kasta

[Sceptisk]

kasta

[Kallekula]

Fast om det kommer till kritan och det måste till fysikt försvar.

Här en instruktionsfilm:

http://www.youtube.com/watch?v=piWCBOsJr-w

[Justin Case]

Det som ger din identitet sin styrka är främst ditt namn, din familj, din religion, din gemenskap, ditt folk och dess bragder, din historia och dina minnen, dina förmågor (fysiska såväl som psykiska), dina faktakunskaper, filosofi, språk, religion, historia och räknekunskaper. Om du vill överleva ett psykologiskt krig så gäller det att du håller hårt i dessa, annars kommer du att bli riden av motståndaren tills dess du inte längre vet varken vad du heter eller var du kommer ifrån.

Nej. Det som ger ens identitet styrka är inte de saker du räknar upp. Inte någon av de sakerna och inte heller någon kombination av dem. Det som ger ens identitet styrka är den man är. Man är inte sitt namn, man är inte sin familj, man är inte sin religion, man är inte sin gemenskap, man är inte sitt folk, man är inte dess bragder, man är inte sin historia, man är inte sina minnen, man är inte sina förmågor, man är inte sina faktakunskaper, man är inte sin filosofi, man är inte sitt språk, man är inte sina räknekunskaper etc. Man behöver alltså inte "hålla hårt i" dessa saker för att förbli den man är. Att "hålla hårt i" sådant som är förgängligt är ett tecken på svaghet, inte styrka.

Vem är man då? Jo, man är betraktaren. Den som upplever sig ha (alla/några/någon/inga av) de tillgångar (och laster) du rabblat upp. Brahma, om man vill. Jag håller med om att det är viktigt att inte tappa bort medvetenheten om vem man är (och om man inte ens är medveten om vem man är, är det viktigt att bli det) - men att ha x är inte detsamma som att vara x. I princip är alltså alla de saker du räknar upp avyttringsbara (disposable). Du förblir alltid den du är. Däremot kan du påverka i hur stort antal du kommer att existera. Där kan de saker du nämner komma in i bilden. I vilken mån de gör det, och i vilken mån istället andra värden bör ges företräde, beror på vad som är utilitaristiskt, d.v.s. vad som främjar universums sammantagna bästa. Detta eftersom vi alla är en och samma person, bara vid olika tidpunkter.

[Sceptisk]

kasta

[Advocate]

Vem är man då? Jo, man är betraktaren. Den som upplever sig ha (alla/några/någon/inga av) de tillgångar (och laster) du rabblat upp. Brahma, om man vill. Jag håller med om att det är viktigt att inte tappa bort medvetenheten om vem man är (och om man inte ens är medveten om vem man är, är det viktigt att bli det) - men att ha x är inte detsamma som att vara x. I princip är alltså alla de saker du räknar upp avyttringsbara (disposable). Du förblir alltid den du är. Däremot kan du påverka i hur stort antal du kommer att existera. Där kan de saker du nämner komma in i bilden. I vilken mån de gör det, och i vilken mån istället andra värden bör ges företräde, beror på vad som är utilitaristiskt, d.v.s. vad som främjar universums sammantagna bästa. Detta eftersom vi alla är en och samma person, bara vid olika tidpunkter.

Du verkar utgå mycket ifrån att man måste vara i viss mening upplyst, för då inte bara förstår man allting, utan man existerar på helt andra grunder där psykiskt försvar inte är nödvändigt. Man kirrar biffen. Men för alla oss som inte har kommit så långt, för alla oss som inte insett eller fullt förstått att vi är betraktare, att vi inte behöver dessa mer ytliga egenskaper, vår identitet osv. - vad skall vi göra? Skall vi likväl vänta ut de som plågar oss, omvandla upplevelserna till någonting konstruktivt, vända andra kinden till? Chansen finns att vi bara blir sämre människor om vi gör så. Vi blir antingen mer sofistikerade och sluga (läs: vi blir som våra förtryckare) eller så blir vi emotionella vrak. OK, jag erkänner att jag är en aning för pessimistisk. Men det finns en sådan reell möjlighet.

Man måste utgå från en synvinkel där vi tar den vanliga människan med i bilden, inte en idealiserad människa och en ideal varelse. Alla har vi en simpel, vanlig, liten människa inom oss. "Alla har vi varit små", som det heter. De enkla behoven är fundamentala, på ett sätt som du tycks glömma bort när du pekar på dessa högre medvetande/förståelse-nivåer.

Ondska uppstår redan i uppsåtet att förlöjliga och demonisera, hålla andra i grepp, opportunistiskt göra våra medmänniskor till olika objekt osv. Redan att veta att människor i grunden vill en illa kommer att kunna bli ett kval, och sådant kan tränga in i oss djupt, inte minst när vi måste stå ut med uttrycken/manifestationerna av det (vissa av oss varje dag). Hur tror du att människor blir psykiskt sjuka av relationer och kontakter till andra människor? Troligen förstår du att det finns annat än fysiskt förtryck som kan skada. Sådant icke-fysiskt förtryck kan man ibland genom sin taktfullhet eller intelligens fäkta undan, och om man är av en insiktsfullare art kanske man på andra sätt kan "ställa sig över" det. Men vad vi är, om vi är starka eller svaga, har ingen nödvändighet. Det är förstås sant att mycket handlar om att tolka situationerna och verkligheten, och om att tillägna sig klokare och mer komplicerade synsätt/förhållningssätt. Men sådant skulle jag säga att har ett drag av ideal över sig.

Mycket psykiskt våld finns det bland människor - Sceptics redogörelse är här är rätt bra tycker jag - och jag instämmer i att det ofta sker på ett subtilt plan. Våra aggressioner har blivit mer förandligade, men inte försvunnit för att vi blivit mer civiliserade och bildade.

Och det blir inte bättre av att många människor i vår vilsna kultur är psykologiskt/själsligt instabila och att det ofta inte finns någonting hos samhället eller staten som ser den minsta skada i det. "Så länge man kan jobba så är man frisk" - för att karikera lite. Det finns en överlappning med personlighetsstörningar och besläktade saker här. Vi måste vara observanta för sådant, samt studera och analysera människor, så att vi förstår dem. Kanske kan vi då komma ett steg framåt, och handska oss bättre i besvärliga situationer med människor.

Som du säger så måste vi främja det helas bästa, och det är sant att vi existerar som mer än människor med en samlad identitet och vissa fysiologiska och psykiska begär/dispositioner. Vi är sökare och finnare, vi utvecklas. Men framjar det helas bästa gör vi inte alltid genom att betrakta (om du nu tror något sådant; jag kanske missförstått dig), utan vi är dömda att engagera oss. Inte minst när vi inte kan skydda oss utan i slutändan bara far illa. Sedan om en självförsvarsinställning, med 'motreaktioner på reaktioner' är hela lösningen (eller ens en central del av den), det är jag nog mindre säker på.