suchanother skrev:Så du menar Kalle att jag är en vänstertomte.
Är gräset grönt? Varför snacka självklarheter?
Den ekonomiska krisens förhistorik...
Moderator: Moderatorgruppen
Kallekula skrev:Nåväl det är inte mitt problem, men varför inte bli lite mer vassa. Ta bara cevianmannen som i rätten pedagogiskt visat upp sin sida, med powerpointpresentationer, och rätten (det offentliga Sverige) satt mållösa över presentationen.
Jo för visso men det här har inget med att göra med vänster eller höger,
ceviamanen påvisar psykotiska drag, tillockmed hans förra arbetsgivare
ger en hint om det och han är ultra höger! Att sen rättsväsendet gör
asiga Ecxell presentationer är bara akademiskt hjärndödhet oavsett
deras politiska tillhörighet, incitamenten är helt annorlunda i detta
rättsfall, här handlar det om makt men framför allt prestige, då åker
politik ut genom dörren. Prestigen ligger i fatet hos ekobrottsmyndigheten på grund av rådande lagstiftning som är så
asig att insiderfall är näst intill omöjliga att få fällda som brott även fast
varenda jävel som är inblandad vet att brott har begåtts, studera
tidigare fall och du kommer att se vilken enastående rättsröra denna
typen av mål är.
Hejsan!
Ser att två troll är inne och söker bekräftelse, synd att det sker i denna tråd bara! Någon hjälp att få bort dessa fridsstörare från tråden är välan ingen idé att påtala moderator Loke, de är väl också hans gullegossar kan vi tänka! :)
Ann Pettifor om Bretton Woods-systemets kolapps
Ekonomen Ann Pettifor, framför i sin och medförfattarnas bok ”The Real World Economic Outlook, The Legacy of Globalization: Debt and Deflation”, (2003) att ursprunget till de finansiella avregleringarna ligger i de beslut som de amerikanska och brittiska regeringarna tagit då de tog bort lagstadgade kontroller av kapitalrörelser i kölvattnet av de stora underskotten i bytesbalanserna som orsakades av de ökande kostnaderna under Vietnam-kriget.
Det finns absolut ingen tvekan om att tillväxten i det amerikanska bytesbalansunderskottet i slutet av 1960-talet spelat en central roll när USA:s president Nixon i augusti 1971 beslutade att skrota Bretton Woods-avtalet från 1944 - där den amerikanska dollarn var utbytbar mot guld till ett belopp av $ 35 per ounce. Ställd inför en situation där USA:s utländska investeringar minskade och de utländska militära utgifterna ökade, innebar den ökande mängden dollar som cirkulerar utanför USA att vida överstiga guldinnehavet den amerikanska regeringen förfogade över, beslöt Nixon att skrota dollarns utbytbarheten mot guld. Detta beslut ledde obönhörligen till slutet av de fasta växelkurserna mellan de stora valutorna år 1973, och därefter till upphävandet av kontrollen över kapitalrörelserna i början av 1980-talet.
Men beslutet att ta bort dollarns gulduppbackning var inte helt lätt. Under hela 1960-talet sökte de amerikanska myndigheterna successivt att införa kapital- och valutaregleringar i syfte att skära ner på mängden dollar som flöt genom världens olika finansmarknader. Men dollarguldobalansen fortsatte att öka och den amerikanska administrationen hamnade i en situation där bevarandet av Bretton Woods-systemet skulle ha tvingat dem att drastiskt skära ned sina militära utgifter utomlands, eller skapa en åtstramning av hemmamarknaden för att kunna vända obalansen i handelsbalansen till en positiv balans. Bägge alternativen var utesluta, Nixons administration försökt utnyttja den ekonomiska dominans som USA ännu hade, för att motverka en ökande monetär kris. Administrationen motiverades till att frångå guldbackningen av dollarn eftersom de övriga stormakterna ändå skulle vara tvungna att hålla amerikanska dollar på grund av dess dominerande ställning såväl inom den amerikanska ekonomin som inom världsmarknaden. De ökande militärutgifterna spelade en viktig roll i den kris som utbröt i USA i slutet av 1960-talet, men ursprunget till krisen låg i själva Bretton Woods-systemet.
Fasta valutakurser och kapitalkontroll - mekanismerna för ekonomisk reglering, som den brittiske ekonomen Maynard Keynes såg som ett motgift till den typ av kriser som drabbade världskapitalismen åren kring 1930 – fastställde ett förhållande där USA haft en exempellös ekonomisk dominans efter andra världskriget. Naturligtvis försökte de amerikanska förhandlarna vid Bretton Woods förbättra situationen för USA, framför allt på bekostnad av det brittiska imperiet. Men samtidigt arbetade de med att utforma en ekonomisk ram som skulle underlätta en expansion av världsekonomin som helhet. En sådan global expansion, vilket var av avgörande betydelse för de intressen som USA var mån om att skydda, och att erfarenheterna från 1930-talet inte upprepades, innebar med nödvändighet ett återupprättande av de andra stora kapitalistiska ekonomiernas maktpositioner, vilket därmed försvagade den relativa amerikanska dominansen.
Sedd i detta sammanhang är det uppenbart att ökade militärutgifter fungerade mer som en katalysator än en orsak till betalningsbalanskrisen i slutet av 1960-talet och som därför ledde till skrotning av Bretton Woods-systemet. Redan i slutet av 1960-talet - långt innan de militära utgifterna under Vietnamkriget blev märkbara – började motsägelserna i efterkrigstidens monetära ordning att visa sig. För att finansiera expansionen av världshandeln - en förutsättning för stabiliteten i världen och att kapitalismen skulle fungera bättre än under 1930-talet - måste det pågå ett kontinuerligt utflöde av dollar från USA. Men detta ledde i sin tur till en ansamling av dollar på de internationella marknaderna, vilket alltmer undergrävde möjligheten för USA att stödja dollarn med guld. Andra stater skulle ju kunna dränera USA:s guldreserv om de ville växla in sedlarna till guld. Här ser vi att krisen i det monetära systemet var ett uttryck för att tillväxten av de produktiva krafterna på global nivå under efterkrigstidens decennier, som systemet med fasta valutarelationer och stabiliserad världshandel hade främjat, kom i konflikt med mekanismerna för de nationella regleringar som Bretton Woods-systemet grundar sig på.
Bättre kunskap om dessa processer får vi när vi undersöker den roll som eurodollarmarknaden spelade för att sätta stopp för systemet med valutaregleringar och kapitalkontroll. Eurodollarmarknaden hade sitt ursprung i den verksamhet som bedrevs av de multinationella företagen under efterkrigstiden. Dessa företag, i synnerhet amerikanska multinationella företag med verksamheter i bl. a Europa, kunde ackumulera stora valutareserver utanför sina egna nationella gränser, de undkom på så vis den omedelbara kontrollen som sköttes av de nationella finansiella myndigheterna.
När eurodollarmarknaden först framträdande år 1958, skedde det när den brittiska regeringen infört en rad regler som syftar till att förhindra kapitalrörelser som skulle leda till full konvertering av det brittiska pundet till den amerikanska dollarn. Brittiska banker, som var angelägna om att inte förlora värdefulla kunder såsom de stora amerikanska företagen, försökte undvika reglerna genom att utfärda lån från sina dollarinnehav. Denna process upprepades under 1960-talet när amerikanska banker, som ville undvika begränsningarna av Johnsonadministrationens stopp för kapitalutflöde från USA, använde också medel från eurodollarmarknaden. Förekomsten av eurodollarmarknaden har successivt lett till en urholkning av kapitalkontroller i alla stora västerländska stater och slutligen också i de flesta utvecklingsländer. Detta har sin tur lagt grunden för en omfattande expansion av finansiella kapital in i den globala ekonomin, och som en följd en ökad liberalisering av handeln, skriver Pettifor.
Även om Pettifor inte gör en genomgång av hela historien om eurodollarmarknaden, har hennes begränsade kommentarer här helt undergrävt tesen om att kollapsen av Bretton Woods-systemet var resultat av "beslut" fattade av regeringar. Dessa beslut påtvingades regeringarna genom de många aktiviteter storföretagen sysslade med inom eurodollarmarknaden, vilka i sin tur var produkter av efterkrigstidens ekonomiska expansion.
MVH
bigj
Ser att två troll är inne och söker bekräftelse, synd att det sker i denna tråd bara! Någon hjälp att få bort dessa fridsstörare från tråden är välan ingen idé att påtala moderator Loke, de är väl också hans gullegossar kan vi tänka! :)
Ann Pettifor om Bretton Woods-systemets kolapps
Ekonomen Ann Pettifor, framför i sin och medförfattarnas bok ”The Real World Economic Outlook, The Legacy of Globalization: Debt and Deflation”, (2003) att ursprunget till de finansiella avregleringarna ligger i de beslut som de amerikanska och brittiska regeringarna tagit då de tog bort lagstadgade kontroller av kapitalrörelser i kölvattnet av de stora underskotten i bytesbalanserna som orsakades av de ökande kostnaderna under Vietnam-kriget.
Det finns absolut ingen tvekan om att tillväxten i det amerikanska bytesbalansunderskottet i slutet av 1960-talet spelat en central roll när USA:s president Nixon i augusti 1971 beslutade att skrota Bretton Woods-avtalet från 1944 - där den amerikanska dollarn var utbytbar mot guld till ett belopp av $ 35 per ounce. Ställd inför en situation där USA:s utländska investeringar minskade och de utländska militära utgifterna ökade, innebar den ökande mängden dollar som cirkulerar utanför USA att vida överstiga guldinnehavet den amerikanska regeringen förfogade över, beslöt Nixon att skrota dollarns utbytbarheten mot guld. Detta beslut ledde obönhörligen till slutet av de fasta växelkurserna mellan de stora valutorna år 1973, och därefter till upphävandet av kontrollen över kapitalrörelserna i början av 1980-talet.
Men beslutet att ta bort dollarns gulduppbackning var inte helt lätt. Under hela 1960-talet sökte de amerikanska myndigheterna successivt att införa kapital- och valutaregleringar i syfte att skära ner på mängden dollar som flöt genom världens olika finansmarknader. Men dollarguldobalansen fortsatte att öka och den amerikanska administrationen hamnade i en situation där bevarandet av Bretton Woods-systemet skulle ha tvingat dem att drastiskt skära ned sina militära utgifter utomlands, eller skapa en åtstramning av hemmamarknaden för att kunna vända obalansen i handelsbalansen till en positiv balans. Bägge alternativen var utesluta, Nixons administration försökt utnyttja den ekonomiska dominans som USA ännu hade, för att motverka en ökande monetär kris. Administrationen motiverades till att frångå guldbackningen av dollarn eftersom de övriga stormakterna ändå skulle vara tvungna att hålla amerikanska dollar på grund av dess dominerande ställning såväl inom den amerikanska ekonomin som inom världsmarknaden. De ökande militärutgifterna spelade en viktig roll i den kris som utbröt i USA i slutet av 1960-talet, men ursprunget till krisen låg i själva Bretton Woods-systemet.
Fasta valutakurser och kapitalkontroll - mekanismerna för ekonomisk reglering, som den brittiske ekonomen Maynard Keynes såg som ett motgift till den typ av kriser som drabbade världskapitalismen åren kring 1930 – fastställde ett förhållande där USA haft en exempellös ekonomisk dominans efter andra världskriget. Naturligtvis försökte de amerikanska förhandlarna vid Bretton Woods förbättra situationen för USA, framför allt på bekostnad av det brittiska imperiet. Men samtidigt arbetade de med att utforma en ekonomisk ram som skulle underlätta en expansion av världsekonomin som helhet. En sådan global expansion, vilket var av avgörande betydelse för de intressen som USA var mån om att skydda, och att erfarenheterna från 1930-talet inte upprepades, innebar med nödvändighet ett återupprättande av de andra stora kapitalistiska ekonomiernas maktpositioner, vilket därmed försvagade den relativa amerikanska dominansen.
Sedd i detta sammanhang är det uppenbart att ökade militärutgifter fungerade mer som en katalysator än en orsak till betalningsbalanskrisen i slutet av 1960-talet och som därför ledde till skrotning av Bretton Woods-systemet. Redan i slutet av 1960-talet - långt innan de militära utgifterna under Vietnamkriget blev märkbara – började motsägelserna i efterkrigstidens monetära ordning att visa sig. För att finansiera expansionen av världshandeln - en förutsättning för stabiliteten i världen och att kapitalismen skulle fungera bättre än under 1930-talet - måste det pågå ett kontinuerligt utflöde av dollar från USA. Men detta ledde i sin tur till en ansamling av dollar på de internationella marknaderna, vilket alltmer undergrävde möjligheten för USA att stödja dollarn med guld. Andra stater skulle ju kunna dränera USA:s guldreserv om de ville växla in sedlarna till guld. Här ser vi att krisen i det monetära systemet var ett uttryck för att tillväxten av de produktiva krafterna på global nivå under efterkrigstidens decennier, som systemet med fasta valutarelationer och stabiliserad världshandel hade främjat, kom i konflikt med mekanismerna för de nationella regleringar som Bretton Woods-systemet grundar sig på.
Bättre kunskap om dessa processer får vi när vi undersöker den roll som eurodollarmarknaden spelade för att sätta stopp för systemet med valutaregleringar och kapitalkontroll. Eurodollarmarknaden hade sitt ursprung i den verksamhet som bedrevs av de multinationella företagen under efterkrigstiden. Dessa företag, i synnerhet amerikanska multinationella företag med verksamheter i bl. a Europa, kunde ackumulera stora valutareserver utanför sina egna nationella gränser, de undkom på så vis den omedelbara kontrollen som sköttes av de nationella finansiella myndigheterna.
När eurodollarmarknaden först framträdande år 1958, skedde det när den brittiska regeringen infört en rad regler som syftar till att förhindra kapitalrörelser som skulle leda till full konvertering av det brittiska pundet till den amerikanska dollarn. Brittiska banker, som var angelägna om att inte förlora värdefulla kunder såsom de stora amerikanska företagen, försökte undvika reglerna genom att utfärda lån från sina dollarinnehav. Denna process upprepades under 1960-talet när amerikanska banker, som ville undvika begränsningarna av Johnsonadministrationens stopp för kapitalutflöde från USA, använde också medel från eurodollarmarknaden. Förekomsten av eurodollarmarknaden har successivt lett till en urholkning av kapitalkontroller i alla stora västerländska stater och slutligen också i de flesta utvecklingsländer. Detta har sin tur lagt grunden för en omfattande expansion av finansiella kapital in i den globala ekonomin, och som en följd en ökad liberalisering av handeln, skriver Pettifor.
Även om Pettifor inte gör en genomgång av hela historien om eurodollarmarknaden, har hennes begränsade kommentarer här helt undergrävt tesen om att kollapsen av Bretton Woods-systemet var resultat av "beslut" fattade av regeringar. Dessa beslut påtvingades regeringarna genom de många aktiviteter storföretagen sysslade med inom eurodollarmarknaden, vilka i sin tur var produkter av efterkrigstidens ekonomiska expansion.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Halla igen allihop.
Det har var ju faktiskt lite kul. Man kanske skulle ge Kallekula en facebook-lank (eller Avantgardet kanske, honom ar det alltid kul att tjota med) och lata honom fa veta den osminkade sanningen bakom aliaset Levee. Visst ar jag snall mot biggen, det gar ju inte att vara elak mot en sadan mysfarbror. Att han har fantasi i overflod och ett glodande intresse for historia ar ju klara pluspoang i alla fall. Pa minussidan kommer ju hans oformaga att aldrig nagonsin inse nar han borde lagga ner och istallet erkanna andras kvaliteter.
Jag tror minsann det ar sa att biggj ar radd for sanningen. Eller hur, biggj ?
Fortfarande inga motargument mot nagot jag skrivit, fortfarande ingen gissning i tavlingen. Vilket antiklimax.
/Levee
Kallekula skrev:Ungefär som en tvärsäker 15 åring som anser sig mattekunnig snackar med någon som pluggat matte på universitetet. Därav Levees lite loja och snälla attityd mot dig biggen (ja vi ser det alla). Det är ju detta som är komiken i det hele.
Det har var ju faktiskt lite kul. Man kanske skulle ge Kallekula en facebook-lank (eller Avantgardet kanske, honom ar det alltid kul att tjota med) och lata honom fa veta den osminkade sanningen bakom aliaset Levee. Visst ar jag snall mot biggen, det gar ju inte att vara elak mot en sadan mysfarbror. Att han har fantasi i overflod och ett glodande intresse for historia ar ju klara pluspoang i alla fall. Pa minussidan kommer ju hans oformaga att aldrig nagonsin inse nar han borde lagga ner och istallet erkanna andras kvaliteter.
biggj skrev:Levee har graderat upp sig, kolla bare:
"Jag har en ekonomiexamen i ryggen, mangarig internationell arbetslivserfarenhet rorande det specifika omradet och for narvarande jobbar jag pa en av USA's storsta banker som specialist inom kreditbranschen."
Ho ho ho ho.....inte dåligt av någon som inte ens bor i USA!
Jag tror minsann det ar sa att biggj ar radd for sanningen. Eller hur, biggj ?
Fortfarande inga motargument mot nagot jag skrivit, fortfarande ingen gissning i tavlingen. Vilket antiklimax.
/Levee
Hejsan!
Levee och kallekulka vill syssla med lekar, tävlingar och annat än vad tråden handlar om, varför inte skapa en egen lektråd då? Här sysslar vi med den ekonomiska förhistorien till den nyliberala krisen som startade 2008. Till detta ämne välkomnar vi dock intryck eller frågor av skilda slag, som har med trådens ämne att göra! :lol:
Nu vidare i vår analysering.....Bretton Woods och dess sorti....
Kollapsen av efterkrigstidens högkonjunktur orsakades inte av några regeringsbeslut – liksom slutet för den keynesianska modellen - men var resultat av objektiva processer inom den globala kapitalistiska ekonomin. Den viktigaste av dessa tendenser var att vinsternas åter började sjunka i slutet av 1960-talet. Detta var orsaken till uppkomsten av stagflationen –alltså samtidig hög inflation och stigande arbetslöshet åren kring 1970 - och kollapsen för det keynesianska programmet där myndigheterna skötte den ekonomiska regleringen.
Globaliseringen av produktionen, och explosionen av det finansiella kapitalet under 1980-talet, svarade mot behovet att förhindra fallande vinster. Globaliseringen av produktionen syftade till att öka vinsterna genom utnyttjandet av billig arbetskraft, medan tillväxten av olika finansieringsformer var resultatet av försöken från andra delar av kapitalmarknaden att söka efter till lämpliga vinster genom rent monetära medel.
Pettifor, liksom andra förespråkare för den ”nykeynesianska väckelsen”, har undersökt de processer som de menar är ursprunget till den nuvarande fasen av den kapitalistiska utvecklingen. Och i detta ursprung hittar vi de beslut som fattades av regeringarna att främja avregleringarna av de finansiella marknaderna. Anledningen till dessa avregleringar är inte svårt att finna – man har från storföretagens sida stöttat den regeringspolitik som ligger närmast den storföretagen själva förespråkar. Om den nuvarande situationen är resultatet av beslut som fattas av regeringarna är det även möjligt, utan att ifrågasätta grunderna för den kapitalistiska ekonomin, att finna förutsättningarna för att genomföra verkliga reformer av andra regeringar med annan agenda.
Pettifor och Green pekar på de hot och finansiella kriser, och därmed förutsättningarna för politisk instabilitet som finns om det nuvarande systemet drivs för långt. Men regeringarna behöver inte kasta in handduken direkt, skriver de. Regeringarna kan välja att agera som andra regeringar gjorde under påverkan av Keynes program från år 1944 - att stabilisera den internationella ekonomin. De skulle kunna klona tillbaka sin rätt till politiskt självstyre från de finansiella marknaderna. De skulle kunna stärka och demokratisera de internationella institutionerna. De kan även återanvända till de lokala globala marknaderna. Kort sagt, de kunde åstadkomma en ny "Great Transformation" liknande den som ägde rum under efterkrigstiden, efter förödelsen under 1920-1930-talen, där makten i den kapitalistiska marknaden åter reglerades genom regeringsåtgärder. Därför skulle denna andra "stora förändring" innebära åtgärder såsom återinförande av kapitalkontroll, införandet av så kallad Tobinskatt på internationella valutatransaktioner, liksom "uppgradering av staten" och låta regeringarna ta itu med de ekonomiska marknaderna istället för nedskärningar av den enda globala marknaden. Problemet är, menar Pettifor och andra, att finanssektorn inte tjänar samhället - utan fortfarande är samhällets herre. Denna situation måste förändras. ”Det är åter dags för folken att genom sina valda regeringar, övervaka, kontrollera och begränsa den osynliga och okontrollerbara finansiella marknaden.”
Källa: The Real World Economic Outlook, The Legacy of Globalization: Debt and Deflation, (Ann Pettifor) 2003.
MVH
bigj
Levee och kallekulka vill syssla med lekar, tävlingar och annat än vad tråden handlar om, varför inte skapa en egen lektråd då? Här sysslar vi med den ekonomiska förhistorien till den nyliberala krisen som startade 2008. Till detta ämne välkomnar vi dock intryck eller frågor av skilda slag, som har med trådens ämne att göra! :lol:
Nu vidare i vår analysering.....Bretton Woods och dess sorti....
Kollapsen av efterkrigstidens högkonjunktur orsakades inte av några regeringsbeslut – liksom slutet för den keynesianska modellen - men var resultat av objektiva processer inom den globala kapitalistiska ekonomin. Den viktigaste av dessa tendenser var att vinsternas åter började sjunka i slutet av 1960-talet. Detta var orsaken till uppkomsten av stagflationen –alltså samtidig hög inflation och stigande arbetslöshet åren kring 1970 - och kollapsen för det keynesianska programmet där myndigheterna skötte den ekonomiska regleringen.
Globaliseringen av produktionen, och explosionen av det finansiella kapitalet under 1980-talet, svarade mot behovet att förhindra fallande vinster. Globaliseringen av produktionen syftade till att öka vinsterna genom utnyttjandet av billig arbetskraft, medan tillväxten av olika finansieringsformer var resultatet av försöken från andra delar av kapitalmarknaden att söka efter till lämpliga vinster genom rent monetära medel.
Pettifor, liksom andra förespråkare för den ”nykeynesianska väckelsen”, har undersökt de processer som de menar är ursprunget till den nuvarande fasen av den kapitalistiska utvecklingen. Och i detta ursprung hittar vi de beslut som fattades av regeringarna att främja avregleringarna av de finansiella marknaderna. Anledningen till dessa avregleringar är inte svårt att finna – man har från storföretagens sida stöttat den regeringspolitik som ligger närmast den storföretagen själva förespråkar. Om den nuvarande situationen är resultatet av beslut som fattas av regeringarna är det även möjligt, utan att ifrågasätta grunderna för den kapitalistiska ekonomin, att finna förutsättningarna för att genomföra verkliga reformer av andra regeringar med annan agenda.
Pettifor och Green pekar på de hot och finansiella kriser, och därmed förutsättningarna för politisk instabilitet som finns om det nuvarande systemet drivs för långt. Men regeringarna behöver inte kasta in handduken direkt, skriver de. Regeringarna kan välja att agera som andra regeringar gjorde under påverkan av Keynes program från år 1944 - att stabilisera den internationella ekonomin. De skulle kunna klona tillbaka sin rätt till politiskt självstyre från de finansiella marknaderna. De skulle kunna stärka och demokratisera de internationella institutionerna. De kan även återanvända till de lokala globala marknaderna. Kort sagt, de kunde åstadkomma en ny "Great Transformation" liknande den som ägde rum under efterkrigstiden, efter förödelsen under 1920-1930-talen, där makten i den kapitalistiska marknaden åter reglerades genom regeringsåtgärder. Därför skulle denna andra "stora förändring" innebära åtgärder såsom återinförande av kapitalkontroll, införandet av så kallad Tobinskatt på internationella valutatransaktioner, liksom "uppgradering av staten" och låta regeringarna ta itu med de ekonomiska marknaderna istället för nedskärningar av den enda globala marknaden. Problemet är, menar Pettifor och andra, att finanssektorn inte tjänar samhället - utan fortfarande är samhällets herre. Denna situation måste förändras. ”Det är åter dags för folken att genom sina valda regeringar, övervaka, kontrollera och begränsa den osynliga och okontrollerbara finansiella marknaden.”
Källa: The Real World Economic Outlook, The Legacy of Globalization: Debt and Deflation, (Ann Pettifor) 2003.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
biggj skrev:Hejsan!
Även om Pettifor inte gör en genomgång av hela historien om eurodollarmarknaden, har hennes begränsade kommentarer här helt undergrävt tesen om att kollapsen av Bretton Woods-systemet var resultat av "beslut" fattade av regeringar. Dessa beslut påtvingades regeringarna genom de många aktiviteter storföretagen sysslade med inom eurodollarmarknaden, vilka i sin tur var produkter av efterkrigstidens ekonomiska expansion.
MVH
bigj
Anledningen att Bretton Woods övergavs var den amerikanska inflationen, det här har vi tagit förut. Det är inte med nödvändighet just fasta växelkurser som möjliggör tvära explosioner eller implosioner av ekonomin utan det inträffar om de nationella riksbankerna ökar, bromsar eller minskar penningmängden, precis vad som inträffade under mellankrigsperioden, vilket var anledningen till debaklen och depressionen under denna tid. Om det existerar fasta växelkurser och om de inblandade har inflationsmål, ja då kan det systemet fungera. Men nu misstänkte, man kan säga visste, innehavare av dollar att USA skulle överge dollarkursen och ett våldsamt slag mot Bretton Woods kom redan 1967 när den franska centralbanken sålde sina dollar. Under ett omfattande reglerande system är det alltså inte privata spekulanter som kommer spekulera utan det är istället statliga tjänstemän. Vad har man då vunnit? Det är helt enkelt de statliga penningpressarna som rullade alltför generöst, inte onda privata bankirers lömska gärningar. Så är även fallet i kriserna under Asien och Sydamerika efter 1980, när den egna valutan bl a plötsligt över en natt var mindre värd än dollarn och att låntagare plötsligt var översköljda i skuld. Även Rumänien och Jugoslavien drabbades av detta när långsiktiga lån, sådana vänstern vill se
, förändrades i värde i och med valutakursernas förändring i och med inflation eller inflationsbekämpning. Det motsatta kunde också inträffa, att en valuta peggades alltför stramt i förhållande till dollarn, Argentina är ett väldigt bra exempel på det, istället för att vara genuint vänsterexempel på lössläppt spekulation hos det privata. Jag rekommenderar istället boken Bailouts or Bailins: http://www.amazon.com/gp/reader/0881323 ... eader-link
Eurodollar marknaden uppstod främst dels pga Sovjets försäljning av olja, och de pengarna placerades i Europa, dels för att USA införde en så kallad Tobinskatt som inte alls fick den effekt man tänkt sig, för istället flyttade handeln till andra ställen, och dels för att England var intresserat främst av att reglera handeln med pund, men andra valutor brydde man sig inte om. Det var alltså inneboende motsättningar som medförde att BW-systemet kollapsade, inte något inbillat, postmodernt hot utifrån.
Även jag har läst Kenneth Hermele och varför sitter inte jag och babblar om behovet av ett nytt Bretton Woods? Jo, för att även jag trodde tidigare på keynesianska klyschor, inklusive Bretton Woods och att depressionen 1930 berodde på några ogreppbara beslut hos det privata, men senare visade det sig att österrikarna har rätt.
I alla fall jag behöver inte en snuttfilt, napp, en magisk hjälpare, där är skillnaden mellan oss två.
Hejsan!
Se där, således har ännu en av de transverbala stjärnorna hittat hit, vad trevligt! En av de främsta meriten på sajten denne tok har åstadkommit, det finns massor av liknande fadäser, är följande lilla historia. För en tid sedan blev våran toker så syraker för att vi i vår plädering för den ekonomiska demokratin inte höll med toker om att man skulle mörda företagare. Detta ohyggliga gjorde toker så frustrerad så han hittade på en egen historia, som han sedan klankade ned på utav sjuttsingen. När han ansåg att det såg bra ut efter många sidor med en egenhändig monolog med sig själv, skyllde sedan på att "vänstern" minsann mördar företagere! Tala om att stå utan argumenter, men ha en libertarisk fantasi som är längre än Pinocchios näsa! :)
Men idag är vi snälla, och tager och noterar det han har framfört, detta får duga som exempel på varför Bretton Woods-systemet övergavs, allt enligt toker:
"Eurodollar marknaden uppstod främst dels pga Sovjets försäljning av olja, och de pengarna placerades i Europa, dels för att USA införde en så kallad Tobinskatt som inte alls fick den effekt man tänkt sig, för istället flyttade handeln till andra ställen, och dels för att England var intresserat främst av att reglera handeln med pund, men andra valutor brydde man sig inte om."
Det var alltså Sovjetunionen som stod för oljeförsäljningen, deras icke konvertibla rubel placerades i Europa och USA hade infört en Tobin-skatt, medan man i England inte brydde sig om andra valutor utan bara pund. Bortsett från att inga ekonomer håller med honom, så är det i vart fall en elegant beskrivning av hur sovjeter och östeuropéer badade i dollarer och störde marknaderna. Saudi-Arabien och övriga OEC-stater hade i detta scenario ingen olja alls, eller så gav de bort den gratis! Samtidigt spekulerade tjänstemännen i den Franska Centralbanken genom att sälja alla sina dollar, till vem är oklart, men någon var det säkert! Naturligtvis var de inga privata aktörer som spekulerade utan desse satt still i båten och sysslade inte med den spekulation vi övrige tycker oss se som den enskilt viktigaste delen i den modernare kapitalistiska marknaden.....! Svårare var det alltså inte.....ho ho ho ho ho.......vad vi njuter.........
:lol:
P.S. Det var inte Kenneth Hermele vi hade som källa i förra inlagan, det var följande: The Legacy of Globalization: Debt and Deflation, Anne Pettifor (editor), Palgrave Macmillan, 2003
Nu vidare med verkligheten! :wink:
Skuldbördan och dess offer...
När de drabbade länderna efter finanskrascherna skulle prioritera, drabbade nedskärningarna ofta de sociala sektorerna – skola, hälsovård, sociala säkerhetsnät – och drabbade dem som har det sämst. Vanligen utgör dessa grupper ländernas folkmajoriteter.
Länder som drabbas finns över hela världen, exempelvis Benin, Botswana, Elfenbenskusten, Ghana, Guinea, Mauretanien, Senegal, Tanzania, Tunisien och Zambia i Afrika mellan åren 1984 och 1995.
I Asien har Filippinerna och Indonesien, Israel, Japan, Jordanien, Laos, Malaysia, Sri Lanka, Sydkorea och Turkiet drabbats två gånger och Taiwan en gång mellan åren 1977 och 1998.
I Latinamerika har Argentina drabbats två gånger, Brasilien, Chile, Colombia, Ecuador, Mexiko, Paraguay, Uruguay och Venezuela en gång mellan åren 1980 och 1998.
I Europa har mellan åren 1977 och 1999 följande länder drabbats: Bulgarien, Estland, Finland, Lettland två gånger, Makedonien, Norge, Polen, Rumänien, Ryssland, Spanien, Sverige, Tjeckien och Ungern en gång.
USA drabbades under åren 1984-1991, Australien och Nya Zeeland mellan åren 1987 och 1992.
(Källan är här Caprio & Klingebiel, opublicerat manuskript, Världsbanken 1999)
Efter år 2000 har ytterligare stater drabbats, inte minst Argentina åren 2001-2002. År 2008 hamnade hela det nyliberala systemet i ekonomisk och finansiell koma efter enorma spekulationer och svindlerier...
Detta har resulterat i stor ökning av fattigdomen i de omnämnda staterna under 1990-talet. I Argentina var andelen fattiga före kriserna 17 %, efter kriserna var andelen fattiga 26 % av befolkningen. Ryssland hade 22 procent fattiga före krisen och 49 procent fattiga efter krisen1998. Thailand hade 11 procent fattiga före krisen, och 13 procent fattiga efter krisen. Allt enligt ländernas egna fattigdomsdefinitioner. Enligt vår svenska definition borde man egentligen ha tredubblat andelen fattiga efter kriserna dessa stater varit utsatta för - minst.
Det är/var oftast IMF som talade om för de berörda staternas ledare hur kriserna skulle botas, och resultatet har i alla dessa fall blivit än större fattigdom i samtliga länder som här har räknats upp. Politiken som genomförts, en nyliberal politik, har alltid inneburit att den offentliga sektorn har skurits ned – och resultatet har blivit stora mänskliga kostnader. Men bankerna som gynnats av dessa kriser har hållits skadelösa. Vilket inneburit att de som varit med och orsakat kriserna inte har behövt ta ansvar, vilket visar att en gammal sanning fortfarande har bärighet – den som aldrig kan förlora kommer heller aldrig att bete sig ansvarsfullt.
(Källan här är Världsbankens årsbok ”World Development Report”, under temat ”Attacking Poverty”, 2000/2001)
I dag saknas en hel del för att marknaden skall fungera till allas belåtenhet. Världsbankens sedan länge avgående chefsekonom, Joseph Stiglitz, framhöll år 1998 dessa åtgärder som man absolut behöver för att nå detta mål:
A/ Ett skydd för konkurrensen, exempelvis genom förbud mot monopol och kartellbildningar
B/ Upprättandet av ett system av teknologiöverföringar så att den ojämna utvecklingen mellan Nord och Syd kan brytas.
C/ En sund finansiell reglering.
D/ Demokrati.
Uteblir konkurrensen, blir det monopolstyre, och då uteblir de goda sambanden i en marknadsekonomi. Utan regler och institutioner som säkrar marknaden hamnar vi snart i ett missbruk av dominanspositioner och demokratin undergrävs. Får inte majoritetens värderingar styra marknadsekonomin innebär det att fientligheten mot denna ekonomi allt mer ökar bland allt fler. Nyttigheter såsom god miljö, rättvisa livsbetingelser samt en långsiktigt hållbar utveckling klarar marknaden inte av att skapa, därför måste marknaden delvis styras. Detta innebär inte avregleringar utan återregleringar på flera områden, och då blir lagstiftare, Konkurrensverkets tjänstemän, tjänstemännen i Koncessionsnämnden för miljöskydd och polisens avdelningar för ekonomisk brottslighet viktiga personer som håller marknaden i strama tyglar.
I praktiken har dessa, minst 114, bank- och finanskriser som kommit som brev på posten efter de avregleringar av välfärden som påtvingats av Världsbanken och IMF under 1980-1990-talen, skapat en enorm ökning av fattigdomen i de drabbade länderna. Det är här man samtidigt kan se Världsbankens stora felräkning, eller kanske man kan tala om den stora lögn man försöker sprida - att fattigdomen minskar. Fakta talar emot Världsbankens beräkningar, även dess egna som vi redan påtalat, vilket även en teoretisk genomgång av bankens sätt att räkna fattigdom har visat – fattigdomen i världen har inte minskat – tvärtom har den ökat med hundratals miljoner sedan avregleringspolitiken påtvingats tredje världen. Frågan är om inte fattigdomen rent av har fördubblats sedan 1980-talet? Under den period som avregleringarna har varit det allenarådande! Mycket talar för att det finns ett samband!
MVH
bigj
Se där, således har ännu en av de transverbala stjärnorna hittat hit, vad trevligt! En av de främsta meriten på sajten denne tok har åstadkommit, det finns massor av liknande fadäser, är följande lilla historia. För en tid sedan blev våran toker så syraker för att vi i vår plädering för den ekonomiska demokratin inte höll med toker om att man skulle mörda företagare. Detta ohyggliga gjorde toker så frustrerad så han hittade på en egen historia, som han sedan klankade ned på utav sjuttsingen. När han ansåg att det såg bra ut efter många sidor med en egenhändig monolog med sig själv, skyllde sedan på att "vänstern" minsann mördar företagere! Tala om att stå utan argumenter, men ha en libertarisk fantasi som är längre än Pinocchios näsa! :)
Men idag är vi snälla, och tager och noterar det han har framfört, detta får duga som exempel på varför Bretton Woods-systemet övergavs, allt enligt toker:
"Eurodollar marknaden uppstod främst dels pga Sovjets försäljning av olja, och de pengarna placerades i Europa, dels för att USA införde en så kallad Tobinskatt som inte alls fick den effekt man tänkt sig, för istället flyttade handeln till andra ställen, och dels för att England var intresserat främst av att reglera handeln med pund, men andra valutor brydde man sig inte om."
Det var alltså Sovjetunionen som stod för oljeförsäljningen, deras icke konvertibla rubel placerades i Europa och USA hade infört en Tobin-skatt, medan man i England inte brydde sig om andra valutor utan bara pund. Bortsett från att inga ekonomer håller med honom, så är det i vart fall en elegant beskrivning av hur sovjeter och östeuropéer badade i dollarer och störde marknaderna. Saudi-Arabien och övriga OEC-stater hade i detta scenario ingen olja alls, eller så gav de bort den gratis! Samtidigt spekulerade tjänstemännen i den Franska Centralbanken genom att sälja alla sina dollar, till vem är oklart, men någon var det säkert! Naturligtvis var de inga privata aktörer som spekulerade utan desse satt still i båten och sysslade inte med den spekulation vi övrige tycker oss se som den enskilt viktigaste delen i den modernare kapitalistiska marknaden.....! Svårare var det alltså inte.....ho ho ho ho ho.......vad vi njuter.........
:lol:
P.S. Det var inte Kenneth Hermele vi hade som källa i förra inlagan, det var följande: The Legacy of Globalization: Debt and Deflation, Anne Pettifor (editor), Palgrave Macmillan, 2003
Nu vidare med verkligheten! :wink:
Skuldbördan och dess offer...
När de drabbade länderna efter finanskrascherna skulle prioritera, drabbade nedskärningarna ofta de sociala sektorerna – skola, hälsovård, sociala säkerhetsnät – och drabbade dem som har det sämst. Vanligen utgör dessa grupper ländernas folkmajoriteter.
Länder som drabbas finns över hela världen, exempelvis Benin, Botswana, Elfenbenskusten, Ghana, Guinea, Mauretanien, Senegal, Tanzania, Tunisien och Zambia i Afrika mellan åren 1984 och 1995.
I Asien har Filippinerna och Indonesien, Israel, Japan, Jordanien, Laos, Malaysia, Sri Lanka, Sydkorea och Turkiet drabbats två gånger och Taiwan en gång mellan åren 1977 och 1998.
I Latinamerika har Argentina drabbats två gånger, Brasilien, Chile, Colombia, Ecuador, Mexiko, Paraguay, Uruguay och Venezuela en gång mellan åren 1980 och 1998.
I Europa har mellan åren 1977 och 1999 följande länder drabbats: Bulgarien, Estland, Finland, Lettland två gånger, Makedonien, Norge, Polen, Rumänien, Ryssland, Spanien, Sverige, Tjeckien och Ungern en gång.
USA drabbades under åren 1984-1991, Australien och Nya Zeeland mellan åren 1987 och 1992.
(Källan är här Caprio & Klingebiel, opublicerat manuskript, Världsbanken 1999)
Efter år 2000 har ytterligare stater drabbats, inte minst Argentina åren 2001-2002. År 2008 hamnade hela det nyliberala systemet i ekonomisk och finansiell koma efter enorma spekulationer och svindlerier...
Detta har resulterat i stor ökning av fattigdomen i de omnämnda staterna under 1990-talet. I Argentina var andelen fattiga före kriserna 17 %, efter kriserna var andelen fattiga 26 % av befolkningen. Ryssland hade 22 procent fattiga före krisen och 49 procent fattiga efter krisen1998. Thailand hade 11 procent fattiga före krisen, och 13 procent fattiga efter krisen. Allt enligt ländernas egna fattigdomsdefinitioner. Enligt vår svenska definition borde man egentligen ha tredubblat andelen fattiga efter kriserna dessa stater varit utsatta för - minst.
Det är/var oftast IMF som talade om för de berörda staternas ledare hur kriserna skulle botas, och resultatet har i alla dessa fall blivit än större fattigdom i samtliga länder som här har räknats upp. Politiken som genomförts, en nyliberal politik, har alltid inneburit att den offentliga sektorn har skurits ned – och resultatet har blivit stora mänskliga kostnader. Men bankerna som gynnats av dessa kriser har hållits skadelösa. Vilket inneburit att de som varit med och orsakat kriserna inte har behövt ta ansvar, vilket visar att en gammal sanning fortfarande har bärighet – den som aldrig kan förlora kommer heller aldrig att bete sig ansvarsfullt.
(Källan här är Världsbankens årsbok ”World Development Report”, under temat ”Attacking Poverty”, 2000/2001)
I dag saknas en hel del för att marknaden skall fungera till allas belåtenhet. Världsbankens sedan länge avgående chefsekonom, Joseph Stiglitz, framhöll år 1998 dessa åtgärder som man absolut behöver för att nå detta mål:
A/ Ett skydd för konkurrensen, exempelvis genom förbud mot monopol och kartellbildningar
B/ Upprättandet av ett system av teknologiöverföringar så att den ojämna utvecklingen mellan Nord och Syd kan brytas.
C/ En sund finansiell reglering.
D/ Demokrati.
Uteblir konkurrensen, blir det monopolstyre, och då uteblir de goda sambanden i en marknadsekonomi. Utan regler och institutioner som säkrar marknaden hamnar vi snart i ett missbruk av dominanspositioner och demokratin undergrävs. Får inte majoritetens värderingar styra marknadsekonomin innebär det att fientligheten mot denna ekonomi allt mer ökar bland allt fler. Nyttigheter såsom god miljö, rättvisa livsbetingelser samt en långsiktigt hållbar utveckling klarar marknaden inte av att skapa, därför måste marknaden delvis styras. Detta innebär inte avregleringar utan återregleringar på flera områden, och då blir lagstiftare, Konkurrensverkets tjänstemän, tjänstemännen i Koncessionsnämnden för miljöskydd och polisens avdelningar för ekonomisk brottslighet viktiga personer som håller marknaden i strama tyglar.
I praktiken har dessa, minst 114, bank- och finanskriser som kommit som brev på posten efter de avregleringar av välfärden som påtvingats av Världsbanken och IMF under 1980-1990-talen, skapat en enorm ökning av fattigdomen i de drabbade länderna. Det är här man samtidigt kan se Världsbankens stora felräkning, eller kanske man kan tala om den stora lögn man försöker sprida - att fattigdomen minskar. Fakta talar emot Världsbankens beräkningar, även dess egna som vi redan påtalat, vilket även en teoretisk genomgång av bankens sätt att räkna fattigdom har visat – fattigdomen i världen har inte minskat – tvärtom har den ökat med hundratals miljoner sedan avregleringspolitiken påtvingats tredje världen. Frågan är om inte fattigdomen rent av har fördubblats sedan 1980-talet? Under den period som avregleringarna har varit det allenarådande! Mycket talar för att det finns ett samband!
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
biggj skrev:Hejsan!
I dag saknas en hel del för att marknaden skall fungera till allas belåtenhet. Världsbankens sedan länge avgående chefsekonom, Joseph Stiglitz, framhöll år 1998 dessa åtgärder som man absolut behöver för att nå detta mål:
A/ Ett skydd för konkurrensen, exempelvis genom förbud mot monopol och kartellbildningar
B/ Upprättandet av ett system av teknologiöverföringar så att den ojämna utvecklingen mellan Nord och Syd kan brytas.
C/ En sund finansiell reglering.
D/ Demokrati.
Jag har läst även Joseph Stiglitz, kanske för en sådär sju år sedan, men han imponerar inte heller idag, för det spelar ingen roll om lån är långa eller korta, om valutakurserna drastiskt förändras. Regeringarna i t ex de asiatiska länderna hade försäkrat att valutakursen skulle hålla, dvs att det skulle finnas tillräckligt med t ex dollar vid behov. Ingen låntagare anade att det skulle förändras i och med inflationen och det raserade förtroendet för valutan. Däremot förstod svenska större låntagare redan 1988 att kronkursen skulle inte hålla, så de upphörde med sina utlandslån och betalade istället tillbaka de lån som fanns. Och du ska egentligen skanna dina källor, för vi vet ju sedan tidigare hur du samlar dina skrifter
:http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... 166#128166
Stiglitz försäkrade dessutom i sin Lectures in Economics från början av 80-talet att den enda vägen för ekonomin var genom en minimal stat, men nu menar han något helt annorlunda. Hur ska han ha det?
Hejsan!
Vi noterar ännu en, för världens ekonomiska tänkare, ny ekonomisk insikt från toker:
"... för det spelar ingen roll om lån är långa eller korta, om valutakurserna drastiskt förändras."
Nähe, så om jag lånar 100 dollar på en månad, med en ränta på 10 procent, så spelar det alltså ingen roll om jag egentligen lånar 1000 dollar på ett år för 10 procents ränta - trots att växenkursen mellan dessa tillfällen går från 7 kronor för dollaren till 10 kronor dollaren på säg ett halvår? Fan om man inte skulle ta och lyssna mer på våran nye ekonomiske tok ändå? Ho ho ho ho..... hittade du detta hos Pinker eller var det möjligen från herr Ronald Reagan i hans världsberömda bok - Reganomics?
Nu åter till verkligheten!
Under 1980-talet hamnade nästan samtliga stater i tredje världen i skuld hos bankerna i Europa, Japan och USA. Med kommunismens sammanbrott i Öst utvidgades den enda vägens inflytande högst betydligt i början av 1990-talet. Denna nyliberala utvecklingstanke kom att kallas för ”Washington Consensus, där USA:s regering, Världsbanken och IMF huserar med sina huvudkontor. Även Wall Street är lierad med denna enda vägs politik. Alla sitter nu i samma båt, och Bretton Woods är glömt. En paradox finns dock, samtidigt som den fria marknadens evangelium predikas, skapas en enhetlig ekonomisk-politisk apparat för maktutövning i global skala. Ironiskt nog födde avregleringen egentligen en centralplanering av maximalt slag. Höjdpunkten i denna nyliberala process var i det multilaterala avtalet om investeringar, MAI. Detta började i-länderna förhandla om redan mot slutet av 1980-talet, i syfte att omvandla handelsavtalet GATT till en verklig världshandelsorganisation, WTO.
Det hela drog ut på tiden eftersom stora och allt mäktigare stater i tredje världen; Indien, Brasilien och Malaysia ville föra egen utvecklingspolitik – som patenträttigheter och bioteknik – och alls inte gillade att internationella handelsorganisationer, styrda av Väst, skulle sköta det hela. Kina och andra socialistiska länder köpte inte heller dessa skrivningar utan struntade blankt i WTO. När WTO bildades 1995 hade i-länderna tvingats lämna frågan om skydd för utländska företags investeringar utanför. På liknande sätt hade i-ländernas eftergifter till tredje världen blivit begränsade, inte minst Västs tullpolitik, vilken de helt ville ha bort för egna jordbruksvaror och textilier skulle få tillgång till marknaderna i den rika delen av världen. I områden där tredje världens länder är konkurrenskraftiga, fick de inget gehör från Väst, bara att de ”gradvis” skulle infasas under en tioårsperiod. Dessutom skulle infasningen påbörjas mot slutet av tioårsperioden, vilket USA och EU krävde.
Efter detta beslöt i-länderna i hemlighet att slå fast regler för hur nationer skulle få styra utländska företag inom ett lands gränser. OECD-länderna hade ett avtal klart sinsemellan och det hela läckte ut år 1997. Hela projektet kallades för MAI – och det var helt i linje med den enda vägens politik. MAI var tänkt att fungera på följande sätt:
Inga skillnader skulle göras mellan portföljinvesteringar och direktinvesteringar. Portföljinvesteringar innebär ägande av aktier, obligationer och andra värdepapper utan avsikt att få inflytande över hur företag och verksamheter sköts, man är enbart ute efter kursvinster. Direktinvesteringar är däremot ett mer aktivt övertagande av företag för verksamhet i egen regi. Dessa investeringar kan även innebära försäljning i dotterbolag och kan ske genom nyinvesteringar eller uppköp av andra bolag/företag. Syftet med dessa investeringar var att kortsiktig spekulation, särskilt i form av portföljinvesteringar, skulle ha samma skydd som långsiktiga investeringar. MAI skulle dessutom vara ett överordnat alla andra regelverk, t.ex. ”Rio-avtalet” om hållbar utveckling eller FN:s arbetsorganisation ILO:s överenskommelser om fackliga och sociala rättigheter för anställda. Internationella företag skulle således enbart ha rättigheter, men inga skyldigheter alls. Vidare skulle företagen ha rätt att driva processer mot enskilda länder. I WTO fanns konflikter mellan olika stater, med MAI skulle storföretag jämställas med länder.
Hela denna process hade kanske fungerat i början av 1980-talet, men mot slutet av 1990-talet, när nyliberalismen hade skapat så många kriser, så borde OECD-länderna ha insett att tiderna hade förändrats – men det gjorde de inte. Inte heller MAI kunde genomdrivas, och detta pga att en kanadensisk och amerikansk frivilligorganisation lagt ut MAI-avtalet på internet, vilket orsakade en internationell proteststorm som var lika kraftig som 1970-talets Vietnam-protester. Frankrike drog sig ur när man insåg att den franska kultur- och medieindustrin skulle hotas av amerikansk konkurrens tack vare MAI. Efter detta blev OECD tvunget att lägga ned MAI. Men alla hade inte glömt MAI när man gick in i det nya årtusendet.
Mestadels byggandes på Kenneth Hermeles ovan nämnda alster!
P.S. Fråga från toker: "Stiglitz försäkrade dessutom i sin Lectures in Economics från början av 80-talet att den enda vägen för ekonomin var genom en minimal stat, men nu menar han något helt annorlunda. Hur ska han ha det?"
Svar: enkelt, han har idag förstått hur en ekonomi måste fungera för att hela samhället skall leva och frodas!
MVH
bigj
Vi noterar ännu en, för världens ekonomiska tänkare, ny ekonomisk insikt från toker:
"... för det spelar ingen roll om lån är långa eller korta, om valutakurserna drastiskt förändras."
Nähe, så om jag lånar 100 dollar på en månad, med en ränta på 10 procent, så spelar det alltså ingen roll om jag egentligen lånar 1000 dollar på ett år för 10 procents ränta - trots att växenkursen mellan dessa tillfällen går från 7 kronor för dollaren till 10 kronor dollaren på säg ett halvår? Fan om man inte skulle ta och lyssna mer på våran nye ekonomiske tok ändå? Ho ho ho ho..... hittade du detta hos Pinker eller var det möjligen från herr Ronald Reagan i hans världsberömda bok - Reganomics?
Nu åter till verkligheten!
Under 1980-talet hamnade nästan samtliga stater i tredje världen i skuld hos bankerna i Europa, Japan och USA. Med kommunismens sammanbrott i Öst utvidgades den enda vägens inflytande högst betydligt i början av 1990-talet. Denna nyliberala utvecklingstanke kom att kallas för ”Washington Consensus, där USA:s regering, Världsbanken och IMF huserar med sina huvudkontor. Även Wall Street är lierad med denna enda vägs politik. Alla sitter nu i samma båt, och Bretton Woods är glömt. En paradox finns dock, samtidigt som den fria marknadens evangelium predikas, skapas en enhetlig ekonomisk-politisk apparat för maktutövning i global skala. Ironiskt nog födde avregleringen egentligen en centralplanering av maximalt slag. Höjdpunkten i denna nyliberala process var i det multilaterala avtalet om investeringar, MAI. Detta började i-länderna förhandla om redan mot slutet av 1980-talet, i syfte att omvandla handelsavtalet GATT till en verklig världshandelsorganisation, WTO.
Det hela drog ut på tiden eftersom stora och allt mäktigare stater i tredje världen; Indien, Brasilien och Malaysia ville föra egen utvecklingspolitik – som patenträttigheter och bioteknik – och alls inte gillade att internationella handelsorganisationer, styrda av Väst, skulle sköta det hela. Kina och andra socialistiska länder köpte inte heller dessa skrivningar utan struntade blankt i WTO. När WTO bildades 1995 hade i-länderna tvingats lämna frågan om skydd för utländska företags investeringar utanför. På liknande sätt hade i-ländernas eftergifter till tredje världen blivit begränsade, inte minst Västs tullpolitik, vilken de helt ville ha bort för egna jordbruksvaror och textilier skulle få tillgång till marknaderna i den rika delen av världen. I områden där tredje världens länder är konkurrenskraftiga, fick de inget gehör från Väst, bara att de ”gradvis” skulle infasas under en tioårsperiod. Dessutom skulle infasningen påbörjas mot slutet av tioårsperioden, vilket USA och EU krävde.
Efter detta beslöt i-länderna i hemlighet att slå fast regler för hur nationer skulle få styra utländska företag inom ett lands gränser. OECD-länderna hade ett avtal klart sinsemellan och det hela läckte ut år 1997. Hela projektet kallades för MAI – och det var helt i linje med den enda vägens politik. MAI var tänkt att fungera på följande sätt:
Inga skillnader skulle göras mellan portföljinvesteringar och direktinvesteringar. Portföljinvesteringar innebär ägande av aktier, obligationer och andra värdepapper utan avsikt att få inflytande över hur företag och verksamheter sköts, man är enbart ute efter kursvinster. Direktinvesteringar är däremot ett mer aktivt övertagande av företag för verksamhet i egen regi. Dessa investeringar kan även innebära försäljning i dotterbolag och kan ske genom nyinvesteringar eller uppköp av andra bolag/företag. Syftet med dessa investeringar var att kortsiktig spekulation, särskilt i form av portföljinvesteringar, skulle ha samma skydd som långsiktiga investeringar. MAI skulle dessutom vara ett överordnat alla andra regelverk, t.ex. ”Rio-avtalet” om hållbar utveckling eller FN:s arbetsorganisation ILO:s överenskommelser om fackliga och sociala rättigheter för anställda. Internationella företag skulle således enbart ha rättigheter, men inga skyldigheter alls. Vidare skulle företagen ha rätt att driva processer mot enskilda länder. I WTO fanns konflikter mellan olika stater, med MAI skulle storföretag jämställas med länder.
Hela denna process hade kanske fungerat i början av 1980-talet, men mot slutet av 1990-talet, när nyliberalismen hade skapat så många kriser, så borde OECD-länderna ha insett att tiderna hade förändrats – men det gjorde de inte. Inte heller MAI kunde genomdrivas, och detta pga att en kanadensisk och amerikansk frivilligorganisation lagt ut MAI-avtalet på internet, vilket orsakade en internationell proteststorm som var lika kraftig som 1970-talets Vietnam-protester. Frankrike drog sig ur när man insåg att den franska kultur- och medieindustrin skulle hotas av amerikansk konkurrens tack vare MAI. Efter detta blev OECD tvunget att lägga ned MAI. Men alla hade inte glömt MAI när man gick in i det nya årtusendet.
Mestadels byggandes på Kenneth Hermeles ovan nämnda alster!
P.S. Fråga från toker: "Stiglitz försäkrade dessutom i sin Lectures in Economics från början av 80-talet att den enda vägen för ekonomin var genom en minimal stat, men nu menar han något helt annorlunda. Hur ska han ha det?"
Svar: enkelt, han har idag förstått hur en ekonomi måste fungera för att hela samhället skall leva och frodas!
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
biggj skrev:Hejsan!
Levee och kallekulka vill syssla med lekar, tävlingar och annat än vad tråden handlar om, varför inte skapa en egen lektråd då? Här sysslar vi med den ekonomiska förhistorien till den nyliberala krisen som startade 2008. Till detta ämne välkomnar vi dock intryck eller frågor av skilda slag, som har med trådens ämne att göra!
Det var ju kul att du tycker sa, for nar jag poangterade exakt var du tanker fel rorande den ekonomiska forhistorien och gav dig flertalet termer som maste inkorporeras om man vill diskutera bakomliggande orsaker sa brydde du dig inte om det alls. Du bara fortsatte pa din forutbestamda monolog. Eller hur biggj ?
Jag ar ocksa enormt konfunderad som yrkesman i amnet om hur du, i en trad rorande detta, inte har en enda kalla till den av flertalet utsedde ledande experten pa detta amne i varlden idag, namligen den nyblivne nobelpristagaren Paul Krugman. Som for ovrigt nyligen utkommit med en bok "The return of depression economics and the crisis of 2008". Lastips, biggj. Om du kan hanga med i ekonomisk litteratur pa engelska ?
Nu skall jag ut och springa. Det ar 28 grader varmt har och stralande solsken. Harligt ar bara fornamnet. Hej pa er !
/Levee
-
samuelkazen
- Inlägg: 137
- Blev medlem: 27 feb 2007 14:37
- Kontakt:
Levee skrev:Tyvarr ar det svart att forklara det hela enklare, ett visst matt av facksprak maste jag anvanda. Vad galler fakta i mitt inlagg sa uppmanar jag alla tvivlare att googla alla uppgifter i det och kontrollera sjalva. Finns inget dar som inte ar allman kannedom och allmanna vedertagna fakta.
Skall du inte gissa i tavlingen forresten ? Vilken besvikelse. Sa mycket som du pastar dig veta, da bor du ju vinna detta latt.
/Levee
För oss som inte är insatta i alla ekonomiska termer så är ditt inlägg ganska svårt att följa Levee. Biggjs inlägg är mycket mer lättförståliga. Efter som jag efter tidigare diskussioner med biggj insett att han inte har särskilt goda avsikter (även om många av hans inlägg är välskrivna och läsvärda) så vore det intressant för oss övriga läsare om du t.ex. ville skriva en kort ordlista till eller utveckla resonemangen lite för att ge en tydligare alternativ bild till biggjs beskrivning.
-
samuelkazen
- Inlägg: 137
- Blev medlem: 27 feb 2007 14:37
- Kontakt:
biggj skrev:
2. En fast växelkurs ihop med hög ränta inbjuder till lättförtjänta pengar. Man kan exempelvis låna till låg ränta i USA och sedan placera lånet till hög ränta i Mexiko. Med fast ränta tjänar man gott om kosing utan risk, åtminstone så länge kursen står stilla.
MVH
bigj
Ovanstående låter som om ett argument mot fasta växelkurser. På andra håll verkar du emellertid förespråka fasta växelkurser. Vad stämmer, vad är din syn på fasta växelkurser? Varför bör vi ha/ inte ha en reglerad valutamarknad enligt dig?
Hejsan!
Ser man på, när vi precis sett till att toker slog till reträtt enär han inte riktigt hade koll på ränterna, så dyker då Levee upp. Vad han denna gången söker säga är aningen osäkert, kanske han bara vill framföra att han vet vem som fick priset av riksbanken i ekonomi förra året - Krugmannen. Men Krugman impar inte alls på bigj, en självutnämnd sk "ekonom" som inte ens förutsåg den nyliberala krisen förra året är knappast något att hänga i granen. Efterkloka kan alla vara. Bigj svingar sig bara med ekonomer med kunskaper, sådana som insåg den kommande kraschen i det nyliberala USA och Storbritannien redan år 2002!
Är det 28 grader + i Småland? Jösses, det måste ligga nära Blekinge då.....ho ho ho ho ho.....
Och samuelkazen har årtevänt, vad trevligt! Fast vi hade för oss att han inte alls skulle befatta sig med våra in- och utlagor mera! Höll inte bojkotten, eller har han blivit mer medveten om Ayn Rands tokerier och den omöjliga liberala navelskådningen kallad objektivismen - och att det egentligen äro en förtäckt fascism? Ho ho ho ho.....
Nu till lite mer kunskaper i ämnet ekonomisk hist6oria före hösten 2008.....
Globala spekulationer och nyliberala drömbilder
”Den enda vägens” teoretiker drömde om en värld som fått en mängd positiva följder efter avregleringar av kredit- och valutamarknaderna. Slipper man de demokratiskt valda politikerna, så kommer det hela att gå bra, eftersom hög avkastning gynnar samhället, menar de neoklassiska och spekulationssugna avregleringsförespråkarna. De menar rent av att spekulation är dämpande och utjämnande i samhället! När priserna ökar, börjar andra spekulanter att spekulera åt motsatt riktning och därigenom minskar pendelns svängningar av de motsatta rörelserna. Detta är teorin i nyliberalernas agenda. Men fungerar verkligheten på samma sätt som kartan? Knappast, om vi studerar empirin! Krishösten 2008 bekräftade att denna nyliberala tes var 100-procentigt fel.
I verklighetens värld fungerar finansmarknaderna på ett speciellt sätt. De som agerar på dessa marknader bedöms enbart i förhållande till hur andra aktörer lyckas. Ett spel där det hela går ut på att gissa vad andra spelare tror, som ekonomen James Tobin uttryckte det. Keynes uttryckte sig på följande sätt:
”… vi ägnar vår intelligens åt att förutspå gemene mans uppfattning om vad denne mans uppfattning är”.
Det får till följd att kapitalmarknadens aktörer springer åt samma håll samtidigt, ungefär som lämlar. Det blir följaktligen ingen motsatt pendelrörelse, vilket kapitalisten George Soros också har insett. Finansmarknaden blir en slags ”rivningskula” som slår sönder allt omkring sig, menade herr Soros vidare. Med tanke på de stora pengar den mannen har tjänat i detta spel, har vi anledning att tro honom. Verkligheten visar det tydligt.
År 1977 stod valutahandeln per dag för 4600 miljarder $US av världens sammanlagda handel. Samma år stod varu/tjänstehandeln för 1300 miljarder $US. Varuhandelns andel av valutahandeln var då 28%.
År 1989 stod valutahandeln för 148.000 miljarder $US. Handeln med varor/tjänster stod för 3300 miljarder $US samma år. Nu hade varuhandelns andel sjunkit till 2% av den totala handeln.
År 1998 stod valutahandeln för 373.000 miljarder $US. Varuhandeln stod för 7000 miljarder $US dollar. Varuhandelns procent av totalhandeln var fortfarande 2 procent.
Källor till dessa siffror är hämtade från BIS (Bank for International Settlements, Schweiz), WTO/GATT.
Valutahandeln ökade alltså extremt mycket från slutet av 1970-talet fram till slutet av 1990-talet. Till skillnad från efterkrigstidens handel som delvis styrdes av Bretton Woods-systemet har 1990-talets handel inneburit en nyordning av valutapolitiken och finanshandeln. Dess följder har blivit en klar försämring för världens majoriteter, eftersom fattigdomen också har ökat. Trots Bretton Woods så fanns spekulationen även under det tidiga 1970-talet, precis som siffrorna ovan visar. Redan då bestod över 70 procent av handeln av annat än varor och tjänster. Detta hade Keynes förutspått redan år 1936.
I ”General Theory” skrev han att spekulation är relativt ofarlig, så länge det rörde sig om…”… bubblor på en stadig ström av företagande. Men situationen blir allvarlig när företagande blir en bubbla i en virvel av spekulation. När ett lands huvudsakliga utveckling blir en bisak till det som sker på ett kasino, är det troligt att jobbet blir illa utfört.”
Ett utmärkande drag för valutahandeln är att den är kortsiktig. Se exempelvis år 1998:
40 % av omsättningen var s.k. ”spot-affärer”, dvs rörelser av pengar fram/åter ur en valuta som äger rum under två dagar.
För 41 % av handeln rörde det sig om valutahandel in och ur en valuta mellan 3-7 dagar.
18 % av handeln hade ett tidsperspektiv på mellan en vecka och ett år.
1 procent av handeln utgjordes av ett perspektiv över ett år.
Den valuta som man främst handlade i var detta år $US med 87 %, D-mark stod för 30 %, Yen för 21 %, och Pund stod för 11 %. Resterande valutor står för resten, och därmed kommer man upp i 200 %, vilket beror på att varje transaktion registreras två gånger.
Källan är även här BIS (Bank for International Settlements, Schweiz).
Är det svårt, kan bigj förklara......
MVH
bigj
Ser man på, när vi precis sett till att toker slog till reträtt enär han inte riktigt hade koll på ränterna, så dyker då Levee upp. Vad han denna gången söker säga är aningen osäkert, kanske han bara vill framföra att han vet vem som fick priset av riksbanken i ekonomi förra året - Krugmannen. Men Krugman impar inte alls på bigj, en självutnämnd sk "ekonom" som inte ens förutsåg den nyliberala krisen förra året är knappast något att hänga i granen. Efterkloka kan alla vara. Bigj svingar sig bara med ekonomer med kunskaper, sådana som insåg den kommande kraschen i det nyliberala USA och Storbritannien redan år 2002!
Är det 28 grader + i Småland? Jösses, det måste ligga nära Blekinge då.....ho ho ho ho ho.....
Och samuelkazen har årtevänt, vad trevligt! Fast vi hade för oss att han inte alls skulle befatta sig med våra in- och utlagor mera! Höll inte bojkotten, eller har han blivit mer medveten om Ayn Rands tokerier och den omöjliga liberala navelskådningen kallad objektivismen - och att det egentligen äro en förtäckt fascism? Ho ho ho ho.....
Nu till lite mer kunskaper i ämnet ekonomisk hist6oria före hösten 2008.....
Globala spekulationer och nyliberala drömbilder
”Den enda vägens” teoretiker drömde om en värld som fått en mängd positiva följder efter avregleringar av kredit- och valutamarknaderna. Slipper man de demokratiskt valda politikerna, så kommer det hela att gå bra, eftersom hög avkastning gynnar samhället, menar de neoklassiska och spekulationssugna avregleringsförespråkarna. De menar rent av att spekulation är dämpande och utjämnande i samhället! När priserna ökar, börjar andra spekulanter att spekulera åt motsatt riktning och därigenom minskar pendelns svängningar av de motsatta rörelserna. Detta är teorin i nyliberalernas agenda. Men fungerar verkligheten på samma sätt som kartan? Knappast, om vi studerar empirin! Krishösten 2008 bekräftade att denna nyliberala tes var 100-procentigt fel.
I verklighetens värld fungerar finansmarknaderna på ett speciellt sätt. De som agerar på dessa marknader bedöms enbart i förhållande till hur andra aktörer lyckas. Ett spel där det hela går ut på att gissa vad andra spelare tror, som ekonomen James Tobin uttryckte det. Keynes uttryckte sig på följande sätt:
”… vi ägnar vår intelligens åt att förutspå gemene mans uppfattning om vad denne mans uppfattning är”.
Det får till följd att kapitalmarknadens aktörer springer åt samma håll samtidigt, ungefär som lämlar. Det blir följaktligen ingen motsatt pendelrörelse, vilket kapitalisten George Soros också har insett. Finansmarknaden blir en slags ”rivningskula” som slår sönder allt omkring sig, menade herr Soros vidare. Med tanke på de stora pengar den mannen har tjänat i detta spel, har vi anledning att tro honom. Verkligheten visar det tydligt.
År 1977 stod valutahandeln per dag för 4600 miljarder $US av världens sammanlagda handel. Samma år stod varu/tjänstehandeln för 1300 miljarder $US. Varuhandelns andel av valutahandeln var då 28%.
År 1989 stod valutahandeln för 148.000 miljarder $US. Handeln med varor/tjänster stod för 3300 miljarder $US samma år. Nu hade varuhandelns andel sjunkit till 2% av den totala handeln.
År 1998 stod valutahandeln för 373.000 miljarder $US. Varuhandeln stod för 7000 miljarder $US dollar. Varuhandelns procent av totalhandeln var fortfarande 2 procent.
Källor till dessa siffror är hämtade från BIS (Bank for International Settlements, Schweiz), WTO/GATT.
Valutahandeln ökade alltså extremt mycket från slutet av 1970-talet fram till slutet av 1990-talet. Till skillnad från efterkrigstidens handel som delvis styrdes av Bretton Woods-systemet har 1990-talets handel inneburit en nyordning av valutapolitiken och finanshandeln. Dess följder har blivit en klar försämring för världens majoriteter, eftersom fattigdomen också har ökat. Trots Bretton Woods så fanns spekulationen även under det tidiga 1970-talet, precis som siffrorna ovan visar. Redan då bestod över 70 procent av handeln av annat än varor och tjänster. Detta hade Keynes förutspått redan år 1936.
I ”General Theory” skrev han att spekulation är relativt ofarlig, så länge det rörde sig om…”… bubblor på en stadig ström av företagande. Men situationen blir allvarlig när företagande blir en bubbla i en virvel av spekulation. När ett lands huvudsakliga utveckling blir en bisak till det som sker på ett kasino, är det troligt att jobbet blir illa utfört.”
Ett utmärkande drag för valutahandeln är att den är kortsiktig. Se exempelvis år 1998:
40 % av omsättningen var s.k. ”spot-affärer”, dvs rörelser av pengar fram/åter ur en valuta som äger rum under två dagar.
För 41 % av handeln rörde det sig om valutahandel in och ur en valuta mellan 3-7 dagar.
18 % av handeln hade ett tidsperspektiv på mellan en vecka och ett år.
1 procent av handeln utgjordes av ett perspektiv över ett år.
Den valuta som man främst handlade i var detta år $US med 87 %, D-mark stod för 30 %, Yen för 21 %, och Pund stod för 11 %. Resterande valutor står för resten, och därmed kommer man upp i 200 %, vilket beror på att varje transaktion registreras två gånger.
Källan är även här BIS (Bank for International Settlements, Schweiz).
Är det svårt, kan bigj förklara......
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
samuelkazen skrev:För oss som inte är insatta i alla ekonomiska termer så är ditt inlägg ganska svårt att följa Levee. Biggjs inlägg är mycket mer lättförståliga. Efter som jag efter tidigare diskussioner med biggj insett att han inte har särskilt goda avsikter (även om många av hans inlägg är välskrivna och läsvärda) så vore det intressant för oss övriga läsare om du t.ex. ville skriva en kort ordlista till eller utveckla resonemangen lite för att ge en tydligare alternativ bild till biggjs beskrivning.
Visst kan jag utveckla resonemanget. Vad annat kan man gora at en sadan artig forfragan. Det ar bara bra nar nagon papekar att man ar for kranglig, efter manga ar i branschen sa medger jag att jag inte alltid tar mitt resonemang ett steg i taget. Jag tar ett livtag och borjar pa ny kula.
For att forsta subprimeproblematiken sa maste man vara insatt i amerikansk kreditgivningspolicy och kreditrisk. Till skillnad fran exempelvis svenska banker som har alla kreditpapper i egen portfolj sa saljer amerikanska banker sina kreditportfoljer vidare till tva GSE-foretag. Fannie Mae och Freddie Mac (och Ginnie Mae, men hon ar ett sidospar). For att fa salja dessa krediter vidare sa kravs det att dom uppfyller vissa kreditgivningskrav, dessa lan kallas for conforming loans. (krav pa LTV, krav pa DTI, krav pa creditscores, krav pa colleteral etc). Jag aterkommer med forklaring till begreppen senare. Detta ar ett satt att likvidera marknaden sa att bankerna alltid skall kunna ha kapital, ett annat satt ar exempelvis det svenska dar bankerna med kreditstockarnas framtida intakter som sakerhet ger ut egna obligationer som kops av investerare. Detta gors ocksa i USA fast med andra sorters lan. Non-conforming loans tar bankerna i egen portfolj och star darmed for hela kreditrisken sjalva. Dessa lan anvands som sakerhet for bankernas egna obligationer, exakt som det svenska systemet. Men den stora massa hamnar alltsa hos Fannie och Freddie som suger upp all kreditrisk och som har kongressen i ryggen som en sakerhet om marknaden borjar svaja.
Garanterna pa marknaden ar alltsa inte bankerna, det ar Fannie Mae och Freddie Mac. Dessa har ett speciellt reglerat forhallande till kongressen och gar under namnet GSE's. Nu kommer det intressanta. Vi har nu etablerat en marknad for kreditstockar som alla kan se. Saljaren vill bli av med risken, ar villig att avsta alla framtida betalningar och intakter for pengar och likviditet nu. Koparen tar garna intakter under 30 ar framat. Men det finns olika slags krediter ute pa marknaden, vissa ar conforming, vissa ar non-conforming. Vissa ar lag risk, vissa ar hog risk. Allt beroende pa betalningsformaga, sakerhet och tidsperiod.
Vad som nu sker ar vad biggj inte forstar. Det har ar ingen nyliberal konspiration. Det ar flera olika detaljer som samverkar for att skapa en ohallbar situation. Avregleringarna har bidragit till hogre risk i bankernas kreditstockar. Fannie och Freddies kreditstockar har urholkats av olika lagar, inte minst via pressen fran CRA och Bushadministrationen. Andra program av typen FHA och VA tvingar banker att ta krediter dom aldrig tankt ta tidigare. Investmentbanker och andra institut utnyttjar sin position for att utfora banksysslor utan reglering for ingen har tankt pa att dom kan anpassa sin verksamhet till dessa saker. Bostadsvardena halls uppe av en aggressiv Fed-politik med hog sysselsattning i grunden. The Shadow Banking Industry borjar agera. Dom bakar in olika sorters krediter i samma papper, s.k CDO's. I dessa papper finns bade bra och daliga krediter, de daliga kallas for sub-prime. And here we go.
Fortsattning kommer nar jag far tid. Under tiden, las mitt tidigare inlagg och se om det inte ar enklare att forsta nu.
/Levee
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 16 och 0 gäster