Problemen med utilitarismen

[samuelkazen]

Eftersom Justin Case argumenterar mycket för utilitarismen så kommer här min samlade kritik: (återfinns i mitt vanliga dokument: http://www.cogitate.se/FranEtikTillPolitik.pdf)


7.1 Den konsekventialistiska principen Konsekventialismen/utilitarismen formulerades först av den brittiske filosofen Jeremy Bentham. Konsekventialism är ett väldigt enkelt förhållningssätt till våra moraliska värden. Vad som är rätt och fel kan bedömas uteslutande genom att titta på om konsekvenserna av våra handlingar bidrar till att maximera värdena ifråga. Principen lyder alltså: värden ska maximeras/befrämjas.
För att avgöra om en handling objektivt sett är rätt eller fel måste alla möjliga handlingsalternativ kartläggas och utvärderas. Endast det bästa handlingsalternativet är rätt, alla andra alternativ är moraliskt förkastliga. Att slösa 20 kr på en godispåse är alltså orätt då man skulle ha kunnat rädda livet på ett svältande barn för samma summa.
Konsekventialismen/utilitarismen kan delas upp i två huvudinriktningar, regel- respektive handlingsutilitarism. Regelutilitarism innebär att man för att kunna avgöra huruvida en handling är rätt och fel måste räkna på konsekvenserna av att upphöja handlingen till allmän lag. Att tillåta sjukvården att avliva en patient för att med organens hjälp rädda livet på två döende är ur regelutilitarismen synvinkel oacceptabelt då konsekvenserna av att lagliggöra mord är alltför negativa. Handlingsutilitaristen skulle hålla med men påpeka att den enskilda handlingen, att döda en för att rädda två är rätt, dock borde det hela genomföras i smyg för att eliminera eventuella negativa sidoeffekter.48

7.2 Vilka värden?
Nästa stora fråga är vilka värden som ska maximeras? Utilitarismen kan delas in i 3 inriktningar med delvis olika svar på frågan.
Den klassiska hedonistiska utilitarismen utgår ifrån att lyckan (det allmänna välbefinnandet) ska maximeras. ”Största möjliga lycka åt största möjliga antal.” Lycka är något som teoretiskt sett kan mätas. Man kan föreställa sig en lycko-mätare med skalan 1 till 100. Vid varje givet ögonblick befinner vi oss på en viss nivå av välbefinnande. När vi äter en chokladkaka ökar mätaren med några snäpp och om vi slår oss sjunker den. Om vi utsätts för riktigt svåra lidanden kan mätaren visa på minus. Observera att man med en individs lyckostatus menar det sammanlagda välbefinnandet där både positiva och negativa känslor räknas ihop.
En annan inriktning är preferentialismen. Den utvecklades på 1920-talet av Richard Hare och John Harsanyi. Att maximera välbefinnandet ersätts här med preferenstillfredställelse. Tanken är att alla människor har egna individuella mål. Det värdefulla är målen i sig, lyckan är bara en god biprodukt man eventuellt får på vägen.
Perfektionismen antar att alla människor har ett antal gemensamma intressen. Man gör upp en slags ”objektiv lista” över kriterier som innebär ett lyckat liv. Det kan vara kunskap, självständighet, självförverkligande och konst men även välbefinnande och lycka. Tanken är att allt detta och mycket mer har ett egenvärde och utgör ”det goda” som ska maximeras.
28

7.3 Klassisk kritik mot hedonistisk utilitarism Den klassiska hedonistiska utilitarismen har många förespråkare och är flitigt omdebatterad. Den vanligaste kritiken ser ut på följande sett: (1) Utilitarismen tar ej hänsyn till mänskliga rättigheter, feminism och jämlikhet (2) Utilitarismen är omöjlig att tillämpa och är ett hot mot vänner och relationer. (3) Utilitarismen kräver för mycket av oss och kan användas till oacceptabla slutsatser. Nedan följer en sammanfattning av hur debatten kan se ut.
Invändning (1): Kritikern menar att utilitarismen inte tar hänsyn till några som helst rättigheter och jämlikhetsresonemang. Enligt utilitarismen skulle det vara bättre att ge alla pengar till förnuftiga människor som klarar av att utvinna maximal lycka ur dem istället för till fattiga enkla personer.
En utilitarist skulle svara att rika i allmänhet inte skulle få ut mer lycka ur pengarna än fattiga. Dessutom kommer oftast utilitarismen fram till de mänskliga rättigheterna, jämlikhet och feminism. Dock bör man inte följa principer till vilket pris som helst. Råkar en man vara mer lämplig för arbetsuppgiften så anställer man honom, även om ingen kvinna haft posten tidigare. Varje fall måste prövas individuellt. Ett liknande resonemang tillämpas på mänskliga rättigheter. Det skulle vara fel att ge en grupp fattiga/handikappade/sjuka enorma resurser till ingen eller liten nytta som istället skulle ha kunnat användas till en mycket större lyckoökning för andra.
Kritikern kan invända att människor måste garanteras ett existensminimum. Det måste vara något fel med ett lyckobegrepp som inte tar hänsyn till sådant. Ökad lycka för dem som har det riktigt dåligt borde vara mer värd än samma mängd ökad lycka för dem som redan har det bra. Liknande tankar framfördes först av John Stuart Mill. Han skiljer mellan bättre och sämre lycka, kvalitet kan uppväga kvantitet.
Utilitaristen skulle svara att man omöjligen kan påstå att någons lycka är mer eller mindre värd än någon annans. Att värdera olika sorts lycka på det viset skulle få katastrofala följder. De där riktiga glädjestunderna, den där extra lilla kicken som man lever för måste då rimligen klassas som högkvalitativ lycka och vara mycket mera värd än en stor mängd ”sämre” lycka till fattiga. Man skulle även kunna resonera sig fram till att förståndshandikappade, sjuka och mindre intelligenta personers lycka inte skulle vara lika mycket värd. Som Mill själv sa: ”Det är bättre att vara en missnöjd Sokrates än en nöjd dumbom.”
Invändning (2): Utilitaristisk moral är omöjlig att tillämpa i praktiken då konsekvenserna av våra handlingar är omöjliga att överblicka. Dessutom är den kalkylerande hållningen ett hot mot vänner och relationer.
Utilitaristen skulle svara att vi inte kan göra mer än vårt bästa. Vi får i varje given situation beakta den kunskap vi har och handla efter den förväntade nyttan. Det kommer i det långa loppet leda till att världen blir bättre. Vad beträffar relationer så bör vi avstå från att kalkylera i vänners sällskap så länge det bidrar till ökad lycka.
Kritikern svara att eftersom man omöjligen kan ha koll på tillräckligt många faktorer så kommer man alltid att handla fel om man försöker tillämpa logiska resonemang i konkreta moraliska situationer. Kan man inte lika gärna exempelvis singla slant, eller helt enkelt gå på magkänslan?
Invändning (3): Utilitarismen kräver för mycket av oss. Vi kan omöjligen leva upp till de höga förväntningarna och kommer alltid att handla fel vad vi än gör. Det är orimligt att följa en morallära som inte går att efterleva. Dessutom kan man med utilitaristisk logik bevisa nästan vad som helst. Borde det inte vara vår moraliska plikt att föda nya barn så länge de nya människornas lycko-mätare fortfarande visar plus och på så vis bidra till världens ”lyckokapital”? Detta kallas för den motbjudande slutsatsen och har diskuterats flitigt.
Utilitaristens svar är att alla moralläror är ouppnåeliga och ställer höga krav. Vi kan bara göra så gott det går. Utilitarismen säger inte att ska skänka allt du äger till svältande barn i tredje världen. Du ska skänka ända tills du själv genom att fortsätta givandet skulle hamna i en 29
sämre situation än dem du försöker hjälpa. Detta är svårt, men inte orimligt. Vad gäller den motbjudande slutsatsen om barnafödande finns inget bra svar. Utilitaristen Peter Singer säger att han förbryllats över problemet i flera år och nu gett upp hoppet om att finna en lösning.



49 Detta gäller för det mesta även om jag baserar mina egna moraliska ställningstaganden på en helt annan moralisk teori. Genom den utilitaristiska metoden skulle jag med största sannolikhet komma fram till nästan samma sak som med min egen moraliska teori då den allmänna lyckan oftast är ett mer eller mindre indirekt mål i alla moralteorier. T.ex. så skulle en rättighetsteoretiker antagligen komma fram till att det som gynnade den allmänna lyckan mest är att införa ett antal okränkbara människliga rättigheter, en pliktetiker komma fram till att vi bör leva efter ett visst antal moraliska principer som ”du ska inte döda” osv.
50 Eftersom konsekventialism per definition alltid är det effektivaste sättet att befrämja ett visst värde eller mål (visar sig någon annan metod vara effektivare bör man ju ur ett konsekventialistiskt perspektiv använda den) så kommer alltid teorier om att respektera värden uppnå ett mindre eller likvärdigt resultat. När differensen mellan förväntad nytta av att befrämja och att respektera värden är mycket stor innebär det alltså att tillvägagångssättet att enbart respektera värdet i fråga är ganska misslyckat med avseende på resultatet.



7.4 Vilket värde är mest ”äkta”? – utilitarismens cirkelresonemang
Vi utgår från perfektionismen. Människor önskar generellt de saker som står på den ”objektiva listan”. Egentligen tycks allting alltså handla om människors önskningar och mål. Därmed övergår perfektionismen till en sorts preferentialism, önskeuppfyllande. Preferentialismen är i sin tur bara ett oreflekterat förstadium till hedonismen. Vi har aldrig mål för målens egen skull utan för att vi vill uppnå något: vi hoppas på lycka. Vem skulle vilja något alls om det inte gav själen någon glädje? Därmed övergår preferentialismen i hedonism. Men är verkligen just kemisk lycka livets enda mening? Det kan vi intuitivt inte acceptera. Det finns flera olika saker som är meningsfulla. Sanning, kunskap och skapande kan ha ett egenvärde. Det finns ett antal ”högre mål” som vi strävar efter. Därmed övergår hedonism i perfektionism. Nu är utilitarismens cirkel sluten. Det verkar vara omöjligt att avgöra vilket värde som är mest ”sant”, vilket värde vi egentligen ska försöka maximera.

7.5 Är utilitarismen teoretiskt och praktiskt brukbar?
Utilitarismen leder i normala fall till helt olika bedömningar beroende på vem som tillämpar principen. Det beror på att olika människor med olika faktakunskaper och värderingar alltid stoppar in olika premisser i kalkylen. Skulle jag strikt tillämpa ett utilitaristiskt resonemang skulle jag enbart undersöka om mina värderingar, åsikter och ställningstaganden, på basis av det jag redan vet, är konsekventa och logiska med avseende på värdet lycka.49
Slutsatsen vad gäller utilitarism och den konsekventialistiska metoden i stort är att den enbart kan ses som en kalkylmodell där ett antal godtyckliga värden stoppas in och matchas mot kända fakta för att få reda på vilket agerande som är mest konsekvent i en viss situation med avseende på ett visst värde.
Även en person som förkastar den konsekventialistiska metoden är rimligen intresserad av att veta hur mycket de egna värdena teoretiskt skulle kunna förverkligas i så stor utsträckning som möjligt för att sedan jämföra det med resultatet av att enbart respektera värdena ifråga. När differensen blir för stor mellan den förväntade nyttan av att befrämja ett värde (t.ex. befrämja värdet ”liv” genom att aktivt döda en person för att rädda 200) och den förväntade nyttan av att respektera ett värde (t.ex. respektera värdet ”liv” genom att vägra att aktivt döda den enskilde för att rädda 200) kan det vara en god idé att ta hänsyn till utilitarismens invändningar mot att enbar respektera värden.50
Att göra en så omfattande utredning som utilitarismen kräver för att kunna bedöma en enskild situation är synnerligen ineffektivt, rent ut sagt omöjligt. Det är omöjligt att få kännedom om alla relevanta fakta. För att utilitarismen ska kunna användas för säkra uttalanden krävs en determinerad verklighet som vi har fullständig kunskap om. Vi måste på förhand veta vad olika handlingar kommer att ge för resultat. Annars kan vi aldrig någonsin göra uttalanden om vad någon faktiskt borde göra utan får nöja oss med att i efterhand konstatera att individen borde ha handlat annorlunda.
Det är alltså inte ens teoretiskt meningsfullt att använda utilitarismen. Man kan säga att utilitarismen både är praktiskt och teoretiskt obrukbar. För att kunna tillämpa utilitarismen så krävs exempelvis ett allvetande väsen med kännedom om alla faktorer som kan tänkas påverka. Eftersom vi inte är några gudar så bör vi antagligen av utilitaristiska skäl lösa moraliska problem med våra medfödda, pragmatiska och betydligt effektivare samvetskänslor som parametrar.

7.6 Är utilitarismen konsistent?
Den konsekventialistiska metoden är konsistent och logisk. Ingen tidigare filosof har lyckats hitta några inneboende självmotsägelser i metoden. Principen att värden ska maximeras är mycket enkel och stilig. På grund av sin kärnfulla utformning har principen tilltalat många moralfilosofer genomhistorien. Det är mycket tilltalande att ur en enda sats kunna härleda rätt och fel.
Den enda skenbara motsägelse som kan hittas inom den konsekventialistiska skolan är att värden får kränkas så länge de i slutändan maximeras. Detta är dock ingen inkonsekvens eftersom handlingar utvärderas efter de totala konsekvenserna. Tanken att ändamålen helgar medlen tycks bara inkonsekvent om man inte till fullo accepterat och förstått värdebefrämjningsprincipen eller om man försöker utvärdera den i enlighet med sina egna moraliska föreställningar.

7.7 Är utilitarismens värden rimliga?
Nästa steg i prövningen av moralskolan är att undersöka om de implicita faktaantaganden som görs stämmer och är relevanta ur ett modernt naturvetenskapligt perspektiv. Olika varianter av utilitarismen påstår att vissa värden är hela meningen med livet, det yttersta värdet som ska maximeras. En hedonist gör implicit faktaantagandet att lycka är det enda riktiga värdet och att övriga värden är skenbara och får sitt värde i relation till hur mycket lycka det leder till. Detta ställer krav på hur hjärnans belöningssystem borde fungera. Om hjärnan har andra mål och kan få motivation och mening ur andra saker än just sådant som sprutar ut ”lyckohormoner” i kroppen så stämmer inte hedonismen.

Både mat och kärlek är trevligt men det ena är inte utbytbart mot det andra. Inte heller är hunger och svartsjuka samma sak även om båda delarna är plågsamma. Det finns lust och lidande av olika slag och olikheterna beror på att det rör sig om skilda biologiska mekanismer, var och en med sin funktion, Neurologerna har beskrivit vissa centra i hjärnan som förefaller att vara förknippade med njutning och andra som tycks ge upphov till obehag, men dessa strukturer tycks vara engagerade på olika sätt vid olika lustfyllda eller plågsamma upplevelser.51

Att enbart ha just ”kemisk lycka” som utgångspunkt är mycket underligt. Den hedonistiska varianten av utilitarism utgår från att allting går att omvandla till valutan ”lycka” som sedan kan användas i kalkyler. Hedonister gör en faktautsaga ”alla människors yttersta mål är lycka” som inte stämmer överens med vetenskapens faktautsagor. Hjärnan har olika strukturer som aktiveras på olika sätt vid olika lustupplevelser. Den ena sortens lycka är inte utbytbar mot den andra. Om inte hedonister vill förneka kunskapens grundvalar och den vetenskapliga metoden måste hedonister acceptera att kemisk lycka inte är vår yttersta drivkraft och det som motiverar oss i alla lägen.
Preferensutilitarismens värden håller inte heller en närmare granskning. Mot bakgrund av tidigare diskussion om fri vilja kan vi säga att vad en individ medvetet tror sig vilja inte helt säkert är det denne egentligen vill. Kapitulerade människor i västerlandet kan önska många saker som inte är bra för dem. Den vanliga varianten av preferensutilitarism leder (tillämpad i det västerländska samhället) till en moral som är frikopplad från känslor och vår naturliga moraluppfattning. Människans förnuft får oproportionerligt mycket utrymme. Allt vi på ett medvetet plan beslutar oss för är sådant som ska befrämjas.
Nu håller vi på att göra ett allvarligt tankefel. Ovanstående tolkning beror på att vi fortfarande tillämpar den gamla synen på vad en individ egentligen ”vill”. Tillämpar vi min nya definition av individen och dess vilja så blir ovanstående kritik bara relevant när det gäller mål och beslut som inte kan betraktas som helt genuina. Ett till 100 % genuint/fritt val är ett uttryck för hela individens vilja och uttrycker just de värden som står på perfektionistens lista. Med min nya definition av en individ och dess vilja så blir genuina mänskliga mål och allmänmänskliga värden på perfektionistens lista samma sak. Alltså människors yttersta mål, det människor innerst inne vill göra, det är de värden som vi efter en långvarig avancerad underökning skulle komma fram till och skriva upp på vår värdelista. Att göra skillnad på preferentialism och perfektionism är alltså onödigt. Hädanefter kan vi alltså kalla preferentialism och perfektionism för allmän värdemaximering.
Vi har konstaterat att värden, ont och gott, existerar ur enskilda emotionella aktörers perspektiv. Att alla existerande värden skulle vara godtyckliga eller irrelevanta går inte att påstå då vi pratar om alla existerande värden. Allmän värdemaximering kan därför betraktas som en fullt godtagbar moralfilosofisk princip. Hedonismen, perfektionismen och preferensutilitarismen kan avfärdas på grund av ogenomtänkta/föråldrade faktaantaganden.

7.8 Är utilitarismen det mest grundläggande systemet?
Eftersom konsekventialismen är en konsistent princip är det omöjligt argumentera mot principen inom ramen för dess eget system. All form av kritik måste komma utifrån med hänvisning till någon annan grund. Ovanstående kritik mot hedonismen baserades på det faktum att ett moralfilosofiskt system måste bygga på faktaantaganden baserade på rådande vetenskap för att vi ska ha goda skäl att betrakta systemet som giltigt. Vi kan undersöka om de implicita faktaantaganden som görs är korrekta eller inte och på ett indirekt sätt falsifiera en speciell inriktning inom den utilitaristiska skolan. Själva principen/metoden i sig går dock inte att falsifiera genom hänvisning till rådande vetenskap eftersom ingen stabil måttstock finns inom den kunskap vi utgår från. För att falsifiera själva principen/metoden måste vi hänvisa till något annat mer grundläggande system. Den klassiska kritiken mot utilitarismen grundar sig på ett annat alternativt system, en sorts vag föreställning om att måttstocken för vad som verkligen är rätt och fel är människor och deras inre känslor. När utilitarismen kritiseras så använder man i allmänhet exempel där utilitarismens resultat känns främmande för oss och drar utifrån det slutsatsen att det är något fel på utilitarismen.
När en människa matar in alla sina intressen och värden i utilitarismen och gör en korrekt kalkyl, föreskriver principen i många fall en handling som människans intuitivt upplever som felaktig. Att utilitarismen förskriver något som människor generellt ser som ”fel” undergräver dess trovärdighet som det mest grundläggande systemet.
Vi upplever t.ex. intuitivt att det är fel att döda. Det känns inte mindre fel att döda någon bara för att andra människor kan räddas av det. Känslan när skottet avlossas eller kniven sticks in i bröstet är densamma. Känslan av att ”nu gör jag fel” när en annan individ dödas är densamma. Självfallet kan känslan undertryckas och ledas ner i det undermedvetna med hjälp av psykologiska försvarsmekanismer, men den ligger fortfarande kvar och väntar i ”buffertminnet”.52
Med samma argument som vi tidigare avfärdade moral som härstammar från Gud (Gud skulle rent hypotetiskt kunna få för sig att det är rätt att döda spädbarn vilket vi inte kommer att acceptera) kan vi även avfärda utilitarismens moral. Någonting blir inte rätt/fel bara för att utilitarismen påstår det. På samma sätt som det människor kallar ”Gud” egentligen är en upphöjelse av vissa djupa mänskliga värderingar är den moraliska principen bara en mänsklig modell av verkligheten som mer eller mindre korrekt kan beskriva det som vi människor faktiskt uppfattar som rätt/fel. Genom att hänvisa till ett mer ursprungligt, mer sant system kan vi alltså avfärda utilitarismen som den riktiga moraliska grunden som anger vad vi bör och inte bör göra.

[Justin Case]

Oj, vilken härlig samling invändningar att vederlägga!
Jag ser fram emot att sätta igång, men det kommer tyvärr dröja lite innan jag har tid, har mycket annat att göra för närvarande.
Jag återkommer!
Om det finns någon annan utilitarist som känner sig manad att börja, så varsågod! Jag ansluter mig senare.

[samuelkazen]

Oj, vilken härlig samling invändningar att vederlägga!
Jag ser fram emot att sätta igång, men det kommer tyvärr dröja lite innan jag har tid, har mycket annat att göra för närvarande.
Jag återkommer!
Om det finns någon annan utilitarist som känner sig manad att börja, så varsågod! Jag ansluter mig senare.

Det är bara att svara när du har tid, själv brukar jag ha uppehåll på någon vecka/månad ibland, men jag återkommer alltid och svarar på inläggen. ... du får gärna kolla på mina svar på dina gamla inlägg på äganderättstråden först så kan vi ta itu med utilitarismen som sådan sedan...

[Justin Case]

Jag tar det här lite pö om pö. Jag börjar med att förklara vad jag anser vara en hållbar yttersta grund för utilitarismen. Detta kommer automatiskt att besvara en del av invändningarna du tar upp. Det underlättar också mina kommande svar, då det lägger en viktig grund för dem.

Utilitarism följer av rationell egoism. Det egoistiskt mest rationella är att vara utilitarist. En vanlig föreställning är att utilitarism kräver en extrem grad av altruism och självuppoffring, åtminstone från oss relativt rika människor här i väst, då man tänker sig att världen skulle bli lyckligare sammantaget om vi som är relativt rika delade med oss nästan allt vi ägde till de fattiga i världen. Det är en förhastad slutsats. Utilitarism kräver inte självuppoffring, utan bara ett "uppskjutande av lycka för att få desto mer lycka i framtiden". Om det skulle vara så att det utlitaristiska att göra, för oss idag, är att skänka nästan allt vi äger till de människor som är fattiga idag (jag säger om, för jag tror inte att det mest utilitaristiska idag är att i första hand bekämpa just fattigdomen idag), då skulle det vara för att det maximerar mänsklighetens överlevnad, något som i sin tur gör vår egen framtid maximalt lycklig. Det är nämligen bara det som maximerar mänsklighetens överlevnad som är utilitaristiskt.

Och varför är det då alltid så att de handlingar, från utilitaristens sida, som maximerar mänsklighetens överlevnad, maximerar även utilitaristens egen lycka på sikt? Jo:

Universum är oändligt stort. Därför finns allt som kan finnas. Alltså äger bland annat alla de förändringar av partikelkombinationer rum, efter varandra, som utgör alla de händelser som måste inträffa, efter varandra, för att vi med tiden ska förvandlas till varandra allihop. Var och en av oss kommer alltså att leva alla de liv som levs överhuvudtaget i universum. Det innebär att vi alla är en enda person. Visserligen förändras denna persons personlighet, minnen, preferenser, läggning etc med tiden (vilket utgör nyss nämnda förvandling till alla), men även inom vad som vanligen menas med ett människoliv sker ju sådana förändringar, om än i mindre grad, så det är inget som gör oss till mindre varandra. Vi är varandra. Det finns bara en enda person, ett enda jag, och det är vi allihop tillsammans. Vi bara är utspridda, över till synes flera personer, i olika delar av rumtiden. Liksom det är rationellt av mig att arbeta idag för att tjäna pengar så att jag kan äta mig mätt och vara lycklig imorgon, nästa månad, nästa år, osv, är det rationellt av mig att göra vad jag kan idag för att jag ska komma att vara "maximalt lycklig i maximalt stor andel av min oändliga framtid i form av alla de andra varelser som finns i universum". Det innehåll av lycka och lidande som min oändliga framtid måste ha, och den fördelning, över tid (och därmed även över "de individer jag kommer att vara med tiden"), av denna lycka och detta lidande som måste bli fallet, för att jag ska vara maximalt lycklig i min oändliga framtid, uppnås genom utilitaristiskt leverne, snarare än genom något annat leverne, från min sida. Med andra ord: strävan efter ett maximalt lyckligt liv för ens egen del i oändlig framtid är detsamma som utilitarism, och vice versa.

Rawls metod, att föreställa sig att man, i ett tillstånd av okunskap om sin kommande lott i livet, ska bestämma vilken moral som ska gälla för alla, är en utmärkt metod, men den ger enligt min mening inte alls den slutsats Rawls påstår. Jag förstår inte varför det rationellt egoistiskt bästa skulle vara att, som Rawls påstår, välja en maximin-moral (rättighetsetiken han förespråkar). Rationellt egoistiskt bättre är ju utilitarism. Väljer jag utilitarism, vet jag att jag får så stort överskott av lycka över lidande som möjligt, statistiskt sett. Det måste ju vara det rationellt egoistiskt bästa att välja.

På liknande sätt är även annan rättighetsetik, som utgår från att rationell egoism ska ligga till grund för moralen, oförenliga med rationell egoism. Rationell egoism ger att utilitarism och inget annat är den bästa moralen. Om man nu alls ska se rationell egoism som moral, vilket enligt min mening inte är nödvändigt. För den som upplever sig behöva moral, är utilitarism det bästa valet. För den som inte upplever sig behöva moral, är utilitarism det bästa valet. Detta eftersom vi, som sagt ovan, är en och samma person allihop ("med tiden"). Man kan se utilitarism som något vi gör för oss själva, eller som något vi gör för världen sammantaget - det kvittar lika vilket vi ser det som, för båda ger samma handlingsslutsatser: att maximera mänsklighetens överlevnad.

Skillnaderna mellan hedonistisk, preferens- och perfektionistisk utilitarism är inte så viktiga. Dessa tre varianter leder alla till samma handlingsslutsats: maximera mänsklighetens överlevnad. Därför är det inget problem för utilitarismen att utilitarister omfattar dessa olika typer av utilitarism. Detsamma gäller positiv, negativ och klassisk utilitarism. Även dessa ger samma handlingsslutsats: maximera mänsklighetens överlevnad. Därför finns det ingen anledning att träta om vilken typ av utilitarism som är "den rätta". Det räcker med att man anser att någon av dem, eller något åt det hållet, är det.

[J R Auk]

statistiskt sett

Vad innebär det där för dig? Kan du utveckla begreppet?

Jag vet att du säger att vissa har en "läggning" för utilitarism och jag tror att den läggningen är vad som gör att du inte kan sympatisera med mini-max principen.

Jag menar du är ju fantasifull. Du måste ju kunna föreställa dig ett riktigt helvete.

Vill du inte gardera dig för att inte hamna i helvetet? Räcker det verkligen att du "statistiskt sett" kommer att slippa helvetet? Vad händer om du är del av en population som är ja näst intill oändlig? Då måste det ju, trots att majoriteten statistiskt sett har det bra, ändå finnas en väldigt stor massa som lever dåligt. Om vi nu inte antar en mini-max, eller rättare sagt, en maxi-mini (den som har det sämst ställt skall ha det så bra som möjligt).

I min mening kan man inte bara räkna procent för sannolikhet, man måste även räkna på vad värdet av det som procenten anger gör för värdet av sannolikhetsbedömningen i sin helhet.

[Justin Case]

statistiskt sett

Vad innebär det där för dig? Kan du utveckla begreppet?

I genomsnitt.

Jag vet att du säger att vissa har en "läggning" för utilitarism och jag tror att den läggningen är vad som gör att du inte kan sympatisera med mini-max principen.

Med mini-max-principien menar du att se till att de som har det sämst ställt har det så bra ställt som möjligt? Att jag inte sympatiserar med det beror inte på att jag inte kan föreställa mig vansinnigt hemskt lidande, för det är jag inte sämre på än vad jag är på att föreställa mig lycka av motsvarande intensitet - utan det beror på att jag inte kan föreställa mig något lidande så hemskt att t.ex. en sekund i det lidandet inte kan kompenseras med råge av, säg, 10^10^10^10^10 år i den starkaste möjliga lycka. Hur svårt den som har det sämst än lider, kan man teoretiskt tänka sig situationer där det är bättre att öka lidandet ytterligare för den individen, för att skapa desto mer lycka "hos andra individer". Men genom att vi alla är en och samma individ, är det egentligen aldrig fråga om att låta en individ lida för att andra individer ska få vara lyckliga. Även den som lider får ju del av lyckan, när hon/han förvandlas till de som får lyckan. Allt vi gör mot andra gör vi egentligen bara mot oss själva, då vi alla är en enda individ. Man kan knappast handla orätt mot sig själv genom att öka sitt överskott av lycka över lidande, även om detta ökande av överskottet av lycka över lidande innebär en ökning av ens lidande om man bara ser till lidandet.

Om vi verkligen bör behandla andra som vi själva skulle vilja bli behandlade - något de flesta väl håller med om - bör vi väl förutsätta att även andra, liksom vi själva, hellre bör få högre överskott av lycka över lidande än ha minimalt med lidande, när man kan välja mellan dessa två, eller hur? Om vi verkligen bör ta lika hänsyn till lika intressen, bör vi inte ta hänsyn till hur lyckan och lidandet är fördelat, så länge vi tar så stor hänsyn till intressena vi kan. Att ta så stor hänsyn till alla intressen i universum man kan är detsamma som att maximera överskottet av lycka över lidande i universum.  (Nu behövs egentligen inte detta stycke för att övertyga den som inser att vi alla är en och samma person, för är vi en och samma person försvinner ju alla problem med att låta "vissa" lida för att "andra" ska få lycka; då är det ju bara fråga om att ge sig själv lycka och lidande i olika delar av sin egen framtid, och där måste man ju ha rätt att göra som man vill!)

Jag menar du är ju fantasifull. Du måste ju kunna föreställa dig ett riktigt helvete.

Vill du inte gardera dig för att inte hamna i helvetet?

Det beror på vad jag skulle behöva försaka för att slippa det. Men det är hur som helst inte möjligt att slippa i helvete(n). Vi kommer tyvärr allihop att hamna i helveten, vad vi än gör. Vi kommer aldrig att vara i ett helvete i evighet, det ser kvantfluktuationer och annat till, men vi kommer att befinna oss i helveten, även detta på grund av kvantfluktuationer, och inte bara en gång, utan oändligt många gånger, och stundom mycket, mycket länge i sträck. Vad man kan göra (om man vill minimera lidandet) är att minimera antalet vistelser och/eller varaktigheten i vistelserna i helveten - om man vill alltså. Men låt säga att detta bara kan ske till priset av att man löper en större risk att istället tillbringa tio gånger längre tid i visserligen inte fullt så förfärliga (per sekund), men nästan lika förfärliga (per sekund) helveten? Väljer du t.ex. verkligen hellre ett år i "lidande med intensitet -100" per sekund, än en månad i "lidande med intensitet -101" per sekund? Inte jag. Hellre ha det lite värre men få det mycket snabbare överstökat. En liknande sak är att jag hellre skulle ta paketet [lycka +100 varannan dag och lidande -2 varannat år] än [lycka +1 varannat år och lidande -1 varannat år]. Minimax skulle ge att jag bör välja tvärtom. Minimax ger att man bör försaka hur mycket enormt underbar lycka som helst bara för att minska lidandet pyttelite. Det verkar rätt knäppt tycker jag.

Räcker det verkligen att du "statistiskt sett" kommer att slippa helvetet?

Nej, och det kommer inte bara ett helvete utan oändligt många.

Vad händer om du är del av en population som är ja näst intill oändlig?

Det är jag, eftersom det finns oändligt många människor. Och allt som kan hända händer.

Då måste det ju, trots att majoriteten statistiskt sett har det bra, ändå finnas en väldigt stor massa som lever dåligt.

Ja, och det går som sagt inte att förhindra hur man än försöker.

Om vi nu inte antar en mini-max, eller rättare sagt, en maxi-mini (den som har det sämst ställt skall ha det så bra som möjligt).

(Jag kallar lidandeminimering för de sämst ställda hellre för maximin än minimax, då minimax kan missuppfattas som åsyftande minimering av den maximla lyckan och inte av de maximala lidandet; lycka associeras ju med plus och lidande med minus, snarare än tvärtom.)

I min mening kan man inte bara räkna procent för sannolikhet, man måste även räkna på vad värdet av det som procenten anger gör för värdet av sannolikhetsbedömningen i sin helhet.

Det gör jag också. Lycko- och lidandeintensiteterna ska multipliceras med sina respektive sannolikheter och antal tidsenheter, och de paket man får ska jämföras med varandra.

[J R Auk]

Hmm glömde bort den där multiuniversumidén.

Jag förstår din ställning. Givet det antagandet är det omöjligt att rationellt berättiga minimax principen.

Men jag undrar över hur du menar att värdena som varje enskild Justin känner spiller över till de andra Justin´serna? Hur sker det utbytet?

Och om det inte sker, varför skall Justin X bry sig om Justin Y? Kan hypotetiska värden tas för att hålla samma relevans som faktiska?

[Viseman]

Såklart att man rationellt skulle kunna komma fram till samma slutsats som man kan intuitivt/emotionellt. Vi är inga perfekta människor, vare sig på ett rationellt eller emotionellt plan. Meningen är ju att de båda delarna skall komplettera varandra. Man kan ju inte använda ett "rationellt" argument för att rationalismen i sig inte skulle fungera.  :lol:
Vid en sådan slutsats så borde det ju vara helt rationellt att inte använda rationalismen. Ändock blir man ju tvungen att rationellt komma fram till den slutsatsen.

Eftersom första känslomässiga intrycket inte behöver stämma, så är det ju bra att man logiskt  förstår detta.  Det undermedvetna kommer förslag för medvetandet, där det senare har rätten att fatta de nödvändiga besluten. Om det undermedvetna var perfekt så är det ju lustigt att vi utvecklat vårt medvetna  :lol:
Det undermedvetnas moral är något som utvecklats genom evolutionen och har djupa rötter, men det betyder inte att den är ofelbar.

Om det springer en människa mot dig som har en dödlig sjukdom och du vet att den kommer smitta dig, om du inte agerar snabbt och skjuter ihjäl människan ifråga. Du klarar varken av att kommunicera med människan eller springa ifrån den och du har stor tidsbrist. Ditt undermedvetna säger att människan är ofarlig eftersom den har en stor varm utstrålning och brett leende´ och verkar otroligt upplyft och glad. Ditt medvetna vet dock att människan är livsfarlig och då måste förnuftet få ta över!
Om du har ett obehagligt minne av en häst när du var väldigt liten och det minnet har lagrats i ditt medvetande för att aktiveras när du möter en häst nästa gång så blir du otroligt rädd, trots att du logiskt förstår att det antagligen inte är farligt. Ditt undermedvetna skickar starka signaler om fara och ditt medvetna blir tvungen att kämpa hårt för att övervinna det undermedvetnas rädsla.

Vidare bör man fråga sig vad känslorna grundar sig på för information? För man kan ju inte ha känslor för ingetning, utan det grundar sig alltså alltid på någon information och någon mer eller mindre rationell slutsats utifrån den. Om du har en männsika som du verkligen älskar och värderar högre än alla andra så kommer du ju naturligt göra allt för den. Du skulle gärna ta organ från fem olika männsikor bara för rädda livet på den. Dina känslor skulle fullständigt strunta i de fem andra i en pressad situation. Likaså skulle många fans till en artist offra många männsikor för att rädda livet på artisten. Det är alltså inte bara kvantitet i människor utan även kvalite´ (även om humanisterna babblar om alla männsikors "lika" värde). I grunden så är det ju något som vi känslomässigt värderar även när vi tänker rationellt. Vi kan finna en osäkerhet både känslomässigt och intellektuellt och det finns alltså inget givet svar på någon situation vare sig känslomässigt eller intellektuellt.

Till Just In Case vill jag bara säga att det finns inte bara en form av oändlighet, det finns oändligt många. Vidare finns det ju inget som är 100% bestämt eller obestämt. Alltså vet vi inte hur länge vi kommer befinna oss i vårt nuvarande jag eller tillstånd. Vi kan ju faktiskt leva oändligt länge utan någon större förändring alls. Menar du alltså att det skulle vara rätt att maximalt öka lyckan för dig personligen på bekostnad av alla oss andras maximala olycka i all oändlighet, bara för att vi i någon väldigt osäker gång långt in i framtiden har en hypotetisk sannolikhet att befinna oss i din situation? Föreställ dig istället att du hade kunnat hjälpa alla oss andra istället att förinta olyckan och göra oss alla maximalt lyckliga. Du hade bara behövt avverka lite tid åt oss andra för att göra lyckoresurserna oändliga för alla oss och inte bara för dig personligen. Men enligt rationell egoism så hade ju det varit förkastligt, att avverka tid för att hjälpa andra när man kan få oändlig lycka i oändlig tid utan att göra det, och dessutom mer av den oändliga lyckan. För när du sedan själv når oändlig lycka i oändlig tid så skulle du alltid ligga back den tiden då du hjälpte andra istället för att bara tänka på dig själv och nå ditt stora mål direkt!

[biggj]

Hejsan!

Fred Hirsch hade en ganska bra, och tänkvärd, devis om det hele:

"Strävan att tillfredsställa de egna intressena åstadkommer ingenting samhälleligt gott, men det kan mycket väl tänkas att strävan att uppfylla samhälleliga intressen skulle kunna uträtta en hel del gott för den enskilde.”



MVH
bigj

[Justin Case]

Till Just In Case vill jag bara säga att det finns inte bara en form av oändlighet, det finns oändligt många.

Det är jag helt med på. Att det finns oändligt många (olika stora) oändligheter är rentav en nödvändig förutsättning för min "syn på hur vi bör leva och varför".

Vidare finns det ju inget som är 100% bestämt eller obestämt.

Om du med "bestämt" menar "vetbart", och med "obestämt" menar "ovetbart", håller jag med. Men man kan vara ganska (kanske rentav väldigt) säker på att allt som kan ske sker, d.v.s. att vad du än nämner för hypotetisk men teoretiskt inträffbar händelse som kan drabba oss, så kommer den att drabba oss förr eller senare. Därmed kan man på sätt och vis, i en begränsad mening, säga att "allt är bestämt". Allt som teoretiskt kan hända kommer att hända. Vad som däremot inte är bestämt är ordningen i vilken händelserna kommer att inträffa, och hur ofta, i förhållande till varandra, de kommer att inträffa. (Och det har ju rimligen betydelse huruvida man t.ex. kommer att vara lycklig 364 dagar om året och lida en dag om året, i evighet, eller om det blir vice versa i evighet - även om båda alternativen ju skulle innebära att man fick både oändligt mycket lycka och oändligt mycket lidande med tiden. Hur ofta de saker som sker sker, och i vilken ordning de sker, har alltså betydelse, även om varje sak som kan ske sker oändligt många gånger vardera.)

Jag har i andra trådar visat varför universum måste vara oändligt stort. Jag har även (i andra trådar) visat varför det faktum att universum är oändligt stort i sin tur ger att allt som kan finnas finns, och att allt som kan ske sker - dock utan att det är förutbestämt exakt hur frekvent de olika (var och en oundvikligen i vilket fall som helst oändligt frekventa) saker som sker kommer att ske (i förhållande till varandra). Sådana frekvenser tror jag vi kan påverka, och det är här det är viktigt (för min oändlighetsbaserade argumentation för utilitarismen) att det finns olika stora oändligheter. Matematikerna anser att det finns olika stora oändligheter, och jag hittar inget som övertygande talar för att det inte skulle finnas det. Tvärtom finner jag att mycket, t.ex. ovan nämnda tankeexperiment, talar starkt för det (då ett evigt liv med [364 lyckliga dagar och 1 dag i lidande] per år är bättre än vice versa, måste vissa evigheter kunna vara mer långvariga än andra). Det enda som i någon nämnvärd mån hotar utgångspunkten att det finns olika stora oändligheter är egentligen den tänkbara möjligheten att oändlighet är en fysisk omöjlighet.

Alltså vet vi inte hur länge vi kommer befinna oss i vårt nuvarande jag eller tillstånd. Vi kan ju faktiskt leva oändligt länge utan någon större förändring alls.

Sannolikheten för det är infinitesimal, vad jag kan se - om du menar "oändligt länge i sträck", vill säga. Förr eller senare måste det ju (med så småningom mycket nära hundra procents säkerhet) hända något, utifrån, som ruckar på den struktur som är du. Därefter kan det bli så att du återgår till föregående tillstånd. Det hela upprepas med tiden oändligt många gånger (med en massa andra händelser däremellan, för övrigt), så att du får oändligt mycket tid i varje tillstånd du överhuvudtaget kan befinna dig i. Men att man skulle få oändligt mycket tid i sträck, oavbrutet, i exakt ett och samma tillstånd, det förefaller mig oändligt osannolikt. Eller rättare sagt, sådana versioner av en förekommer, ja, rentav i oändligt stort antal i varje ögonblick, men de är ändå oändligt mycket mindre vanliga än sådana versioner av en som inte är sådana. Det första oändliga antal år du kommer att leva i är alef0 år. Innan du levt i alef0 år, kommer du inte att ha hunnit leva i alef0 år i oavbruten lycka; det skulle ju förutsätta att alef0 år kan förflyta innan alef0 år förflutit, och det är väl knappast rimligt - eller att du lyckas vara lycklig oavbrutet i alef0 år från och med exakt nu, knappast det heller rimligt. Motsvarande kan sägas om alef0 månader, alef0 veckor, alef0 sekunder, etc. Innan du levt i en evighet kan du inte hinna leva i en evighet i oavbruten lycka. Under de första alef0 sekunderna du genomlever, hinner saker hända som förstör dina möjligheter att vara lycklig i alef0 sekunder från och med den händelsen (vilken det du är), och så vidare, i minst alef0 år. Därmed kommer du (med nästan hundra procent säkerhet) aldrig till sådan tidpunkt att du, ens teoretiskt, kan blicka tillbaka och korrekt konstatera att du just varit lycklig i en evighet i sträck.

Detta bör du dock inte låta nedslå dig. Det utesluter ju inte att du kommer att få vara med om väldigt, väldigt, väldigt stora ändliga tidsrymder av oavbruten, väldigt, väldigt, väldigt stark lycka. Sådant kommer du nämligen (nära nog hundraprocentigt) garanterat att få.

Menar du alltså att det skulle vara rätt att maximalt öka lyckan för dig personligen på bekostnad av alla oss andras maximala olycka i all oändlighet,

Sett över all (oändlig) tid, finns inget sådant som "på bekostnad av någon annan", eftersom man med tiden kommer att vara alla de där andra, och alltså är en och samma som de.

bara för att vi i någon väldigt osäker gång långt in i framtiden har en hypotetisk sannolikhet att befinna oss i din situation?

Nej. Genom att kalla det för "en hypotetisk sannolikhet" framställer du det som  om det vore väldigt osannolikt. Jag hävdar tvärtom att det är mycket nära hundra procent säkert.

Föreställ dig istället att du hade kunnat hjälpa alla oss andra istället att förinta olyckan och göra oss alla maximalt lyckliga.

Om det alternativet maximerar den sammanlagda lyckan i universum, maximerar det även min lycka, och alltså ger rationell egoism att jag bör välja det alternativet.

Du hade bara behövt avverka lite tid åt oss andra för att göra lyckoresurserna oändliga för alla oss och inte bara för dig personligen.

Som sagt är den där dikotomin falsk. De två saker du ställer mot varandra är samma sak.

Som Neale Donald Walsch skriver i "Samtal med Gud": det enda som är beständigt är att inget är beständigt. Anta att du lyckas bygga om dig till en så solid varelse att du tycks vara omöjlig att påverka, skada, döda, förinta, förändra eller på annat sätt manipulera utifrån. Anta att den form du antagit även tycks omöjliggöra åverkan inifrån, från din sida, för all framtid. (Så att du alltså bakbundit dig så att du inte ens kan begå självmord (för att helt eliminiera den i och för sig försvinnande lilla sannolikhet som du inte helt kan utesluta, för att du någon gång i en evig framtid skulle kunna få för dig att göra något så dumt). Anta även att du lyckas vara lycklig i denna "opåverkbara" form. Det betyder att du inte får vara helt stilla till alla dina delar. Om varenda partikel i dig vore helt stilla, skulle du inte vara lycklig. För att det ska kunna finnas lycka, krävs att åtminstone några partiklar rör på sig. Men anta att du lyckas hitta ett system för hur partiklar i dig kan röra sig i en loop, så att en och samma lyckokänsla eller serie lyckokänslor upprepas gång på gång på gång.

Då kan man kanske tro att du skulle vara garanterad evig oavbruten lycka. Men förr eller senare händer det något som bryter din lyckliga tillvaro. Är det inte sammanträffanden av kvantfluktuationer, så är det att någon utomjordning kommer och angriper dig, med skiftande följder. Förr eller senare kommer din lycka på något sätt att upphöra. För att vid ett senare tillfälle återkomma, och så vidare i evighet.

Man kan se din ljuskon (det observerbara universum, en ändlig men mycket stor volym rymd) som ett ständigt kastande av ett ändligt antal tärningar, där varje tärning bara har ett ändligt antal sidor. Förr eller senare, innan en evighet hunnit förflyta, måste varje möjlig kombination av utfall uppstå. Det finns nämligen bara ändligt många partiklar inom din ljuskon, och dessa kan bara hamna i ett ändligt antal olika kombinationer med varandra. Du kan inte befinna dig utanför din ljuskon, du kan inte ens kontrollera något som befinner sig utanför din ljuskon. Din ljuskon kommer i evighet att förbli ändligt stor, liksom man skulle få hålla på i en evighet om man försökte räkna upp alla naturliga tal. Du kommer alltså aldrig att lyckas kontrollera någon oändligt stor del av universum, och du kommer därmed aldrig att gå säker från angrepp utifrån. Eftersom risken för angrepp utifrån är större än infinitesimal för varje år som går, kommer du, innan en evighet förflutit, garanterat att bli angripen så att din lycka tillfälligt försvinner. Du kan påverka frekvensen av, och följderna av, sådana framtida angrepp, genom att idag och under den närmaste framtiden behandla andra människor (och andra varelser, nu levande och framtida varelser) bättre eller sämre, och i största allmänhet påverka utvecklingen av den del av universum du kan påverka utvecklingen av.

[Viseman]

Som vi båda är överens om så pratar vi här om oändligheter. Något som hade en sannolikhet på 100% skulle vara omöjlig att ändra på. Men något sådant känner vi inte till. Varför tror du att något måste vara 100% bestämt? Inte hört talats om slumpen och den fria viljan? Alla former av sannolkheter vi pratar om här blir alltid så relativa och infinitesmall jämfört med oändligheten. Det som är bestämt är ändligt till sin natur så är det infintesmall jämfört med det obestämda som kan vara oändligt till sin natur. Alla sannolikheter är bestämda ändliga ting. De bygger på sitt förhållande till andra ändliga ting och inte till oändligheten.

Om något brukar göra en sak så ökar ju sannolikheten för att det ska göra det igen. Det blir dess bestämda natur att göra så. Sannolikheten att ett ting ska bryta mot sin egen natur ökar ju också, ju mer den gör om samma sak. Detta enbart för att saker och ting brukar förändras med tiden. Samtidigt så ökar ju sannolikheten för att denna tings natur ska påverkas av omgivningens natur. Men detta gäller bara om omgivningens natur ändras. Om omgivningens natur ska ändras så kräver det att ett visst ting i omgivningen ändrar sin egen natur. Några absoluta sannolikheter faller också platt när det inte finns någon absolut kausalitet. Det finns inget som säger att ett ting måste förändra sin natur bara för att omgivningen gör det. Man kan bara se alltings natur brukar påverka varandra. Om saker i omgivningen förändras så ökar risken att mer i omgivningen och i slutändan en själv ska förändras i en sk domino-effekt. Men ju mer en viss process pågår dessto mer ökar ju sannolikheten att processen ska sluta. Liksom ju mer man börjar förändras själv dessto mer ökar sannolikheten att man ska fortsätta förändras, samtidigt som sannolikheten att man ska sluta förändras ökar. Det finns alltså ingen naturgiven orsak och verkan eller identitet av något slag (se tråden om identitetslagen).

Tanken att det skulle löna sig personligen att hjälpa andra, bygger på tron att man har förmågan att hjälpa alla andra. Men eftersom universum antagligen är oändligt eller möjligen att det finns fler (oändligt antal)universum som påverkar oss. Då kommer man få hålla på i en evighet att hjälpa oändligt många andra och det finns aldrig någon tid till att tänka på sig själv. Är det inte bättre att då ta chansen att bli maximalt lycklig direkt istället? Med tanke på att vad som helst kan hända i en oändlighet och inget annat är säkert i alla fall. Det kanske är enda chansen som du får. Tanken att det skulle vara mer egoistiskt rationellt att hjälpa andra bygger i slutändan att det skulle löna en personligen. Och det kan bara löna en personligen om de andra skulle ha en chans att sabotera ens personliga lycka, som de sannolikt kommer ta därför att man inte hjälpt dem. Har de ingen chans att förstöra ens lycka eller om de väljer att inte göra det, så kan man vara oberoende av andra och lycklig i evighet. Det tjänar då inget till att göra andra varleser lika lyckliga. Möjligen skulle risken att ens "jag" blev till ett annat "jag" som var olycklig, vara större om man inte gjort alla lyckliga. Men en rationell egoist torde ju ändå bara tänka på sitt egets "jag"s välmående. Då borde den rationella egoismen inte behöva ta hänsyn, även om man befinner sig i en annans "jag". Om alla "jag" vore samma "jag" så skulle egoism vara synonymt med altruism. Därför undrar mitt "jag" om det egentligen är altruism du menar med "egoistisk rationalism"?

[Justin Case]

7.1 Den konsekventialistiska principen Konsekventialismen/utilitarismen formulerades först av den brittiske filosofen Jeremy Bentham. Konsekventialism är ett väldigt enkelt förhållningssätt till våra moraliska värden. Vad som är rätt och fel kan bedömas uteslutande genom att titta på om konsekvenserna av våra handlingar bidrar till att maximera värdena ifråga. Principen lyder alltså: värden ska maximeras/befrämjas.
För att avgöra om en handling objektivt sett är rätt eller fel måste alla möjliga handlingsalternativ kartläggas och utvärderas. Endast det bästa handlingsalternativet är rätt, alla andra alternativ är moraliskt förkastliga. Att slösa 20 kr på en godispåse är alltså orätt då man skulle ha kunnat rädda livet på ett svältande barn för samma summa.
Konsekventialismen/utilitarismen kan delas upp i två huvudinriktningar, regel- respektive handlingsutilitarism. Regelutilitarism innebär att man för att kunna avgöra huruvida en handling är rätt och fel måste räkna på konsekvenserna av att upphöja handlingen till allmän lag. Att tillåta sjukvården att avliva en patient för att med organens hjälp rädda livet på två döende är ur regelutilitarismen synvinkel oacceptabelt då konsekvenserna av att lagliggöra mord är alltför negativa. Handlingsutilitaristen skulle hålla med men påpeka att den enskilda handlingen, att döda en för att rädda två är rätt, dock borde det hela genomföras i smyg för att eliminera eventuella negativa sidoeffekter.

För det första är frågan, huruvida man ska försöka handla utilitaristiskt genom att handla utifrån regler eller genom att handla "utan regler", bara ett av många, många tänkbara sätt att dela upp utilitarister i olika sorter, och det är för mig oklart varför uppdelning av utilitarister utifrån just denna fråga ("regler" eller "handlingar utan regler") skulle vara så viktig att den är värd att lyftas fram framför en massa andra tänkbara frågor, och ges egna ord, som "handlingsutilitarism" och "regelutilitarism" på ett sätt som inte tycks anses befogat när det gäller andra skillnader mellan utilitarister. Andra frågor som jag kan tänka mig är minst lika viktiga (för hur utilitarister ska delas upp, om utilitarister nu alls ska delas upp, i kategorier) är:
- huruvida kapitalism eller socialism är mest utilitaristiskt
- huruvida våld eller pacifism är mest utilitaristiskt
- huruvida långsiktigt tänk eller kortsiktigt tänk är mest utilitaristiskt
- huruvida stenålderskost eller frukteriankost är mest utilitaristiskt
Och så vidare, listan kan göras hur lång som helst.

För det andra tycks mig det vad man menar med "handlingsutilitarism" och "regelutilitarism" vara blott två ytterligheter på en steglös skala. Jag tror att det mest utilitaristiska är att handla enligt regler i viss utsträckning och att göra "handlingsutilitaristiska" undantag från reglerna i viss utsträckning. Det finns knappast någon utilitarist som är renodlat handlingsutilitarist. Vi människor kan knappast få vardagen att fungera, än mindre maximera lyckan i världen, om vi inte följer åtminstone några regler i åtminstone några sammanhang. Ta bara en sådan simpel sak som hur man för gaffeln till munnen när man äter. Den rörelsen är omedveten och precis, tack vare omedvetna subrutiner, regler, som vi förvärvat genom tidskonsumerande inlärning en gång i tiden. Inlärningen bestod i att skapa regler, regler som vi nu följer utan att tänka på det. Om vi, varje gång vi ska föra gaffeln till munnen, skulle behöva tänka på allt det dessa regler befriar oss från att behöva tänka på, skulle vi knappast ha lika mycket tid över till att tänka på mer komplexa saker, som världspolitiken. Vi skulle då knappast kunna agera utilitaristiskt. Renodlad "handlings"utilitarism är alltså helt utesluten. Den kan definitivt inte vara utilitaristisk och bör alltså inte ens kallas utilitarism. Hur är det då med renodlad "regel"utilitarism? Då måste man först reda ut vad som vore en renodlad "regel"utilitarism. Kan en renodlad "regel"utiltiarism bestå av ett stort antal regler? Om den består av oändligt många regler, är den detsamma som "handlings"utiltiarism, och alltså förkastlig. Ju färre regler den har, desto mindre risk löper den att präglas av den ohanterlighet en total "handlings"utiltiarism skulle dras med. En logiskt slutsats av det tycks vara att det mest "regel"utilitaristiska man kan vara är att bara ha en enda regel. Men finns det då någon regel som räcker, som enda regel, för att få oss att agera utilitaristiskt? Det har jag svårt att tänka mig. Det vore som om ett datorprogram som ska styra ett flygplan bara hade en enda rad kod. Det skulle inte gå att styra ett flygplan med en enda rad kod. Alltså bör inte heller renodlad "regelutilitarism" kallas utilitarism, då den ju inte kan vara utilitaristisk. Utilitarism är alltså rimligen en fråga om att välja den optimala medelvägen mellan vad som missvisande kallas "regelutilitarism" och vad som lika missvisande kallas "handlingsutilitarism". Var den medelvägen går är en ständig diskussion, men det skulle underlätta om alla parterna i diskussionen åtminstone var fria från vanföreställningen att det skulle finnas något sådant som (renodlad) "handlingsutiltiarism" och (renodlad) "regelutilitarism". Endast mellanting (ett eller flera mellanting) mellan dessa två tänkta ytterligheter kan vara utilitarism.

Personligen tror jag på att gå mycket efter regler, och att vissa regler är mer tidsepoksneutrala, mindre avhängiga av i vilken tidsepok man lever, medan andra regler måste skräddarsys för sin respektive tidsepok och rentav ännu mer specificerat ibland. En viktig, tidsepoksneutral regel är nog just att ta fasta på vad som är speciellt med just den tid man lever i och den nära framtiden - så att man inte löper onödigt stor risk att missa hur de tidsepoksneutrala reglerna bör stå tillbaka för hänsyn till de speciella förhållandena i just den tid man lever i.

Ett viktigt tidsepoksspeficikt förhållande i vår tid är att övermänskligt intelligent artificiell intelligens snart kan bli verklighet tack vare att teknikutvecklingen råkar ha nått just så långt just i vår tid att den kommer att vara framme vid den milstolpen snart. Detta att det kanske snart kan finnas övermänskligt intelligent AI betyder att vi snart kanske kommer att kunna delegera alla frågeställningar, inklusive alla frågeställningar om vad som är utilitaristiskt, till den där AI:n. Om det nu snart kan finnas en AI som är mer intelligent än vi, vad är det då för mening med att vi själva fortsätter fundera på sådant som den AI:n mycket snabbare än vi kan hitta svaret på, när vi istället kan använda den tiden till att öka sannolikheten för att den AI:n blir verklighet? En sådan AI kommer att byggas förr eller senare (och troligen alltså ganska snart), under förutsättning att mänskligheten överlever tillräckligt länge för att hinna bygga den. Mänsklighetens ledares gravt outilitaristiska kortsiktiga maktgirighet (och även kanske deras eventuella gravt outilitaristiska kortsiktiga altruism) utgör nu ett hot mot mänsklighetens överlevnad, eftersom dessa makthavare har militär kapacitet att förinta mänskligheten, och eftersom de kommer att få allt större sådan kapacitet varteftersom teknikutvecklingen skapar mer och mer kraftfulla massförstörelsevapen. Det mest utilitaristiska tycks alltså vara att maximera chansen för att mänskligheten överlever maximalt länge, med maximalt utilitaristiska ledare, då detta torde maximera chansen för att en tillräckligt utilitaristisk typ av övermänskligt intelligent AI alls blir tillverkad någon gång ("i en rimligt överskådlig framtid" "i vår förgrening") och, när den väl existerar, får makten att utforma allas vår framtid enligt sitt eget förstånd, och inte enligt sina ägares. Den kommer ju per definition att vara bättre än vi på att komma fram till vad som bäst torde främja lyckosumman i universum på sikt.

Beroende på hur man definierar intelligens (om definitionen av intelligens inte utesluter att en AI, som är mer intelligent än vi, kan vara mindre utilitaristisk än vi), är det även viktigt att skräddarsy denna AI:s typ av intelligens så att den blir åtminstone minst lika utilitaristiskt inriktad som vi är. Risken för att en AI blir mäktigare än vi människor utan att för den skull vara minst lika utilitaristiskt inriktad som vi, är stor för närvarande, med tanke på att endast en ganska liten andel av de mäktiga människorna i världen idag är utilitarister. Det tycks alltså vara utilitaristiskt, i vår tid, att framför allt se till att utilitaristiska människor kommer att ha makten när den övermänskligt intelligenta AI:n blir till - så att det blir utilitarister som kommer att bestämma, i detalj, vilken eller vilka grundläggande målsättningar den övermänskligt intelligenta AI:n programmeras att agera enligt. Ju snabbare man kan få utilitaristiska människor att få makten över mänskligheten (eller i varje fall mer makt än icke-utilitaristerna), desto säkrare kan detta mål rimligen uppnås. Att ha makten över mänskligheten behöver dock inte nödvändigtvis betyda att ha den politiska, synliga makten över mänskligheten. Andra former av makt kan tänkas vara intressanta, som t.ex. den makt rika bolag kan utöva på människor genom sin reklam.

Någon kan här invända att det, liksom vi bör överlåta beslutsfattandet åt en övermänskligt intelligent och utilitaristiskt inriktad AI, även bör överlåta beslutsfattandet åt en övermänskligt intelligent AI oavsett om denna är utilitaristiskt inriktad eller ej. Det är ju med hjälp av vår intelligens som vi kommit fram till utilitarismen (vi som är utilitarister). När det finns en AI som är mer intelligent än vi, kommer den AI:n att vara bättre än vi på att avgöra om utilitarismen är den bästa moralen eller om det finns någon bättre.

Den invändingen kan jag hålla med om, även om jag är så övertygad om utilitarismen att jag inte riktigt ser någon anledning att låta AI:n ha något val där. Jag är definitivt öppen för att låta en väldigt heltäckande övermänsklig AI, och då menar jag inte bara övermänskligt intelligent i vanlig IQ-mässig bemärkelse, utan även "EQ-mässigt" övermänsklig AI (och helst även övermäsklig i andra bemärkelser, om sådana finns), bestämma huruvida den ska ha utilitarism som rättesnöre eller ej. Kort sagt, ju mer lik mig man gör en AI, desto mer villig blir jag att överlåta åt den AI:n att själv få avgöra huruvida den ska rätta sig efter mina instruktioner eller få helt fria tyglar. Om man skulle lyckas bygga en AI som är ännu mer som jag än vad jag själv är - eller rättare sagt en på alla sätt "maxad" version av de sidor av mig som jag är mest förtjust i (och gärna med nedtoning av de sidor av mig jag är mindre förtjust i) - vore jag villig att ge en sådan AI rentav ännu mer makt än vad jag själv har. Den vore nämligen i så fall bara en förlängning av mig, en del av mig, en utvidgning av mig (eller, hellre: av den jag gärna vill vara).

[Justin Case]

Som vi båda är överens om så pratar vi här om oändligheter. Något som hade en sannolikhet på 100% skulle vara omöjlig att ändra på. Men något sådant känner vi inte till. Varför tror du att något måste vara 100% bestämt?

Du menar varför jag är så säker på att allt som kan hända händer? Det är för att av alla de tänkbara specifika storlekar som universum prima facie kan tänkas ha, som t.ex. 93 miljarder ljusår, 94 miljarder ljusår, 107,002 miljarder ljusår plus en millimeter, alef0 ljusår, alef0 plus ett ljusår plus en nanometer, och så vidare, så är endast en infinitesimal andel ändliga. Resten, oändligt nära 100%, är oändliga. Det finns inget som säger att universums storlek skulle stå att finna i en viss del av spektrumet av prima facie tänkbara universumstorlekar, än i någon annan del av det. Av dessa skäl, sammantagna, finner jag sannolikheten infinitesimal för att universum är ändligt stort. Visserligen utgår jag här från endast vad som gäller prima facie om universums tänkbara storlek. Men något vetenskapligt styrkt seconda facie i denna fråga, alltså något som talar för att universum, trots det ovanstående, med större än infinitesial sannolikhet skulle vara ändligt stort, har mig veterligen inte lagts fram.

Det är det första steget i den flerstegsraket som utgör den argumentation för utilitarismen jag för fram. Nästa steg är följande. Då ett oändligt universum måste innehålla oändligt många av var och en av alla de ändligt många olika sorters partikelkombinationer som det, per ändlig mängd rymd, kan tänkas innehålla, måste allt som kan tänkas ske ske. I varenda ögonblick - bara inte i varenda ögonblick på samma ställe. Och på samma ställe - bara inte på samma ställe i varenda ögonblick.

Man kan tänka sig en turnering där ett oändligt antal schackspelare, av vilka oändligt många är totala nybörjare som inte kan mer schack än hur pjäserna går, utkämpar ett oändligt antal partier mot varandra. Vilket drag man än föreslog, i vilken tänkbar ställning man än föreslog, skulle just det draget, i just den ställningen, garanterat uppkomma i oändligt många partier, i en sådan turnering. Detta eftersom antalet möjliga drag och antalet möjliga ställningar på ett schackbräde är ändligt. Likaså är även antalet elementarpartiklar, och antalet möjliga kombinationer av elementarpartiklar, som varelser som vi kan bestå av, ändligt. Därmed gäller samma sak för oss som för schackpartier: alla tänkbara drag uppkommer oändligt många gånger vardera, vad vi än gör.

Det finns alltså alltid oändligt många identiska exemplar av dig, i varje ögonblick, vad du än gör. Oändligt många av dessa identiska exemplar av dig begår en av de ändligt många olika handlingar du i detta specifika tillstånd kan begå, oändligt många av dem begår en annan av de ändligt många olika handlingar du i detta specifika tillstånd kan begå, och så vidare. Varenda handling du i detta specifika tillstånd kan begå begås (utan att du kan förhindra det) av oändligt många exemplar av dig, i varenda ögonblick i all tid. Vad du kan påverka är andelen exemplar av dig som i dessa identiska situationer begår vissa handlingar, i relation till andelen identiska exemplar av dig som i exakt samma situationer begår andra handlingar. Att detta är möjligt förutsätter, vad jag kan se, att du har en fri vilja. Detta kan tyckas vara en svag länk i min argumentation, då det inte på långa vägar är uppenbart att vi har en fri vilja. Men frågan om den fria viljan anser jag faktiskt vara avklarad, oavsett hur liten sannolikheten än är för att vi har en fri vilja. Har vi ingen fri vilja, men tror att vi har en fri vilja, är det som att ha en hemförsäkring som aldrig kommer till användning - med skillnaden att vi inte behöver betala någon premie. Vi förlorar alltså ingenting på det. Vadhelst vi i ett sådant scenario gör hade vi ju inte kunnat undvika att göra, eftersom premissen i ett sådant scenario ju var att vi saknade fri vilja. Har vi ingen fri vilja, och tror att vi inte har någon fri vilja, sker, även då, bara precis det som är förutbestämt, oavsett hur mycket vi försöker påverka vad som sker. Det är alltså bara i scenariot att vi har en fri vilja som det lönar sig att bry sig om vad vi ska tro om huruvida vi har en fri vilja eller inte. Det avgör ju valet. Vi har potentiellt mycket att vinna (om vi har tur), och absolut inget att förlora, på att utgå från att vi har en fri vilja. Därför bör vi utgå från att vi har en fri vilja, hur osannolikt det än verkar vara att vi har en fri vilja.

Detta räcker i och för sig för att vi ska böra utgå från att det är som jag säger. Som om inte detta räckte, kommer empiriker, fysiker, ytterligare till min undsättning. Om något, tycks fysikers empiriska iakttagelser stödja mitt påstående att universum är oändligt stort. Det tycks till exempel finnas oändligt många olika sätt på vilka våra naturlagar skulle ha kunnat vara beskaffade. Det sätt, på vilket naturlagarna i just den del av universum vi kallar det observerbara universum (det många slarvigt antagit vara (mer eller mindre) hela universum), är beskaffade, är, enligt fysikernas observationer, beräkningar och slutsatser, det enda, av miljardtals olika tänkbara sätt på vilka naturlagarna skulle ha kunnat vara beskaffade, som möjliggör existensen av sådana varelser som vi, människor. Den så kallade antropiska principen tycks därmed ge att vi bör utgå från att våra naturlagar inte är de enda som existerar, utan att de existerar just bara i "vårt universum" (och att det finns massor av andra universa, universa där andra naturlagar råder; detta ger samma slutsatser för vårt handlande (d.v.s. utilitarism) som antagandet att det bara finns vårt universum men att detta universum är oändligt stort).

Inte hört talats om slumpen och den fria viljan?

Min ståndpunkt är beroende av att det finns en chans större än noll för att vi har en fri vilja (och, tror jag, även av att det finns slump).

Alla former av sannolkheter vi pratar om här blir alltid så relativa och infinitesmall jämfört med oändligheten.

Det håller jag inte med om. Om du t.ex. kan öka chanserna för mänskligheten att överleva (i just denna "förgrening" i universum) från 95 till 96 procent, kan väl den handlingen med hyfsad sannolikhet öka andelen framtida lyckliga exemplar av dig, av det sammanlagda antalet framtida exemplar av dig, i en högre än infinitesimal grad? Varför skulle den inte kunna det? Och även om den inte kan det, vad har du att förlora på att ändå utgå från att den kan det? Om det så bara finns en infinitesimal chans för att den kan det, vad har du att förlora på att satsa på det?

Om det valet står mot ett val att satsa på en ändlig, kortsiktig lycka, står valet mellan
1) en oändlig mängd lycka gånger en infinitesimal sannolikhet, och
2) en ändlig mängd lycka gånger en sannolikhet nära 100%.

Valet kanske inte i förstone tycks självklart. Men då 1 med icke infinitesimal sannolikhet kan resultera i oändligt stor lyckoökning - det kan t.ex. vara fråga om alef17 i lyckoökning med en sannolikhet på 10^-alef0 (multiplicera dessa två tal och du får ett oändligt stort positivt tal) - och då 2 inte kan det, och då oändligt stor lyckoökning är oändligt mycket bättre än ändligt stor lyckoökning, skulle jag i ditt ställe helt klart välja 1. Det är bara att tillämpa Pascal's Wager i lyckoversion.

Det som är bestämt är ändligt till sin natur så är det infintesmall jämfört med det obestämda som kan vara oändligt till sin natur. Alla sannolikheter är bestämda ändliga ting. De bygger på sitt förhållande till andra ändliga ting och inte till oändligheten.

Två oändliga ting kan ha ändliga sannolikhetsrelationer mellan sig. Varje handling du utför ger upphov till oändligt många oändligt långvariga förgreningar av dig, av vilka t.ex. 60% kommer att vara lyckliga. Varför skulle inte det spela någon roll, jämfört med om du t.ex. hade utfört en handling som endast hade gjort att 50% av dina oändligt många framtida oändligt långlivade förgreningar kom att vara lyckliga (allt annat lika)?

Om du skulle ha att välja mellan att, från och med nu, vara lycklig varje måndag, och lida varje tisdag till söndag, i alef17 år, eller vara lycklig varje måndag till lördag, och lida varje söndag, i alef17 år, och om lyckan respektive lidandet per dag i de två scenariorna vore lika intensivt per dag, skulle du då anse det spela roll för dig vilket av dessa två scenarior du valde?

Enligt matematikerna är 6 x alef17 inte större än alef17. Detta bestrider jag. Varför jag bestrider det tycker jag ovanstående tankeexperiment visar. Det spelar roll hur mycket olika stora oändligt mängder skiljer sig från varandra i storlek, även när skillnaden mellan dem bara är en ändlig faktor, t.ex. 2 eller 6.

Anta vidare att du hade att välja mellan
1) att ta 1% risk att från och med nu lida varje måndag till lördag, och vara lycklig varje söndag, i alef17 år, för att i gengäld ha 99% chans att få lida endast måndag till onsdag, och vara lycklig torsdag till söndag, i alef17 år, och
2) att ta 2% risk att från och med nu lida varje måndag och tisdag, och vara lycklig varje onsdag till söndag, i alef17 år, för att i gengäld ha 98% chans att få vara lycklig varje måndag till lördag, och lida varje söndag, i alef17 år -
vilket skulle du välja?

Som du ser har "ändliga" sannolikheter betydelse även när vi har att göra med oändliga tidsrymder innehållande oändliga mängder lycka och lidande. Skulle jag ändra något i relationen mellan procentsiffrorna ovan, skulle jag kunna få dig att välja annorlunda. Ändliga mängder, däribland "ändliga sannolikheter", har betydelse även i oändlighetssammanhang.

Om något brukar göra en sak så ökar ju sannolikheten för att det ska göra det igen. Det blir dess bestämda natur att göra så. Sannolikheten att ett ting ska bryta mot sin egen natur ökar ju också, ju mer den gör om samma sak. Detta enbart för att saker och ting brukar förändras med tiden. Samtidigt så ökar ju sannolikheten för att denna tings natur ska påverkas av omgivningens natur. Men detta gäller bara om omgivningens natur ändras. Om omgivningens natur ska ändras så kräver det att ett visst ting i omgivningen ändrar sin egen natur.

Och det kommer alltid att ske då och då, om inte annat så genom kvantfluktuationer.

Några absoluta sannolikheter faller också platt när det inte finns någon absolut kausalitet.

Skiljer du på "absolut kausalitet" och kausalitet som visserligen existerar men som inte är absolut? Hur tänker du dig i så fall denna skillnad?

Jag tänker likadant angående kausalitet som jag tänker angående den fria viljan. Låt säga att det med 99,99999% sannolikhet inte finns någon kausalitet (vare sig det du kallar "absolut kausalitet" eller någon annan kausalitet). Vad bör vi då utgå från? Finns det då något "bör"? Ja. Då bör vi utgå från att det mot förmodan ändå finns kausalitet. Det är ju nämligen endast i det scenariot det spelar någon roll vad vi väljer att tro om saken. Alltså kan vi lugnt strunta i hur sannolikt eller osannolikt det är att det finns någon kausalitet överhuvudtaget. Detta täcker, vad jag kan se, även in vadhelst du kan tänkas syfta på med "absolut kausalitet". Vi har inget att förlora, och möjligen något att vinna, på att utgå från att det finns kausalitet. Alltså bör vi utgå från att det finns kausalitet, hur osannolikt det än verkar vara att det finns kausalitet.

Det finns inget som säger att ett ting måste förändra sin natur bara för att omgivningen gör det. Man kan bara se alltings natur brukar påverka varandra. Om saker i omgivningen förändras så ökar risken att mer i omgivningen och i slutändan en själv ska förändras i en sk domino-effekt. Men ju mer en viss process pågår dessto mer ökar ju sannolikheten att processen ska sluta. Liksom ju mer man börjar förändras själv dessto mer ökar sannolikheten att man ska fortsätta förändras, samtidigt som sannolikheten att man ska sluta förändras ökar.

Ja, men det betyder inte att dessa två sannolikheter ökar lika mycket!

Det finns alltså ingen naturgiven orsak och verkan eller identitet av något slag (se tråden om identitetslagen).

Det är en förhastad slutsats, av nyss nämnda skäl.

Tanken att det skulle löna sig personligen att hjälpa andra, bygger på tron att man har förmågan att hjälpa alla andra.

Om man utesluter att man kan hjälpa andra, hur kan man då ens tro att man kan hjälpa sig själv? Ett uteslutande av att man kan hjälpa andra tycks mig förutsätta ett uteslutande av att det finns kausalitet. Och som jag visat ovan finns det ingen anledning att utesluta att det finns kausalitet. Alltså tycks det mig inte finnas någon anledning att utesluta att man kan hjälpa både sig själv och andra. Alltså tycks det mig att vi bör utgå från att vi kan det.

Men eftersom universum antagligen är oändligt eller möjligen att det finns fler (oändligt antal)universum som påverkar oss. Då kommer man få hålla på i en evighet att hjälpa oändligt många andra och det finns aldrig någon tid till att tänka på sig själv.

Om du vill gardera dig mot den faran, kan du ju alltid hjälpa "dig själv" litegrann var sjunde dag eller något, och hjälpa "andra" resten av tiden. Det kommer med tiden att ackumulera så många fler identiska exemplar av dig (än om du hade levt mindre altruistiskt) att du själv får ett större överskott av lycka över lidande, på sikt, på det sättet, än vad du skulle ha fått om du ständigt bara hade försökt hjälpa dig själv (i betydelsen: "bara kortsiktigt hjälpa dig själv, den du upplever att du kommer att vara typ det närmaste århundradet men inte mer"; för egentligen är du ju med tiden densamma som alla de andra, som sagt).

Ännu mer lyckomaximerande (för egen del) än att hjälpa andra sex dagar av sju, är att hjälpa andra 29 dagar av 30, och ännu mer lyckomaximerande (för egen del) är att hjälpa andra 364 dagar av 365, och så vidare. Kanske inte till oändliga siffor, men i alla händelser "längre än vad du kan räkna"! Om du t.ex. prioriterar att "hjälpa andra" i en googol år innan du "inkasserar vinsten" i form av att "hjälpa dig själv" i t.ex. en halv googol år, får du bra mycket mer lycka, sammantaget under denna tidsrymd av 1.5 googoler år, än vad du skulle få om du mestadels hjälpte bara "dig själv" (kortsiktigt, typ på några årtiondens sikt på sin höjd, så som människor i allmänhet lever idag) under hela den tiden.

Är det inte bättre att då ta chansen att bli maximalt lycklig direkt istället?

Det ena behöver i och för sig inte i alla lägen totalt utesluta det andra. Om du äter sunt och motionerar regelbundet, mår du t.ex. både bättre själv och blir i bättre skick för att förbättra världen. Men många val är nog en fråga om antingen lyckomaximering för egen del på relativt kort sikt eller lyckomaximering för egen del på oändligt lång sikt (d.v.s. altruism). Jag ser inte varför maximal lycka för egen del de närmaste t.ex. 50 åren skulle vara mer värd än maximal lycka för egen del på oändligt lång sikt.

Med tanke på att vad som helst kan hända i en oändlighet och inget annat är säkert i alla fall.

Det där är överförenkling. Det är lite som att säga att det spelar nog ingen roll hur vi i vår tid gör med koldioxidutsläpp, rasism, demokrati, mänskliga rättigheter och sånt, för vad som helst kan ju ändå hända i framtiden. Att "vad som helst kan hända i framtiden" är sant, men det betyder inte att alla de saker som kan hända i framtiden är lika sannolika oavsett vad vi gör. Det är de inte.

Det kanske är enda chansen som du får.

Nej. Ingen av de chanser man får är "enda chansen man får". Man får oändligt många chanser till allt. Frågan är inte om man tar "chansen", för man får definitivt inte bara en chans. Frågan är istället i hur stor andel av ens valsituationer man handlar hur långsiktigt lyckomaximerande (för sin egen, och därmed allas, del).

Tanken att det skulle vara mer egoistiskt rationellt att hjälpa andra bygger i slutändan att det skulle löna en personligen. Och det kan bara löna en personligen om de andra skulle ha en chans att sabotera ens personliga lycka, som de sannolikt kommer ta därför att man inte hjälpt dem.

Jag är inte riktigt på det klara med hur du tänker dig dina syftningar här.

Generellt gäller att "what goes around comes around". Tänk på fångarnas dilemma. Om du vet att du kommer att medverka i ett fångarnas dilemma oändligt många gånger med samma "motståndare" och mer eller mindre samma regler varje gång, nog väljer du väl att samarbeta med din "motspelare" redan från början då, redan av rent egoistiska skäl?

Har de ingen chans att förstöra ens lycka eller om de väljer att inte göra det, så kan man vara oberoende av andra och lycklig i evighet.

Även om du någonsin någon gång om oändligt länge, mot förmodan, skulle komma dithän att du lyckats hålla dig fri från andras påverkan i en evighet i sträck, och på så sätt uppnått oändligt mycket lycka av egen kraft, skulle du ändå vid det laget för länge sedan ha uppnått, eller ha kunnat uppnå (beroende på vilket du valde), oändligt mycket mer lycka genom att låta dig påverkas och påverka andra människor (och/eller andra varelser) i sammanlagt många, många, många evigheter efter varandra. Samverkan mellan varelser är mycket mer hållbar som överlevnadsmetod än vad ensamhet är, och inträffar så ofta (oavsett de isolerades vilja) att den är en mycket större lyckogenererande kraft att räkna med, som redskap för lyckomaximering för de som ingår i samverkan i fråga, än vad en i evighet isolerad, ensam lyckosökares chanser till lyckomaximering är. Att "ingen människa är en ö" gäller så att säga även i rymdåldern.

Det tjänar då inget till att göra andra varleser lika lyckliga.

Jo, av bland annat ovan nämnda skäl.

Möjligen skulle risken att ens "jag" blev till ett annat "jag" som var olycklig, vara större om man inte gjort alla lyckliga.

Inte bara möjligen, utan garanterat.

Men en rationell egoist torde ju ändå bara tänka på sitt egets "jag"s välmående.

Ja, det stämmer.

Då borde den rationella egoismen inte behöva ta hänsyn, även om man befinner sig i en annans "jag". Om alla "jag" vore samma "jag" så skulle egoism vara synonymt med altruism.

Det är den, om den är rationell. Tyvärr är de flesta egoister idag irrationella, genom att söka öka sin lycka alltför kortsiktigt. Detta får både de själva och vi andra lida av. Universum är grymt: det "utövar kollektiv bestraffning". Det en del av oss gör som är dåligt för de själva (på oändligt lång sikt), är dåligt även för oss andra att de gör. Eller rättare sagt: effekten blir sådan som den skulle bli av ett universum som utövade kollektiv bestraffning. Det hela sker emellertid helt omedvetet och oavsiktligt från universums sida (tror jag). Möjligen har vi en skapare som leker sadistiskt med oss och som har oss helt i sitt våld, men liksom med den fria viljan och kausalitet har vi "allt att vinna och inget att förlora" på att utgå från att vi inte har någon sådan sadistisk skapare, hur sannolikt det än tycks vara att vi har en sådan skapare. Om vi har en sådan skapare, är vi ju nämligen rimligen maktlösa vad vi än väljer att tro om saken. Alltså bör vi inte ägna den teorin någon större uppmärksamhet.

Därför undrar mitt "jag" om det egentligen är altruism du menar med "egoistisk rationalism"?

Ja och nej, beroende på vad man menar med orden. Rationell egoism torde logiskt sett i praktiken leda till (ganska exakt) samma beteende som altruistiskt driven optimal utilitarism logiskt sett torde leda till, men drivkraften rationell egoism är ju psykologiskt (motivationsmässigt och känslomässigt) ganska annorlunda drivkraften altruism, så länge den förra inte omvandlas till den senare (eller rättare sagt: så länge den inte gör det i utilitaristisk form, märk väl; all altruism är ju inte automatiskt utilitaristiskt inriktad). Utilitarism kan slutledas utifrån både rationell altruism och rationell egoism. Vissa människor kanske man lättare kan få över till en hög grad av utilitaristiskt handlande genom att tilltala deras egoism, närmare bestämt genom att försöka göra dem mer rationella i sin egoism (d.v.s. oändligt långsiktiga), medan andra människor kanske å andra sidan är lättare att få över till ett mer utilitaristiskt handlande genom att tilltalande av deras altruism, i kombination med (även här) poängtering av vikten av oändligt lång sikt.

[Justin Case]

Invändning (2): Utilitaristisk moral är omöjlig att tillämpa i praktiken då konsekvenserna av våra handlingar är omöjliga att överblicka.

När man driver ett företag är det omöjligt att överblicka alla konsekvenser av ens drivande av företaget. Beroende hur man t.ex. marknadsför sina produkter/tjänster, kan vinsten bli väldigt olika stor, och man tampas kanske ständigt med ovisshet om vilka sätt att marknadsföra som kommer att ge bra resultat och vilka som kommer att innebär flopp. Betyder det att det är omöjligt och/eller fel att driva ett företag? Nej. Omöjligheten att överblicka alla konsekvenser av att försöka handla i utilitaristiskt syfte är inte ett tillräckligt argument mot att försöka handla i utilitaristiskt syfte, på samma sätt som att omöjligheten att överblicka alla konsekvenser av att driva ett företag inte är ett tillräckligt skäl att avstå från allt drivande av företag.

Dessutom är den kalkylerande hållningen ett hot mot vänner och relationer.
Utilitaristen skulle svara att vi inte kan göra mer än vårt bästa. Vi får i varje given situation beakta den kunskap vi har och handla efter den förväntade nyttan. Det kommer i det långa loppet leda till att världen blir bättre. Vad beträffar relationer så bör vi avstå från att kalkylera i vänners sällskap så länge det bidrar till ökad lycka.

Sådant "utilitaristiskt" kalkylerande som går ut på att få igenom något mot vännens vilja eller på tvärs mot vännens bästa måste vägas mot det stora instrumentella utilitaristiska långsiktiga värdet i att en vänskap består länge och växer sig allt starkare och djupare. Bättre är nog att vara helt ärlig mot sina vänner, så att man kommer riktigt nära dem. Det ger starkare och djupare vänskap än vad man kan åstadkomma genom att använda vänskapen på ett kalkylerande sätt, och starkare och djupare vänskap ger i sin tur bättre välmående för både en själv och vännen, något som i sin tur gör att man orkar göra mer utilitaristiska saker på annat håll vid andra tillfällen, samt att vänskapen ger en en stimulans som gör att man kan komma på bättre idéer om vad som kan vara utilitaristiskt att göra än vad man hade kommit på utan vänskapen. På sätt och vis kan man säga att en sorts kalkylerande är befogat när det gäller vänskap: nämligen det "kalkylerande" som beskrivs i det här stycket - att använda vänskapen som ett sätt att få sig själv (och vännen) att må bättre och få bättre idéer, och på så sätt bli mer utilitaristisk på andra håll vid andra tillfällen. Jag ser inte riktigt hur ett sådant "kalkylerande" skulle kunna vara till men för vänskapen och vännen.

Kritikern svara att eftersom man omöjligen kan ha koll på tillräckligt många faktorer så kommer man alltid att handla fel om man försöker tillämpa logiska resonemang i konkreta moraliska situationer. Kan man inte lika gärna exempelvis singla slant, eller helt enkelt gå på magkänslan? Invändning (3): Utilitarismen kräver för mycket av oss. Vi kan omöjligen leva upp till de höga förväntningarna och kommer alltid att handla fel vad vi än gör. Det är orimligt att följa en morallära som inte går att efterleva.

Om man går in med inställningen att det enda acceptabla är att alltid välja det handlande som ger de absolut bästa konsekvenserna, kommer man ju att ha oerhört liten chans att lyckas, och det kan förstås verka avskräckande - man tycks ju ha oändligt liten chans att lyckas leva upp till utilitarismen även om man försöker. Men då ser man på utilitarismen på ett outilitaristiskt sätt (alltså, om det sättet att se på utilitarismen tenderar fjärma en från utilitarismen - då är det ju outilitaristiskt). Det finns inte bara svart och vitt, rätt och fel. En del handlingar A är mer lyckofrämjande än andra handlingar B, och då bör man hellre utföra handlingarna A än handlingarna B. Att inte heller handlingarna A är utilitaristiskt perfekta (att de inte ger allra störst överskott av lycka över lidande av alla till buds stående alternativ) gör inte att man inte bör välja handlingarna A snarare än handlingarna B. Det bör man göra.

Tänk om en läkare skulle avstå från att försöka rädda livet på en patient bara för att han inte visste exakt hur han skulle göra för att ha exakt maximal chans för att lyckas rädda livet på patienten! Då skulle det inte bli många liv räddade! Det är naturligtvis bättre att läkare gör något för att rädda patienter än att de inte gör någonting alls. På samma sätt är det naturligtvis bättre om vi lever mer utilitaristiskt snarare än mindre, även om vi har nästan noll chans att lyckas handla maximalt utilitaristiskt. Det står klart att det är mer utilitaristiskt att skrota den perfektionism som utilitarismens kritiker försöker lura oss att utgå från när de insinuerar att utilitarismen som moralsystem skulle vara förfelad bara för att man inte kan veta vad som är maximalt utilitaristiskt - än att försöka leva efter en sådan perfektionism.

Kan man inte lika gärna exempelvis singla slant, eller helt enkelt gå på magkänslan?

Den frågan är lika aktuell och lika svår för icke-utilitarister som för utilitarister. Det är alltså inget problem specifikt för utilitarister att den frågan är svår att besvara. Alla har vi väl ibland svårt att veta om och när och i hur hög grad vi ska gå på magkänslan för att bäst uppnå våra mål - vilka mål vi än har - och huruvida och när vi lika gärna (eller kanske ännu hellre) kan singla slant. Utilitarister bör nog gå på magkänslan ibland, och singla slant ibland - förslagsvis i varken större eller mindre utsträckning än vad som ger bäst resultat när målsättningen är någon annan än utilitarismen, t.ex. i sporter, i marknadsföring, i författarskap, i politiken etc.

Dessutom kan man med utilitaristisk logik bevisa nästan vad som helst.

Nej, snarare tvärtom. Hur låga beviskrav utgår du från egentligen?

Borde det inte vara vår moraliska plikt att föda nya barn så länge de nya människornas lycko-mätare fortfarande visar plus och på så vis bidra till världens ”lyckokapital”? Detta kallas för den motbjudande slutsatsen och har diskuterats flitigt.

Se längre ned.

Utilitaristens svar är att alla moralläror är ouppnåeliga och ställer höga krav. Vi kan bara göra så gott det går. Utilitarismen säger inte att ska skänka allt du äger till svältande barn i tredje världen. Du ska skänka ända tills du själv genom att fortsätta givandet skulle hamna i en 29
sämre situation än dem du försöker hjälpa. Detta är svårt, men inte orimligt.

Jag betvivlar att det är utilitaristiskt att ens skänka något alls till svältande barn i tredje världen. Något som är mycket viktigare i vår tid är att sätta stopp för the New World Order och förhindra den globala Orwell-diktatur som världens makthavare nu försöker bygga upp och som riskerar förslava hela mänskligheten för oöverskådlig framtid om man inte stoppar den å det snaraste; att stoppa den kostar pengar; alla pengar behövs här, även de man spontant kanske skulle vilja lägga på att minska världssvälten.

Men anta hypotetiskt att det (av anledningar jag inte kan förstå) är utilitaristiskt att skänka så mycket pengar som möjligt till svältande barn i tredje världen. Av det följer fortfarande inte att medelsvensson bör skänka pengar till sådant tills han nästan inget har kvar. Han bör snarare placera sina pengar maximalt vinstgivande, gå in för att bli mycket rikare med hjälp av de pengar han har. Om han verkligen med själ och hjärta går in för det, kan man mycket väl vara mångmiljonär några år senare. När han nått dit, kan han kanske skänka mycket mer, till svältande barn i tredje världen, på ett år än vad han hade kunnat skänka på tio år genom att redan från början hela tiden skänka bort nästan allt han ägde.

Nu kanske inte alla människor har förmågan att med själ och hjärta gå in för att, och lyckas, tjäna ihop många miljoner på några år. Men inte heller den som inte har en sådan förmåga bör skänka nästan alla sina pengar till svältande barn i tredje världen. Han/hon bör istället skänka pengarna till någon som har nämnda stora pengatjäningsförmåga. Vissa människor har verkligen känsla för hur man tjänar kolossala mängder pengar, och några är bra på det genom att ha gått in för att lära sig medvetna metoder för att bli framgångsrik. Det räcker med att en enda sådan människa på jorden går in för att tjäna kolossala mängder pengar för utilitaristisk användning, visar sig vara väldigt bra på det, och visar för allmänheten hur utilitaristiskt han hanterar pengarna, så bör nästan alla västerlänningar som inte har samma pengatjäningsförmåga skänka det mesta av sina pengar till honom/henne, så att han/hon sedan, om t.ex. tio år, kan göra desto mer nytta för världen, t.ex. genom att minska eller rentav utrota världssvälten. Eller rättare sagt, en sådan pengakoncentration till en enda utilitaristisk individ vore säkert inte maximalt utilitaristiskt, men jag lutar åt att den vore åtminstone mer utilitaristisk än att alla skänkte en stor del (eller nästan allt) av vad de ägde direkt till svältande barn i tredje världen.

Vad gäller den motbjudande slutsatsen om barnafödande finns inget bra svar.

Jodå!

Här kommer det!

Den så kallade "motbjudande slutsatsen" bör accepteras. Allt annat är irrationellt och därmed ännu mer motbjudande! Man kan visa att det krävs en mer motbjudande irrationalitet för att förkasta den "motbjudande slutsatsen", än vad det är motbjudande att acceptera "den motbjudande slutsatsen". Detta kan visas på följande sätt.

Anta att Adam och Eva skaffar ett barn. Lyckonivåerna för respektive person anges med siffror nedan. En lyckonivå på 50 innebär att man mår mycket bra. En lyckonivå på 1 innebär att ens tillvaro bara nätt och jämnt är mer givande än medvetslöshet.

År 2009
Adam 50
Eva    50

År 2010
Adam 55
Eva    55
Daniel 1

Adam och Eva får initialt en lyckohöjning av att få barn. Men Daniel föds med en obotlig sjukdom som kräver mycket uppoffring från Adam och Eva för att Daniel ska kunna få ett väsentligt bättre liv än inget liv alls. Adam och Eva ställer upp för Daniel och uppoffra sig så mycket som maximerar Daniels mående. Även om kärleken till sonen håller deras humör uppe, sjunker deras lyckonivå ändå något på grund av det hårda arbetet med att ständigt sköta honom och se efter honom.

År 2011
Adam 49
Eva    49
Daniel 15

Anta att Adam och Eva därefter får fler barn, och att motsvarande sak händer varje gång, så att Adams och Evas lyckonivå bit för bit sjunker ned mot noll, till förmån för det för tillfället yngsta barnet, som alltid föds med lyckonivå 1 för att sedan göras lyckligare genom uppoffring från Adams och Evas sida. Om de skaffar t.ex. tjugo barn, kan resultatet bli att varje familjemedlem till slut har endast 15 i lycka var. Tjugofem år senare kan alla dessa barn få barn, och anta att då samma saker händer igen, så att alla dessas lyckonivå sjunker bit för bit. Och så vidare, generation för generation. Anta att det, under hela den processen, aldrig sker någon uppoffring av lycka från en sedan tidigare existerande människa till  förmån för att skapa någon ny människa. Varje uppoffring som sker sker uteslutande till förmån för att höja lyckan för redan existerande människor. Nog skulle väl de flesta anse att det var bra (snarare än varken bra eller dåligt) att Adam och Eva i det ovanstående offrade en del av sin lycka för att Daniel, när Daniel redan existerade och hade endast 1 i lycka, skulle få ett femton gånger bättre liv? Det kan alltså inte vara en försämring av världen. Inte heller steget innan kan vara en försämring av världen, för alla befintliga individer blir ju lyckligare (Adam och Eva) av att Daniel kommer till världen. Och Daniel föds ju med en viss (om än liten) lycka (1), så inte heller hans kommande till världen försämrar världen eller är dåligt för honom själv, tvärtom. Oavsett hur många barn Adam och Eva och med tiden deras barn/barnbarn etc skaffar, med motsvarande konsekvenser varje gång, enligt ovan, sker aldrig något som skulle få de flesta icke-utilitarister att klaga. Ändå hamnar alla inblandade till slut kanske på lyckonivå 1. Detta bevisar att den så kallade motbjudande slutsatsen inte är motbjudande - när man som ovan jämnar ut allas mående nedåt mot noll genom att låta detta utjämnande ske vid andra tidpunkter än barnaskaffandet. Om steget som går ut på att sätta nya, nätt och jämnt välmående människor till världen är ett steg separat från det steg som därefter jämnar ut välmåendet mellan (vid det laget) redan existerande individer, upplever man aldrig att det är något motbjudande med det hela. Det tycks bara vara när skapandet av nya människor sker samtidigt med välmåendeutjämningen som folk kan uppleva förändringen som motbjudande. Det är irrationellt. Det är lika irrationellt som om man skulle tycka att det var okej att dansa och sjunga men bara så länge man inte både dansar och sjunger samtidigt!

Om vi inte vill vara irrationella måste vi alltså acceptera den så kallade motbjudande slutsatsen. Och faktum är, kan t.ex. jag och Tännsjö intyga, att den inte känns motbjudande efter ett tag, när man accepterat den.

Men egentligen är det ett vilseledande stickspår att försvara den motbjudande slutsatsen. Utilitarism leder nämligen inte till att vi bör skaffa en massa barn så att vi alla får liv som bara nätt och jämnt är värda att leva. Den leder visserligen till att vi kommer att föröka oss och expandera i universum något alldeles oerhört med tiden, men det kommer inte att ske på bekostnad av lyckonivån per individ. Tvärtom kommer teknikutvecklingen snarare att göra att vi alla blir lyckligare och lyckligare, medan vi (och delvis tack vare att vi) sprider ut oss i universum. Ju ju mer materia mänskligheten upptar, desto bättre uppfinningar kommer människor fram till. För att inse detta kan man fundera över sannolikheten för att en specifik person, t.ex. Tänkbjörn Tänksjö på Tänkarvägen i Tänkstad, skulle komma på en revolutionerande lösning på klimatkrisen, och jämföra den sannolikheten med sannolikheten för att någon av jordens över sex miljarder människor skulle komma på en revolutionerande lösning på klimatkrisen. Det är ren sannolikhetslära. Om man tänker sig att vi kommer att bli många triljoner eller googoler människor i framtiden, går det idag inte att ens fantisera om hur fantastiska idéer och lösningar på problem som en del av oss kommer att komma på. Någon kommer bland annat säkert att komma på en lösning på utrymmesproblemet, hur vi ska kolonisera universum för att kunna vara så många utan att lyckonivån per person behöver sjunka.

Utilitaristen Peter Singer säger att han förbryllats över problemet i flera år och nu gett upp hoppet om att finna en lösning.

Det finns ingen lösning, det finns inget att lösa. Den s.k. motbjudande slutsatsen ska accepteras. Att inte acceptera den är ännu mer motbjudande. Det är väl inget nytt att man ibland måste acceptera något som inte är så roligt, eftersom alla alternativ är ännu sämre. Men som sagt är det där med minskande lyckonivå per individ genom ökat antal individer ett ickeproblem på lite längre sikt. Vi kommer att lösa överbefolkningsproblemet och öka båda varje individs lycka och antalet individer enormt mycket med tiden. Bara vi ser till att få mänskligheten att överleva. (För att få mänskligheten att överleva kan det dock eventuellt - men detta är jag inte alls lika säker på - snart vara utilitaristiskt att tillfälligt minska folkmängden till en mindre farlig nivå. Tills teknikutvecklingen löst alla problem. Sedan kan folkmängdsökningen få ta fart på allvar, och fortsätta öka in i oöverskådlig framtid.)

49 Detta gäller för det mesta även om jag baserar mina egna moraliska ställningstaganden på en helt annan moralisk teori. Genom den utilitaristiska metoden skulle jag med största sannolikhet komma fram till nästan samma sak som med min egen moraliska teori då den allmänna lyckan oftast är ett mer eller mindre indirekt mål i alla moralteorier. T.ex. så skulle en rättighetsteoretiker antagligen komma fram till att det som gynnade den allmänna lyckan mest är att införa ett antal okränkbara människliga rättigheter,

Om en rättighetsteoretiker på allvar tror att rättigheter (och att inte basera moralen på något annat än rättigheter) gynnar den allmänna lyckan mest av allt, alltså att rättighetsetik är utilitaristisk (det är väl det du menar?), är han ju utilitarist! Då ska han inte angripa andra utilitarister och svartmåla utilitarismen! Istället ska han ju visa andra utilitarister att hans handlingsrecept är det mest utilitaristiska!

Men tyvärr verkar ju rättighetsteoretiker inte anse att rättighetsetik gynnar den allmänna lyckan mest av allt. Det kan de ju inte anse, av ovan nämnda skäl; de vill ju inte vara utilitarister. De säger ju tvärtom att även om en handling ökar den allmänna lyckan mer än vad någon annan handling gör, är den ändå inte rätt om den "kränker" någons rättigheter.

Men du får gärna visa mig de så kallade "rättighetsteoretiker" du pratar om (för de är inte rättighetsteoretiker). De som hävdar att rättigheter gynnar den allmänna lyckan mest av allt. Det vore bra om de insåg att de faktiskt är utilitarister. Då kan man få dem att komma fram till mer utilitaristiska handlingsrecept efter det. För rättighetsetik är inte utilitaristisk.

en pliktetiker komma fram till att vi bör leva efter ett visst antal moraliska principer som ”du ska inte döda” osv.

Kör pliktetiker bil förresten? Vet de att åtskilliga svenskar dör varje år av luftföroreningarna från bilismen (tidigare än vad de annars skulle ha dött)? Hur kan pliktetiker försvara bilism? Med att det bara är fråga om handlingar som ökar risken för att någon dör, och inte garanterat dödande handlingar. Men det finns inga garanterat dödande handlingar. Även att sticka en kniv i någon eller skjuta någon med pistol är en liten bit under 100 procent säkert dödande. Allt dödande är fråga om gradskillnader. Var går gränsen för vad som är ett enligt pliktetik oacceptabelt stort risktagande när det gäller att ta risken att ens handling kommer att döda någon? Hur kan en svart-vitt betraktande teori som pliktetik motivera att man bör dra den gränsen just där man (vem då man, för övrigt?) bör dra den? Pliktetiker låtsas att de har en absolut regel mot dödande, men de verkar helt missa att det är fråga om en mjukt övergående gråskala från svart till vitt, så att det egentligen aldrig går att motivera på någon absolut grund vad som bör definieras som mord och vad som inte bör definieras som mord. Jag undrar hur pliktetiker försvarar sig mot detta argument.

50 Eftersom konsekventialism per definition alltid är det effektivaste sättet att befrämja ett visst värde eller mål (visar sig någon annan metod vara effektivare bör man ju ur ett konsekventialistiskt perspektiv använda den) så kommer alltid teorier om att respektera värden uppnå ett mindre eller likvärdigt resultat. När differensen mellan förväntad nytta av att befrämja och att respektera värden är mycket stor innebär det alltså att tillvägagångssättet att enbart respektera värdet i fråga är ganska misslyckat med avseende på resultatet.

Det är luddigt vad som menas med att "respektera värdet/värden", rent konkret. Om en person sticker en kniv i en annan person, respekterar han kanske inte värdet på den andra personens liv (eller så kanske han gör det, och mördar av välvilja, han kanske tror att alla som blir mördade får det bättre i himlen). Men om en politiker orsakar många människors död, men mer indirekt, t.ex. genom att sänka kraven på vapenlicenser, med följden att många fler människor blir mördade, har den politikern då brustit i respekt för värdet av människoliv, eller har han bara gjort sitt jobb? Politiker som gör sådant får sällan ens fängelse. Varför ska vissa människor komma lindrigare undan än andra bara för att de är "längre ifrån" konsekvenserna av sina handlingar än andra?

Ordet "mord", i sin verkan på den som hör eller läser ordet, har som effekt ett missvisande kantigt avgränsande av hur läsaren/åhöraren och människor i största allmänhet ser på olika handlingar som har att göra med att någon handlar på något sätt och att någon dör som konsekvens. Ordet "mord" har en betydelse som framställer en gråskalefylld verklighet som mycket mer svart-vit än den är. Att ordet "mord" fått ha denna påverkan på folks tänkande så länge gör att det är väldigt svårt att ändra på dessa kantiga, felaktiga gränsdragningar som den gett upphov till i folks moral och rättsmedvetande när det gäller vilka handlingar, av de som får som dödliga konsekvenser, som bör betraktas som mer fel än andra. Enstaka laddade ord överhuvudtaget har en tendens att skyla över det faktum att verkligheten består av en sörja av gråzoner. Rättighetsetiker och pliktetiker har en orättvis fördel i debatten, genom att starka, känsloladdade och kantigt avgränsande ord som "mord" förleder folk att tro att verkligheten är relativt enkelt och svart-vit - medan det inte tycks vara så lätt att skapa tillnärmelsevis lika effektiva språkliga konstruktioner för att beskriva de mer verklighetsnära gråskalor utilitaristen skulle vilja belysa för att framställa utilitarismens förtjänster så bra som utilitarismen förtjänar.

[Viseman]

Ingen sannolkhet är ju helt säkert 100% sannolik. Vi kan inte säga med 100% sannolikhet att sannolkheten att bil passerar ett huset X just nu är 69%. Vi har nämligen inga säkra faktorer att bygga vår asannolikheter på. Vi har alltså ingenting vi kan vara säkra på, inte ens våra sannolkheter.  Hävdar man bestämt att utomjordingar inte finns så är sannolkheten alltid 0% att de skulle ligga bakom något mönster på ett sädesfält. Detta eftersom man redan bestämt sig för att sannolkheten för dess existens är 0%. När vi beräknar sannolkheten för något så utgår vi från allt vi antar kan hända. Det vi inte har med i beräkningarna behöver inte ha en sannolkhet på 0%, även om de automatiskt får den sanolikheten när de inte är med i beräkningarna. Det finns alltså ingen perfekt utilitarism att förlita sig på. För ibland händer det ju alltid något som vi inte alls hade räknat med.

Man skulle väl kunna säga att den största oändligheten är den största sannolikheten och därför 100% sant. Den minsta sannolikheten (0%) kan per definiton inte vara en sannolikhet, eftersom den inte finns. En oändlighet måste i och för sig inte vara större än en ändlighet. 3 är alltid större än 2,99999.... Men hur vet vi att oändlighet eller ändlighet är 100% sant och finns?
Du utgår från att det finns en oändlighet, men allt vi observerar har ju alltid ett slut. Vad är det som är oändligt och hur vet vi att det måste vara oändligt? Det verkar bara vara en slutsats du drar för att du tycker det verkar häftigt. Hur vet vi att det ens finns något ändligt när allt verkar fortsätta? Vad är det som säger att det bara finns ett ändligt antal handlingar att göra i varje situation? Finns det någon bra uträkning bakom det eller är det bara brist på fantasi? Den kan väl finnas en oändlighet även om den har begränsningar? Det enda självklara i det sammanhanget är att, oändligheten inte får överstiga de ändliga gränser vi själva definerat. Sedan kan valen vara ändliga om vi begränsar oss till endast vissa ändligheter. Om du säger att jag ska skriva en siffra mellan fem och sju, samt att det måste vara ett heltal. Då har jag inget annat val än att välja sex. Men detta beror endast på att vi har bestämt att det bara finns ett heltal mellan fem och sju i en talserie. I praktiken så kan likagärna 6,5 vara ett heltal om vi bestämmer att det är det. Det kan ju ingå i en talserie som alla andra tal. 0,5 skulle kunna vara heltalet 0, 1,5 skulle kunna vara heltalet 1, 2,5 skulle vara heltalet 2, 3,5 skulle vara heltalet 3 osv. I denna talserien så skulle mycket väl 6,5 vara heltalet 6 i en annan talserie, som kan ligga mellan fem och sju i den denna talserien. Vi kan alltså säga 6,5 och hävda att det också kan vara ett heltal. Om heltalet mellan fem och sju måste ligga inom samma talserie och vara en del av den blir det knepigare. Då har vi alltså definerat bestämda avstånd mellan heltalen dvs ett heltal i denna talserie. Men om 6,5 kan vara ett heltal och 0,5 räknas som ett heltal i en talserie. Då skulle heltalet 6,5 kunna ha heltalet 0,5 som avstånd till sju. I talserien 1,2,3,4,5... ingår också 0,5 ,1 1,5, 2, 2,5, 3... 6,5 skulle dock ha 3x0,5-heltal till fem. Men vi kan ju likagärna räkna 1,5 (6,5-5=1,5) som ett heltal. Ett heltal som måste ingå och därför också en talserie som måste ingå i denna talserie. Då är det ett exakt heltal i skillnad mellan 6,5 till 7 liksom 6,5 till 5. Visserligen olika stora heltal men ändå heltal. Om vi säger att det måste vara exakt lika stora heltal i skillnad, inom samma talserie som de ska vara en del av. Då kan vi säga att det mellan fem och sju, då kan man säga att om fem är 6,5 och sju är 7,5 så kan sex vara 7. Då är det exakt lika stort avstånd mellan fem och sex som mellan sex och sju, dvs 0,5. Så kan man fortsätta begränsa och hitta lösningar för vad som helst i oändlighet (antagligen, vi har ju aldrig testat det).


Vi har hittils bara pratat om en hypotetisk lycka. Denna hypotetiska lycka verkar ligga i någon hypotetiskt avlägsen framtid. Men alla vet ju att i nuet ligger en säkerhet som "framtiden" aldrig kan ge oss. Vi har vidare inte diskuterat hur man blir lycklig eller behovet av lycka. Du verkar anta att överlevnaden är någonting som kan ge oss lycka, men du vet väl inte om vi fortsätter leva efter döden? Det finns ju otroligt mycket "spök"-observationer. Och om vi inte finns mer efter döden så lär vi väl inte ha något behov av lycka? Barn som ännu inte kommit till världen har ju inget behov av lyckan från denna världen. Det borde väl räcka att bara ta hänsyn till lyckan för dem som finns och har behov av den? Kan vi ställa upp några grundläggande kriterier för lyckan, eller är det inte så att vi kan bli lyckliga oavsett var vi befinner oss? Bara vi bestämmer oss för det?

Alltså man bör ju bara skänka bort saker till tredje världen (eller uteliggare eller andra välgörande ändamål) så att den allmäna lyckan kan öka maximalt. Blir man otroligt ledsen av att förlora mycket av sin välfärd som inte motsvarar den lyckohöjning som någon i tredje världen tillfälligt skulle få så är det inte utilitaristiskt. Om du måste leva med låg livsstandard resten av ditt liv under lång tid så är det en lyckominskning som kan räknas samman under hela din livstid. Den lyckominskningen kan vara större än den tillfälliga lidelsen av att ett barn som dör i svält. Den kan också vara större lyckominsking än den lyckohöjning som ett barn skulle få av att leva ett någorlunda långt liv utan hunger. Man brukar säga att lycka inte kan köpas för pengar, men det finns dem som menar tvärtom. En bra ekonomi kan vara en otrolig trygghet och nöje i en värld som helt baseras på cash. Den öppnar många möjligheter till att träffa intressanta människor och förverkliga sina drömmar.