Tankar på natten

[Advocate]

Jag har samma "problem". Det är konstigt. Jag tycker mig tänka klarare på nätterna också, men jag tror att det för mig mest är den kreativa och energiska sidan som är på sitt föraste, inte nödvändigtvis tänkandet i sig. På morgonen dagen efter ter sig mina landvinningar om nätterna inte alltid lika stora. Mest var det ett massa virrvarr tycker man då, och man minns heller inte ens hälften. Fast det händer att jag gör ett eller annat framsteg som jag är tacksam för. Och man är ju kvällsmänniska, så det är naturligt att det skall gå bättre den delen av dygnet egentligen.

[Ling]

Kan vara rätt kul med psykologer också, men det brukar i regel inte hjälpa ett skit dock. De lyssnar aldrig förbehållslöst, utan endera sitter de och liksom söker efter vissa "mönster" i det man säger (upprepningar och liknande), eller så sitter de och räknar sekunderna. Men de kan vara roliga att studera för det.

Ja alltså, jag har aldrig varit ett fan av psykologer, har fått mig en försvarlig dos av dom i ungdomen. Men jag ansågs som alltför omedgörlig och rebellisk.

Är känslostormar problem? Eller är problem så djävla problematiskt? Kanske det är, men i såna fall så är jag personligen själva definitionen utav ett problem. Kaos må va granne med Gud, men det är synonymt med mig och vi befinner oss alltid på samma plats. Fast vad är alternativet? Själv är jag livrädd för ordning och reda, det är ju rena själsdöden! Tycker inte det gör nåt att det går snett som fan ibland, om det inte gjorde det så skulle man ju storkna av tristessen.

Är det den traditionella småborgerliga kvinnans uppsättning av "problem" du härbärgerar? Vet inte vad jag ska råda dig till då, jag är nog snarast ett demoraliserande inflytande i en sån kontext.

Jag vet inte vad du menar med "småborgerliga kvinnans uppsättning av problem". Jag är rätt övertygad om att mina problem inte hör till vardagen för många, en hel del, ja, tyvärr.
Det känns bara som att jag har haft nog av känslostormar, jag orkar inte med det. Jag som förut var så övertygad om vissa saker, har börjat ge vika. Det som har varit, har varit och jag kan inte göra ett skit åt det, så varför bry sig egentligen. Men där är inte min hjärna överrens med nåt annat som finns därinne..kalla det själ eller vad som helst. Jag vägrar bli som min numera döda mamma, ett offer som förpestar tillvaron för så många som möjligt.

[Avantgardet]

Fast att förpesta tillvaron för andra är fan inte att underskatta. Vad skulle de ha att gnälla över annars? Jo, sig själva, och det är väl inte bättre på nåt sätt. Så att axla rollen som den som förpestar, det är stort gjort, rent solidariskt.

[J R Auk]

Att det som har varit har varit och inte kan göras något åt innebär inte att det som har varit inte kan göras något åt i det avseende som det fortfarande existerar, dvs i nuet.

Taget på rätt sätt så kommer den insikten att leda till en befrielse och inte till en börda.

För övrigt, hur kan man ångra något? Hur kan man sörja något? Om man inte ångrar och sörjer nuet?

Och om man ångrar och sörjer nuet varför leta sig till tider som flytt?

[Anders]

På natten tänker jag bara på sex eller så har jag ångest....

Och så drömmer jag bara obehagliga drömmar. Skall det vara så?

[suchanother]

Precis så skall det vara. I vårat machokistiska samhälle är allt kul förknippat med smärta. Tror fasen religionen har förgiftat oss. Religionen har lierat sej med makten, makten över våra känslor. På så sätt blir vi Orwellrobotar, där vi inte kan visa naturlig kärlek till närmaste utan tjänar endast mammon och alla dessa idioter som styr.

[Zokrates]

Att det som har varit har varit och inte kan göras något åt innebär inte att det som har varit inte kan göras något åt i det avseende som det fortfarande existerar, dvs i nuet.

Taget på rätt sätt så kommer den insikten att leda till en befrielse och inte till en börda.

För övrigt, hur kan man ångra något? Hur kan man sörja något? Om man inte ångrar och sörjer nuet?

Och om man ångrar och sörjer nuet varför leta sig till tider som flytt?

Ångrar gör jag främst saker som jag inte har gjort, sällan det motsatta om det inte inneburit just saker jag missat att utföra. Att sörja är slöseri på tid, bättre att ta itu med det man bör medan folk är i livet, min ånger är nog inte lik er ånger heller, då den mest är som en suck i etern.

Hade ett besök häromnatten i en dröm, en man som presenterade sig som Mister fattigjon kom in i min hall, han hade en svart kappa och en hatt, långt hår över axlarna, blängde lite förstrött och gick ut igen. När jag vaknade ångrade jag att jag inte frågade honom vad fan han hade i min dröm att göra!

[Ling]

Fast att förpesta tillvaron för andra är fan inte att underskatta. Vad skulle de ha att gnälla över annars? Jo, sig själva, och det är väl inte bättre på nåt sätt. Så att axla rollen som den som förpestar, det är stort gjort, rent solidariskt.

Jaja, då är väl det min nästa roll då, tror jag kan bli rätt bra på det, absolut så har jag en liten djävul på min axel som viskar i mitt öra. Ibland skriker hon också.

[Ling]

Att det som har varit har varit och inte kan göras något åt innebär inte att det som har varit inte kan göras något åt i det avseende som det fortfarande existerar, dvs i nuet.

Men hur? Att prata om det gör inte att det försvinner. Jag kan inte slänga det i soporna hur gärna jag än vill.

Taget på rätt sätt så kommer den insikten att leda till en befrielse och inte till en börda.

För övrigt, hur kan man ångra något? Hur kan man sörja något? Om man inte ångrar och sörjer nuet?

Och om man ångrar och sörjer nuet varför leta sig till tider som flytt?

Jag ångrar inte ofta saker jag gjort, snarare att jag INTE gjort något då jag borde gjort det. Jag sörjer ofta sådant, då jag tror att det hade ändrat mitt liv idag, men egentligen borde jag ju inte göra det. Det är ju omöjligt att ändra, det vet vi alla. Hur ändrar jag det? Genom tankekraft fungerar inte. Jag vill ju.

[Avantgardet]

Fast att förpesta tillvaron för andra är fan inte att underskatta. Vad skulle de ha att gnälla över annars? Jo, sig själva, och det är väl inte bättre på nåt sätt. Så att axla rollen som den som förpestar, det är stort gjort, rent solidariskt.

Jaja, då är väl det min nästa roll då, tror jag kan bli rätt bra på det, absolut så har jag en liten djävul på min axel som viskar i mitt öra. Ibland skriker hon också.

Du ska förstås göra det bra om du ska lyckas spela den karaktären bättre än vad jag gör.

[J R Auk]

Att det som har varit har varit och inte kan göras något åt innebär inte att det som har varit inte kan göras något åt i det avseende som det fortfarande existerar, dvs i nuet.

Men hur? Att prata om det gör inte att det försvinner. Jag kan inte slänga det i soporna hur gärna jag än vill.

Taget på rätt sätt så kommer den insikten att leda till en befrielse och inte till en börda.

För övrigt, hur kan man ångra något? Hur kan man sörja något? Om man inte ångrar och sörjer nuet?

Och om man ångrar och sörjer nuet varför leta sig till tider som flytt?

Jag ångrar inte ofta saker jag gjort, snarare att jag INTE gjort något då jag borde gjort det. Jag sörjer ofta sådant, då jag tror att det hade ändrat mitt liv idag, men egentligen borde jag ju inte göra det. Det är ju omöjligt att ändra, det vet vi alla. Hur ändrar jag det? Genom tankekraft fungerar inte. Jag vill ju.

Talet abstraherar tanken det är inte tanken (med risk för att Avantgardet kommer farandes här). Alltså, det är ju inte att tala om det som är det viktiga, utan att acceptera det du talar om. Det skall inte slängas utan snarare placeras på en piedestal, alltid tillgängligt för dig att se, så att du vänjer dig vid synen av det.

Om du ångrar det du inte gjort så gör du det för att du tänker dig att något skulle vara annorlunda. "Det du inte gjorde" är således bara ett datum för en symbol, som pekar på något i detta nu som du faktiskt önskar annorlunda, och då behövs inte symbolen utan det som det symboliserar. Det gäller bara att vara mottaglig för vad som denna ånger för vad man inte gjorde egentligen pekar mot.

[Justin Case]

Tycker inte det gör nåt att det går snett som fan ibland, om det inte gjorde det så skulle man ju storkna av tristessen.

Det är inte nödvändigtvis sant. Anta att du vore lycklig oavbrutet i evighet, från och med nu. Då skulle du inte storkna av tristess. Du kan helt enkelt inte tröttna på lycka, hur länge den än varar. För om du tröttnar, är det inte lycka du tröttnar på; vad du då tröttnar på är snarare ett sinnestillstånd som avlöst lyckan, och som du inte trivs med. Tröttnar man på något, är det ju för att man inte trivs med det. Då du inte trivs med det sinnestillstånd du tröttnar på, är det inte lycka du tröttnar på. Lycka är ju per definition ett sinnestillstånd man trivs med. Du kan alltså inte tröttna på lycka.

Nu är det förstås inte så sannolikt att du kommer att vara lycklig oavbrutet i en evighet från och med nu. Men även om du bara är lycklig då och då, behöver det ändå inte nödvändigtvis vara sant att du någon gång kommer att "storkna av tristess" bara för att "det aldrig går snett som fan" (eller bara snett). Någon tristess behöver inte alls inträda, någonsin. De stunder av lycka du känner kan varvas med stunder av t.ex. skräck, oro, rördhet, spänning av olika slag (av vilka en del är hemska, andra roliga, åter andra sexuellt laddade etc) m.m. När du gått igenom alla känslor man kan känna (utom tristess), kan du drabbas av partiell minnesförlust så att du glömmer de känslor som det var längst sedan du upplevde. Detta skulle kunna upprepas t.ex. varje dag, så att du i varje nytt ögonblick upplever det som om nu får nya känslor som du aldrig haft förr. Och ingen av dem är någonsin tristess. Någonsin. Hur länge du än lever.

[Avantgardet]

Tycker inte det gör nåt att det går snett som fan ibland, om det inte gjorde det så skulle man ju storkna av tristessen.

Det är inte nödvändigtvis sant. Anta att du vore lycklig oavbrutet i evighet, från och med nu. Då skulle du inte storkna av tristess. Du kan helt enkelt inte tröttna på lycka, hur länge den än varar. För om du tröttnar, är det inte lycka du tröttnar på; vad du då tröttnar på är snarare ett sinnestillstånd som avlöst lyckan, och som du inte trivs med. Tröttnar man på något, är det ju för att man inte trivs med det. Då du inte trivs med det sinnestillstånd du tröttnar på, är det inte lycka du tröttnar på. Lycka är ju per definition ett sinnestillstånd man trivs med. Du kan alltså inte tröttna på lycka.

Nu är det förstås inte så sannolikt att du kommer att vara lycklig oavbrutet i en evighet från och med nu. Men även om du bara är lycklig då och då, behöver det ändå inte nödvändigtvis vara sant att du någon gång kommer att "storkna av tristess" bara för att "det aldrig går snett som fan" (eller bara snett). Någon tristess behöver inte alls inträda, någonsin. De stunder av lycka du känner kan varvas med stunder av t.ex. skräck, oro, rördhet, spänning av olika slag (av vilka en del är hemska, andra roliga, åter andra sexuellt laddade etc) m.m. När du gått igenom alla känslor man kan känna, kan du drabbas av partiell minnesförlust så att du glömmer de känslor som det var längst sedan du upplevde. Detta skulle kunna upprepas t.ex. varje dag, så att du i varje nytt ögonblick upplever det som om nu får nya känslor som du aldrig haft förr. Och ingen av dem är någonsin tristess. Någonsin. Hur länge du än lever.

Man kan förstås skapa vilka allomfattande begrepp som helst, men innan man reser ett helt filosofiskt bygge på ett sådant: vad har vi för skäl att tro att något sådant (som det du kallar "lycka" här) överhuvudtaget existerar? I mina öron låter det lika långsökt som "Gud" och dylika begrepp, som uteslutande är metafysiska storheter och inte denoterar något i verkligheten existerande överhuvudtaget. Så, varför tror du att det existerar något sådant?

[Justin Case]

Man kan förstås skapa vilka allomfattande begrepp som helst, men innan man reser ett helt filosofiskt bygge på ett sådant: vad har vi för skäl att tro att något sådant (som det du kallar "lycka" här) överhuvudtaget existerar? I mina öron låter det lika långsökt som "Gud" och dylika begrepp, som uteslutande är metafysiska storheter och inte denoterar något i verkligheten existerande överhuvudtaget. Så, varför tror du att det existerar något sådant?

Driver du med mig? Skulle inte ordet lycka denotera något i verligheten existerande? Är det inte uppenbart att lycka finns? Känner du aldrig lycka? Har du aldrig känt lycka? Vad är du från för planet egentligen?

[Kallekula]

Detta har ni säkert tagit upp för länge sedan, men hur ställer sig en utilitarist till lyckopiller? Du sköna nya värld osv. Nyfiken.