av vad som i en viss kontext betraktas som "sant". Kolla annars mina svar till mereologi i denna tråd, tycker jag ganska ingående redogjort för det hela.

Jo jag förstår greppet, och håller till viss del med, jag har bara svårt att ge språket en så hegemonisk status, istället för att se det som en av flera värdeskapande och begreppsbildande aktiviteter i ett dialektiskt samspel med andra aspekter av varat. För mig förefaller det spontant vara just ett metafysiskt antagande av någon som antar att all upplevelse är språklig just för att de enda verktyg han har för att tolka skeendena är språkliga. Men, men, jag har lovat dig ganska länge att jag ska sätta mig in i Derridas språkteorier mer och det ska jag göra. "Of Grammatology" står och väntar på mig i bokhyllan...

Han säger inte att allt upplevande är språkligt (i snäv mening), han säger att också upplevande sorteras under denna "arche-writing". Det är alltså frågan om, t.ex. att varat gör inskriptioner på oss när vi upplever, och att vi gör inskriptioner i varat när vi agerar, för att uttrycka sig förhållandevis direkt. Men, än en gång, det är ingen språkteori, Derrida har överhuvudtaget ingen språkteori, utan han läser alla andra som har språkteorier, och visar hur de antaganden de gör för att upprätta sina språkteorier är exakt desamma som får dessa språkteorier att dekonstruera sig själva. Och visst är det metafysisk karaktär på "arche-writing", men citationstecknen är a och o, och ursprunget är ett supplement. Tar man fasta på de två sakerna så ska det inte vara så svårt att förstå det hela.

Problemet här är ju att man tvingas redogöra för Derridas tankar i samma form som man redogör för någon annans tankar, det vill säga som ett "system" av ett eller annat slag. Man tvingas presentera det som antaganden, som också vi måste göra om vi vill förstå vad det handlar om, men det är frågan om slutsatser, därför kan man (i strikt mening) inte redogöra för dekonstruktionen, utan den måste man ta del av när den är i verket. Det är nämligen enda gången den kan (re)presentera sig själv på det sätt som den måste (re)presenteras för att inte helt förvanskas till sin motsats praktiskt taget.

[Avantgardet]

Sen får du ju gärna svara på de faktiska frågorna istället för att osa ilska över att vi alla är så korkade som inte förstår.

Assymetri min vän!

Eller står du fast vid ditt första svar om att begreppet följer av dekonstruktionen?

Då har vi alltså helt plötsligt något som är närvarande? Något som är sant till och med? Det stipuleras ju inte.

Läs "Of Grammatology", för jag vet inte riktigt vad såna här lösa spekulationer med så luftig logik att det är svårt att se vad som håller den samman ska tjäna till.

Jag fattar inte ens vad det är du invänder emot, eller ens på vilket sätt eller varför. Kan du förtydliga?

[Logos]

Logos, medvetande är ingen självnärvaro att fästa något i heller, jag förutsätter ingen sådan "själ", eller "ego cogito". Jag talar om medvetandet som en berättare, och "jaget" som en berättelse (vulgärt uttryckt). Du talar om "språkförståelse" som att där fanns en Sanning att tillskansa sig. Jag säger att det är frågan om inskriptioner, som ibland har karaktären av vad som i en viss kontext betraktas som "sant". Kolla annars mina svar till mereologi i denna tråd, tycker jag ganska ingående redogjort för det hela.

Jo jag förstår greppet, och håller till viss del med, jag har bara svårt att ge språket en så hegemonisk status, istället för att se det som en av flera värdeskapande och begreppsbildande aktiviteter i ett dialektiskt samspel med andra aspekter av varat. För mig förefaller det spontant vara just ett metafysiskt antagande av någon som antar att all upplevelse är språklig just för att de enda verktyg han har för att tolka skeendena är språkliga. Men, men, jag har lovat dig ganska länge att jag ska sätta mig in i Derridas språkteorier mer och det ska jag göra. "Of Grammatology" står och väntar på mig i bokhyllan...

Han säger inte att allt upplevande är språkligt (i snäv mening), han säger att också upplevande sorteras under denna "arche-writing". Det är alltså frågan om, t.ex. att varat gör inskriptioner på oss när vi upplever, och att vi gör inskriptioner i varat när vi agerar, för att uttrycka sig förhållandevis direkt. Men, än en gång, det är ingen språkteori, Derrida har överhuvudtaget ingen språkteori, utan han läser alla andra som har språkteorier, och visar hur de antaganden de gör för att upprätta sina språkteorier är exakt desamma som får dessa språkteorier att dekonstruera sig själva. Och visst är det metafysisk karaktär på "arche-writing", men citationstecknen är a och o, och ursprunget är ett supplement. Tar man fasta på de två sakerna så ska det inte vara så svårt att förstå det hela.

Problemet här är ju att man tvingas redogöra för Derridas tankar i samma form som man redogör för någon annans tankar, det vill säga som ett "system" av ett eller annat slag. Man tvingas presentera det som antaganden, som också vi måste göra om vi vill förstå vad det handlar om, men det är frågan om slutsatser, därför kan man (i strikt mening) inte redogöra för dekonstruktionen, utan den måste man ta del av när den är i verket. Det är nämligen enda gången den kan (re)presentera sig själv på det sätt som den måste (re)presenteras för att inte helt förvanskas till sin motsats praktiskt taget.

Då är jag med på banan, och detta liknar ju mycket mer den bild jag redan hade av Derrida (undrar vad han skulle tycka om det) och Heidegger. Dä ä bare å läs med andra ord!

[JimmyAberg]

Avantgardet, här har jag postat ett svar på ett av dina inlägg: http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... 940#131940

[J R Auk]

Osa ilska?

Jag har försökt tyda ditt längre inlägg men jag begriper inte ens relevansen för de saker du drar upp där, och ser inte vad som motiverar dina logiska krumsprång heller.

Ja, i en mening är Derrida en textkritiker, på det sättet som det utsträckta textbegreppet implicerar, men precis av samma anledning är alla, och alla verksamhet, textkritiker, och textkritik, och kan inget annat vara heller. Så du tjänar absolut inget på att kalla oss textkritiker, eller litteraturkritiker, då det drar in dig själv i exakt samma fack.

Och det blir uppenbart helt galet när du försöker påstå att något "felaktigt antas" av mig (och möjligtvis Derrida), att jag skulle anta att "alla far med" en "litterärt historsk[a] definition av den term" som jag skulle ta som mitt begrepp. Vad menas ens med det? Än en gång, dekonstruktionen garanterar ingen mening. Den slår inte fast något, och antar inget heller. Så ditt påstående är helt enkelt felaktigt. Dekonstruktionen talar heller aldrig om författaren, och drar heller inte ut dennes föreställningar ur texten, utan texten står på egna ben, författaren är oväsentlig texten. Den visar på vad vilka antaganden texten vilar på, och vad det leder till. Den tillskriver absolut inte "något allmänt till en specifikt", då har du fått det hela om bakfoten. Den tillskriver inget allmänt överhuvudtaget. Det är just vad den låter bli att göra. Och det är heller inte frågan om nån litteraturkritik som angriper något begrepp i en text med grejer den tar med sig utifrån, utan den använder endast texten mot texten själv, låter den spela mot sig själv, dekonstruktören inför inget nytt, utan visar bara på en läsning som alltid-redan finns i varje metafysisk utsaga som görd.

Vad gäller de här lösryckta citaten du hittat nånstans så är det ju ett tragiskt exempel på din motvilja att sätta dig in i Derridas filosofi (varför?). Och varför du menar det vara nonsens förstår jag inte heller. Vore det inte bättre om du försökte förstå innan du börjar kritisera, så kritiken åtminstone vet vad den sysslar med? I den där intervjun så är ju Derrida inte lika strikt som han annars är, av naturliga skäl, och han söker vara någorlunda pedagogisk istället för exakt.

Kort sagt, läs och sluta gnäll. Sätt dig in i hans "filosofi". Så djävla krångligt är det inte, det må ta lite tid men det är det värt. Har du nån kritik mot mig som du letat fram nånstans, så tar jag det som en uppmaning att läsa in på området för att kunna skydda mig mot den. Och det här med att "gömma mig" bakom dekonstruktionen, vore det bättre att "gömma mig" bakom nåt annat, för oavsett vad jag gör bruk av för argument så har jag ju fått det någonstans ifrån. Bara för att jag försöker ta åt mig äran för dem själv, som du gör, så blir det ju inte mindre utav detta med att gömma sig. Skillnaden är att jag är uppriktig och säger varifrån jag lånat grejer, medan du tar bort namnlappen på rocken och låtsas som att du själv var skräddaren.

Vi kommer inge längre på det här spåret om du inte läser honom, och sätter dig in i kritiken. Jag har redan i den här tråden skrivit allt som du behöver för att förstå den, men du envisas ju med att gå baklänges. Är det för mycket begärt (det är väl bara säga om det är det) att du tar och sätter dig in i Derridas tänkande? Du behöver ju inte, men då kommer du inte bli kvitt den där akilleshälen heller. Just detta med att det är en lösning som "intet är" är lite av poängen (om vi kan uttrycka oss så) men det ska inte tas som en lösning i traditionell mening utan vad man blir varse med "icke-lösningen" är just att det är frågan det är fel på. Det är så man måste förstå dekonstruktionen. Men som sagt, läs.

Hur du kan läsa en text utan att anta något övergår mitt förstånd. Det som du måste anta är betydelsen av begrepp. En text kan aldrig tala för sig själv utan kräver någon som tolkar symbolerna.

Och om du försökte förstå vad jag menar med textkritiker hade du nog lyckats också.

Poängen är just denna, du säger dig inte anta och mörkar på det sättet att alla tolkningar av symboler är just antaganden. Du verkar mena på att det finns immanenta kvaliteter i symbolerna själva, vilket är en rent metafysisk grund för din teori.

Poängen med citaten var att visa att det inte behöver vara så att vi går med på den definition som anges, precis som jag inte behöver gå med på att dina antaganden av vad mina begrepp betyder. Jag frågade vad som händer om jag frågar mig vad det är för nonsens, alltså vad händer om jag alls inte instämmer i de definitioner han begagnar sig av?

Och det är ju återkommande. Säger jag subjekt så kommer du dragande med en kritik mot att ett subjekt överhuvud taget existerar. Du lägger din betydelse i begreppet oaktat vad jag vill mena med det.

Jag eller andra för den delen, kan inte skapa nya begrepp för alla variationer vi vill göra i redan existerande begrepp, så vi använder vedertagna begrepp och söker genom dess kontext visa hur vi använder dem.

Men så läser du det inte. Du läser det som om du enkom har rätt att definiera begreppen och därav dra slutsatser av vad de innebär.

Jag har läst en del av Derrida och jag var faktiskt inte så imponerad. Jag ser honom som intet annat än många andra filosofer jag läser, en produkt av deras behov av det materiella och som sådant sådana som lägger beslag på för att skapa tradition kring, och en kult av.

Men klart att jag kanske inte hittat de rätta ännu.

Problemet som jag ser det är att du trots dina påtalanden om att inget upprättas, antas, förutsätts osv uppvisar just det motsatta. Det blir snarare dogmatiskt, totalitärt, absolut. Jag blir också en textkritker säger du. Varför då? På grund av en slutsats som måste dras av all metafysik, som inte ens existerar. Ser du problemet?

Varför skall jag "sätta mig in" i hans filosofi? Det här är ju svar på din kritik. Du drar ju in honom som någon referens och hänvisar till de referat du gör som någon auktoritet som visar att du har rätt. Det är väl du som står med bevisbördan? Det börjar bli tröttsamt, gå och läs ordentligt själv så att du kan visa på de felaktiga logiska härledningar du menar dig finna. Gå och läs själv så att du kan bemöta svar på din kritik med annat än att du har en supermetod som löser alla problem utan att vara något och som inte kan kritiseras just därför att det intet är.

Bullshit! Sätt dig in i vad andra menar istället, sluta gräva grop vid dekonstruktionens fötter. Det talar inte till din fördela, och ger mig inte mången skäl att ta dig på orden om dekonstruktionens fördelar, att du aldrig kommer med någon kritik av den. Det luktar fisk lång väg. Och ja, jag talar alltid om författaren, just genom psykologiserande kan vi få reda på mening, om vi nu inte har Boken med Orden.

Och testa att läsa för att ta till dig istället för att skydda dig. Ta den riktiga striden istället. Den som vi för med oss själva.

[J R Auk]

Sen får du ju gärna svara på de faktiska frågorna istället för att osa ilska över att vi alla är så korkade som inte förstår.

Assymetri min vän!

Eller står du fast vid ditt första svar om att begreppet följer av dekonstruktionen?

Då har vi alltså helt plötsligt något som är närvarande? Något som är sant till och med? Det stipuleras ju inte.

Läs "Of Grammatology", för jag vet inte riktigt vad såna här lösa spekulationer med så luftig logik att det är svårt att se vad som håller den samman ska tjäna till.

Jag fattar inte ens vad det är du invänder emot, eller ens på vilket sätt eller varför. Kan du förtydliga?

Det räcker väl med att du säger att det kommer en slutsats ur något som inte finns samtidigt som du säger att inga slutsatser ges. Det är så självmotsägande som det kan bli. Klart är att du säkert kan rädda det, och inte menar det som jag läser det. Men varför skall jag ta dina ord i bästa dager? Sådan är inte diskursen vi upprättar här, här slåss vi.

[JimmyAberg]

Hur du kan läsa en text utan att anta något övergår mitt förstånd. Det som du måste anta är betydelsen av begrepp. En text kan aldrig tala för sig själv utan kräver någon som tolkar symbolerna.

Och om du försökte förstå vad jag menar med textkritiker hade du nog lyckats också.

Poängen är just denna, du säger dig inte anta och mörkar på det sättet att alla tolkningar av symboler är just antaganden. Du verkar mena på att det finns immanenta kvaliteter i symbolerna själva, vilket är en rent metafysisk grund för din teori.

Undrar om våra böcker ligger och läser sig själva om nätterna?

[J R Auk]

Hur du kan läsa en text utan att anta något övergår mitt förstånd. Det som du måste anta är betydelsen av begrepp. En text kan aldrig tala för sig själv utan kräver någon som tolkar symbolerna.

Och om du försökte förstå vad jag menar med textkritiker hade du nog lyckats också.

Poängen är just denna, du säger dig inte anta och mörkar på det sättet att alla tolkningar av symboler är just antaganden. Du verkar mena på att det finns immanenta kvaliteter i symbolerna själva, vilket är en rent metafysisk grund för din teori.

Undrar om våra böcker ligger och läser sig själva om nätterna?

Hehe var nog lika bra att nöja sig med det här va

Jag börjar dock ana att det är i materialismen som det här problemet ligger. Eller snarare i en viss tolkning av den. Nån annan som får den aningen?

För övrigt har jag nu fruktlöst i en halvtimma letat efter "Of gramatology" som jag var säker jag beställt, men fann bara "Writing and differance" som jag senare insåg var vad jag sökte. Och som för att vara ärlig jag förstår varför den saknar den pondus som man eftersöker då det är något slags samlingsverk.  :roll:

[Avantgardet]

Nu har visst den där uppblåstheten smugit sig in igen, utan att nåt i sak har förändrats på något sätt. Hade du skäl att släppa den tidigare så har du fortfarande skäl att inte klä på dig den, eftersom du ingenstans rättat till det som tidigare fick bubblan att brista.

Auk, vadå de definitioner han begagnar sig av? Du talar om dekonstruktionen nu som att det vore en teori, något med ett positivt innehåll, men det är den ju inte. Det är i själva verket precis vad den inte är. Jag märker att det blir mindre och mindre meningsfullt att diskutera det här ens, du får helt enkelt lov att läsa Derrida innan vi kan diskutera. Läs "Of Grammatology".

Det du gör nu när du kritiserar mig (och dekonstruktionen) är att du antar din transcendentala signifiant (subjektet i detta fall) och därefter, när du väl lagt din grund och har din språkteori, kan du hävda att du menar något med det du säger eller skriver, något som inte finns i texten, och som är textens egentliga betydelse.

Du hävdar också att jag antar att det skulle finnas en "riktig" definition av ett begrepp, som jag (och Derrida) också skulle anta när jag (vi) bedriver textuell verksamhet. Men, ännu en gång, dekonstruktionen antar inte att det finns någon en-gång-för-alla-fastslagen betydelse hos ett begrepp! Det här är nåt som du bara fått för dig, men jag förstår inte varför eller hur eftersom jag tydligt understrukit att så inte är fallet hela tiden. Det är som att du desperat söker brister i den, men fortfarande måste du läsa på om du vill att kritiken skall träffa. Som du föreställer dig dekonstruktionen nu så förvandlar du den till dess motsats. Och vad fan ska det tjäna till att hålla på med halmdockor? Det kanske roar dig, själv finner jag det bara tröttsamt. Dekonstruktionen säger, praktiskt taget explicit, att mening sprider sig i alla riktningar, den samlar sig inte i en punkt. Tvärtemot vad du säger så understryker dekonstruktionen ideligen att betydelser skiftar hela tiden, så det här snacket om "Boken" som du kör med är obegripligt.

För att visa på hur det ligger till, och för att räta ut ett par frågetecken. Nej, det handlar inte alls om något antagande, utan att symbolerna inte alls är beroende av ditt menande är i själva verket en förutsättning för språket att fungera. Eller vill du verkligen fortsätta hävda det? Skulle betydelsen hos ett begrepp vara beroende av vad utsagesmannen hade i åtanke så hade vi ju inte kunnat läsa texter av sedan länge döda författare och begripa dem. Språkets förmåga att fungera i författaren/utsagesmannens absoluta frånvaro är dess själva möjlighetsvillkor. Kan du invända angående detta? Nej, jag tror inte det.

Begrepp som vi använder har redan definitioner, det är bara kolla ordböcker (men de är ingalunda ensamma om att skapa definitioner, de rymmer bara ett fåtal av de sätt på vilka vi använder ett specifikt begrepp). Det betyder dock inte att jag hävdar att de har endast en definition. Men det är likväl själva villkoret för att vi ska kunna kommunicera. Om mening var beroende av nåt slags animerande menande hos subjektet så hamnar vi ju i solipsistens problematik. Och hur hade du tänkt dig att kommunikation då skulle vara möjlig? Du måste läsa lite noggrannare. Fattar inte vad det är med dig och att spela uppblåst när du fäktas med halmgubbar. Spel för gallerierna?

Ja, det blir "dogmatiskt", "totalitärt", och allt det du nu säger när det måste talas om i termer av påståenden, men det finns ju inte mycket annat att välja på i en diskussion på dessa villkor, och när du vägrar läsa honom. Vill man förklara dekonstruktionen så måste man ju tyvärr lägga fram den som en "teori". Men det blir ju snarast motsatsen till vad dekonstruktionen är. Så det finns ett principiellt problem här. Men nej, det där är inte svar på kritiken, det är däremot ett återfall i precis samma metafysik som tidigare, och då har man helt enkelt inte tagit itu med de problem som postmodernismen erbjuder. Varför envisas du förresten med att kalla dekonstruktionen en "metod"? Det är ju ingen metod, och jag har påpekat detta flera gånger men likväl framhärdar du. Vad är grejen? Du har alltså bestämt dig för en fördom du hyser, istället för att undersöka saken?

Det räcker väl med att du säger att det kommer en slutsats ur något som inte finns samtidigt som du säger att inga slutsatser ges. Det är så självmotsägande som det kan bli. Klart är att du säkert kan rädda det, och inte menar det som jag läser det. Men varför skall jag ta dina ord i bästa dager? Sådan är inte diskursen vi upprättar här, här slåss vi.

Ke? Vadå "slutsats ur något som inte finns"? Nej, dekonstruktionen existerar inte som en sak, det är inget ting, men däremot existerar det som en läsning. Och det är väl alltid ur läsningar vi har erhåller slutsatser? Varför skulle det här ens utgöra ett problem? Vad är kontroversiellt med detta? Du blir liksom tramsig. Vad är poängen att diskutera det här ens? Du radar ju bara upp fler och fler fördomar och missförstånd på varandra. Då är det långt mycket bättre att du läser honom. Men, för att återknyta, jag trodde i min enfald att det fanns nån önskan hos dig att ta dig bortom moderniteten och upplysningstraditionen, i synnerhet som du talade om det absurda och irrationella, men sen verkar du alls inte intresserad av den kritik som finns utav denna tradition, utan verkar istället vilja hålla fast vid den förras principer för att med dem kritisera kritiken av förnuftsdyrkan. Det blir djävligt förvirrat, vilken sida står du på? Varför inte sätta sig in i postmodernistiska tänkare, läsa originalverken, då det ändå är en tematik som du ständigt återkommer till. Jag menar Nietzsche i all ära, men det har hänt en hel del sen honom.

[Avantgardet]

Hur du kan läsa en text utan att anta något övergår mitt förstånd. Det som du måste anta är betydelsen av begrepp. En text kan aldrig tala för sig själv utan kräver någon som tolkar symbolerna.

Och om du försökte förstå vad jag menar med textkritiker hade du nog lyckats också.

Poängen är just denna, du säger dig inte anta och mörkar på det sättet att alla tolkningar av symboler är just antaganden. Du verkar mena på att det finns immanenta kvaliteter i symbolerna själva, vilket är en rent metafysisk grund för din teori.

Undrar om våra böcker ligger och läser sig själva om nätterna?

Är det sånt här man tar till när man inte kan invända i sak? Härskartekniker. Vilken duktig retoriker du är Jimmy.

[Avantgardet]

Hur du kan läsa en text utan att anta något övergår mitt förstånd. Det som du måste anta är betydelsen av begrepp. En text kan aldrig tala för sig själv utan kräver någon som tolkar symbolerna.

Och om du försökte förstå vad jag menar med textkritiker hade du nog lyckats också.

Poängen är just denna, du säger dig inte anta och mörkar på det sättet att alla tolkningar av symboler är just antaganden. Du verkar mena på att det finns immanenta kvaliteter i symbolerna själva, vilket är en rent metafysisk grund för din teori.

Undrar om våra böcker ligger och läser sig själva om nätterna?

Hehe var nog lika bra att nöja sig med det här va

Jag börjar dock ana att det är i materialismen som det här problemet ligger. Eller snarare i en viss tolkning av den. Nån annan som får den aningen?

För övrigt har jag nu fruktlöst i en halvtimma letat efter "Of gramatology" som jag var säker jag beställt, men fann bara "Writing and differance" som jag senare insåg var vad jag sökte. Och som för att vara ärlig jag förstår varför den saknar den pondus som man eftersöker då det är något slags samlingsverk.  :roll:

"Nöja sig med det här". Nu sitter han där uppe igen, att han aldrig lär sig. Vad fan är grejen. Högmod går före fall, varför lär du dig inte?

"Pondus"? "Samlingsverk"?

[J R Auk]

Nu har visst den där uppblåstheten smugit sig in igen, utan att nåt i sak har förändrats på något sätt. Hade du skäl att släppa den tidigare så har du fortfarande skäl att inte klä på dig den, eftersom du ingenstans rättat till det som tidigare fick bubblan att brista.

Du har uppenbarligen missat varför bubblan brast

Men det är inte så konstigt eftersom betydelse för dig inte ligger i hur jag begagnar språket utan hur du gör det. Jag förlåter dig alltså.

Auk, vadå de definitioner han begagnar sig av? Du talar om dekonstruktionen nu som att det vore en teori, något med ett positivt innehåll, men det är den ju inte. Det är i själva verket precis vad den inte är. Jag märker att det blir mindre och mindre meningsfullt att diskutera det här ens, du får helt enkelt lov att läsa Derrida innan vi kan diskutera. Läs "Of Grammatology".

Och du talar om den som om det vore en teori, inte ber jag dig läsa om den där boken för det.

Hur menar du att han läser en text utan definitioner av dess ingående begrepp? Finns alltså alla referenser till mening i varje text han läser, eller applicerar du här det där utökade textbegreppet som innebär att han tolkar texten, den specifika, utifrån vad den allmänna texten ger, alltså summan av alla erfarenheter? Endera så blir det absurt eller så blir det trivialt. Hur skall du ha det?

Det du gör nu när du kritiserar mig (och dekonstruktionen) är att du antar din transcendentala signifiant (subjektet i detta fall) och därefter, när du väl lagt din grund och har din språkteori, kan du hävda att du menar något med det du säger eller skriver, något som inte finns i texten, och som är textens egentliga betydelse.

Och du klagar på att jag antar flytande begrepp, var hittar du källan till dina? Vad händer om jag använder ett begrepp i enlighet med en tro av att det är ett annat? Hur bör det utläsas då enligt dig?

Jag skall påpeka att jag förut inte insåg vad du syftade på med signifikant. Jag skall nu inte sticka med under stol med att jag menar en sådan finnas. Och jag hävdar som miles tidigare, det är den värld jag förhåller mig till

Du hävdar också att jag antar att det skulle finnas en "riktig" definition av ett begrepp, som jag (och Derrida) också skulle anta när jag (vi) bedriver textuell verksamhet. Men, ännu en gång, dekonstruktionen antar inte att det finns någon en-gång-för-alla-fastslagen betydelse hos ett begrepp! Det här är nåt som du bara fått för dig, men jag förstår inte varför eller hur eftersom jag tydligt understrukit att så inte är fallet hela tiden. Det är som att du desperat söker brister i den, men fortfarande måste du läsa på om du vill att kritiken skall träffa. Som du föreställer dig dekonstruktionen nu så förvandlar du den till dess motsats. Och vad fan ska det tjäna till att hålla på med halmdockor? Det kanske roar dig, själv finner jag det bara tröttsamt. Dekonstruktionen säger, praktiskt taget explicit, att mening sprider sig i alla riktningar, den samlar sig inte i en punkt. Tvärtemot vad du säger så understryker dekonstruktionen ideligen att betydelser skiftar hela tiden, så det här snacket om "Boken" som du kör med är obegripligt.

Det är väl uppenbart att en som hävdar att han inte har dogmatiska begrepp ändå kan ha dem?

Du måste också inse att mitt problem inte ligger hos dekonstruktionen, det är väl ett trevligt förhållningssätt. Mitt problem ligger med hur du tar dig an den och presenterar den. Och ta det inte personligt, du är ändå en av dem jag respekterar mest, inte avgränsat till det här haket. Men fan måste ju visa det i handling också.

Om det nu är så att du antar att meningen sprider sig i alla riktningar, hur kommer det sig då att min riktning mer än en gång kritiserats?

För att förtydliga vad jag menar med "Boken". Se på kristna tex. De hävdar sin bok som en dogm. Om man sen påpekar att den boken de far med har förändrats under tiden så säger de att det är en nutida analogt exakt översättning till den ursprungliga, med gud som garant förstås. Så Boken som omtalas ligger inte i ett objekt. Det ligger hos subjektet som läser den. Svidande kritik jag vet, men vad fan skall jag göra då?

För att visa på hur det ligger till, och för att räta ut ett par frågetecken. Nej, det handlar inte alls om något antagande, utan att symbolerna inte alls är beroende av ditt menande är i själva verket en förutsättning för språket att fungera. Eller vill du verkligen fortsätta hävda det? Skulle betydelsen hos ett begrepp vara beroende av vad utsagesmannen hade i åtanke så hade vi ju inte kunnat läsa texter av sedan länge döda författare och begripa dem. Språkets förmåga att fungera i författaren/utsagesmannens absoluta frånvaro är dess själva möjlighetsvillkor. Kan du invända angående detta? Nej, jag tror inte det.

Nej självklart har du rätt!

Behöver jag säga mer? Ok för att gardera mig. Så språk kan inte missförstås då? Det går inte att tolkas fel?

Begrepp som vi använder har redan definitioner, det är bara kolla ordböcker (men de är ingalunda ensamma om att skapa definitioner, de rymmer bara ett fåtal av de sätt på vilka vi använder ett specifikt begrepp). Det betyder dock inte att jag hävdar att de har endast en definition. Men det är likväl själva villkoret för att vi ska kunna kommunicera. Om mening var beroende av nåt slags animerande menande hos subjektet så hamnar vi ju i solipsistens problematik. Och hur hade du tänkt dig att kommunikation då skulle vara möjlig? Du måste läsa lite noggrannare. Fattar inte vad det är med dig och att spela uppblåst när du fäktas med halmgubbar. Spel för gallerierna?

Ja visst har jag fäktats mycket mot halmgubbar på sistone. Problemet är att för mig är de väldigt lika både den ena och den andre.

Varför reducera fenomenet språk? Varför anta att subjektivt menande är dikotomt objektiv betydelse?

När jag läser en gammal text läser jag det just från kontexten om att det är en gammal bok. Du kan ju testa, presentera en äldre bok, tex Kants geografiska antropologier, i ett nyskrivet format och jag tror att folk ser en riktig insnöad rasist. Presentera sedan att det är ett verk från 1700-talet, och folk kommer nog urskilja vad som är tecken på "tidens tempo". En text ryckt ur sin kontext vet vi båda inte har samma betydelse som i sin kontext. Vad hade annars politiker att kasta på varandra? Inte fan sakliga fel, sådant förekommer inte i vår populistiska himmel.

Ja, det blir "dogmatiskt", "totalitärt", och allt det du nu säger när det måste talas om i termer av påståenden, men det finns ju inte mycket annat att välja på i en diskussion på dessa villkor, och när du vägrar läsa honom. Vill man förklara dekonstruktionen så måste man ju tyvärr lägga fram den som en "teori". Men det blir ju snarast motsatsen till vad dekonstruktionen är. Så det finns ett principiellt problem här. Men nej, det där är inte svar på kritiken, det är däremot ett återfall i precis samma metafysik som tidigare, och då har man helt enkelt inte tagit itu med de problem som postmodernismen erbjuder. Varför envisas du förresten med att kalla dekonstruktionen en "metod"? Det är ju ingen metod, och jag har påpekat detta flera gånger men likväl framhärdar du. Vad är grejen? Du har alltså bestämt dig för en fördom du hyser, istället för att undersöka saken?

Absolut inte, jag undersöker allt och fördömer intet. Har hittat guld i skit allt för många gånger för att göra sådana kategoriska misstag, apropå.

Det du missar här är att jag inte primärt argumenterar emot dekonstruktion, som sagt ovan.

Sen är jag ganska övertygad om att jag redan bedriver en slags primitiv dekonstruktion, och har alltid gjort, tja så länge jag mins vilket cannabinoiderna sett till är lagom länge, så jag tänker inte bita mig själv i foten.

Du måste ju tänka på vart du är, varför vi kom hit. Alltså vilket är rummet, och vad hände nyss i det här rummet?

Det räcker väl med att du säger att det kommer en slutsats ur något som inte finns samtidigt som du säger att inga slutsatser ges. Det är så självmotsägande som det kan bli. Klart är att du säkert kan rädda det, och inte menar det som jag läser det. Men varför skall jag ta dina ord i bästa dager? Sådan är inte diskursen vi upprättar här, här slåss vi.

Ke? Vadå "slutsats ur något som inte finns"? Nej, dekonstruktionen existerar inte som en sak, det är inget ting, men däremot existerar det som en läsning. Och det är väl alltid ur läsningar vi har erhåller slutsatser? Varför skulle det här ens utgöra ett problem? Vad är kontroversiellt med detta? Du blir liksom tramsig. Vad är poängen att diskutera det här ens? Du radar ju bara upp fler och fler fördomar och missförstånd på varandra. Då är det långt mycket bättre att du läser honom. Men, för att återknyta, jag trodde i min enfald att det fanns nån önskan hos dig att ta dig bortom moderniteten och upplysningstraditionen, i synnerhet som du talade om det absurda och irrationella, men sen verkar du alls inte intresserad av den kritik som finns utav denna tradition, utan verkar istället vilja hålla fast vid den förras principer för att med dem kritisera kritiken av förnuftsdyrkan. Det blir djävligt förvirrat, vilken sida står du på? Varför inte sätta sig in i postmodernistiska tänkare, läsa originalverken, då det ändå är en tematik som du ständigt återkommer till. Jag menar Nietzsche i all ära, men det har hänt en hel del sen honom.

Ja helt sant, Nietzsche skall man inte stanna vid. Men problemet med dessa postmoderna undersökningar är att de i sina försök i att göra sig kvitt en tradition fastnar i just idén om att upprätta något nytt. Vi behöver inte gå så långt för att finna exakt de här tankegångarna, och det i en tradition som har många år på nacken, och alltså till och med kan presentera ett populariserat material av substans. Jag talar förstås om den österländska filosofiska traditionen, även kallad religion av vissa. Så jag sympatiserar inte så mycket med det jag läst av den "kontinentala filosofin". Det känns för mig främmande och jag läser det genom den förförståelse som givits mig genom de verk jag tidigare läst. Varför jag läser för snabbt och missar många passager.

För övrigt så tror jag på att läsa och sedan reflektera, och då inte några små korta pauser, tid krävs, år krävs. Varför jag aktar mig för att läsa allt för mycket. Jag har ingen önskan att bli en "armchair" filosof. Det som nu gäller är mera naturvetenskaplig litteratur.

Dessutom så läser ju du, om du inte kan redogöra till fullo så är det ju något som är oklart. Så är det åtminstone för mig. Och ett av skälen till att jag gör antagandet att det finns något utanför språket (i den snäva dfinitionen). Jag kan alltså ha förståelse som jag inte kan abstrahera till ett språk.

Det finns ju praktiska sidor av det här också. Vilket kan övas rent konkret och som ger påtagliga resultat. I de regionerna vill jag hellre röra mig nu. Det handlar tex om att inte behäfta min skrift med någon vidare eftertanke utan snarare låta det som ger sig också presentera sig. Borta är den politiska åsyftningen med livet som sådant här.