Jag har skapat mig en egen tråd där jag ska tömma ur mig så mycket tankar jag kan under en kort period. Målet är att hålla igång tråden en månad. Känner ni er inte intresserade av att höra mig prata "lågnivå-goja" så kika inte in i den här tråden.
Tömma tankar har jag behov av och istället för att fly (som en del av mig säger att jag borde) så ska jag tömma så mycket jag kan. Jag lärde mig faktiskt mycket om mig själv bara genom att läsa det jag själv skrivit de senaste dagarna, och jag fick mersmak. Jag använder mig av ett enkelt språk (inte långt ifrån bebisspråk) och jag har ingen vidare utbildning och har därför en mycket begränsad värld av uttryck. Jag har så att säga inte heller hittat någon stadig grund att stå på än, och det kommer resultera i spridda tankar om flera olika ämnen, en del relevanta, och en del som inte är ett dugg relevanta. Det där med att kunna följa en röd tråd kommer nog inte funka så bra här.
Vissa poster lär bli längre, men de flesta kommer nog bli relativt korta. Ibland kommer jag skriva väldigt korta tankar som pga. mitt usla sätt att uttrycka mig på kan uppfattas som försök av mig att vara djup eller försöka att framstå som något jag inte är (något jag själv har reagerat på när jag läst mina egna texter), men i själva verket så handlar det om ett behov av att få ut tankar utan tvång på långa förklaringar, även om det skulle behövas ibland. Ni får såklart tycka eller tro vad ni vill, men härmed utlovar jag en ärlig månad med helt ärliga tankar. Jag står på botten och behöver tala ut, för min egen skull.
Som jag skrivit tidigare så är jag mer av en "hobbytänkare" och absolut ingen filosof eller Einstein som de flesta andra på det här stället. Snarare tvärtom. Skulle ni eventuellt ha frågor eller kommentarer så är de välkomna, men jag kommer att fokusera på att tömma tankar nu. Och jag har lite dåligt med tid i perioder så ibland kan det dröja mellan tankarna och ev. svar.
Det jag vill börja med i den här första posten är en förklaring på mitt beteende i förra tråden. Det är andra gången jag kommer med förklaringar på mitt beteende här, och jag vet inte hur jag ska göra det utan att det låter ursäktande, men igen.. tyck och tro vad ni vill. Jag kan inte annat än att prata ärligt ur mina språkliga begränsningar.
Jag har som sagt en väldigt bräcklig grund att stå på för tillfället efter att ha totalt förkastat allt jag trott på tidigare. Jag är som en Windows XP-programmerare som har hunnit skriva de första 300 raderna kod och nu inte har något annat att förlita mig på. Jag har en någorlunda klar bild av vad jag vill och borde fokusera på här i livet, men jag har inte kommit längre än att jag har en massa tankar och lättare åsikter om saker och ting. Och än så länge tror jag inte att jag har vågat erkänna de flesta av dem tillräckligt för att kunna "implementera" dem i min personlighet. Det är där jag står nu. I försök att få min hjärna att svälja insikterna jag har förlänat och omvandla dem till värderingar. Det har inte gått så bra hittills. Och jag vet fortfarande inte om det beror på att någon del av mig fortfarande tvekar på "insikterna" eller om det är något annat jag inte har tänkt på.
Well well.. nu sätter jag igång. Den röda tråden är - det finns ingen röd tråd.
Oblivions tankar
Moderator: Moderatorgruppen
Jag har en riktigt dålig "berättarförmåga".. det är så illa så jag inte ens vill kalla det en förmåga. Men skitsamma.. jag är dålig på att förklara saker och det kan därför bli mer en kaskad av tankar och meningar än välformulerade förklaringar. Lite som det har varit hittills alltså.
Jag ska försöka bearbeta min raderade post från tråden "Vart tog analysen vägen?" och lägga till fler tankar och bakgrunds"förklaringar" runt varje tanke så det kanske blir aningen mer begripligt. Jag pratade om att inte tala om ovärpta ägg, men jag struntar fullständigt i den biten nu och försöker vara lite konstruktiv istället. Det går för sakta att tänka mig fram genom tankegångarna och det känns helt enkelt som att jag kan nå mina mål snabbare om jag får ner det i text, även om jag inte har nått fram hela vägen än.
Jag ska försöka bearbeta min raderade post från tråden "Vart tog analysen vägen?" och lägga till fler tankar och bakgrunds"förklaringar" runt varje tanke så det kanske blir aningen mer begripligt. Jag pratade om att inte tala om ovärpta ägg, men jag struntar fullständigt i den biten nu och försöker vara lite konstruktiv istället. Det går för sakta att tänka mig fram genom tankegångarna och det känns helt enkelt som att jag kan nå mina mål snabbare om jag får ner det i text, även om jag inte har nått fram hela vägen än.
Innan jag börjar med förklaringen på den raderade posten så tänkte jag ta lite förhistoria.
Mellan 2003 och början av 2009 var jag i en period av extremt mycket tänkande. Runt 2003, vid en ålder av 23 år, vaknade jag upp från min "blundande" livsstil för första gången. Jag märkte att det fanns många väl grundade frågor som jag inte kunde besvara med synsättet jag blivit uppfostrad med, och började dagligen både medvetet och omedvetet att fundera över både stora och små saker.
Jag minns inte exakt vart det började, men jag vet att det var en väldig massa existentiella tankar rörande mig, mitt liv, liv i allmänhet, jorden, evolutionen, universum, och det bortom vårt universum, som lockade mig mest. En av milstolparna var hursomhelst när jag i en djup analys över vad ett liv är för något, länge tittade mig själv i spegeln och såg något annat än en människa som tittade tillbaka. Jag som var så inne i evolutionstankar såg inte ens en apa titta tillbaka. Jag såg förbi det, och såg freaket som var ett resultat av miljarder år av evolution. Det var rent av läskigt att oavsiktligt tvingas bryta alla gamla föreställningar och nå insikten om vad jag INTE var för något. Det var läskigt men otroligt fascinerande att som blind svenne plötsligt upptäcka att jag inte varit det jag alltid trott, och samtidigt förstå att jag borde se mig som något så mycket mer än det jag trott innan.
Under perioden efter det här gick allt ut på att nå högre tankar och insikter och lära mig mer om det lilla jag fått upp ögonen för. Jag ville till varje pris bort från det numer ännu läskigare blundande livet, och ju mer insikter jag fick desto mer rätt kändes det för mig. Jag behövde slita mig loss från det blinda livet och tänkandet var min väg för att lyckas. Tankar blev min trygghet. Det spelade ingen roll hur mycket vissa andra delar av livet förföll, så länge jag hade mina "sanningar" att förlita mig på så var jag nöjd. Jag började tillslut, liksom en viss Avantgardet påpekade, att missbruka tankar. Det är i alla fall vad en psykolog hade kallat det här. Jag minns att jag någon gång under tonåren fick höra att "det är inte bra att tänka för mycket", och jag misstänker att det var något sånt här som den personen varnade för. Att riskera att tappa bort sig helt och hållet. Att sälja sin själ för tankarna. Att inte kunna låta bli att analysera sönder allt i detalj tills det inte finns något kvar. Inte en tillstymmelse till trygghet fanns hursomhelst kvar då den försvann i samma takt som jag förkastade alla gamla föreställningar. Kvar fanns ett enormt sökande, men grunden att stå på var nästan helt borta.
Jag gick över gränsen i tänkandet när jag gick från att ofta drömma mig bort, till att ständigt vara i drömvärlden. Jag märkte på min omgivning att jag började bete mig konstigt. Jag fick blickar som skvallrade om mörka åsikter, och det var av flera personer. För många tillslut. Den ena hälften av mig tittade självsäkert ner på dem och skrattade åt "de blinda satarna", men den andra hälften av mig var skräckslagen. Kunde jag lita på mina insikter? Stämmer de? BORDE jag hitta styrka från dem, eller är jag ute och cyklar och bara lurar mig själv?
(shit vad det här låter som ett Bullen-inslag... men bara o iiiignorera...)
Och än idag är jag halvlost i det här tänkandet, även om det knappt är en tiondel av vad det var förut. Det värsta av allt är att jag fortfarande, efter flera år, inte förstår varför jag inte ens får vissa stora säkra insikter att "tas upp" av mig. Jag vill få dem att bli en del av min personlighet och därmed stärka mitt självförtroende, som liksom personligheten har försvunnit mer och mer. Men det händer inte. Och jag vet inte i vilken tråd jag ska börja rycka i för att lösa det. Det låter logiskt att bara vänta och låta insikterna hamna där de hamnar i sinom tid, men i vanlig ordning är det lättare sagt än gjort. Hur vettiga är insikterna om de behöver månader eller år för att slå rot?
(*mat och sovklockan ringde just*)
Mellan 2003 och början av 2009 var jag i en period av extremt mycket tänkande. Runt 2003, vid en ålder av 23 år, vaknade jag upp från min "blundande" livsstil för första gången. Jag märkte att det fanns många väl grundade frågor som jag inte kunde besvara med synsättet jag blivit uppfostrad med, och började dagligen både medvetet och omedvetet att fundera över både stora och små saker.
Jag minns inte exakt vart det började, men jag vet att det var en väldig massa existentiella tankar rörande mig, mitt liv, liv i allmänhet, jorden, evolutionen, universum, och det bortom vårt universum, som lockade mig mest. En av milstolparna var hursomhelst när jag i en djup analys över vad ett liv är för något, länge tittade mig själv i spegeln och såg något annat än en människa som tittade tillbaka. Jag som var så inne i evolutionstankar såg inte ens en apa titta tillbaka. Jag såg förbi det, och såg freaket som var ett resultat av miljarder år av evolution. Det var rent av läskigt att oavsiktligt tvingas bryta alla gamla föreställningar och nå insikten om vad jag INTE var för något. Det var läskigt men otroligt fascinerande att som blind svenne plötsligt upptäcka att jag inte varit det jag alltid trott, och samtidigt förstå att jag borde se mig som något så mycket mer än det jag trott innan.
Under perioden efter det här gick allt ut på att nå högre tankar och insikter och lära mig mer om det lilla jag fått upp ögonen för. Jag ville till varje pris bort från det numer ännu läskigare blundande livet, och ju mer insikter jag fick desto mer rätt kändes det för mig. Jag behövde slita mig loss från det blinda livet och tänkandet var min väg för att lyckas. Tankar blev min trygghet. Det spelade ingen roll hur mycket vissa andra delar av livet förföll, så länge jag hade mina "sanningar" att förlita mig på så var jag nöjd. Jag började tillslut, liksom en viss Avantgardet påpekade, att missbruka tankar. Det är i alla fall vad en psykolog hade kallat det här. Jag minns att jag någon gång under tonåren fick höra att "det är inte bra att tänka för mycket", och jag misstänker att det var något sånt här som den personen varnade för. Att riskera att tappa bort sig helt och hållet. Att sälja sin själ för tankarna. Att inte kunna låta bli att analysera sönder allt i detalj tills det inte finns något kvar. Inte en tillstymmelse till trygghet fanns hursomhelst kvar då den försvann i samma takt som jag förkastade alla gamla föreställningar. Kvar fanns ett enormt sökande, men grunden att stå på var nästan helt borta.
Jag gick över gränsen i tänkandet när jag gick från att ofta drömma mig bort, till att ständigt vara i drömvärlden. Jag märkte på min omgivning att jag började bete mig konstigt. Jag fick blickar som skvallrade om mörka åsikter, och det var av flera personer. För många tillslut. Den ena hälften av mig tittade självsäkert ner på dem och skrattade åt "de blinda satarna", men den andra hälften av mig var skräckslagen. Kunde jag lita på mina insikter? Stämmer de? BORDE jag hitta styrka från dem, eller är jag ute och cyklar och bara lurar mig själv?
(shit vad det här låter som ett Bullen-inslag... men bara o iiiignorera...)
Och än idag är jag halvlost i det här tänkandet, även om det knappt är en tiondel av vad det var förut. Det värsta av allt är att jag fortfarande, efter flera år, inte förstår varför jag inte ens får vissa stora säkra insikter att "tas upp" av mig. Jag vill få dem att bli en del av min personlighet och därmed stärka mitt självförtroende, som liksom personligheten har försvunnit mer och mer. Men det händer inte. Och jag vet inte i vilken tråd jag ska börja rycka i för att lösa det. Det låter logiskt att bara vänta och låta insikterna hamna där de hamnar i sinom tid, men i vanlig ordning är det lättare sagt än gjort. Hur vettiga är insikterna om de behöver månader eller år för att slå rot?
(*mat och sovklockan ringde just*)
Jag menar inte att jag har upptäckt något som någon annan inte redan har upptäckt. Det jag däremot vill påstå är att jag på en annan nivå (jämfört med de flesta andra "vanliga" människor) har tagit åt mig av den information som forskarna idag presenterar. Den informationen som står i skolböckerna, på nätet, i media - överallt. Jag känner att jag har kunnat släppa lite på de vanliga mänskliga spärrarna genom mitt påtvingade objektiva tänkande. Jag menar de där spärrarna som gör att folk inte flippar ur totalt när de tittar upp på natthimlen, eller de spärrarna som gör att folk i allmänhet inte riktigt kan och/eller vill förstå vårt släktskap med aporna. Eller fiskarna. Eller med stjärnorna. Folk ser och hör vad som sägs, men de kan inte riktigt ta åt sig av det helt och hållet. De förstår inte riktigt ändå fast de litar på informationen som sägs. Det är någonstans där som jag känner att jag har kunnat släppa på mina spärrar "totalt" och verkligen kan ta åt mig av den fantastiska informationen som vi alla egentligen redan vet. Jag vill inte blunda längre, utan njuta av allt det som faktiskt är fantastiskt.
Och som jag skrev innan så kan jag inte förstå hur folk kan låta bli att imponeras mer av verkligheten. Folk går omkring och lever sina liv som om det inte var något obeskrivligt speciellt och vackert som utspelar sig i varje sekund i deras liv. De visar inga tendenser alls på att de är medvetna om att de har "vunnit på lotto varje dag i hela deras liv".
Folk förtränger hellre än att njuta av det unika skådespelet. Jag vet inte hur många gånger jag har stött på folk som "inte riktigt känner sig redo" att ta itu med det här med rymden. Jag läste det senast häromdagen. Människor tycker att vissa sanningar om deras verklighet är så jobbiga så att de hellre förtränger dem. Det verkar vara en överlevnadsinstinkt som tar över för att hindra dem från galenskap, istället för att de bara sätter sig ner och helt enkelt tar kontrollen och accepterar läget och istället försöker få ut något bra ur det. Enjoy the f'n ride så att säga.
Och som jag skrev innan så kan jag inte förstå hur folk kan låta bli att imponeras mer av verkligheten. Folk går omkring och lever sina liv som om det inte var något obeskrivligt speciellt och vackert som utspelar sig i varje sekund i deras liv. De visar inga tendenser alls på att de är medvetna om att de har "vunnit på lotto varje dag i hela deras liv".
Folk förtränger hellre än att njuta av det unika skådespelet. Jag vet inte hur många gånger jag har stött på folk som "inte riktigt känner sig redo" att ta itu med det här med rymden. Jag läste det senast häromdagen. Människor tycker att vissa sanningar om deras verklighet är så jobbiga så att de hellre förtränger dem. Det verkar vara en överlevnadsinstinkt som tar över för att hindra dem från galenskap, istället för att de bara sätter sig ner och helt enkelt tar kontrollen och accepterar läget och istället försöker få ut något bra ur det. Enjoy the f'n ride så att säga.
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Ursäkta om jag stör, men jag kom bara att grubbla lite kring det hela, lite löst snack med andra ord. En fråga till att börja med: har du funderat på om det är något annat som inverkar på ditt tänkande? Till exempel trasslig ekonomi, äter för lite, stress, eller nåt i den stilen.
På frågan om varför vissa "insikter" inte vill slå rot, så inbillar jag mig att det kan bero på att det rör sig just om "insikter", ett slags uteslutande intellektuellt förhållningssätt, och inte något som är upplevt med hela vårt väsen, inte något som är känt. Man kan komma på hur många smarta tankar som helst, men glömma dem lika fort. Det verkar som om det är först när de angår oss på ett mer konkret plan som de fastnar, och det beror väl på att de omsätts i praktik då ganska omgående.
"Insikten" som form skiljer sig inte direkt från vilken sanning som helst annars, oavsett hur trivial, vilka är flera tusen (praktiskt taget) under en dag. Alla saker som folk berättar (förutom där de ljuger), alla erfarenheter man gör, varenda liten pinal i vardagen kan kopplas samman med nån typ av slutledning vi gör på ett eller annat sätt, eller nån form av "insikt" i något. Och sätter man inte igång och diskutera insikten (att grubbla skulle också vara en verksamhet, men då krävs att man håller insikten i minnet hela tiden, och att man begränsar sitt grubblande till just den, och kring den), eller omvandlar den till praktik med andra ord, omgående så blir det troligtvis som med proven i skolan (dvs. man kommer ihåg det inlärda endast så länge, men inte en sekund mer än så).
Så vill du bli en annan (vilket jag inte förstår varför du skulle vilja) så gäller det att ändra praktik, inte ändra ditt tänkande. Eller säg så här: din praktik är "grubblare", och oavsett vilket stoff du som grubblare går och tänker på så förblir du likväl grubblare. Du kan förstås göra nåt annat än grubbla också, fast grubblandet är en rätt skön verksamhet, genom att, ja, vad som helst egentligen. Idrotta på ett eller annat sätt, spela schack, läsa böcker. Precis vad som helst som inte är grubblande.
Hade du kunnat berätta mer ingående vad det är för insikter som du inte kunnat tillgodogöra dig rent praktiskt?
Det här med att uppskatta livet, och att det är så fantastiskt att man lever lyckas du inte slå i mig. Jag skulle inte ge upp min nattsvarta syn på livet för nånting, utan den så förtvinar jag. :)
På frågan om varför vissa "insikter" inte vill slå rot, så inbillar jag mig att det kan bero på att det rör sig just om "insikter", ett slags uteslutande intellektuellt förhållningssätt, och inte något som är upplevt med hela vårt väsen, inte något som är känt. Man kan komma på hur många smarta tankar som helst, men glömma dem lika fort. Det verkar som om det är först när de angår oss på ett mer konkret plan som de fastnar, och det beror väl på att de omsätts i praktik då ganska omgående.
"Insikten" som form skiljer sig inte direkt från vilken sanning som helst annars, oavsett hur trivial, vilka är flera tusen (praktiskt taget) under en dag. Alla saker som folk berättar (förutom där de ljuger), alla erfarenheter man gör, varenda liten pinal i vardagen kan kopplas samman med nån typ av slutledning vi gör på ett eller annat sätt, eller nån form av "insikt" i något. Och sätter man inte igång och diskutera insikten (att grubbla skulle också vara en verksamhet, men då krävs att man håller insikten i minnet hela tiden, och att man begränsar sitt grubblande till just den, och kring den), eller omvandlar den till praktik med andra ord, omgående så blir det troligtvis som med proven i skolan (dvs. man kommer ihåg det inlärda endast så länge, men inte en sekund mer än så).
Så vill du bli en annan (vilket jag inte förstår varför du skulle vilja) så gäller det att ändra praktik, inte ändra ditt tänkande. Eller säg så här: din praktik är "grubblare", och oavsett vilket stoff du som grubblare går och tänker på så förblir du likväl grubblare. Du kan förstås göra nåt annat än grubbla också, fast grubblandet är en rätt skön verksamhet, genom att, ja, vad som helst egentligen. Idrotta på ett eller annat sätt, spela schack, läsa böcker. Precis vad som helst som inte är grubblande.
Hade du kunnat berätta mer ingående vad det är för insikter som du inte kunnat tillgodogöra dig rent praktiskt?
Det här med att uppskatta livet, och att det är så fantastiskt att man lever lyckas du inte slå i mig. Jag skulle inte ge upp min nattsvarta syn på livet för nånting, utan den så förtvinar jag. :)
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Avantgardet skrev:Ursäkta om jag stör, men jag kom bara att grubbla lite kring det hela, lite löst snack med andra ord. En fråga till att börja med: har du funderat på om det är något annat som inverkar på ditt tänkande? Till exempel trasslig ekonomi, äter för lite, stress, eller nåt i den stilen.
Det känns mest som att tänkandet har varit självvalt och att dålig ekonomi, dålig kost och stress inte har påverkat mig speciellt mycket. Jag är ju typ knäckt nu för att det har lugnat ner sig så mycket och jag mer försöker hitta njutningen för att jag borde, snarare än att jag njuter för att... ja.. för att jag njuter. Det ska inte behöva sökas fram. Det ska räcka med att hålla ögonen öppna. Jag vill tänka, fast under lite mer kontrollerade former.
Avantgardet skrev:På frågan om varför vissa "insikter" inte vill slå rot, så inbillar jag mig att det kan bero på att det rör sig just om "insikter", ett slags uteslutande intellektuellt förhållningssätt, och inte något som är upplevt med hela vårt väsen, inte något som är känt. Man kan komma på hur många smarta tankar som helst, men glömma dem lika fort. Det verkar som om det är först när de angår oss på ett mer konkret plan som de fastnar, och det beror väl på att de omsätts i praktik då ganska omgående.
"Insikten" som form skiljer sig inte direkt från vilken sanning som helst annars, oavsett hur trivial, vilka är flera tusen (praktiskt taget) under en dag. Alla saker som folk berättar (förutom där de ljuger), alla erfarenheter man gör, varenda liten pinal i vardagen kan kopplas samman med nån typ av slutledning vi gör på ett eller annat sätt, eller nån form av "insikt" i något. Och sätter man inte igång och diskutera insikten (att grubbla skulle också vara en verksamhet, men då krävs att man håller insikten i minnet hela tiden, och att man begränsar sitt grubblande till just den, och kring den), eller omvandlar den till praktik med andra ord, omgående så blir det troligtvis som med proven i skolan (dvs. man kommer ihåg det inlärda endast så länge, men inte en sekund mer än så).
Så vill du bli en annan (vilket jag inte förstår varför du skulle vilja) så gäller det att ändra praktik, inte ändra ditt tänkande. Eller säg så här: din praktik är "grubblare", och oavsett vilket stoff du som grubblare går och tänker på så förblir du likväl grubblare. Du kan förstås göra nåt annat än grubbla också, fast grubblandet är en rätt skön verksamhet, genom att, ja, vad som helst egentligen. Idrotta på ett eller annat sätt, spela schack, läsa böcker. Precis vad som helst som inte är grubblande.
Det låter logiskt det du skriver. Jag skulle behöva diskutera mer om tankarna och insikterna jag har för att lättare hitta dess rätta platser. Att omsätta dem i praktiken mer än genom diskussion låter svårt, om inte omöjligt, men att diskutera dem mer ska jag testa. Det låter t om. uppenbart nu när jag tänker på det.
Det är vid mer "prövande" situationer som jag inte riktigt känt att insikterna har fäst ordentligt så att jag vågar använda dem. Men kanske är det så enkelt att jag inte riktigt vågat lita på dem för att jag aldrig ens testat dem "in action" tidgare.. Låter logiskt som sagt.
Att "bli en annan" har jag inget behov av. Jag vill mer stärka det nuvarande jaget. Fast det är iofs det indirekta resultatet. Det egentliga målet är att förstå mig på min egna verklighet och att kunna njuta av den exakt så mycket som jag känner att jag borde njuta av den. Sen kommer självförtroende, personlighet och det andra på köpet. Jag önskar bara att det var lättare att hålla fokusen på det intressanta. Men det kanske kommer automatiskt det med när man väl hittat rätt.
Avantgardet skrev:Hade du kunnat berätta mer ingående vad det är för insikter som du inte kunnat tillgodogöra dig rent praktiskt?
Ja du.. det här är the main question. Det handlar om nästan alla insikter som jag har nått. Kan vi inte återkomma till den lite senare när jag har skrivit vidare lite? Jag tror det kan bli ett långt svar och det mesta lär nog komma fram i min kommande (utförligare) förklaring av inlägget jag raderade.
Avantgardet skrev:Det här med att uppskatta livet, och att det är så fantastiskt att man lever lyckas du inte slå i mig. Jag skulle inte ge upp min nattsvarta syn på livet för nånting, utan den så förtvinar jag. :)
Överraskar mig inte det minsta...
Men jag har uppfattat det som att du njuter på dina egna sätt, och det är ju ändå meningen med livet. Alla behöver ju inte njuta av samma saker.
Men.. jag kan ju inte låta bli att inbilla mig att mitt sätt att se på saker känns som en av de ledande när det gäller att kunna finna njutning i livet (jag kan absolut ha fel här). Att kunna njuta av i stort sett allt känns fördelaktigt. Med äkta njutning. Och enbart gällande saker man själv ser som sanningar. Får man kontroll på det så finns det inga gränser för hur långt man kan dra det. Ursäkta formuleringen, men livet skulle vara en lång jävla orgasm om man bemästrade det.
Mitt mål.
Tänkte försöka mig på en närmare förklaring på mitt "missbruk" av tankar.
Jag har nästan alltid mer eller mindre stört mig på mitt egna beteende i olika situationer. I grunden tror jag det handlar om att jag aldrig har haft någon bekväm och naturlig "utgångspunkt" i min personlighet. Är jag glad så är jag sympatisk som de flesta andra, och är jag arg, irriterad osv. så har jag väl en del mindre vackra sidor som de flesta andra, men det är inget jag stör mig på något överdrivet.
Jag vill ha en harmonisk personlighet när jag bara ÄR. När jag varken är glad, arg eller känner något speciellt överhuvudtaget. Vid såna tillfällen (vilket är merparten av den vakna tiden) så trivs jag inte särskilt mycket med mig själv. Pratar jag med människor då så känns det ofta som att jag försöker spela normal och harmonisk för att släta ut mina sociala brister till något omärkbart. Jag spelar så som man borde vara istället för att vara den jag är. Jag vill inte vara osympatisk/oharmonisk. Det känns verkligen som att det finns ett behov där av att anstränga mig att bli något bättre, även fast det klingar en varningsklocka att jag ska ge fan i att fippla med personligheten. Är inte det en paradox? Eller uppfattar jag bara inte situationen ordentligt?
I allt det här arbetet med att försöka komma tillrätta med mig själv så stör jag mig väldigt ofta på resultatet. Det känns som att jag inte jobbar på rätt ställen, och ibland tvekar jag ens på om saker och ting ska jobbas på överhuvudtaget. Det är i det här träsket av "borden" och "måsten" som jag tröttnat på alla teorier och usla "behandlingssätt" som inte funkar, och det är därför jag försökt hitta ett bättre ställe jag kan vända mig till för att få mina svar. Svar som jag äntligen kan lita på och vågar tillåta mig att bygga nån slags personlighetsgrund med. Det är där mitt intresse för det objektiva tänkandet kom in i bilden. Och "mina" universiella sanningar.
Med det objektiva tänkandet (så som det betyder för mig) så tillåter jag mig inte att gå i samma fällor som de flesta människor omedvetet klampar in i. Eller så är det ett medvetet val av dem men de ser det inte som en fälla eller något att undvika? Jag vill inte begränsa mig inom den mänskliga "sfären" av möjligheter, utan nå ut bortom det. Vad finns det för äkta sanningar som vi inte kan uppfatta med våra mänskliga förmågor? Jag vill påstå att de betyder fan så mycket mer än vad vi tror oss förstå. Vi är ju djur. Vad fan vet vi? Hur kan vi säga oss veta något? Hur kan vi hävda oss?
Jag brukar fundera på om mina mentala återvändsgränder är problem som kräver psykologhjälp, eller om det helt enkelt är så här det mänskliga sinnet fungerar, och jag bara inbillar mig att det är ett problem. Mår jag ens dåligt? Jag vet knappt det. Jag är inte i harmoni med mig själv, det vet jag, men är folk i allmänhet i harmoni med sig själva?
Jag har aldrig riktigt känt att jag har kontrollen över mig själv och mitt beteende. Förmågan att sprida dumheter på olika sätt har alltid funnits där helt enkelt, trots oräkneliga försök att komma till rätta med det. Jag hittar alldeles för ofta tendenser hos mig själv som tyder på en form av ointelligens, men samtidigt känner jag mig medveten och förstående på en annan nivå än de flesta andra. Vad är det som räknas?
Värst var det i början när jag utan överdrift analyserade varenda bokstav som kom ur min mun. Ingenting gick obemärkt förbi. Självklart kunde jag inte säga eller skriva "medans" när det uppenbarligen heter "medan". Att skriva några extra punkter i slutet av meningar för att få ett flyt i språket funkade inte längre. Det uppfattas ju som att man försöker framstå som djup och att man minsann tycker att man har fler dolda talanger inom sig som man inte vill sprida hur som helst. Man måste ju vara nobel.
Jag är slav under mig själv och mitt språk. Jag kan inte uttrycka mig längre. Och inte ens när jag har det i åtanke och försöker negligera det så kommer det fram något vettigt. Istället stör jag mig på ord som "negligera". Vad är det som förväntas av mig egentligen?
Hur hittar man sin personlighet?
Nuförtiden glider jag mer på erfarenheter och gammal vana när jag inte kan uttrycka mig ordentligt. Jag ÄR så här nu, och kämpar inte lika mycket för att säga eller skriva allt perfekt. Det blir bara fel som det alltid har blivit. Jag uppfattar mig fortfarande själv som en "wannabe" i sättet jag uttrycker mig på, fast jag innerst inne bara försöker sätta ord på högre tankar än det finns ord till. Så känns det iaf. Men jag kanske inbillar mig?
Jag gillar ordet "lost". Det passar in så jävla bra på mig.
Jag har nästan alltid mer eller mindre stört mig på mitt egna beteende i olika situationer. I grunden tror jag det handlar om att jag aldrig har haft någon bekväm och naturlig "utgångspunkt" i min personlighet. Är jag glad så är jag sympatisk som de flesta andra, och är jag arg, irriterad osv. så har jag väl en del mindre vackra sidor som de flesta andra, men det är inget jag stör mig på något överdrivet.
Jag vill ha en harmonisk personlighet när jag bara ÄR. När jag varken är glad, arg eller känner något speciellt överhuvudtaget. Vid såna tillfällen (vilket är merparten av den vakna tiden) så trivs jag inte särskilt mycket med mig själv. Pratar jag med människor då så känns det ofta som att jag försöker spela normal och harmonisk för att släta ut mina sociala brister till något omärkbart. Jag spelar så som man borde vara istället för att vara den jag är. Jag vill inte vara osympatisk/oharmonisk. Det känns verkligen som att det finns ett behov där av att anstränga mig att bli något bättre, även fast det klingar en varningsklocka att jag ska ge fan i att fippla med personligheten. Är inte det en paradox? Eller uppfattar jag bara inte situationen ordentligt?
I allt det här arbetet med att försöka komma tillrätta med mig själv så stör jag mig väldigt ofta på resultatet. Det känns som att jag inte jobbar på rätt ställen, och ibland tvekar jag ens på om saker och ting ska jobbas på överhuvudtaget. Det är i det här träsket av "borden" och "måsten" som jag tröttnat på alla teorier och usla "behandlingssätt" som inte funkar, och det är därför jag försökt hitta ett bättre ställe jag kan vända mig till för att få mina svar. Svar som jag äntligen kan lita på och vågar tillåta mig att bygga nån slags personlighetsgrund med. Det är där mitt intresse för det objektiva tänkandet kom in i bilden. Och "mina" universiella sanningar.
Med det objektiva tänkandet (så som det betyder för mig) så tillåter jag mig inte att gå i samma fällor som de flesta människor omedvetet klampar in i. Eller så är det ett medvetet val av dem men de ser det inte som en fälla eller något att undvika? Jag vill inte begränsa mig inom den mänskliga "sfären" av möjligheter, utan nå ut bortom det. Vad finns det för äkta sanningar som vi inte kan uppfatta med våra mänskliga förmågor? Jag vill påstå att de betyder fan så mycket mer än vad vi tror oss förstå. Vi är ju djur. Vad fan vet vi? Hur kan vi säga oss veta något? Hur kan vi hävda oss?
Jag brukar fundera på om mina mentala återvändsgränder är problem som kräver psykologhjälp, eller om det helt enkelt är så här det mänskliga sinnet fungerar, och jag bara inbillar mig att det är ett problem. Mår jag ens dåligt? Jag vet knappt det. Jag är inte i harmoni med mig själv, det vet jag, men är folk i allmänhet i harmoni med sig själva?
Jag har aldrig riktigt känt att jag har kontrollen över mig själv och mitt beteende. Förmågan att sprida dumheter på olika sätt har alltid funnits där helt enkelt, trots oräkneliga försök att komma till rätta med det. Jag hittar alldeles för ofta tendenser hos mig själv som tyder på en form av ointelligens, men samtidigt känner jag mig medveten och förstående på en annan nivå än de flesta andra. Vad är det som räknas?
Värst var det i början när jag utan överdrift analyserade varenda bokstav som kom ur min mun. Ingenting gick obemärkt förbi. Självklart kunde jag inte säga eller skriva "medans" när det uppenbarligen heter "medan". Att skriva några extra punkter i slutet av meningar för att få ett flyt i språket funkade inte längre. Det uppfattas ju som att man försöker framstå som djup och att man minsann tycker att man har fler dolda talanger inom sig som man inte vill sprida hur som helst. Man måste ju vara nobel.
Jag är slav under mig själv och mitt språk. Jag kan inte uttrycka mig längre. Och inte ens när jag har det i åtanke och försöker negligera det så kommer det fram något vettigt. Istället stör jag mig på ord som "negligera". Vad är det som förväntas av mig egentligen?
Hur hittar man sin personlighet?
Nuförtiden glider jag mer på erfarenheter och gammal vana när jag inte kan uttrycka mig ordentligt. Jag ÄR så här nu, och kämpar inte lika mycket för att säga eller skriva allt perfekt. Det blir bara fel som det alltid har blivit. Jag uppfattar mig fortfarande själv som en "wannabe" i sättet jag uttrycker mig på, fast jag innerst inne bara försöker sätta ord på högre tankar än det finns ord till. Så känns det iaf. Men jag kanske inbillar mig?
Jag gillar ordet "lost". Det passar in så jävla bra på mig.
-
JimmyAberg
- Inlägg: 932
- Blev medlem: 05 aug 2008 01:56
Problemet är att vi lever i ett samhälle där det antas att vi är självständiga rationella tänkare, vilket vi kanske är i de faser då vi ligger på topp, men möter vi motgångar behöver vi ofta stöd från omgivningen, här är det viktigt att man har en grupp - förstående familj eller annan grupp man kan anförtro sig, har man inte detta är det lätt att man fastnar i sina problem.
Därav varför det finns mycket forum på internet. Det handlar att inse att andra människor kan ge mycket hjälp, bara man vågar - ofta är stoltheten i vägen. När du kommit över "stoltheten" så märker du att alla människor kan vara till din hjälp, och då blir saker och ting dels mycket enklare, och dels mycket mer meningsfulla.
Filosofiforum är ett exempel på en sådan grupp, dock tycker jag att många har problem med sin egen stolthet här, doch tycker jag att du tagit ett bra initiativ genom att starta denna tråd
Därav varför det finns mycket forum på internet. Det handlar att inse att andra människor kan ge mycket hjälp, bara man vågar - ofta är stoltheten i vägen. När du kommit över "stoltheten" så märker du att alla människor kan vara till din hjälp, och då blir saker och ting dels mycket enklare, och dels mycket mer meningsfulla.
Filosofiforum är ett exempel på en sådan grupp, dock tycker jag att många har problem med sin egen stolthet här, doch tycker jag att du tagit ett bra initiativ genom att starta denna tråd
forgiveness to guilt, acceptance to rejection, love to hate, listening to talking, allowance to resistance, peace to disharmony
I'm back. Jag behöver till att börja med väcka upp tråden igen för att få motivation nog att skriva igen. Jag har försökt mig på ett svar till Jimmy i flera veckor nu men någon vidrig oförklarlig kraft inom mig vägrar logga in och komma med ett svar. Jag har verkligen haft viljan, speciellt med tanke på att en människa har tagit sig tiden att besvara mina inlägg, kanske i syfte att hjälpa mig? Men något tar emot inom mig. Jag fattar inte vad det är. Det enda jag känner är hopplöshet och skuld. Vad fan är det med mig? Hur svårt ska det vara att komma med ett svar till en vänlig själ och fortsätta "analysen" av mig själv?
Tydligen väldigt svårt. Jag är ärligt talat besviken på mig själv. Jag förstår inte vad det är med mig som ska krångla så här. Jag har gått in här 8-10 gånger sen Jimmy svarade och varenda gång har jag känt ett behov att svara. Men inte fan kommer något svar.
Usch.
Så... nu är tråden igång iaf. Tror det var det som behövdes för att vakna upp ur den här tvångstanken.
Igen. Usch.
"Stör mig på mitt egna beteende" ses kanske i en annan dager nu?
Tydligen väldigt svårt. Jag är ärligt talat besviken på mig själv. Jag förstår inte vad det är med mig som ska krångla så här. Jag har gått in här 8-10 gånger sen Jimmy svarade och varenda gång har jag känt ett behov att svara. Men inte fan kommer något svar.
Usch.
Så... nu är tråden igång iaf. Tror det var det som behövdes för att vakna upp ur den här tvångstanken.
Igen. Usch.
"Stör mig på mitt egna beteende" ses kanske i en annan dager nu?
JimmyAberg skrev:Problemet är att vi lever i ett samhälle där det antas att vi är självständiga rationella tänkare, vilket vi kanske är i de faser då vi ligger på topp, men möter vi motgångar behöver vi ofta stöd från omgivningen, här är det viktigt att man har en grupp - förstående familj eller annan grupp man kan anförtro sig, har man inte detta är det lätt att man fastnar i sina problem.
Därav varför det finns mycket forum på internet. Det handlar att inse att andra människor kan ge mycket hjälp, bara man vågar - ofta är stoltheten i vägen. När du kommit över "stoltheten" så märker du att alla människor kan vara till din hjälp, och då blir saker och ting dels mycket enklare, och dels mycket mer meningsfulla.
Filosofiforum är ett exempel på en sådan grupp, dock tycker jag att många har problem med sin egen stolthet här, doch tycker jag att du tagit ett bra initiativ genom att starta denna tråd
Ja, detta antagande om att man (jag) ska vara en självständig rationell tänkare för att accepteras (efter andras premisser) stör mig.
Alla människor är osäkra på olika plan, och alla människor har problem, men utan något riktigt fördjupande i min osäkerhet och i mina problem så känner jag ofta att folk är för snara att döma mig. Ibland pekar kanske mycket för att jag agerat på ett sätt som ev. bör "dömas" (om nu människor någonsin ska dömas), men många stänger ofta direkt av för andra alternativ eller möjligheter och det tycker jag känns inskränkt på nåt sätt. Lite dubbelmoral-varning. Vem är det som bör dömas egentligen?
Stolthet brukar som bekant vara till last för många människor, och det är det även för mig, men av helt motsatt anledning än den klassiska. Jag tycker stolthet till största del känns som något fult. Som att man nästan gottar sig i sin egna förträfflighet. Sen finns det självklart undantag till det. Klart jag känner stolthet ibland. Men jag ser det inte som ett tillstånd att eftertrakta.
Jag ser hellre mina positiva egenskaper och framsteg som något självklart och naturligt, och inte något som det finns någon större anledning att glädjas åt. Jag kan inte komma ifrån att stolthet känns lite som en snällare synonym till egoism.
Men jag känner mig ganska ensam med de tankarna så det känns möjligt att jag har missat någon aspekt i det hela.
Jag vet inte om det beror på bristen av personlig stolthet men självkänslan och integriteten har också påverkats negativt på senare tid. Självkänslan till stor del för att jag ofta gjort val som jag känt har krockat med mina önskningar och värderingar. Det har hänt gång på gång.. på gång.. och tillslut har jag till viss del tappat respekten för mig själv. Det är i många situationer nuförtiden som jag t ex. inte alls litar på mig själv och min disciplin.
Integriteten har jag alltid haft problem med men efter allt okontrollerade tänkande och de sociala förändringarna så har integriteten försvagats ännu mer. Jag har nog i alla tider intresserat mig för och pratat om lite annorlunda saker jämfört med andra människor, och det har berott mycket på min dåliga förmåga till gränstagning. Den dåliga gränstagningen har i sin tur berott på att jag aldrig riktigt hittat övertygande anledningar till varför jag inte bör säga eller göra si eller så (att t ex. relativt ofta prata om egna svagheter, börja prata "för djupt" med mer ytliga bekanta osv).
Jag känner att varför inte bara säga saker rakt ut även om det kan uppfattas som udda eller t om. konstigt i andras öron, om det nu ändå inte finns mycket självrespekt eller stolthet kvar som jag tvunget måste värna om?
Vad är det jag ska dölja för vem? Och så den stora frågan - Varför?
Jag anser att det mesta, om inte allt, som existerar är extremt fascinerande.
Jag hittar ingen godtagbar anledning till att vi människor inte bör fascineras MYCKET mer av allt runtomkring oss, allt stort och smått.. allt som man med ens en gnutta försök kan finna någon slags glädje i. Allt fantastiskt!!! Varför är det knappt någon som pratar om det?
Är inte berättelsen om allt, vilken tro man än har, mer makalös än vi ger skenet av att tycka?
Varför är det t ex. så svårt att förstå det sanningsenliga värdet i att befinna sig... någonstans?
Vi befinner oss inom existensens ramar. Tack.
Vad. Är. Oddsen?
Varför ler inte alla?
Varför har inte alla människor som LIVSPROJEKT att hela tiden försöka njuta av allt som livet bjuder på, och hela tiden försöka hitta nya saker att njuta av? Är inte det den enda sanna meningen med livet? Att njuta så mycket man bara hinner med.
Varför har inte ALLA det som högsta prioritering?
Varför ser vi inte till att göra något fantastiskt av de 70 år som vi "förärats" i evigheten?
Och se värdet i varenda år, och varje sekund.
Varför fascineras och häpnas vi inte lika mycket av människans skapande som vi hade gjort av en annan livsforms skapande, om vi nu stötte på sådant? Varför öppnar vi inte ögonen för det vackra när det finns mitt framför ögonen på oss?
Jag tycker det är läskigt att se hur begränsande människan kan vara när vi bl a pga. den snabba teknologiska utvecklingen alldeles för lättvindigt accepterar rent av otroliga faktum. Vi höjer ju för bövelen knappt på ögonbrynen åt sånt som vi för bara några årtionden sedan hade kallat mirakel!
http://www.youtube.com/watch?v=6Bxv7ORG7AM
Det är som att bristen på tid att reflektera över allt gör oss till galningar.
Hur kan människor acceptera faktum som att vår ras kommit så långt i utvecklingen att vi redan för 12 år sedan skickade forskningslaboratorier till andra planeter i vårt solsystem, som samlade videosekvenser, tusentals fotografier och annan information, och sedan skickade tillbaka informationen till jorden genom ett ofattbart avstånd GENOM RYMDEN?
Jag hör hur naiv tankegången (och min undermåliga sammanfattning) låter, men det jag så gärna skulle vilja ha svar på är - är folk medvetna om att det riktigt naiva i frågan är att inte ens fascineras av sådana, nästan skrämmande, faktum?
Vad är anledningen till att det är så tyst om allt det som är makalöst, när det förtjänar att häpnas över?
Hur kan vi känna oss så pass bekväma i vår verklighetsuppfattning när vi befinner oss på ett mikroskopiskt gruskorn i ett mikroskopiskt gasmoln, i ett mikroskopiskt universum, i ett oändligt INGENTING? Varför konfunderas vi inte mer och oftare av sådana PÅTAGLIGA faktum?
Gasmoln.
Intelligenta varelser i gasmoln, skapade ur själva gasen.
Vilken nivå av fascination är det människor kräver för att reagera? Hur kan vi vara så kräsna?
Att vi befinner oss i en bubbla av verklighet i ett oändligt ingenting är ett så accepterat faktum bland oss att de flesta av oss bara reflekterar över det i förbifarten, om ens det.
Det är vad jag kallar masspsykos.
Nu är jag väldigt medveten om att många människor faktiskt har ögonen öppna där ute, men det är inte de människorna jag pratar om här. Jag pratar om de resterande 95 procenten som.. ursäkta upprepningen.. nästan helt och hållet blundar.
Och jag vill återigen poängtera att jag själv inte anser mig ha svaren på allt det jag pratar om. Tvärtom så känner jag mer att jag har förstått bara en liten aning av vad saker inte går ut på snarare än att jag känner att jag förstått hur en massa saker och ting verkligen fungerar.
Att njuta ordentligt av vår verklighet. Tänk att det ska vara så svårt.
Jag hittar ingen godtagbar anledning till att vi människor inte bör fascineras MYCKET mer av allt runtomkring oss, allt stort och smått.. allt som man med ens en gnutta försök kan finna någon slags glädje i. Allt fantastiskt!!! Varför är det knappt någon som pratar om det?
Är inte berättelsen om allt, vilken tro man än har, mer makalös än vi ger skenet av att tycka?
Varför är det t ex. så svårt att förstå det sanningsenliga värdet i att befinna sig... någonstans?
Vi befinner oss inom existensens ramar. Tack.
Vad. Är. Oddsen?
Varför ler inte alla?
Varför har inte alla människor som LIVSPROJEKT att hela tiden försöka njuta av allt som livet bjuder på, och hela tiden försöka hitta nya saker att njuta av? Är inte det den enda sanna meningen med livet? Att njuta så mycket man bara hinner med.
Varför har inte ALLA det som högsta prioritering?
Varför ser vi inte till att göra något fantastiskt av de 70 år som vi "förärats" i evigheten?
Och se värdet i varenda år, och varje sekund.
Varför fascineras och häpnas vi inte lika mycket av människans skapande som vi hade gjort av en annan livsforms skapande, om vi nu stötte på sådant? Varför öppnar vi inte ögonen för det vackra när det finns mitt framför ögonen på oss?
Jag tycker det är läskigt att se hur begränsande människan kan vara när vi bl a pga. den snabba teknologiska utvecklingen alldeles för lättvindigt accepterar rent av otroliga faktum. Vi höjer ju för bövelen knappt på ögonbrynen åt sånt som vi för bara några årtionden sedan hade kallat mirakel!
http://www.youtube.com/watch?v=6Bxv7ORG7AM
Det är som att bristen på tid att reflektera över allt gör oss till galningar.
Hur kan människor acceptera faktum som att vår ras kommit så långt i utvecklingen att vi redan för 12 år sedan skickade forskningslaboratorier till andra planeter i vårt solsystem, som samlade videosekvenser, tusentals fotografier och annan information, och sedan skickade tillbaka informationen till jorden genom ett ofattbart avstånd GENOM RYMDEN?
Jag hör hur naiv tankegången (och min undermåliga sammanfattning) låter, men det jag så gärna skulle vilja ha svar på är - är folk medvetna om att det riktigt naiva i frågan är att inte ens fascineras av sådana, nästan skrämmande, faktum?
Vad är anledningen till att det är så tyst om allt det som är makalöst, när det förtjänar att häpnas över?
Hur kan vi känna oss så pass bekväma i vår verklighetsuppfattning när vi befinner oss på ett mikroskopiskt gruskorn i ett mikroskopiskt gasmoln, i ett mikroskopiskt universum, i ett oändligt INGENTING? Varför konfunderas vi inte mer och oftare av sådana PÅTAGLIGA faktum?
Gasmoln.
Intelligenta varelser i gasmoln, skapade ur själva gasen.
Vilken nivå av fascination är det människor kräver för att reagera? Hur kan vi vara så kräsna?
Att vi befinner oss i en bubbla av verklighet i ett oändligt ingenting är ett så accepterat faktum bland oss att de flesta av oss bara reflekterar över det i förbifarten, om ens det.
Det är vad jag kallar masspsykos.
Nu är jag väldigt medveten om att många människor faktiskt har ögonen öppna där ute, men det är inte de människorna jag pratar om här. Jag pratar om de resterande 95 procenten som.. ursäkta upprepningen.. nästan helt och hållet blundar.
Och jag vill återigen poängtera att jag själv inte anser mig ha svaren på allt det jag pratar om. Tvärtom så känner jag mer att jag har förstått bara en liten aning av vad saker inte går ut på snarare än att jag känner att jag förstått hur en massa saker och ting verkligen fungerar.
Att njuta ordentligt av vår verklighet. Tänk att det ska vara så svårt.
Det har varit en väldigt nyttig "månad" för mig det här. Jag har läst det jag har skrivit några gånger och det som framförallt har hjälpt mig är att jag har fått ett mycket bättre perspektiv på mina egna tankar. En människa har såklart otroligt mycket mer tankar om saker och ting än vad som kommer ner i skrift när man försöker sammanfatta tankarna. Och det är nog det som har varit (och fortfarande är) en stor del av mina problem. Jag har haft för mycket tankar om allt utan att riktigt ha vetat själv vad det är jag bör fokusera på och vad jag själv tycker är "viktigast" bland tankarna.
Nu när jag har fått ner en hel del i skrift så har jag upptäckt många luckor i det jag skrivit, och många saker som jag formulerat som lite mer viktiga i mitt liv men som jag nu när jag läser dem känner är ganska så triviala egentligen, även för mig själv. Det var det jag menade häromdagen när jag skrev att jag kommit långt i mina tankar. Jag mår helt enkelt mycket bättre nu än för bara några veckor sen, och det är en stor skillnad.
Men jag känner mig inte riktigt klar än. Mer kommer nog ganska snart.
En sak som jag direkt känner att jag behöver förtydliga ytterligare en gång är mitt prat om att alla är så "blundande" och inte verkar förstå värdet i existensen osv. Jag tycker jag knappt har pratat om annat men ändå har jag kvar en naggande känsla av att det låter som att jag tycker att jag är den enda som förstår värdet i "allt". Så, förhoppningsvis för sista gången, så vill jag då säga att jag FÖRSTÅR att det finns väldigt många människor där ute som har nått väldigt långt i förståelsen om livet, jorden och univerum mm.
Det jag egentligen (fan vad jag missbrukar det ordet) menar är att TROTS folks medvetenhet, eller vad jag nu ska kalla det, så ANVÄNDER de inte insikten eller medvetenheten mer praktiskt i livet, och det är det jag har så svårt att förstå och acceptera hos mina medmänniskor.
Det är mycket prat men lite verkstad som det heter.
Jag förstår att det bor en liten filosof inom oss alla, och att de flesta människor inom alla religioner och icke-religioner funderar över vad allt går ut på, och att alla dessa pratar om kärlek, glädje och njutning i någon form, tvärtemot vad jag själv tycker att jag lyckats förmedla.
Det är just den där biten med att det är en så otroligt liten del av alla dessa människor som i slutändan ser till att verkligen leva upp till värderingarna och synen på livet.
Jag tycker man ska leva sina värderingar 24 timmar om dygnet om nu värderingarna går ut på saker som livsglädje, kärlek, njutning och liknande. Hur kan man frivilligt välja bort sådant vissa delar av dygnet, eller veckan/månaden? För det är ju det de flesta av dessa "medvetna" människor gör, och det är det jag har så svårt att förstå. Är det det folk kallar livsinställning eller kall i livet?
I'd say - Sluta njuta bara i kyrkan på söndagar eller bara i djupa samtal på fyllan när man kan göra det JÄMT.
Och ja... lite som väntat så känner jag fortfarande att jag inte fått fram min poäng tillräckligt, och att jag mest kommer med ogrundade påståenden när jag inte lägger fram några konkreta exempel. Men nu ger jag upp med det här. Next topic.
Nu när jag har fått ner en hel del i skrift så har jag upptäckt många luckor i det jag skrivit, och många saker som jag formulerat som lite mer viktiga i mitt liv men som jag nu när jag läser dem känner är ganska så triviala egentligen, även för mig själv. Det var det jag menade häromdagen när jag skrev att jag kommit långt i mina tankar. Jag mår helt enkelt mycket bättre nu än för bara några veckor sen, och det är en stor skillnad.
Men jag känner mig inte riktigt klar än. Mer kommer nog ganska snart.
En sak som jag direkt känner att jag behöver förtydliga ytterligare en gång är mitt prat om att alla är så "blundande" och inte verkar förstå värdet i existensen osv. Jag tycker jag knappt har pratat om annat men ändå har jag kvar en naggande känsla av att det låter som att jag tycker att jag är den enda som förstår värdet i "allt". Så, förhoppningsvis för sista gången, så vill jag då säga att jag FÖRSTÅR att det finns väldigt många människor där ute som har nått väldigt långt i förståelsen om livet, jorden och univerum mm.
Det jag egentligen (fan vad jag missbrukar det ordet) menar är att TROTS folks medvetenhet, eller vad jag nu ska kalla det, så ANVÄNDER de inte insikten eller medvetenheten mer praktiskt i livet, och det är det jag har så svårt att förstå och acceptera hos mina medmänniskor.
Det är mycket prat men lite verkstad som det heter.
Jag förstår att det bor en liten filosof inom oss alla, och att de flesta människor inom alla religioner och icke-religioner funderar över vad allt går ut på, och att alla dessa pratar om kärlek, glädje och njutning i någon form, tvärtemot vad jag själv tycker att jag lyckats förmedla.
Det är just den där biten med att det är en så otroligt liten del av alla dessa människor som i slutändan ser till att verkligen leva upp till värderingarna och synen på livet.
Jag tycker man ska leva sina värderingar 24 timmar om dygnet om nu värderingarna går ut på saker som livsglädje, kärlek, njutning och liknande. Hur kan man frivilligt välja bort sådant vissa delar av dygnet, eller veckan/månaden? För det är ju det de flesta av dessa "medvetna" människor gör, och det är det jag har så svårt att förstå. Är det det folk kallar livsinställning eller kall i livet?
I'd say - Sluta njuta bara i kyrkan på söndagar eller bara i djupa samtal på fyllan när man kan göra det JÄMT.
Och ja... lite som väntat så känner jag fortfarande att jag inte fått fram min poäng tillräckligt, och att jag mest kommer med ogrundade påståenden när jag inte lägger fram några konkreta exempel. Men nu ger jag upp med det här. Next topic.
Såg filmen Peaceful Warrior för första gången för några dagar sen. Har nu sett den fyra gånger och det jag framförallt vill säga är.. oj.
Myntet börjar trilla ner nu gällande varför man inte ska tänka så mycket hela tiden, även om det råkar ha sina fördelar.
En del av budskapet i filmen tycker jag att jag känner igen i mina egna tankar. Framförallt den biten om att det inte finns några vanliga stunder och att man ska njuta fullt ut av nuet. Men.. jag kan inte annat än att erkänna att den här filmen har fått mig att inse att allt mitt ständiga brottandes med tankar har motverkat mitt egna budskap - att kunna njuta fullt ut. Som herr Nolte uttrycker det i filmen; "Throw out the trash".
Och det här budskapet får jag inte nog av.
"Where are you?
Here.
What time is it?
Now.
What are you?
This moment."
Med det här insåg jag lite smärtsamt att jag inte ens har förstått vidden av min egna livsinställning. Och det av en film.
(känns inte helt lätt att erkänna med tanke på vad jag kritiserade mina "medmänniskor" för i förra posten, men ska det vara en ärlig "månad" så ska det.)
Time to throw out some trash som sagt.
För er som inte sett filmen (om det nu fanns fler än jag) så kan jag rekommendera de här länkarna. En liten varning bara att de visar ganska mycket ur filmen.
Part 1 (av 3)
http://www.youtube.com/watch?v=m7MNB7zj ... re=related
Part 2 (någon gång efter 2 min, när de diskuterar)
http://www.youtube.com/watch?v=G9nu-SOJ ... re=related
Myntet börjar trilla ner nu gällande varför man inte ska tänka så mycket hela tiden, även om det råkar ha sina fördelar.
En del av budskapet i filmen tycker jag att jag känner igen i mina egna tankar. Framförallt den biten om att det inte finns några vanliga stunder och att man ska njuta fullt ut av nuet. Men.. jag kan inte annat än att erkänna att den här filmen har fått mig att inse att allt mitt ständiga brottandes med tankar har motverkat mitt egna budskap - att kunna njuta fullt ut. Som herr Nolte uttrycker det i filmen; "Throw out the trash".
Och det här budskapet får jag inte nog av.
"Where are you?
Here.
What time is it?
Now.
What are you?
This moment."
Med det här insåg jag lite smärtsamt att jag inte ens har förstått vidden av min egna livsinställning. Och det av en film.
(känns inte helt lätt att erkänna med tanke på vad jag kritiserade mina "medmänniskor" för i förra posten, men ska det vara en ärlig "månad" så ska det.)
Time to throw out some trash som sagt.
För er som inte sett filmen (om det nu fanns fler än jag) så kan jag rekommendera de här länkarna. En liten varning bara att de visar ganska mycket ur filmen.
Part 1 (av 3)
http://www.youtube.com/watch?v=m7MNB7zj ... re=related
Part 2 (någon gång efter 2 min, när de diskuterar)
http://www.youtube.com/watch?v=G9nu-SOJ ... re=related
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 10 och 0 gäster