Ja, alla vägar går liksom i cirklar tillbaka till filosofin, man kommer inte undan den. På gott och ont förstås. Vad gäller nihilismen så är det ju i en mindre vanlig, men dock i mitt tycke mycket riktigare, mening som Nietzsche använder begreppet. I folkmun så talar man ju ofta om den andra, och i den meningen så anses ju Nietzsche vara just nihilist. Det finns helt klart en massa likheter mellan Camus och Nietzsche (kan förövrigt erkänna att min och Nietzsches relation inte är den bästa heller, betraktar honom mest som en inspirerande fiende), den du påvisade nyss var ju rätt kul, nästan som de två sidorna till ett och samma mynt. Fast jag anser nog, lite klyschigt, att det vackraste Camus har skrivit är "Främlingen" och däri har vi förövrigt, som avslutning, något som liknar en exemplifiering av en nietzscheansk idé. Jag tänker då på "den eviga återkomsten av detsamma", och det är i de välkända raderna, precis efter att prällen först blivit utskälld av och sedan lämnat Mersault ensam i sin cell i väntan på dödsstraffets verkställande:
Camus skrev:Liksom om denna stora vrede hade rensat ut det onda hos mig, öppnade jag nu inför denna natt, så full av stjärnor och tecken, för första gången mitt sinne för världens vänliga likgiltighet. När jag kände den så lik mig, så broderlig helt enkelt, insåg jag att jag hade varit lycklig, och att jag alltjämt var det. För att allt må bli fullbordat, för att jag skall känna mig mindre ensam, återstår det mig att önska att det kommer många åskådare till min avrättning, och att de hälsar mig med hatfulla skrän
Och det är också här det blir tydligt varför man inte ska tolka detta som en "nihilistisk" tradition. För hur kan någon ovanifrån kommande och sanktionerad "Mening" förläna livet mer mening än ens eget absoluta viljande av precis det som sker? Ett sådant viljande att man inte skulle vilja ändra på det på några som helst villkor, även om det så skulle röra sig om en evig återkomst av detsamma, att allt skulle utspela sig identiskt om och om och om igen. Och omvänt skall man givetvis inte göra något överhuvudtaget som man inte kan tänka sig få upprepat identiskt i all evighet. Alltså
amor fati, som det heter. Den där idén kommer du ju få sjunka ned i ett tag, nu när du läser "Zarathustra".
Dock skulle jag vilja göra en reservation här, eller kanske snarare komplettera det hela. För visst är det som du säger (till Hannes Bergman Thrygg) att det för moralen behövs ett moraliskt subjekt. Men just i fråga om ett sånt anser jag inte att Nietzsches analyser är tillräckliga. Nietzsche har ju i sin filosofi ett slags "splittrat subjekt", ett "jag", eller "medvetande", som mest är en skådeplats för olika viljor som slåss om herraväldet. Sen kan man också med Deleuze peka på att det finns olika karaktärer på dessa, som för Nietzsche avgör respektive viljas relativa värde. Vissa viljor är "korrumperade", och vittnar om "slavmoral" osv. Men även med en sådan distinktion så är analysen otillräcklig. Vad som fattas är ett mer fullständigt utforskande av viljornas upphov, bortom subjektet, och bortom någon förment "vilja till makt" eller ren biologisk rovdrift.
Alltså:
Qui bono? Eller "vems ärenden springer jag om jag agerar på det här sättet istället för på det där?" (Som en liten sidnot kan i sammanhanget nämnas anarkisten Kropotkins tes att samarbete gynnar våra chanser till överlevnad, så enligt honom är solidaritet alls inget som går stick i stäv med "kampen för överlevnad".) Kort sagt, jag ställer mig skeptisk till den individualism som Nietzsche trots allt förfäktar, och menar att människan (subjektet) måste tänkas i andra termer. Rent av i linje med dialektikerna (Hegel, Marx m.fl.): "samhället föregår individen". Helheten före delen osv. Skapandet av en identitet är en social, särskiljande, reflexiv, process som alltså ständigt måste gå
genom den Andre. Eller, för att tala med Heidegger, det finns ingen till-varo (
Dasein) som inte redan är en med-varo (
Mitsein). De Andra ingår redan i själva strukturen för vår till-varo. Här är också Sartre fel ute (och vilket är tydligast i de tidiga skrifterna), skulle jag säga, när han föreställer sig ett atomistiskt cartesianskt subjekt, och relationen till den Andre som något blott yttre, vilket föranlett honom att säga: "hell is other people".
Intressant är (när vi ändå är inne på existentialisterna) Maurice Merleau-Pontys (som förövrigt kritiserade Sartre på just den punkten) konception av ett för-rationellt subjekt, ett mer eller mindre "kroppsligt" subjekt, och vilket visar sig till exempel när vi slänger iväg en hand och klappar ihjäl en mygga som sitter och surplar blod mitt mellan skulderbladen. Det är ingen rationell process, för det är ju inte så att vi måste måtta, eller föreställa oss en kurs som vår hand skall ta, för att träffa myggan, utan det rör sig snarare om ett visst "rum" vi
bebor (om liknelsen hjälper). Det är mer frågan om en balansakt, att vinna ett slags existentiell jämvikt, än rationella kalkyler, och för Merleau-Ponty blir det (så att säga intellektuella) medvetandet något av en yta och ett utanpåverk. För mig förefaller det vara ett riktigare sätt att närma sig det hela, och det påminner en hel del om den Spinoza som Deleuze ger oss:
Gilles Deleuze skrev:… if you define bodies and thoughts as capacities for affecting and being affected, many things change. You will define an animal, or a human being, not by its form, its organs, and its functions, and not as a subject either; you will define it by the affects of which it is capable. Affective capacity, with a maximum threshold and a minimum threshold, is a constant notion in Spinoza. Take any animal and make a list of affects, in any order. Children know how to do this: Little Hans, in the case reported by Freud, makes a list of affects of a draft horse pulling a cart in a city (to be proud, to have blinders, to go fast, to pull a heavy load, to collapse, to be whipped, to kick up a racket, etc.). For example: there are greater differences between a plow horse or a draft horse and a race horse than between an ox and a plow horse. This is because the race horse and the plow horse do not have the same affects nor the same capacity for being affected; the plow horse has affects in common rather with the ox.
Ser man det på detta sätt så blir subjektets "grund" inte direkt något som ligger
i individen själv, utan subjektet blir (vilket påminner lite som Nietzsches "splittrade subjekt" men tar det ett steg längre, och i rätt riktning) en skådeplats för affekter som alltid har sitt upphov någon annanstans. Det är inte frågan om någon
elan vital, eller "vilja till makt", och subjektet är inte så mycket en aktiv agent som en upplevelse, eller händelse som står bortom den dikotomära motsatsen aktiv-passiv.
Fast nu talar jag förstås snarast i ontologiska termer och inte i moralfilosofiska. Dock, även om man inte vill medge något "samvete", av det skäl att det kan förefalla vidskepligt eller what not, så är det ju fortfarande så att vi har en kulturell prägling. Och nu menar jag i en ganska absolut mening, det finns nämligen ingen icke-kulturell prägling. Alltså: vi har en viss uppsättning med begrepp och beteenden, som kommer med kulturen, och det kan vara en nästintill outtömlig arsenal även om den förstås alltid är begränsad, och den del utav denna som vi tagit del utav blir till vårt potentiella och reella vokabulär. Så i varje situation vi står inför, eller snarare mitt uppe i, griper vi något ur denna fond som svar på situationens till-tal. Om det sen beror på att vissa saker ur denna fond
de facto (även om jag har svårt att se hur man skulle kunna tala om etiska värderingar såsom fakta) är
bättre (objektivt) än andra, eller om det är vi som bedrar oss själva, det kommer vi förstås aldrig att få veta (även om man nu kan vara nog så säker, enligt mig, att några objektiva etiska värden inte finns). Likväl kvarstår det faktum att vi i situationen alltjämt betraktar vissa saker som bättre
relativt andra, vilket, needless to say, också är en förutsättning för att vi alls skall kunna agera (som Buridans åsna inför de identiska höbalarna skulle vi annars svälta ihjäl).
För mig förefaller dock "vilja" och "föreställning" vara mer eller mindre synonyma begrepp (en tanke jag funnit hos Spinoza). Nästan ögonblickligen intar vi ett visst
förhållande till det som (re-)presenteras oss (säg t.ex. ett äpple), detta förhållande
innehåller redan en viss föreställning och ett visst viljande (kanske vill jag äta äpplet), men beroende på vad vi får veta om det (re-)presenterade (när jag snurrar på äpplet kanske jag ser att det börjat mögla och förlorar aptiten), alltså beroende på hur vår föreställning ser ut, så ändras också mitt viljande. Begreppen är alltså, vad det verkar, oskiljaktiga. Att jag satt "re-" inom parentes innan varje "presentera" har att göra med att inget framträder för oss i egen person, utan alltid medlat av vår föreställning, så vår föreställning re-presenterar tingen för oss, men det är en annan diskussion. Våra föreställningar är med andra ord aldrig neutrala, utan innehåller alltid-redan ställningstaganden. Och det är i den meningen jag tänker att vi måste se våra vokabulär, hela vår kulturella prägling. Alltså som en uppsättning begrepp, eller föreställningar, och beteenden, som redan pekar i vissa riktningar, som redan fyller vissa funktioner eller tjänar vissa intressen. Och vilka grejer kan man ställa sig bakom eller skriva under på?
Så, på tal om ofruktbart tänkande (!), tillbaka till ruta ett, fördjupa analysen av situationen och de möjligheter som den bjuder på, och det egna subjektet har inte per automatik något företräde (här kan det vara på sin plats att nämna Levinas resonemang om den Andres ansikte, som själva hjälplöshetens uttryck, som kallar på oss, som etiskt ansvarstagande, redan - i logisk mening -
innan vi är konstituerade som subjekt, alltså att etiken, och den Andre som någon i behov av oss, kommer först; Levinas är ju förövrigt en annan som vi måste sortera under existentialismen). Vad jag uppmanar till är med andra ord ett ansvarsfullt agerande, om vi med ansvarsfullt menar välövervägt (välgrundat kan vi knappast säga i avsaknad av just en fast grund, men överväga kan vi åtminstone), och försanthållandet att det finns ett "glapp" som aldrig riktigt kan överbryggas och som skiljer alla
möjliga handlingar från Den (ideala) Bästa Handlingen, vilket helt enkelt innebär att hålla för sant att allting kan göras bättre och att vi aldrig sitter på Den Slutgiltiga Lösningen, på nånting överhuvudtaget. Men trots all denna filosofiska analys så tycks det bara mynna ut i nåt slags ödmjukhet och lyhördhet inför situationen (som helhet), eller varat, eller, med andra ord, vad Heidegger kallar
Gelassenheit. Jag tror nämligen inte att den rätta inställningen, försåvitt man vill göra rätt ifrån sig, är den tvärsäkra, tvärtom tror jag att den som är tvärsäker istället påtvingar varat en artificiell (begrepps) struktur som mer har med dennes eget tänkande att göra än varat självt. Han gör därigenom avkall på alla nyanser med andra ord, men varat är just det -
uteslutande nyanser, aldrig tydligt markerad och i svart-vitt, ingen situation den andra lik, eller, med Herakleitos, "panta rei", eller, "man stiger och stiger inte ned i samma flod två gånger", eller, för att vara bokstavligt korrekt:
"Herakleitos skrev:För dem som som stiger ner i samma floder flyter annat och åter annat vatten till. Men även själar dunstar ur vattnen.
Översättningen är Hans Ruins och Håkan Rehnbergs. Det är på allvar. Inte fullt lika snärtigt måhända, men så ska han ha sagt i alla fall (vad fan han nu ville ha sagt med det).
Det borde väl vara tydligt var jag är ifrån, lika tydligt som det borde vara i fråga om dig. Det märks såväl i aversionen mot överheten som i den rakryggade hållningen, som i allting annat, att jag är exilpitbo jag med (eller Böle ursprungligen till och med, byn som bara fostrar garvade råskinn och fullblodshundar). Skulle i själva verket hävda att när du skrev att du var "en gammal anarkist (mer åt det kommunistiska hållet)" så kunde du lika gärna bara sagt att du var pitbo. Det är ju praktiskt taget samma sak, åtminstone försåvitt man låter sig animeras utav piteandan och inte utav nåt utsocknes småborgerligt trams. Pitbon är en storslagen och vildsint naturkraft, som stryper björnar och hela vargflockar med sina bara händer. Men lätt att ha å göra med, alltid omtänksam utav sig, och omhändertagande dem som inte är fullt lika starka som han själv. Nekar aldrig en behövande hjälp, och ryggar aldrig tillbaka inför fara. Sådana är vi, sådana har vi alltid varit, måste vara grundvattnet, eller nåt genetiskt. I Härnösand har jag häckat de senaste fyra åren, men ska flytta upp till den lilla mygghåla mellan Lillpite och Älvsbyn som kallas Granträsk om lite drygt en månad. Blir emellertid inte där särskilt länge eftersom jag måste söderut och smöra in mig i den akademiska världen om jag ska få tillfälle att livnära mig på forskning. Tycker dock det är märkligt att de här västernorrlänningarna, som har så mäktig natur att vistas i, är såna tamdjur. Själv stiger det ju en åt huvudet direkt om man springer upp i bergen deras, man känner sig omedelbart som en storskallig tysk när man står och bokstavligt talat ser ner på hela världen. Det är inte undra på att Nietzsche skrev som han skrev när han knallade omkring på alptopparna. Fast pitbon har det där naturligt i sig, han behöver inte kompensera med yttre ting (bergstoppar eller what not) för en bristfällig konstitution, pitbon är ju skapelsens krona redan från det han föds. Det är ju dock nästan så att man måste anta att vi har sprungit på varandra tidigare. Men jag kan fan inte på rak arm komma ihåg nåt sånt.
Jo, alltså, ursäkta utsvävningarna, tycker själv det är förbannat intressanta saker på tal här så jag har svårt att låta bli.
