samuelkazen
...och nu så kommer du hamna där på biggens totalitärnasselista. Som jag sa från början, även om du försökte ha en resonerande ton. Humor. :)
Äro han avlönad av högern månne, en kan börja misstänka det.
Den ekonomiska krisens förhistorik...
Moderator: Moderatorgruppen
-
samuelkazen
- Inlägg: 137
- Blev medlem: 27 feb 2007 14:37
- Kontakt:
Kallekula skrev:samuelkazen
...och nu så kommer du hamna där på biggens totalitärnasselista. Som jag sa från början, även om du försökte ha en resonerande ton. Humor. :)
Äro han avlönad av högern månne, en kan börja misstänka det.
...har svårt att tro det... snart kommer jag börja köra på med mina egna vänsteråsikter och då får han svårt att ha mig kvar i det facket...
Nu är han ju inte det men hade jag jobbat för högern och biggen hade varit lite mer där han hade inflytande hade jag tänkt i de banorna.Rekrytering.
Varför skulle det vara så svårt att tro? En rabiat vänsternisse (+ biggentillbehör som du själv påpekar) spelar självklart högern i händerna. Finns inget bättre som skapar högerröster.
Varför skulle det vara så svårt att tro? En rabiat vänsternisse (+ biggentillbehör som du själv påpekar) spelar självklart högern i händerna. Finns inget bättre som skapar högerröster.
Fridens Liljor
samuelkazen skrev:Levee, sänk dig inte till biggjs nivå och ge dig in på pajkastning.................................Det enda som kan vara meningsfullt är att här och där påpeka felaktigheter så att intresserade läsare på forumet inser att det finns andra perspektiv.
Oroa dig inte. Jag bara skickade en passning till biggj. Hans forolampningar och pahopp paverkar inte mig pa nagot satt. Du har for ovrigt helt ratt i vad du sager, det ar i sanning meningsfullt att papeka direkta felaktigheter i resonemang forda av namnde forfattare. Aven om det betyder att man da far utsta en skur av kreativa tillmalen.
/Levee
Hejsan!
Ser man på, tre kämpar, alla med olika referenser, men med det gemensamma att de losat debatter mot den gode bigj! Två av dem har hotat att bojkotta bigj, men inte ens det klarar de! Deras frustration driver dem att ständigt mala mot den överlägsenhet bigj alltid visar i form av de kunskaper vi besitta och som ständigt slår tillbaks mot den vanligtvis obildade hopen! Men vi bjuder alltid på kunskaper, för att berika läsarna. Att skryta om vår överrlägsenhet skulle aldrig den timide bigj syssla med! Det gör inte sanna debattsegrare!
Om de tappra tre hade något att förtälja, eller kommentera om vad som existerar i tråden? Icke, dessa filurer är ej på forumet för att debattera, de är här för att söka störa och också visa att de minsann existerar trots att de har mindervärdeskomplex och mår dåligt av att se kunskapsgiganter som bigj i all sin glans - att debattera duger de ej till! Det har bigj lärt dem genom den gränslösa kunnighet, stilism och oaktade irinistik som vi äro kända för......
Här har förresten samuelkazen en grej att studera:
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=6502
Den äro lärorik! :lol:
Nu till vårt uppdrag, att syna den historiska period som föregick den nyliberala härdsmältan 2008!
Nyliberala illusioner
Bygger på “The Real World Economic Outlook, The Legacy of Globalization: Debt and Deflation”, av Anne Pettifor (red) och Palgrave Macmillan, 2003
Den här boken, av Ann Pettifor m.fl. och utgiven av Economic Outlook, är skriven som en utmaning till de glada rapporter som strömmar ut från Internationella valutafonden. Boken består av en samling artiklar vilka är kritiska till den dominerande ekonomiska världsordningen, och den är en användbar publikation från minst två synvinklar. För det första, boken samlade fakta och siffror om den ökade instabiliteten i den kapitalistiska världsekonomin och tillbakavisade påståenden från förespråkarna för den "fria marknaden", om att deras politik främjar ekonomisk tillväxt, minskar fattigdomen och ökar levnadsstandarden i tredje världen. För det andra, genom att tydligt förespråka ett program för nationella ekonomiska återregleringar, som man menar utgör grunden för många av de strategier för en "global och rättvis rörlighet", och öppnar samtidigt vägen för en kritik av den förda politiken, och söker tydliggöra vissa grundläggande frågeställningar av ekonomisk och politisk art.
Ett av bokens centrala teman är att de stora ökningarna av krediterna under de senaste 20 åren, orsakade av den japanska aktiemarknaden och markboomen i slutet av 1980-talet, och den östasiatiska ekonomiska bubblan i mitten av 1990-talet. Liksom kolappsen av USA:s egen kapital- och dot.com-bubbla i slutet av 1990-talet, vilka tillsammans har skapat förutsättningar för en större framtida finansiell kris. Enligt en artikel av bokens medförfattare, Romilly Green, har den totala mängden av finansiella tillgångar i fem av världens största ekonomier, vilka uppgick till cirka $ 20 000 miljarder under slutet av 1980-talet, eller fem gånger deras samlade bruttonationalprodukter (BNP), stigit till nästan $ 140 000 miljarder år 2000, vilket motsvarar 10 gånger deras BNP. I vissa länder var ökningen var ännu högre. Japan upplevde en ökning av landets finansiella tillgångar från sex till nio gånger BNP mellan1980 och 1990, medan Storbritanniens finansiella tillgångar ökade till nästan 15 gånger BNP mellan 1980 och år 2000.
Green påpekar att sedan slutet av 1970-talet och början av 1980-talet bestod de finansiella tillgångarna fortfarande av "verkliga rikedomar", som definieras som fysiskt kapital, humankapital och forskning och utveckling vilket var i stort sett det samma. Men i början av 2000-talet, började det gå över i något annat, de finansiella tillgångar var då värda omkring tre gånger värdet av de reala tillgångar som ligger till grund för dem. Detta innebar en total skilsmässa från den ekonomiska verkligheten.
MVH
bigj
Ser man på, tre kämpar, alla med olika referenser, men med det gemensamma att de losat debatter mot den gode bigj! Två av dem har hotat att bojkotta bigj, men inte ens det klarar de! Deras frustration driver dem att ständigt mala mot den överlägsenhet bigj alltid visar i form av de kunskaper vi besitta och som ständigt slår tillbaks mot den vanligtvis obildade hopen! Men vi bjuder alltid på kunskaper, för att berika läsarna. Att skryta om vår överrlägsenhet skulle aldrig den timide bigj syssla med! Det gör inte sanna debattsegrare!
Om de tappra tre hade något att förtälja, eller kommentera om vad som existerar i tråden? Icke, dessa filurer är ej på forumet för att debattera, de är här för att söka störa och också visa att de minsann existerar trots att de har mindervärdeskomplex och mår dåligt av att se kunskapsgiganter som bigj i all sin glans - att debattera duger de ej till! Det har bigj lärt dem genom den gränslösa kunnighet, stilism och oaktade irinistik som vi äro kända för......
Här har förresten samuelkazen en grej att studera:
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=6502
Den äro lärorik! :lol:
Nu till vårt uppdrag, att syna den historiska period som föregick den nyliberala härdsmältan 2008!
Nyliberala illusioner
Bygger på “The Real World Economic Outlook, The Legacy of Globalization: Debt and Deflation”, av Anne Pettifor (red) och Palgrave Macmillan, 2003
Den här boken, av Ann Pettifor m.fl. och utgiven av Economic Outlook, är skriven som en utmaning till de glada rapporter som strömmar ut från Internationella valutafonden. Boken består av en samling artiklar vilka är kritiska till den dominerande ekonomiska världsordningen, och den är en användbar publikation från minst två synvinklar. För det första, boken samlade fakta och siffror om den ökade instabiliteten i den kapitalistiska världsekonomin och tillbakavisade påståenden från förespråkarna för den "fria marknaden", om att deras politik främjar ekonomisk tillväxt, minskar fattigdomen och ökar levnadsstandarden i tredje världen. För det andra, genom att tydligt förespråka ett program för nationella ekonomiska återregleringar, som man menar utgör grunden för många av de strategier för en "global och rättvis rörlighet", och öppnar samtidigt vägen för en kritik av den förda politiken, och söker tydliggöra vissa grundläggande frågeställningar av ekonomisk och politisk art.
Ett av bokens centrala teman är att de stora ökningarna av krediterna under de senaste 20 åren, orsakade av den japanska aktiemarknaden och markboomen i slutet av 1980-talet, och den östasiatiska ekonomiska bubblan i mitten av 1990-talet. Liksom kolappsen av USA:s egen kapital- och dot.com-bubbla i slutet av 1990-talet, vilka tillsammans har skapat förutsättningar för en större framtida finansiell kris. Enligt en artikel av bokens medförfattare, Romilly Green, har den totala mängden av finansiella tillgångar i fem av världens största ekonomier, vilka uppgick till cirka $ 20 000 miljarder under slutet av 1980-talet, eller fem gånger deras samlade bruttonationalprodukter (BNP), stigit till nästan $ 140 000 miljarder år 2000, vilket motsvarar 10 gånger deras BNP. I vissa länder var ökningen var ännu högre. Japan upplevde en ökning av landets finansiella tillgångar från sex till nio gånger BNP mellan1980 och 1990, medan Storbritanniens finansiella tillgångar ökade till nästan 15 gånger BNP mellan 1980 och år 2000.
Green påpekar att sedan slutet av 1970-talet och början av 1980-talet bestod de finansiella tillgångarna fortfarande av "verkliga rikedomar", som definieras som fysiskt kapital, humankapital och forskning och utveckling vilket var i stort sett det samma. Men i början av 2000-talet, började det gå över i något annat, de finansiella tillgångar var då värda omkring tre gånger värdet av de reala tillgångar som ligger till grund för dem. Detta innebar en total skilsmässa från den ekonomiska verkligheten.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi går ytterligare några steg tillbaks i tiden, för att så att säga komma åt pudelns kärna i det nyliberala feltänket!
Globaliseringens ursprung och den ”finansiella liberaliseringen”
Anne Pettifor är en av de främsta pådrivarna av ”Jubilee 2000”-kampanjen som syftar till att minska skulderna för de fattiga länderna, samtidigt som hon även vill förklara de stora förändringarna i världsekonomin under de senaste tre decennierna. Från en relativt sett hög tillväxt och förbättrad levnadsstandard i efterkrigstidens högkonjunktur, till en allt lägre tillväxt och minskande levnadsstandard under perioden 1980-2000, den tid som undersöktes.
Svaret, hävdar hon, är att finna i den ökning av finansiellt kapital och den ”finansiella liberaliseringen” som har lett till ett system av negativ global konkurrens, ett slags "race to the bottom" där levnadsstandarden för miljarder offras för att de stora företagen och de finansiella marknaderna skall få högre vinster. Men ursprunget till denna finansiella liberalisering, menar Pettifor, ligger varken i utvecklingen av ny teknik, eller framsteg inom kommunikationsområdet, och inte heller i den verksamhet som bedrivs av företag – men väl i de subjektiva beslut vissa regeringar har tagit.
Argumentet att satsningar på nya marknader och jakt på vinster är ursprunget till företagens globalisering bör förkastas, denna förklaringsmodell håller inte. Pettifor skriver att det är precis tvärtom, hon hävdar att det är demokratiska regeringar, och deras valda ledare, som har varit den verkliga drivkraften bakom den ekonomiska liberalisering som lett så fel.
Eftersom detta argument upprepas i en eller annan form av många inom olika "globala rättviserörelser”, är det värt att pröva Pettifors argument mer i detalj. Hon vidhåller att ursprunget till de finansiella avregleringarna ligger i de beslut som de amerikanska och brittiska regeringarna tagit då de tog bort lagstadgade kontroller av kapitalrörelser i kölvattnet av de stora underskotten i bytesbalanserna som orsakades av de ökande kostnaderna under Vietnam-kriget. Något som alltså gjordes av folk med nyliberala ståndpunkter.
Det finns absolut ingen tvekan om att tillväxten i det amerikanska bytesbalansunderskottet i slutet av 1960-talet spelat en central roll när USA:s president Nixon i augusti 1971 beslutade att skrota Bretton Woods-avtalet från 1944 - där den amerikanska dollarn var utbytbar mot guld till ett belopp av $ 35 per ounce. Ställd inför en situation där USA:s utländska investeringar minskade och de utländska militära utgifterna ökade, innebar den ökande mängden dollar som cirkulerar utanför USA att vida överstiga guldinnehavet den amerikanska regeringen förfogade över, beslöt Nixon att skrota dollarns utbytbarheten mot guld. Detta beslut ledde obönhörligen till slutet av de fasta växelkurserna mellan de stora valutorna år 1973, och därefter till upphävandet av kontrollen över kapitalrörelserna i början av 1980-talet.
Men beslutet att ta bort dollarns gulduppbackning var inte helt lätt ens för de styrande i USA. Under hela 1960-talet sökte de amerikanska myndigheterna successivt att införa kapital- och valutaregleringar i syfte att skära ner på mängden dollar som flöt genom världens olika finansmarknader. Men dollarguldobalansen fortsatte att öka och den amerikanska administrationen hamnade i en situation där bevarandet av Bretton Woods-systemet skulle ha tvingat dem att drastiskt skära ned sina militära utgifter utomlands, eller skapa en åtstramning av hemmamarknaden för att kunna vända obalansen i handelsbalansen till en positiv balans. Bägge alternativen var utesluta, Nixons administration försökt utnyttja den ekonomiska dominans som USA ännu hade, för att motverka en ökande monetär kris. Administrationen motiverades till att frångå guldbackningen av dollarn eftersom de övriga stormakterna ändå skulle vara tvungna att hålla amerikanska dollar på grund av dess dominerande ställning såväl inom den amerikanska ekonomin som inom världsmarknaden. De ökande militärutgifterna spelade en viktig roll i den kris som utbröt i USA i slutet av 1960-talet, men ursprunget till krisen låg i själva Bretton Woods-systemet. En kris som i sig hade orsakats just av de nyliberala beslutsfattarna...
MVH
bigj
Vi går ytterligare några steg tillbaks i tiden, för att så att säga komma åt pudelns kärna i det nyliberala feltänket!
Globaliseringens ursprung och den ”finansiella liberaliseringen”
Anne Pettifor är en av de främsta pådrivarna av ”Jubilee 2000”-kampanjen som syftar till att minska skulderna för de fattiga länderna, samtidigt som hon även vill förklara de stora förändringarna i världsekonomin under de senaste tre decennierna. Från en relativt sett hög tillväxt och förbättrad levnadsstandard i efterkrigstidens högkonjunktur, till en allt lägre tillväxt och minskande levnadsstandard under perioden 1980-2000, den tid som undersöktes.
Svaret, hävdar hon, är att finna i den ökning av finansiellt kapital och den ”finansiella liberaliseringen” som har lett till ett system av negativ global konkurrens, ett slags "race to the bottom" där levnadsstandarden för miljarder offras för att de stora företagen och de finansiella marknaderna skall få högre vinster. Men ursprunget till denna finansiella liberalisering, menar Pettifor, ligger varken i utvecklingen av ny teknik, eller framsteg inom kommunikationsområdet, och inte heller i den verksamhet som bedrivs av företag – men väl i de subjektiva beslut vissa regeringar har tagit.
Argumentet att satsningar på nya marknader och jakt på vinster är ursprunget till företagens globalisering bör förkastas, denna förklaringsmodell håller inte. Pettifor skriver att det är precis tvärtom, hon hävdar att det är demokratiska regeringar, och deras valda ledare, som har varit den verkliga drivkraften bakom den ekonomiska liberalisering som lett så fel.
Eftersom detta argument upprepas i en eller annan form av många inom olika "globala rättviserörelser”, är det värt att pröva Pettifors argument mer i detalj. Hon vidhåller att ursprunget till de finansiella avregleringarna ligger i de beslut som de amerikanska och brittiska regeringarna tagit då de tog bort lagstadgade kontroller av kapitalrörelser i kölvattnet av de stora underskotten i bytesbalanserna som orsakades av de ökande kostnaderna under Vietnam-kriget. Något som alltså gjordes av folk med nyliberala ståndpunkter.
Det finns absolut ingen tvekan om att tillväxten i det amerikanska bytesbalansunderskottet i slutet av 1960-talet spelat en central roll när USA:s president Nixon i augusti 1971 beslutade att skrota Bretton Woods-avtalet från 1944 - där den amerikanska dollarn var utbytbar mot guld till ett belopp av $ 35 per ounce. Ställd inför en situation där USA:s utländska investeringar minskade och de utländska militära utgifterna ökade, innebar den ökande mängden dollar som cirkulerar utanför USA att vida överstiga guldinnehavet den amerikanska regeringen förfogade över, beslöt Nixon att skrota dollarns utbytbarheten mot guld. Detta beslut ledde obönhörligen till slutet av de fasta växelkurserna mellan de stora valutorna år 1973, och därefter till upphävandet av kontrollen över kapitalrörelserna i början av 1980-talet.
Men beslutet att ta bort dollarns gulduppbackning var inte helt lätt ens för de styrande i USA. Under hela 1960-talet sökte de amerikanska myndigheterna successivt att införa kapital- och valutaregleringar i syfte att skära ner på mängden dollar som flöt genom världens olika finansmarknader. Men dollarguldobalansen fortsatte att öka och den amerikanska administrationen hamnade i en situation där bevarandet av Bretton Woods-systemet skulle ha tvingat dem att drastiskt skära ned sina militära utgifter utomlands, eller skapa en åtstramning av hemmamarknaden för att kunna vända obalansen i handelsbalansen till en positiv balans. Bägge alternativen var utesluta, Nixons administration försökt utnyttja den ekonomiska dominans som USA ännu hade, för att motverka en ökande monetär kris. Administrationen motiverades till att frångå guldbackningen av dollarn eftersom de övriga stormakterna ändå skulle vara tvungna att hålla amerikanska dollar på grund av dess dominerande ställning såväl inom den amerikanska ekonomin som inom världsmarknaden. De ökande militärutgifterna spelade en viktig roll i den kris som utbröt i USA i slutet av 1960-talet, men ursprunget till krisen låg i själva Bretton Woods-systemet. En kris som i sig hade orsakats just av de nyliberala beslutsfattarna...
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
-
samuelkazen
- Inlägg: 137
- Blev medlem: 27 feb 2007 14:37
- Kontakt:
biggj skrev:Två av dem har hotat att bojkotta bigj, men inte ens det klarar de!
Biggj, jag har inte slutat läsa dina inlägg – de är fortfarande i många fall bra. Jag har aldrig sagt att jag tänker bojkotta varken dig eller dina inlägg. På tråden om äganderätten har jag däremot sagt att det är lönlöst för mig att fortsätta diskutera med dig eftersom du inte svarar på mina inlägg utan endast för en monolog, postar samma inlägg om och om igen och utropar dig till ”vinanre” i något som jag försöker få till en konstruktiv utvecklande diskussion.
biggj skrev:Här har förresten samuelkazen en grej att studera:
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=6502
Den äro lärorik! :lol:
Ja, tack för länken biggj. Jag tänker läsa. Dock ser jag fortfarande ingen som helst anledning att svara eller försöka föra en konversation med dig eftersom att jag inte har några somhelst förhoppningar om att du tänker ta mina inlägg på alvar och svara på mina frågor och kommentarer. Så länge du argumenterar genom att plocka ut ett antal lösryckta meningar (bläddra uppåt i denna tråd) förlöjliga dem och kasta skit på din diskussionskamrat för at vinna retoriska pluspoäng så finns det meningen för mig eller andra att försöka föra en meningsfull konversation med dig.
Så snart du går in på äganderättstråden och svarar på något av alla mina obesvarade inlägg med syftet att föra en seriös konversation, då svarar jag gladeligen på dina inlägg igen. Till dess får du leva med att jag gör som många andra här på forumet och kommenterar grova felaktigheter ibland eller använder dina texter som grund för en reflektion och diskussion med andra seriösa medlemmar på forumet.
Biggj, du är när som helt välkommen att försöka inleda en ny seriös konversation med mig på något område, eller med att komma med ny kritik mot något jag skrivit eller sagt så ska jag gladeligen svara.
Hejsan!
Minsann, verkar det inte som om våran samuelkazen börjar komma över sin frustration över våra tillrättavisningar om Ayn Rand och den liberala mytbildningen och inte minst genom de axiom som egentligen äro subjektiva teser! Bra, och bojkotten tycks åter vara som bortblåst! Då hoppas vi på flitig läsning och ett med tiden växande medvetande så att låsningarna i teoriernas värld något giver plats även för verkligheten! Ett riktigt beslut som kommer att bära långt, liksom ett flitigt läsande och anammande av bigj:s tänkande!
Nu vidare i vår ekonomiska historik om vägen till den nyliberala härdsmältan 2008...
Fasta växelkurser gynnade tillväxten – som ironiskt nog motarbetades av storföretagen
Fasta valutakurser och kapitalkontroll - mekanismerna för ekonomisk reglering, som den brittiske ekonomen Maynard Keynes såg som ett motgift till den typ av kriser som drabbade världskapitalismen åren kring 1930 – fastställde ett förhållande där USA haft en exempellös ekonomisk dominans efter andra världskriget. Naturligtvis försökte de amerikanska förhandlarna vid Bretton Woods förbättra situationen för USA, framför allt på bekostnad av det brittiska imperiet. Men samtidigt arbetade de med att utforma en ekonomisk ram som skulle underlätta en expansion av världsekonomin som helhet. En sådan global expansion, vilket var av avgörande betydelse för de intressen som USA var mån om att skydda, och att erfarenheterna från 1930-talet inte upprepades, innebar med nödvändighet ett återupprättande av de andra stora kapitalistiska ekonomiernas maktpositioner, vilket därmed försvagade den relativa amerikanska dominansen.
Sedd i detta sammanhang är det uppenbart att ökade militärutgifter fungerade mer som en katalysator än en orsak till betalningsbalanskrisen i slutet av 1960-talet och som därför ledde till skrotning av Bretton Woods-systemet. Redan i slutet av 1960-talet - långt innan de militära utgifterna under Vietnamkriget blev märkbara – började motsägelserna i efterkrigstidens monetära ordning att visa sig. För att finansiera expansionen av världshandeln - en förutsättning för stabiliteten i världen och att kapitalismen skulle fungera bättre än under 1930-talet - måste det pågå ett kontinuerligt utflöde av dollar från USA. Men detta ledde i sin tur till en ansamling av dollar på de internationella marknaderna, vilket alltmer undergrävde möjligheten för USA att stödja dollarn med guld. Andra stater skulle ju kunna dränera USA:s guldreserv om de ville växla in sedlarna till guld. Här ser vi att krisen i det monetära systemet var ett uttryck för att tillväxten av de produktiva krafterna på global nivå under efterkrigstidens decennier, som systemet med fasta valutarelationer och stabiliserad världshandel hade främjat, kom i konflikt med mekanismerna för de nationella regleringar som Bretton Woods-systemet grundar sig på.
Bättre kunskap om dessa processer får vi när vi undersöker den roll som eurodollarmarknaden spelade för att sätta stopp för systemet med valutaregleringar och kapitalkontroll. Eurodollarmarknaden hade sitt ursprung i den verksamhet som bedrevs av de multinationella företagen under efterkrigstiden. Dessa företag, i synnerhet amerikanska multinationella företag med verksamheter i bl. a Europa, kunde ackumulera stora valutareserver utanför sina egna nationella gränser, de undkom på så vis den omedelbara kontrollen som sköttes av de nationella finansiella myndigheterna.
När eurodollarmarknaden först framträdande år 1958, skedde det när den brittiska regeringen infört en rad regler som syftar till att förhindra kapitalrörelser som skulle leda till full konvertering av det brittiska pundet till den amerikanska dollarn. Brittiska banker, som var angelägna om att inte förlora värdefulla kunder såsom de stora amerikanska företagen, försökte undvika reglerna genom att utfärda lån från sina dollarinnehav. Denna process upprepades under 1960-talet när amerikanska banker, som ville undvika begränsningarna av Johnsonadministrationens stopp för kapitalutflöde från USA, använde också medel från eurodollarmarknaden. Förekomsten av eurodollarmarknaden har successivt lett till en urholkning av kapitalkontroller i alla stora västerländska stater och slutligen också i de flesta utvecklingsländer. Detta har sin tur lagt grunden för en omfattande expansion av finansiella kapital in i den globala ekonomin, och som en följd en ökad liberalisering av handeln, skriver Pettifor.
Även om Pettifor inte gör en genomgång av hela historien om eurodollarmarknaden, har hennes begränsade kommentarer här helt undergrävt tesen om att kollapsen av Bretton Woods-systemet var resultat av "beslut" fattade av regeringar. Dessa beslut påtvingades regeringarna genom de många aktiviteter storföretagen sysslade med inom eurodollarmarknaden, vilka i sin tur var produkter av efterkrigstidens ekonomiska expansion.
MVH
bigj
Minsann, verkar det inte som om våran samuelkazen börjar komma över sin frustration över våra tillrättavisningar om Ayn Rand och den liberala mytbildningen och inte minst genom de axiom som egentligen äro subjektiva teser! Bra, och bojkotten tycks åter vara som bortblåst! Då hoppas vi på flitig läsning och ett med tiden växande medvetande så att låsningarna i teoriernas värld något giver plats även för verkligheten! Ett riktigt beslut som kommer att bära långt, liksom ett flitigt läsande och anammande av bigj:s tänkande!
Nu vidare i vår ekonomiska historik om vägen till den nyliberala härdsmältan 2008...
Fasta växelkurser gynnade tillväxten – som ironiskt nog motarbetades av storföretagen
Fasta valutakurser och kapitalkontroll - mekanismerna för ekonomisk reglering, som den brittiske ekonomen Maynard Keynes såg som ett motgift till den typ av kriser som drabbade världskapitalismen åren kring 1930 – fastställde ett förhållande där USA haft en exempellös ekonomisk dominans efter andra världskriget. Naturligtvis försökte de amerikanska förhandlarna vid Bretton Woods förbättra situationen för USA, framför allt på bekostnad av det brittiska imperiet. Men samtidigt arbetade de med att utforma en ekonomisk ram som skulle underlätta en expansion av världsekonomin som helhet. En sådan global expansion, vilket var av avgörande betydelse för de intressen som USA var mån om att skydda, och att erfarenheterna från 1930-talet inte upprepades, innebar med nödvändighet ett återupprättande av de andra stora kapitalistiska ekonomiernas maktpositioner, vilket därmed försvagade den relativa amerikanska dominansen.
Sedd i detta sammanhang är det uppenbart att ökade militärutgifter fungerade mer som en katalysator än en orsak till betalningsbalanskrisen i slutet av 1960-talet och som därför ledde till skrotning av Bretton Woods-systemet. Redan i slutet av 1960-talet - långt innan de militära utgifterna under Vietnamkriget blev märkbara – började motsägelserna i efterkrigstidens monetära ordning att visa sig. För att finansiera expansionen av världshandeln - en förutsättning för stabiliteten i världen och att kapitalismen skulle fungera bättre än under 1930-talet - måste det pågå ett kontinuerligt utflöde av dollar från USA. Men detta ledde i sin tur till en ansamling av dollar på de internationella marknaderna, vilket alltmer undergrävde möjligheten för USA att stödja dollarn med guld. Andra stater skulle ju kunna dränera USA:s guldreserv om de ville växla in sedlarna till guld. Här ser vi att krisen i det monetära systemet var ett uttryck för att tillväxten av de produktiva krafterna på global nivå under efterkrigstidens decennier, som systemet med fasta valutarelationer och stabiliserad världshandel hade främjat, kom i konflikt med mekanismerna för de nationella regleringar som Bretton Woods-systemet grundar sig på.
Bättre kunskap om dessa processer får vi när vi undersöker den roll som eurodollarmarknaden spelade för att sätta stopp för systemet med valutaregleringar och kapitalkontroll. Eurodollarmarknaden hade sitt ursprung i den verksamhet som bedrevs av de multinationella företagen under efterkrigstiden. Dessa företag, i synnerhet amerikanska multinationella företag med verksamheter i bl. a Europa, kunde ackumulera stora valutareserver utanför sina egna nationella gränser, de undkom på så vis den omedelbara kontrollen som sköttes av de nationella finansiella myndigheterna.
När eurodollarmarknaden först framträdande år 1958, skedde det när den brittiska regeringen infört en rad regler som syftar till att förhindra kapitalrörelser som skulle leda till full konvertering av det brittiska pundet till den amerikanska dollarn. Brittiska banker, som var angelägna om att inte förlora värdefulla kunder såsom de stora amerikanska företagen, försökte undvika reglerna genom att utfärda lån från sina dollarinnehav. Denna process upprepades under 1960-talet när amerikanska banker, som ville undvika begränsningarna av Johnsonadministrationens stopp för kapitalutflöde från USA, använde också medel från eurodollarmarknaden. Förekomsten av eurodollarmarknaden har successivt lett till en urholkning av kapitalkontroller i alla stora västerländska stater och slutligen också i de flesta utvecklingsländer. Detta har sin tur lagt grunden för en omfattande expansion av finansiella kapital in i den globala ekonomin, och som en följd en ökad liberalisering av handeln, skriver Pettifor.
Även om Pettifor inte gör en genomgång av hela historien om eurodollarmarknaden, har hennes begränsade kommentarer här helt undergrävt tesen om att kollapsen av Bretton Woods-systemet var resultat av "beslut" fattade av regeringar. Dessa beslut påtvingades regeringarna genom de många aktiviteter storföretagen sysslade med inom eurodollarmarknaden, vilka i sin tur var produkter av efterkrigstidens ekonomiska expansion.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
biggj skrev:...
Som sagt, du ska scanna dina källor, för det blir så lätt fel annars. Under mellankrigsperioden hade redan västländer fasta kurser, du kanske missade den informationen? Eller struntade i den, precis som i Israeltråden? Den makroekonomiska oredan bestod i dels att somliga länder försökte revalvera valutan till kursen innan första världskriget, men misslyckades. Då upptäckte man att man kunde försöka devalvera valutan så att problem sköts över på det aktuella landets handelspartner. Så felet bestod inte i rörliga växelkurser, utan på det som kännetecknar kriser i Asien och Latinamerika, nämligen fasta och totalt felpeggade växelkurser.
Hejsan!
Jo då, tokern, vi vet att du är en hejare på ekonomi! Att ekonomiska giganter som Ann Pettifor ju ligger långt i lä efter herr toker haver vi noterat! Fast problemet är när tokern skall formulera ihop det, då går det åt skogen, som senaste när du inte riktigt hade läst in dig på Tobinskattens funktioner! Ho ho ho ho.....
Fast i våra redovismningar har vi nog även noterat att det existerade fasta växelkurser även under mellankrigstiden, då måste läsa allt, inte bara det du tror att du tror dig förstå! Det blir att åter studera Krugman, eller var det Jimmy Carter? Ho ho ho ho ho.....
:lol:
Vi kör en lilling till om den kapitalistiska härdsmältans förspel till innan vi lägger oss och sussar!
Objektiva ekonomiska processer och kraven på regleringarnas återkomst
Kollapsen av efterkrigstidens högkonjunktur orsakades inte av några regeringsbeslut – liksom slutet för den keynesianska modellen - men var resultat av objektiva processer inom den globala kapitalistiska ekonomin. Den viktigaste av dessa tendenser var att vinsterna åter började sjunka i slutet av 1960-talet. Detta var orsaken till uppkomsten av stagflationen –alltså samtidig hög inflation och stigande arbetslöshet åren kring 1970 - och kollapsen för det keynesianska programmet där myndigheterna skötte den ekonomiska regleringen.
Globaliseringen av produktionen, och explosionen av det finansiella kapitalet under 1980-talet, svarade mot behovet att förhindra fallande vinster. Globaliseringen av produktionen syftade till att öka vinsterna genom utnyttjandet av billig arbetskraft, medan tillväxten av olika finansieringsformer var resultatet av försöken från andra delar av kapitalmarknaden att söka efter till lämpliga vinster genom rent monetära medel.
Pettifor, liksom andra förespråkare för den ”nykeynesianska väckelsen”, har undersökt de processer som de menar är ursprunget till den nuvarande fasen av den kapitalistiska utvecklingen. Och i detta ursprung hittar vi de beslut som fattades av regeringarna att främja avregleringarna av de finansiella marknaderna. Anledningen till dessa avregleringar är inte svårt att finna – man har från storföretagens sida stöttat den regeringspolitik som ligger närmast den storföretagen själva förespråkar. Om den nuvarande situationen är resultatet av beslut som fattas av regeringarna är det även möjligt, utan att ifrågasätta grunderna för den kapitalistiska ekonomin, att finna förutsättningarna för att genomföra verkliga reformer av andra regeringar med annan agenda.
Pettifor och Green pekar på de hot och finansiella kriser, och därmed förutsättningarna för politisk instabilitet som finns om det nuvarande systemet drivs för långt. Men regeringarna behöver inte kasta in handduken direkt, skriver de. Regeringarna kan välja att agera som andra regeringar gjorde under påverkan av Keynes program från år 1944 - att stabilisera den internationella ekonomin. De skulle kunna klona tillbaka sin rätt till politiskt självstyre från de finansiella marknaderna. De skulle kunna stärka och demokratisera de internationella institutionerna. De kan även återanvända till de lokala globala marknaderna. Kort sagt, de kunde åstadkomma en ny "Great Transformation" liknande den som ägde rum under efterkrigstiden, efter förödelsen under 1920-1930-talen, där makten i den kapitalistiska marknaden åter reglerades genom regeringsåtgärder.
Därför skulle denna andra "stora förändring" innebära åtgärder såsom återinförande av kapitalkontroll, införandet av så kallad Tobinskatt på internationella valutatransaktioner, liksom "uppgradering av staten" och låta regeringarna ta itu med de ekonomiska marknaderna istället för nedskärningar av den enda globala marknaden. Problemet är, menar Pettifor och andra, att finanssektorn inte tjänar samhället - utan fortfarande är samhällets herre. Denna situation måste förändras. ”Det är åter dags för folken att genom sina valda regeringar, övervaka, kontrollera och begränsa den osynliga och okontrollerbara finansiella marknaden.”
Ann Pettifor såg problematiken redan tio år före kraschen 2008, hon var förvisso inte ensam, det fanns några fler – men de av kapitalet betalda ekonomerna avfärdade deras tankegångar, ända tills Pettifor och andra motvallskärringar plötsligt fick rätt sommaren och hösten 2008. Marknaderna måste regleras, penningflödena måste regleras och kapitalismen måste låsas fast i starka band, annars lär problemen inte lösas, menade Ann Pettifor redan 2003. Tala om att få så rätt i sina framtidsscenarier som denna dam fick drygt fem år senare.
Men räcker det? Går det att lita på kapitalismen och dess förmånstagare? Eller är det tvärtom så att den enda vägen framåt ligger i den internationella kampen för ett helt nytt ekonomiskt system, genom en ny organisation av världsekonomin till gagn för människornas behov? Uppgiften är kanske inte en reformering och reglering av det globala finansiella kapitalet – utan tvärtom störta dess förmånstagare från makten?
MVH
bigj
Jo då, tokern, vi vet att du är en hejare på ekonomi! Att ekonomiska giganter som Ann Pettifor ju ligger långt i lä efter herr toker haver vi noterat! Fast problemet är när tokern skall formulera ihop det, då går det åt skogen, som senaste när du inte riktigt hade läst in dig på Tobinskattens funktioner! Ho ho ho ho.....
Fast i våra redovismningar har vi nog även noterat att det existerade fasta växelkurser även under mellankrigstiden, då måste läsa allt, inte bara det du tror att du tror dig förstå! Det blir att åter studera Krugman, eller var det Jimmy Carter? Ho ho ho ho ho.....
:lol:
Vi kör en lilling till om den kapitalistiska härdsmältans förspel till innan vi lägger oss och sussar!
Objektiva ekonomiska processer och kraven på regleringarnas återkomst
Kollapsen av efterkrigstidens högkonjunktur orsakades inte av några regeringsbeslut – liksom slutet för den keynesianska modellen - men var resultat av objektiva processer inom den globala kapitalistiska ekonomin. Den viktigaste av dessa tendenser var att vinsterna åter började sjunka i slutet av 1960-talet. Detta var orsaken till uppkomsten av stagflationen –alltså samtidig hög inflation och stigande arbetslöshet åren kring 1970 - och kollapsen för det keynesianska programmet där myndigheterna skötte den ekonomiska regleringen.
Globaliseringen av produktionen, och explosionen av det finansiella kapitalet under 1980-talet, svarade mot behovet att förhindra fallande vinster. Globaliseringen av produktionen syftade till att öka vinsterna genom utnyttjandet av billig arbetskraft, medan tillväxten av olika finansieringsformer var resultatet av försöken från andra delar av kapitalmarknaden att söka efter till lämpliga vinster genom rent monetära medel.
Pettifor, liksom andra förespråkare för den ”nykeynesianska väckelsen”, har undersökt de processer som de menar är ursprunget till den nuvarande fasen av den kapitalistiska utvecklingen. Och i detta ursprung hittar vi de beslut som fattades av regeringarna att främja avregleringarna av de finansiella marknaderna. Anledningen till dessa avregleringar är inte svårt att finna – man har från storföretagens sida stöttat den regeringspolitik som ligger närmast den storföretagen själva förespråkar. Om den nuvarande situationen är resultatet av beslut som fattas av regeringarna är det även möjligt, utan att ifrågasätta grunderna för den kapitalistiska ekonomin, att finna förutsättningarna för att genomföra verkliga reformer av andra regeringar med annan agenda.
Pettifor och Green pekar på de hot och finansiella kriser, och därmed förutsättningarna för politisk instabilitet som finns om det nuvarande systemet drivs för långt. Men regeringarna behöver inte kasta in handduken direkt, skriver de. Regeringarna kan välja att agera som andra regeringar gjorde under påverkan av Keynes program från år 1944 - att stabilisera den internationella ekonomin. De skulle kunna klona tillbaka sin rätt till politiskt självstyre från de finansiella marknaderna. De skulle kunna stärka och demokratisera de internationella institutionerna. De kan även återanvända till de lokala globala marknaderna. Kort sagt, de kunde åstadkomma en ny "Great Transformation" liknande den som ägde rum under efterkrigstiden, efter förödelsen under 1920-1930-talen, där makten i den kapitalistiska marknaden åter reglerades genom regeringsåtgärder.
Därför skulle denna andra "stora förändring" innebära åtgärder såsom återinförande av kapitalkontroll, införandet av så kallad Tobinskatt på internationella valutatransaktioner, liksom "uppgradering av staten" och låta regeringarna ta itu med de ekonomiska marknaderna istället för nedskärningar av den enda globala marknaden. Problemet är, menar Pettifor och andra, att finanssektorn inte tjänar samhället - utan fortfarande är samhällets herre. Denna situation måste förändras. ”Det är åter dags för folken att genom sina valda regeringar, övervaka, kontrollera och begränsa den osynliga och okontrollerbara finansiella marknaden.”
Ann Pettifor såg problematiken redan tio år före kraschen 2008, hon var förvisso inte ensam, det fanns några fler – men de av kapitalet betalda ekonomerna avfärdade deras tankegångar, ända tills Pettifor och andra motvallskärringar plötsligt fick rätt sommaren och hösten 2008. Marknaderna måste regleras, penningflödena måste regleras och kapitalismen måste låsas fast i starka band, annars lär problemen inte lösas, menade Ann Pettifor redan 2003. Tala om att få så rätt i sina framtidsscenarier som denna dam fick drygt fem år senare.
Men räcker det? Går det att lita på kapitalismen och dess förmånstagare? Eller är det tvärtom så att den enda vägen framåt ligger i den internationella kampen för ett helt nytt ekonomiskt system, genom en ny organisation av världsekonomin till gagn för människornas behov? Uppgiften är kanske inte en reformering och reglering av det globala finansiella kapitalet – utan tvärtom störta dess förmånstagare från makten?
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi traskar glatt vidare i vår historiska analys av tiden före den senaste nyliberala kollapsen och dess orsaker och drivkrafter!
Kapitalflödena till och från tredje världen
Mellan åren 1975-1982 hade tredje världen något stärkt sin position gentemot i-världen, ekonomiskt, politiskt och militärt. OPEC-länderna hade sedan 1973 tvingat i-världen att föra över inkomster till främst OPEC-området, och samtidigt hade de folkliga befrielserörelserna i Indokina och i Afrika vunnit avgörande segrar mot forna kolonialmakter, och FN hade tagit en resolution och en handlingsplan för en ”Ny ekonomisk världsordning”. Men problemet var att under denna fas finansierades tredje världens utveckling med lån, till stor del oljedollar som placerats på eurodollarmarknaden i London.
Är man lagd åt det konspiratoriska hållet, är det inte svårt att se en medveten politik för att lura in tredje världen i en skuldfälla. Några långsiktiga lån togs inte under denna period, endast ett fåtal länder i Latinamerika och Ostasien erhöll sådana. Det var mest kortsiktiga lån, tagna till låg ränta, vilket bara höll några år, för sedan var det dax för reaganomics, och räntorna höjdes dramitiskt under åren 1981-1983. Låntagarna satt fast i skuldfällorna.
Perioden 1982-1989 inleds med en rad skuldkriser och fortsättning in i den enda vägens nyliberala svarta hål. Flertalet afrikanska och latinamerikanska stater tvingas med, och därmed permanentades deras fattigdom på en ännu högre nivå. Nya lån ges till tredje världen, men de resulterar inte till nya resurser utan betalningar av äldre förfallna skulder. Biståndet ökar sin andel, men inte sin absoluta storlek. Under denna period börjar i-världens direktinvesteringar i tredje världen öka, främst till Ostasien.
Perioden 1990-1998 innebär avregleringar av marknaderna i de flesta länder, därmed ökar de kortsiktiga och spekulativa portföljinvesteringarna lavinartat. Åren 1975-1982 stod de för 2 procent av kapitalflödet till tredje världen, 1982-1989 för 3 procent och perioden 1990-1998 stod de för hela 21 procent. Under samma period minskade banklån och exportkrediter till tredje världen från 78 % till 34 %.
(Texten ovan bygger på följande källa - Akyüz & Cornford,”Capital Flows to Developing Countries and the Reform of the International Financial System”, UNCTAD, Discussion Papers 143, Genève 1999)
MVH
bigj
Vi traskar glatt vidare i vår historiska analys av tiden före den senaste nyliberala kollapsen och dess orsaker och drivkrafter!
Kapitalflödena till och från tredje världen
Mellan åren 1975-1982 hade tredje världen något stärkt sin position gentemot i-världen, ekonomiskt, politiskt och militärt. OPEC-länderna hade sedan 1973 tvingat i-världen att föra över inkomster till främst OPEC-området, och samtidigt hade de folkliga befrielserörelserna i Indokina och i Afrika vunnit avgörande segrar mot forna kolonialmakter, och FN hade tagit en resolution och en handlingsplan för en ”Ny ekonomisk världsordning”. Men problemet var att under denna fas finansierades tredje världens utveckling med lån, till stor del oljedollar som placerats på eurodollarmarknaden i London.
Är man lagd åt det konspiratoriska hållet, är det inte svårt att se en medveten politik för att lura in tredje världen i en skuldfälla. Några långsiktiga lån togs inte under denna period, endast ett fåtal länder i Latinamerika och Ostasien erhöll sådana. Det var mest kortsiktiga lån, tagna till låg ränta, vilket bara höll några år, för sedan var det dax för reaganomics, och räntorna höjdes dramitiskt under åren 1981-1983. Låntagarna satt fast i skuldfällorna.
Perioden 1982-1989 inleds med en rad skuldkriser och fortsättning in i den enda vägens nyliberala svarta hål. Flertalet afrikanska och latinamerikanska stater tvingas med, och därmed permanentades deras fattigdom på en ännu högre nivå. Nya lån ges till tredje världen, men de resulterar inte till nya resurser utan betalningar av äldre förfallna skulder. Biståndet ökar sin andel, men inte sin absoluta storlek. Under denna period börjar i-världens direktinvesteringar i tredje världen öka, främst till Ostasien.
Perioden 1990-1998 innebär avregleringar av marknaderna i de flesta länder, därmed ökar de kortsiktiga och spekulativa portföljinvesteringarna lavinartat. Åren 1975-1982 stod de för 2 procent av kapitalflödet till tredje världen, 1982-1989 för 3 procent och perioden 1990-1998 stod de för hela 21 procent. Under samma period minskade banklån och exportkrediter till tredje världen från 78 % till 34 %.
(Texten ovan bygger på följande källa - Akyüz & Cornford,”Capital Flows to Developing Countries and the Reform of the International Financial System”, UNCTAD, Discussion Papers 143, Genève 1999)
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi går vidare.....
De nyliberala myterna
En av förklaringarna till att så många ekonomer plötsligt anslöt sig till avregleringarnas filosofi i början av 1980-talet kan spåras till föreställningar om sambanden mellan ekonomi, politik, tillväxt och välfärd. Två av dessa föreställningar ser i korthet ut så här:
Myt 1. Att avregleringarna ökar tillväxten. Vilket resulterar i att byråkrati försvinner och hinder för rörlighet av varor, tjänster och kapital försvinner. Hjulen kommer att snurra snabbare. Dock är dessa frihandelsvänner starka motståndare till att också människor skall tillåtas röra sig över gränserna på liknande sätt, utan restriktioner.
Men stämmer detta med verkligheten? Knappast, den allmänna bilden är den motsatta. FN:s forskningsinstitut UNRISD jämförde 22 i-länder under 40 års tid, och av dessa hade 21 lägre tillväxt under perioden 1980-2000. Alltså efter avregleringarna. Däremot var tillväxten högre under perioden 1950-1970 då ekonomierna var mer styrda. Tar man hela världen, är även tillväxtsiffrorna lägre under avregleringarnas epok än tidigare.
Dock är det inte säkert att den långsammare tillväxten helt och hållet beror på den nyliberala politiken, snarare kan det tyda på att det alls inte finns något entydigt samband mellan tillväxt och avregleringar.
Efterkrigstidens snabba tillväxt berodde ju även på återuppbyggnaden, den tekniska utvecklingen och välfärdssystemen som växte fram under 1960-talet. Att tillväxten gick ned från 1970-talet kan ju helt enkelt även bero på att de dynamiska krafterna efter återuppbyggnaden sinade – och i så fall är kapitalismen knappast alls att räkna med långsiktigt.
MVH
bigj
Vi går vidare.....
De nyliberala myterna
En av förklaringarna till att så många ekonomer plötsligt anslöt sig till avregleringarnas filosofi i början av 1980-talet kan spåras till föreställningar om sambanden mellan ekonomi, politik, tillväxt och välfärd. Två av dessa föreställningar ser i korthet ut så här:
Myt 1. Att avregleringarna ökar tillväxten. Vilket resulterar i att byråkrati försvinner och hinder för rörlighet av varor, tjänster och kapital försvinner. Hjulen kommer att snurra snabbare. Dock är dessa frihandelsvänner starka motståndare till att också människor skall tillåtas röra sig över gränserna på liknande sätt, utan restriktioner.
Men stämmer detta med verkligheten? Knappast, den allmänna bilden är den motsatta. FN:s forskningsinstitut UNRISD jämförde 22 i-länder under 40 års tid, och av dessa hade 21 lägre tillväxt under perioden 1980-2000. Alltså efter avregleringarna. Däremot var tillväxten högre under perioden 1950-1970 då ekonomierna var mer styrda. Tar man hela världen, är även tillväxtsiffrorna lägre under avregleringarnas epok än tidigare.
Dock är det inte säkert att den långsammare tillväxten helt och hållet beror på den nyliberala politiken, snarare kan det tyda på att det alls inte finns något entydigt samband mellan tillväxt och avregleringar.
Efterkrigstidens snabba tillväxt berodde ju även på återuppbyggnaden, den tekniska utvecklingen och välfärdssystemen som växte fram under 1960-talet. Att tillväxten gick ned från 1970-talet kan ju helt enkelt även bero på att de dynamiska krafterna efter återuppbyggnaden sinade – och i så fall är kapitalismen knappast alls att räkna med långsiktigt.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
De nyliberala myterna
Myt 2. Att avregleringar är bra för alla. Det går helt enkelt inte att till hundra procent fastställa något samband, men väl till 99 procent, vare sig positivt eller negativt, men trots det finns det avgörande problem med den enda vägens ekonomiska politik. En är den ojämna utvecklingen, som dessutom får till följd att omfördelningar och styrning av den ekonomiska politiken i utjämnande syfte leder åt motsatt håll.
Kapitalflödena har koncentrerats till ett fåtal länder, enligt FN:s utvecklingsprogram UNDP för år 1997 var det Kina, Brasilien, Mexiko, Singapore, Thailand, Argentina, Indonesien och Ryssland. Samtliga utan Kina hamnade i, eller indirekt i, Asienkrisen åren 1997-1998 med enorma följder och en ökning av fattigdomen som ingen trodde var möjlig i dessa stater.
Även inom länderna sker en ökning av ojämlikheten, av 19 OECD-stater fick Storbritannien, USA och Sverige de största ökningarna mätt i disponibel inkomst – även med hänsyn tagen till inkomstöverföringar, sociala säkerhetsnät etc. I sju stater ökade ojämlikheten lite och bara i ett land, Italien, fick man en utjämnande utveckling. Detta enligt UNDP, som här använder sig av den s.k. ”Gini-koefficienten” vilken mäter graden av avvikelse från en helt jämn inkomstfördelning - och perioden gällde från 1977 till 1993.
Det kan alltså fastslås att avregleringar vanligtvis ökar ojämlikheten i ett samhälle. Enligt ”New School for Social Research” innebar avregleringarna under 1980-talet en ”katastrof för jämlikheten”. Liberaliseringen medförde för alla stater utom Malaysia och Indonesien, en fördjupad ojämlikhet. Malaysia och Indonesien drabbades dock åren 1997-1998 av extrema katastrofer, bl.a. bränderna på Borneo, och finanskriser som drog upp fattigdomssiffrorna rejält. Nyliberalismens ondska drabbade till slut även dessa staters befolkningar.
MVH
bigj
De nyliberala myterna
Myt 2. Att avregleringar är bra för alla. Det går helt enkelt inte att till hundra procent fastställa något samband, men väl till 99 procent, vare sig positivt eller negativt, men trots det finns det avgörande problem med den enda vägens ekonomiska politik. En är den ojämna utvecklingen, som dessutom får till följd att omfördelningar och styrning av den ekonomiska politiken i utjämnande syfte leder åt motsatt håll.
Kapitalflödena har koncentrerats till ett fåtal länder, enligt FN:s utvecklingsprogram UNDP för år 1997 var det Kina, Brasilien, Mexiko, Singapore, Thailand, Argentina, Indonesien och Ryssland. Samtliga utan Kina hamnade i, eller indirekt i, Asienkrisen åren 1997-1998 med enorma följder och en ökning av fattigdomen som ingen trodde var möjlig i dessa stater.
Även inom länderna sker en ökning av ojämlikheten, av 19 OECD-stater fick Storbritannien, USA och Sverige de största ökningarna mätt i disponibel inkomst – även med hänsyn tagen till inkomstöverföringar, sociala säkerhetsnät etc. I sju stater ökade ojämlikheten lite och bara i ett land, Italien, fick man en utjämnande utveckling. Detta enligt UNDP, som här använder sig av den s.k. ”Gini-koefficienten” vilken mäter graden av avvikelse från en helt jämn inkomstfördelning - och perioden gällde från 1977 till 1993.
Det kan alltså fastslås att avregleringar vanligtvis ökar ojämlikheten i ett samhälle. Enligt ”New School for Social Research” innebar avregleringarna under 1980-talet en ”katastrof för jämlikheten”. Liberaliseringen medförde för alla stater utom Malaysia och Indonesien, en fördjupad ojämlikhet. Malaysia och Indonesien drabbades dock åren 1997-1998 av extrema katastrofer, bl.a. bränderna på Borneo, och finanskriser som drog upp fattigdomssiffrorna rejält. Nyliberalismens ondska drabbade till slut även dessa staters befolkningar.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi fortsätter analysera den verklighet som ledde till den nyliberala härdsmältan hösten 2008!
Nyliberal solnedgång – vad skulle komma istället?
Filosofer och politiska tänkare liksom ekonomer har ofta ställt sig frågan – hur förändrar man världen? Kanske de i första hand borde ha ställt sig frågan – hur fungerar världen? Vad vi kan konstatera är att den nyliberala vägen, den enda vägen, har lett till massor av katastrofer, ökad fattigdom och vad värre är – den riskerar att störta hela världen i olycka. Fram till Asienkrisen 1997-1998 ansåg flertalet regeringsmedlemmar i den dåvarande svenska regeringen liksom flertalet ur ekonomkåren att MAI-avtalet borde följas och öka på avregleringarna. Ja, EU:s handelskommissionär, Leon Brittan, ansåg fortfarande 1999 att världen behövde mer avreglering, inte mindre. Vid WTO:s toppmöte i Seattle hösten 1999 förespråkade fortfarande EU officiellt, liksom Sverige, att MAI-frågan skulle tas upp till förhandlingsbordet. Trots nästan femton år av kriser och nyliberala bakslag, hägrade fortfarande den nyliberala dumheten för dessa herrar.
Anledningen till den nyliberala strömfårans allt fler misslyckanden innebär att fler och fler ställer sig frågan – stämmer de nyliberala påståendena i verklighetens värld? Nyliberalerna betonar att staten är skadlig medan marknaden är dynamisk, och avregleringarna släpper fram denna dynamik. Men 114 valuta- och bankkriser mellan åren 1980-1998 talar ett annat språk, verklighetens språk. Särskilt Asienkrisen visade på att motsatsen till den nyliberala tron – det var de avreglerade marknaderna som råkade i kris, knappast de hårt reglerade ekonomierna av exempelvis Kinas typ. Krisernas centrum var den privata sektorn, inte staten. Vad skall då göras? Det finns tre renodlade sätt, eller skolor, att se på problematiken, nämligen dessa:
1, Antingen att marknaden fungerar dåligt och behöver stärkas….
2, Att det aldrig utkrävs ansvar för dålig politik….
3, Att avregleringen lett till en kasinoekonomi som med nödvändighet är destruktiv.
Utöver dessa sätt att föreslå lösningar finns säkerligen andra, men samtidigt finns det alltid de som tycker det är mer komplicerat och som därför blandar sjukdomsbilder och recept – och då blir det nyliberalism och närmast fascism av det hela.
MVH
bigj
Vi fortsätter analysera den verklighet som ledde till den nyliberala härdsmältan hösten 2008!
Nyliberal solnedgång – vad skulle komma istället?
Filosofer och politiska tänkare liksom ekonomer har ofta ställt sig frågan – hur förändrar man världen? Kanske de i första hand borde ha ställt sig frågan – hur fungerar världen? Vad vi kan konstatera är att den nyliberala vägen, den enda vägen, har lett till massor av katastrofer, ökad fattigdom och vad värre är – den riskerar att störta hela världen i olycka. Fram till Asienkrisen 1997-1998 ansåg flertalet regeringsmedlemmar i den dåvarande svenska regeringen liksom flertalet ur ekonomkåren att MAI-avtalet borde följas och öka på avregleringarna. Ja, EU:s handelskommissionär, Leon Brittan, ansåg fortfarande 1999 att världen behövde mer avreglering, inte mindre. Vid WTO:s toppmöte i Seattle hösten 1999 förespråkade fortfarande EU officiellt, liksom Sverige, att MAI-frågan skulle tas upp till förhandlingsbordet. Trots nästan femton år av kriser och nyliberala bakslag, hägrade fortfarande den nyliberala dumheten för dessa herrar.
Anledningen till den nyliberala strömfårans allt fler misslyckanden innebär att fler och fler ställer sig frågan – stämmer de nyliberala påståendena i verklighetens värld? Nyliberalerna betonar att staten är skadlig medan marknaden är dynamisk, och avregleringarna släpper fram denna dynamik. Men 114 valuta- och bankkriser mellan åren 1980-1998 talar ett annat språk, verklighetens språk. Särskilt Asienkrisen visade på att motsatsen till den nyliberala tron – det var de avreglerade marknaderna som råkade i kris, knappast de hårt reglerade ekonomierna av exempelvis Kinas typ. Krisernas centrum var den privata sektorn, inte staten. Vad skall då göras? Det finns tre renodlade sätt, eller skolor, att se på problematiken, nämligen dessa:
1, Antingen att marknaden fungerar dåligt och behöver stärkas….
2, Att det aldrig utkrävs ansvar för dålig politik….
3, Att avregleringen lett till en kasinoekonomi som med nödvändighet är destruktiv.
Utöver dessa sätt att föreslå lösningar finns säkerligen andra, men samtidigt finns det alltid de som tycker det är mer komplicerat och som därför blandar sjukdomsbilder och recept – och då blir det nyliberalism och närmast fascism av det hela.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Mer om den nyliberala förhistoriken mot den slutliga katastrofen....
Den nyliberala vägen – den första skolan…
Den första skolan bygger på en reformering av det redan existerande, alltså mer av nyliberalism. Det är alltså marknaden som misslyckats, menar nyliberalisterna, därför bör man stärka och förbättra institutioner och spelregler så att det fungerar bättre. Inom denna skola finns det många olika idéer, varav en är att stärka IMF:s (Valutafondens) roll – trots den kritik som Valutafonden mött för sin politik i krisdrabbade länder. En politik som inneburit mycket chock men lite av terapi, och i praktiken har det hela förvärrat situationen. Efter år 2000 har man alltmer börjat tona ned behoven av avregleringar, både inom IMF och OECD – Asienkrisen avskräcker liksom krisen i Argentina åren 2001-2002. Dock inte helt, bara lite långsammare avregleringar, så blir det säkert bättre, intalar sig de sista nyliberalerna.
Nyliberalerna sätter även sitt hopp till BIS, som även framledes skall styra världens ekonomier, alltså ett fortsatt styre från Nord gentemot, Syd och Öst. Bakom BIS finns elva stater, varav 7 ingår i G8-gruppen, och där även Sverige ingår. BIS hade redan under 1970-talet bildat kommittéer som enligt banken självt har räddat det skakiga nyliberala systemet efter Bretton Woods sammanbrott. En kommitté för bankinspektioner hade bildats redan 1974 efter att två stora banker, i Västtyskland och USA gått i konkurs. 1988 lade denna kommitté, kallad ”Baselkommittén”, fram en överenskommelse som skulle stärka det internationella bankväsendet då man ansåg att bankerna var särskilt utsatta. Uppenbarligen hjälpte dessa åtgärder inte för att avstyra sammanbrotten i Mexiko 1994 och Asienkrisen 1997-1998. Därför kom år 2001 ett nytt förslag från Baselkommittén för att höja banksäkerheten, som skulle börja verka år 2004 om det antogs. Det nya förslaget har tre ”pelare”:
1, Det egna kapitalet skall öka i förhållande till de utställda fordringarna, vilket kommer att göra bankerna mer skyddade vid kreditförluster.
2, BIS skall inspektera i de olika låntagarländerna huruvida dessa sköter sig enligt MAI:s kravlista. Resultatet av dessa inspektioner avgör om landet i fråga erhåller fler lån eller inte.
3, Ökad öppenhet och information skall ge mer kunskap hos marknadens parter om riskfördelning och utsatthet.
Dessa pelare är i praktiken rätt vingliga, och bygger främst på godtycke. Dessutom kommer de inte till rätta med ett allvarligt problem, det ständigt förstärkande trenden av det pro-cykliska beteendet. Vilket orsakas av att för mycket information och kunskap om dessa cykler förvärrar kriserna, istället för att förebygga dem när MAI bevakar och dess bedömningsföretag, även dessa helt privata, sänker länders och företags kreditvärdighet. Något som snabbt kan tvinga bort investerare och intressenter från ett lands marknad, och därtill öka svängningarna i själva den ekonomiska utvecklingen.
Från MAI påpekas dock att detta bromsas på så sätt att när det går bra bromsas uppsvinget, och när det går sämre ökas utlåningen för att få igång hjulen och stimulera ekonomiska aktiviteter. När BIS började arbeta, hade man tolv s.k. ”koder”, som man lät ”Financial Stability Forum”, FSF, utverka. Detta forum hade de dåtida G7-staterna, Världsbanken, IMF, OECD och BIS som intressenter. Det vill säga den industrialiserade och styrande delen av världen satt med och bestämde villkoren för övriga 90 procent av mänskligheten. Inga demokratiska institutioner såsom FN finns med, eller representanter från tredje världen satt med.
Någon återreglering av marknaden förespeglar inte dessa styrande herrar i organisationer såsom BIS, FSF och de andra tillskyndarna i denna skola – istället tror de på en självsanering, där aktörerna förväntas bli lite klokare och försiktigare. Räcker då detta? Innan vi besvarar denna fråga, skall vi analysera den andra skolan, att det behövs en ny institution!
MVH
bigj
Mer om den nyliberala förhistoriken mot den slutliga katastrofen....
Den nyliberala vägen – den första skolan…
Den första skolan bygger på en reformering av det redan existerande, alltså mer av nyliberalism. Det är alltså marknaden som misslyckats, menar nyliberalisterna, därför bör man stärka och förbättra institutioner och spelregler så att det fungerar bättre. Inom denna skola finns det många olika idéer, varav en är att stärka IMF:s (Valutafondens) roll – trots den kritik som Valutafonden mött för sin politik i krisdrabbade länder. En politik som inneburit mycket chock men lite av terapi, och i praktiken har det hela förvärrat situationen. Efter år 2000 har man alltmer börjat tona ned behoven av avregleringar, både inom IMF och OECD – Asienkrisen avskräcker liksom krisen i Argentina åren 2001-2002. Dock inte helt, bara lite långsammare avregleringar, så blir det säkert bättre, intalar sig de sista nyliberalerna.
Nyliberalerna sätter även sitt hopp till BIS, som även framledes skall styra världens ekonomier, alltså ett fortsatt styre från Nord gentemot, Syd och Öst. Bakom BIS finns elva stater, varav 7 ingår i G8-gruppen, och där även Sverige ingår. BIS hade redan under 1970-talet bildat kommittéer som enligt banken självt har räddat det skakiga nyliberala systemet efter Bretton Woods sammanbrott. En kommitté för bankinspektioner hade bildats redan 1974 efter att två stora banker, i Västtyskland och USA gått i konkurs. 1988 lade denna kommitté, kallad ”Baselkommittén”, fram en överenskommelse som skulle stärka det internationella bankväsendet då man ansåg att bankerna var särskilt utsatta. Uppenbarligen hjälpte dessa åtgärder inte för att avstyra sammanbrotten i Mexiko 1994 och Asienkrisen 1997-1998. Därför kom år 2001 ett nytt förslag från Baselkommittén för att höja banksäkerheten, som skulle börja verka år 2004 om det antogs. Det nya förslaget har tre ”pelare”:
1, Det egna kapitalet skall öka i förhållande till de utställda fordringarna, vilket kommer att göra bankerna mer skyddade vid kreditförluster.
2, BIS skall inspektera i de olika låntagarländerna huruvida dessa sköter sig enligt MAI:s kravlista. Resultatet av dessa inspektioner avgör om landet i fråga erhåller fler lån eller inte.
3, Ökad öppenhet och information skall ge mer kunskap hos marknadens parter om riskfördelning och utsatthet.
Dessa pelare är i praktiken rätt vingliga, och bygger främst på godtycke. Dessutom kommer de inte till rätta med ett allvarligt problem, det ständigt förstärkande trenden av det pro-cykliska beteendet. Vilket orsakas av att för mycket information och kunskap om dessa cykler förvärrar kriserna, istället för att förebygga dem när MAI bevakar och dess bedömningsföretag, även dessa helt privata, sänker länders och företags kreditvärdighet. Något som snabbt kan tvinga bort investerare och intressenter från ett lands marknad, och därtill öka svängningarna i själva den ekonomiska utvecklingen.
Från MAI påpekas dock att detta bromsas på så sätt att när det går bra bromsas uppsvinget, och när det går sämre ökas utlåningen för att få igång hjulen och stimulera ekonomiska aktiviteter. När BIS började arbeta, hade man tolv s.k. ”koder”, som man lät ”Financial Stability Forum”, FSF, utverka. Detta forum hade de dåtida G7-staterna, Världsbanken, IMF, OECD och BIS som intressenter. Det vill säga den industrialiserade och styrande delen av världen satt med och bestämde villkoren för övriga 90 procent av mänskligheten. Inga demokratiska institutioner såsom FN finns med, eller representanter från tredje världen satt med.
Någon återreglering av marknaden förespeglar inte dessa styrande herrar i organisationer såsom BIS, FSF och de andra tillskyndarna i denna skola – istället tror de på en självsanering, där aktörerna förväntas bli lite klokare och försiktigare. Räcker då detta? Innan vi besvarar denna fråga, skall vi analysera den andra skolan, att det behövs en ny institution!
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 13 och 0 gäster