Hejsan!
Vi går vidare i vår jakt efter de gäckande källor som ligger till grund för den stora massdöden i Kina åren 1958-1961...
Joseph Aslops artikel är citerad som helt sanningsenlig och ett bevis på den massiva svälten i Kina – och den ligger till grund för många senare arbeten i denna fråga. Roderick MacFarquhar är författare till flera historiska verk som behandlar Kina. Han var med och skrev i den ansedda Cambridge History of China, volym 14, som handlar om Kinas historia 1949-1965. Han skrev även The Origins of the Cultural Revolution, alltså om kulturrevolutionen åren 1966-1970, vari han också skrev om händelserna åren 1956-1957 samt om det stora språnget därefter. Och det som ständigt dök upp var teserna om de enorma dödstalen. Mao’s Secret Speeches är också författad av MacFarquhar, ursprungligen i The China Quarterly. Också annat fick utrymme i MacFarquhars tidskrift, exempelvis den 13 maj 1967 stod det att läsa om ”Information Bulletin Ltd”, en organisation som samtidigt var del av ”The Congress for Cultural Freedom” (CCF), men detta CCF var en skapelse av CIA, omskrivet i bl.a Ramparts magazine från 1999. Hur trovärdigt blir det då?
MacFarquhar försökte skylla ifrån sig när det hela uppdagades att han var ombedd att starta magasinet The China Quarterly som ett slags start av ett organ för västliga intellektuella att skapa ett forum för ett fritt utbyte av idéer. Detta forum skulle motverka sovjetiska försök att attrahera västliga intellektuella, och samtidigt bli en frontorganisation mot kommunismen, menade han vidare. Han påstod även att han trodde denna organisation var uppbackad av stora institutioner som Ford och Farfield Foundation, och att den först senare blev en CIA-styrd institution inte avslöjades för honom. Den 26 januari 2006 skrev MacFarquhar i The London Review of Books att han vad redaktör för The China Quarterly, men han förnekade åter att han visste att tidskriften backades upp med pengar från CIA. Många andra liknande tidskrifter erhöll pengar från CIA under 1960-talet, exempelvis så erkände Victor Marchetti, en f.d. CIA-officer, att organisationen även skapade ”Asia Foundation”. Och genom denna institution pumpade CIA ut $8 miljoner per år till för att stödja anti-kommunistiska akademiker i olika asiatiska länder, vilka skulle sörja för att skrifter som spred negativ propaganda om förhållandena i Kina, Nordkorea och Nordvietnam kom ut.
MacFarquhar hade även skrivit annat i sina tidskrifter, och allt var inte svart och vitt. Men han menade att Alsops teser hade publicerats i andra skrifter om inte han tog in dem. Detta påpekande gör MacFarquhar därför att Alsops teser fick rejält med mothugg i de repliker som kom in i tidningen, och som han faktiskt publicerade i The China Quarterly. Dock kvarstår grundfrågan varför MacFarquhar sprang CIA:s ärenden i deras ideologiska krig mot kommunismen? Och varför skulle CIA alls pumpa in pengar i hans tidskrift om den var så objektiv som MacFarquhar påstod? CIA stödde alltid dem som var kritiska mot kommunismen och vänstern – men aldrig stödde CIA dem som var kritiska mot kapitalism, liberalism eller ens fascism!
(Källor: F. Saunders, Who Paid the Piper? The CIA and the Cultural Cold War. Granta, 1999 +
V. Marchetti, The CIA and the Cult of Intelligence, Johnathan Cape, 1974)
MVH
bigj
Myter och annat om Det stora språnget framåt...
Moderator: Moderatorgruppen
Hejsan!
Vi spårar vidare i samma spår......
De författare som skriver om Kinas historia perioden 1990 och framåt i tiden har publicerat mängder med påstådda ”bevis” för massiva dödstal i Kina under Maos era, ja de har rent av skapat en egen hypotes i sammanhanget. Nyckelproblematiken med alla dessa påstådda bevis och källor är trovärdigheten. Författarna presenterar aldrig om deras källor och bevis har några autentiska verklighetsgrunder. Jasper Becker för fram massor av ”bevis” i sin historia om stora språnget, Hungry Ghosts, där man matas med uppgifter om en enorm svält och även kannibalism i Kina. Men man kan notera att alla dessa ”källor” härstammar från tiden efter 1990 – inte från den tid som avses, åren 1958-1962. Men ännu intressantare blir det när man inser att Becker hämtar det mesta av sina uppgifter från en 600-sidig skrift med namnet Thirty Years in the Countryside. Becker påstod att denna skrift var ett hemligt officiellt kinesiskt dokument utsmugglat år 1989 av intellektuella kineser som flytt ut ur Kina. Man kan faktiskt fråga sig hur, och varför, folk som flydde ut ur Kina under svåra förhållanden även kunde, eller vågade, föra ut officiella dokument som behandlade händelser som inträffade 30 år tidigare?
Och helt säkert är det att dessa skrämmande historier om kannibalism i Kina inte alls påträffades i källor från det stora språngets tid, eller ens innan dess. För att hitta kannibalism i Kina får man leta sig ännu längre tillbaks i tiden, och då var kommunismen ännu inte uppfunnen som politisk idé. Becker förklarar aldrig varför han anser att dessa ”källor” är sanningsenliga. År 2001 skrev Becker om Tiananmen Papers i London Review of Books.
(Källa: London Review of Books, Volym 23, nr. 10, 24 Maj, 2001)
Skriften Tiananmen Papers var utsmugglade dokument som handlade om hur det kinesiska ledarskapet tänkte åren kring 1989 och massakern på Himmelska Fridens Torg i Beijing samma år. Becker trodde att dessa skrifter kunde vara förfalskningar. Man kan fråga sig varför dessa utsmugglade dokument kunde anses falska, medan Becker tidigare trodde på liknande utsmugglade dokument och som han använt sig av som källunderlag i sin egen bok Hungry Ghosts?
Becker citerade i sin bok en påstådd intern kinesisk armérapport som han ansåg vara från 1961 som bevis för en enorm humanitär katastrof under det stora språngets tid. Rapporten, som ingick i en tidskrift, syftade på en skrämmande fattigdom som påverkade moralen inom de kinesiska trupperna. Men frågan är om detta dokument var sanningsenlig eller om det var en förfalskning? Samma skrift anfördes år 1963 av US Department of State, och därefter publicerades den av The Hoover Institution under titeln The Politics of the Chinese Red Army - år 1966. Brittiska Daily Telegraph skrev (6/8-1963) att denna rapport hade varit i amerikanska ägo under en tid, och ingen egentligen kunde säga hur den var anskaffad. Becker borde kunna förklara varför han egentligen tror på dessa rapporter, med tanke på USA:s rykte i dessa sammanhang?
Becker använder sig i boken även av ögonvittnen som sett hungern under det stora språnget. Dessa intervjuer sker dock vid mitten av 1990-talet, i Hong Kong, på fastlandet och hos kinesiska flyktingar i väst. Becker påstår att intervjuerna i Kina nästan aldrig fördes direkt med bönderna utan det fanns alltid lokala myndighetspersoner som talade om vad människorna skulle säga före intervjuerna. Eftersom detta pågick under Deng Xiaopings regim var det närmast garanterat att bönderna sa sådant som favoritiserade dennes regim medan man misskrediterade Maos regim. Han borde därför i sin bok ha talat om att de intervjuade var uppmanade att säga det som deras ”överrockar” sa åt dem att säga – men det gör inte Becker i sin bok. Och därmed är det oklart vad som egentligen är sant och inte sant vad gäller dessa ”ögonvittnen”.
MVH
bigj
Vi spårar vidare i samma spår......
De författare som skriver om Kinas historia perioden 1990 och framåt i tiden har publicerat mängder med påstådda ”bevis” för massiva dödstal i Kina under Maos era, ja de har rent av skapat en egen hypotes i sammanhanget. Nyckelproblematiken med alla dessa påstådda bevis och källor är trovärdigheten. Författarna presenterar aldrig om deras källor och bevis har några autentiska verklighetsgrunder. Jasper Becker för fram massor av ”bevis” i sin historia om stora språnget, Hungry Ghosts, där man matas med uppgifter om en enorm svält och även kannibalism i Kina. Men man kan notera att alla dessa ”källor” härstammar från tiden efter 1990 – inte från den tid som avses, åren 1958-1962. Men ännu intressantare blir det när man inser att Becker hämtar det mesta av sina uppgifter från en 600-sidig skrift med namnet Thirty Years in the Countryside. Becker påstod att denna skrift var ett hemligt officiellt kinesiskt dokument utsmugglat år 1989 av intellektuella kineser som flytt ut ur Kina. Man kan faktiskt fråga sig hur, och varför, folk som flydde ut ur Kina under svåra förhållanden även kunde, eller vågade, föra ut officiella dokument som behandlade händelser som inträffade 30 år tidigare?
Och helt säkert är det att dessa skrämmande historier om kannibalism i Kina inte alls påträffades i källor från det stora språngets tid, eller ens innan dess. För att hitta kannibalism i Kina får man leta sig ännu längre tillbaks i tiden, och då var kommunismen ännu inte uppfunnen som politisk idé. Becker förklarar aldrig varför han anser att dessa ”källor” är sanningsenliga. År 2001 skrev Becker om Tiananmen Papers i London Review of Books.
(Källa: London Review of Books, Volym 23, nr. 10, 24 Maj, 2001)
Skriften Tiananmen Papers var utsmugglade dokument som handlade om hur det kinesiska ledarskapet tänkte åren kring 1989 och massakern på Himmelska Fridens Torg i Beijing samma år. Becker trodde att dessa skrifter kunde vara förfalskningar. Man kan fråga sig varför dessa utsmugglade dokument kunde anses falska, medan Becker tidigare trodde på liknande utsmugglade dokument och som han använt sig av som källunderlag i sin egen bok Hungry Ghosts?
Becker citerade i sin bok en påstådd intern kinesisk armérapport som han ansåg vara från 1961 som bevis för en enorm humanitär katastrof under det stora språngets tid. Rapporten, som ingick i en tidskrift, syftade på en skrämmande fattigdom som påverkade moralen inom de kinesiska trupperna. Men frågan är om detta dokument var sanningsenlig eller om det var en förfalskning? Samma skrift anfördes år 1963 av US Department of State, och därefter publicerades den av The Hoover Institution under titeln The Politics of the Chinese Red Army - år 1966. Brittiska Daily Telegraph skrev (6/8-1963) att denna rapport hade varit i amerikanska ägo under en tid, och ingen egentligen kunde säga hur den var anskaffad. Becker borde kunna förklara varför han egentligen tror på dessa rapporter, med tanke på USA:s rykte i dessa sammanhang?
Becker använder sig i boken även av ögonvittnen som sett hungern under det stora språnget. Dessa intervjuer sker dock vid mitten av 1990-talet, i Hong Kong, på fastlandet och hos kinesiska flyktingar i väst. Becker påstår att intervjuerna i Kina nästan aldrig fördes direkt med bönderna utan det fanns alltid lokala myndighetspersoner som talade om vad människorna skulle säga före intervjuerna. Eftersom detta pågick under Deng Xiaopings regim var det närmast garanterat att bönderna sa sådant som favoritiserade dennes regim medan man misskrediterade Maos regim. Han borde därför i sin bok ha talat om att de intervjuade var uppmanade att säga det som deras ”överrockar” sa åt dem att säga – men det gör inte Becker i sin bok. Och därmed är det oklart vad som egentligen är sant och inte sant vad gäller dessa ”ögonvittnen”.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Man behöver inte alltid ha varit "där" för att beskriva en utveckling. Det räcker mer än väl med adekvata källor, så arbetar exempelvis alla historiker. Eller kanske matahari tror att vi erhåller ögnvitnesskildringar från folk som var "med" på medeltiden också? Ho ho ho ho...de hart inte lätt, de där sverigenissarna! Nu vidare med våran fråga som matahari aktar sig för att debattera emot, han vet att han är slagen av bigj:s kunskaper redan innan han börjar! :D
Var finns de gäckande källorna om den stora massakern? Hittills har vi inte träffat på några källor som stödjer något folkmord i Kina åren 1958-1961! Hittills har vi bara hittat fabricerade "källor" skapade långt efter händelserna, eller rena propaganda-skrifter från de forna fiendena, exempelvis det ökända CIA!
Beckers bok var en av de ledande fram till 2005 då Jung Changs alster, ”Mao, den sanna historien”, kom ut. Den fick massor av reklam och fördes fram som en ny sanningssägare om det maoistiska Kina – och den var än mer extrem än Beckers textmassa. Över 70 miljoner dödsoffer under Maos styre, varav 38 miljoner skall ha dukat under åren 1958-1962. Boken hänvisar ofta till inofficiella källor från diverse tal och skrifter som skall ha framförts av Mao själv. Dessa har enligt författarna sparats av Maos tidigare följeslagare men hur de egentligen har hamnat i väst är oklart. Ur detta material har författarna Chang och Holliday grävt fram en massa texter som helt och hållet demoniserar Mao, visar hans fanatism och oförmåga att förstå andra människor. Texterna fanns redan att beskåda under 1980-talet, i Center of Chinese Research Materials, (CCRM) – i USA. En del av texterna hade översatts till engelska och blivit publicerade i Mao’s Secret Speeches.
En av medförfattarna till detta alster, Timothy Cheek, skriver i en essä som behandlar riktigheten i dessa texter på följande sätt:
“The precise provenance of these volumes, which have arrived through various channels, cannot be documented...”
Cheek menar att texterna ändå skall ses som äkta beroende på två skäl. För det första därför att en del av dessa texter från CCRM var publicerade i Kina av andra redaktörer. För det andra därför att texterna bygger på andra texter från CCRM. Men skulle det vara skäl nog att anse att texterna är äkta? Här avkrävs man att tro på det som sägs – men fakta existerar inte!
Än mer viktigt är att Chang och Halliday citerar hejdlöst från dessa texter på ett sätt som är direkt missvisande i kapitlet som behandlar det stora språnget. Jung Chang påstår exempelvis att Mao år 1958 förhindrade att folk strövade omkring helt okontrollerat på landsbygden, för att i nästa textstycke påstå att det var omöjligt att på traditionellt sätt fly från svälten eftersom rörligheten var helt blockerad i Kina. Men texten i de s.k. ”hemliga” talen av Mao belyser inte alls folk som strövar omkring helt okontrollerat på landsbygden, för detta handlade inte om att förhindra folk att fly från svält. Man ser att författarna inte riktigt förstått vad de läst. Det som Mao menade i sina ”hemliga” tal var att stålproduktionen ute på landsbygden måste öka. Och att allt skulle rapporteras uppåt i hierarkin, från det lokala till det centrala. En slags socialistisk procedur och utspelad i provinsen Anshan. Men det är definitivt inte frågan om att Mao skulle ha förbjudit folk att resa omkring ute på landsbygden.
MVH
bigj
Man behöver inte alltid ha varit "där" för att beskriva en utveckling. Det räcker mer än väl med adekvata källor, så arbetar exempelvis alla historiker. Eller kanske matahari tror att vi erhåller ögnvitnesskildringar från folk som var "med" på medeltiden också? Ho ho ho ho...de hart inte lätt, de där sverigenissarna! Nu vidare med våran fråga som matahari aktar sig för att debattera emot, han vet att han är slagen av bigj:s kunskaper redan innan han börjar! :D
Var finns de gäckande källorna om den stora massakern? Hittills har vi inte träffat på några källor som stödjer något folkmord i Kina åren 1958-1961! Hittills har vi bara hittat fabricerade "källor" skapade långt efter händelserna, eller rena propaganda-skrifter från de forna fiendena, exempelvis det ökända CIA!
Beckers bok var en av de ledande fram till 2005 då Jung Changs alster, ”Mao, den sanna historien”, kom ut. Den fick massor av reklam och fördes fram som en ny sanningssägare om det maoistiska Kina – och den var än mer extrem än Beckers textmassa. Över 70 miljoner dödsoffer under Maos styre, varav 38 miljoner skall ha dukat under åren 1958-1962. Boken hänvisar ofta till inofficiella källor från diverse tal och skrifter som skall ha framförts av Mao själv. Dessa har enligt författarna sparats av Maos tidigare följeslagare men hur de egentligen har hamnat i väst är oklart. Ur detta material har författarna Chang och Holliday grävt fram en massa texter som helt och hållet demoniserar Mao, visar hans fanatism och oförmåga att förstå andra människor. Texterna fanns redan att beskåda under 1980-talet, i Center of Chinese Research Materials, (CCRM) – i USA. En del av texterna hade översatts till engelska och blivit publicerade i Mao’s Secret Speeches.
En av medförfattarna till detta alster, Timothy Cheek, skriver i en essä som behandlar riktigheten i dessa texter på följande sätt:
“The precise provenance of these volumes, which have arrived through various channels, cannot be documented...”
Cheek menar att texterna ändå skall ses som äkta beroende på två skäl. För det första därför att en del av dessa texter från CCRM var publicerade i Kina av andra redaktörer. För det andra därför att texterna bygger på andra texter från CCRM. Men skulle det vara skäl nog att anse att texterna är äkta? Här avkrävs man att tro på det som sägs – men fakta existerar inte!
Än mer viktigt är att Chang och Halliday citerar hejdlöst från dessa texter på ett sätt som är direkt missvisande i kapitlet som behandlar det stora språnget. Jung Chang påstår exempelvis att Mao år 1958 förhindrade att folk strövade omkring helt okontrollerat på landsbygden, för att i nästa textstycke påstå att det var omöjligt att på traditionellt sätt fly från svälten eftersom rörligheten var helt blockerad i Kina. Men texten i de s.k. ”hemliga” talen av Mao belyser inte alls folk som strövar omkring helt okontrollerat på landsbygden, för detta handlade inte om att förhindra folk att fly från svält. Man ser att författarna inte riktigt förstått vad de läst. Det som Mao menade i sina ”hemliga” tal var att stålproduktionen ute på landsbygden måste öka. Och att allt skulle rapporteras uppåt i hierarkin, från det lokala till det centrala. En slags socialistisk procedur och utspelad i provinsen Anshan. Men det är definitivt inte frågan om att Mao skulle ha förbjudit folk att resa omkring ute på landsbygden.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi traskar på mot sanningens höjder...
Ett annat fatalt misstag gör Chang och Halliday (Mao, den sanna historien) i slutet av kapitlet om det stora språnget när de påstår att de har belägg för hur många människor Mao ansåg sig kunna offra för att driva genom industrialiseringen av Kina – halva befolkningen. Men de manipulerar här olika texter och blandar in tal från olika tidpunkter och sammanbakar dem till en enhetlig text som skall ha uttalats av Mao. Vad Mao egentligen talar om är att han faktiskt varnar för en allt för snabb industrialisering, som kan innebära att halva befolkningen kan gå åt om det görs för hastat. Och det ville Mao inte alls, om man läser hans text här nedan. Och inte minst ser man att författarna har skarvat ihop två olika citeringar från Mao:
“…In this kind of situation, I think if we do [all these things simultaneously] half of China’s population unquestionably will die; and if it’s not a half, it’ll be a third or ten percent, a death toll of 50 million. When people died in Guangxi [in 1955-Joseph Ball], wasn’t Chen Manyuan dismissed? If with a death toll of 50 million, you didn’t lose your jobs, I at least should lose mine; [whether I would lose my] head would be open to question. Anhui wants to do so many things, it’s quite all right to do a lot, but make it a principle to have no deaths.”
Then in a few sentences later Mao says:
“As to 30 million tons of steel, do we really need that much? Are we able to produce [that much]? How many people do we mobilize? Could it lead to deaths?...”
(Källa: Chang J & Halliday J, Mao – den sanna historien, kapitel 40, 2006)
Texten antyder knappast att Mao ville offra miljoner kineser, han menade tvärtom att man skulle låta bli att offra människor för industrialiseringen. Det torde vara av ganska stor betydelse om man mer synar Chang och Hallidays bok och hur de egentligen använder sig av sina ”källor”. Nicholas D. Kristof skrev i en recension i New York Times (23/10, 2005) om boken Mao, den sanna historien, och här kom intressanta saker fram. Han skrev om Maos gamle engelsklärare Zhang Hanzhi (Mao försökte lära sig engelska vid hög ålder) som Chang och Halliday citerar i boken och som de faktiskt själva påstått sig ha intervjuat. Zhang berättade för Kristof, de var vänner, att hon vägrade låta sig intervjuas av dem och inte alls gav dem någon väsentlig information. Kristof har uppmanat de båda författarna att återge sin intervju med Zhang för att utröna huruvida den överensstämmer med sanningen eller inte. Något svar har ännu inte kommit från författarna. Vilket knappast leder till tanken att de söker utgår från sanningen, däremot att de för en linje som mer liknar propaganda och nedsvärtning av Mao…
MVH
bigj
Vi traskar på mot sanningens höjder...
Ett annat fatalt misstag gör Chang och Halliday (Mao, den sanna historien) i slutet av kapitlet om det stora språnget när de påstår att de har belägg för hur många människor Mao ansåg sig kunna offra för att driva genom industrialiseringen av Kina – halva befolkningen. Men de manipulerar här olika texter och blandar in tal från olika tidpunkter och sammanbakar dem till en enhetlig text som skall ha uttalats av Mao. Vad Mao egentligen talar om är att han faktiskt varnar för en allt för snabb industrialisering, som kan innebära att halva befolkningen kan gå åt om det görs för hastat. Och det ville Mao inte alls, om man läser hans text här nedan. Och inte minst ser man att författarna har skarvat ihop två olika citeringar från Mao:
“…In this kind of situation, I think if we do [all these things simultaneously] half of China’s population unquestionably will die; and if it’s not a half, it’ll be a third or ten percent, a death toll of 50 million. When people died in Guangxi [in 1955-Joseph Ball], wasn’t Chen Manyuan dismissed? If with a death toll of 50 million, you didn’t lose your jobs, I at least should lose mine; [whether I would lose my] head would be open to question. Anhui wants to do so many things, it’s quite all right to do a lot, but make it a principle to have no deaths.”
Then in a few sentences later Mao says:
“As to 30 million tons of steel, do we really need that much? Are we able to produce [that much]? How many people do we mobilize? Could it lead to deaths?...”
(Källa: Chang J & Halliday J, Mao – den sanna historien, kapitel 40, 2006)
Texten antyder knappast att Mao ville offra miljoner kineser, han menade tvärtom att man skulle låta bli att offra människor för industrialiseringen. Det torde vara av ganska stor betydelse om man mer synar Chang och Hallidays bok och hur de egentligen använder sig av sina ”källor”. Nicholas D. Kristof skrev i en recension i New York Times (23/10, 2005) om boken Mao, den sanna historien, och här kom intressanta saker fram. Han skrev om Maos gamle engelsklärare Zhang Hanzhi (Mao försökte lära sig engelska vid hög ålder) som Chang och Halliday citerar i boken och som de faktiskt själva påstått sig ha intervjuat. Zhang berättade för Kristof, de var vänner, att hon vägrade låta sig intervjuas av dem och inte alls gav dem någon väsentlig information. Kristof har uppmanat de båda författarna att återge sin intervju med Zhang för att utröna huruvida den överensstämmer med sanningen eller inte. Något svar har ännu inte kommit från författarna. Vilket knappast leder till tanken att de söker utgår från sanningen, däremot att de för en linje som mer liknar propaganda och nedsvärtning av Mao…
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Jag fick den boken i julklapp eller födelsedagspresent för några år sedan och bläddrade lite i den innan jag avfärdade den som alltför tendentiös. Och då är jag ändå inte någon större Mao-vurmare! Boken bortskänkes till den som har lust att ta sig till Bagarmossen (Stockholm) för att plocka upp den.
What's the ugliest
Part of your body?
Some say your nose
Some say your toes
But I think it's YOUR MIND
Part of your body?
Some say your nose
Some say your toes
But I think it's YOUR MIND
Logos skrev:Jag fick den boken i julklapp eller födelsedagspresent för några år sedan och bläddrade lite i den innan jag avfärdade den som alltför tendentiös. Och då är jag ändå inte någon större Mao-vurmare! Boken bortskänkes till den som har lust att ta sig till Bagarmossen (Stockholm) för att plocka upp den.
Nej Tack, inte efter Bigj recension :wink: I Jul ska jag läsa La CIA Una historia oscura.
http://www.bokus.com/b/9781921235122.ht ... iam%20blum
Påtal om CIA kommer Bigj att redovisa organisationens historia i KINA?
When you play the fiddle at the top of the state, what else is to be expected but that those down below dance?
Karl Marx
Karl Marx
Hejsan!
Intressant att några har läst "Mao, den sanna historien". Jag har den hemma, och fick den också för några år sedan nu. Den slogs upp våldsamt då, men sedan verkar den ha blivit bortglömd. Det fanns i och för sig en del intressant i den, men även jag tyckte den var väl tendensiös. Då var "Vilda Svanar, tre döttrar av Kina", också av Jung Chang, bra mycket bätttre. Den rekommendrar jag, för den var väldigt intressant!
Då kör vi vidare i vårt sökande efter källorna till det stora folkmordet, än har vi alltså inte hittat något som stödjer påståendena dessa tiotals miljoner dödsoffer som det påstås! Nått lurt verkar det vara!?
Deng Xiaopings kampanj mot Maos politiska arv
Det florerade en del historier om en massiv kinesisk svält redan under 1960-talet. Men de var, som Felix Greene noterade i sin bok A Curtain of Ignorance, vanligt att anti-kommunister under 1950-1960-talen påstod att det förekom svält i Kina varje år sedan 1949. Historien om den stora svälten under det stora språngets tid togs inte på allvar förrän under 1980-talet när det kinesiska ledarskapet började byta fot och politik, och det var från dessa nya ledare som det plötsligt sipprade ut en massa historier som passade västvärldens nyliberala elit ypperligt – och som gav figurer som Jung Chang och Jasper Becker möjligheter, och material, att författa sina alster. Det nya kinesiska ledarskapet med Deng i spetsen påbörjade sina angrepp mot Maos politik under det stora språnget redan år 1979. Deng såg till att den kinesiska pressen först började angripa Maos närmaste efterföljare.
Denna maktkamp beskrevs av dem som snart fick övertaget, alltså Dengs falang, som en kampanj mot “extremvänstern”. Precis som Meissner påstår i sin studie av Dengs era, tvingades historiker och intellektuella förklara att det stora språnget liksom kulturrevolutionen egentligen hade ”småborgerliga” rötter.
Denna kamp innebar ytterst att många inom eliten efter Maos död, särskilt de som varit med några decennier, ville rulla upp den socialistiska politik som bedrivits åren 1949-1976. Efter Maos bortgång år 1976 kom Hua Guofeng till makten stödd på en politisk plattform där arvet från Mao skulle upprätthållas. Deng Xiaoping var i desperat behov av att politiskt försvara sin nya linje, som förde bort från socialismen och gynnade byggandet av hans egen maktapparat på bekostnad av Hua Guofeng som trängdes undan redan 1978. Därefter fortsatte Deng att förklara att Mao hade haft 70% rätt och 30% fel. Hans egen marknadsvänliga och pragmatiska väg var den rätta, var det nya budskapet till kineserna. Deng ansåg egentligen att Mao hade haft 80% fel och bara 20% rätt, men det höll han tyst om för att inte reta upp befolkningen och skapa reaktioner som kunde bli farliga för hans maktposition. Kommunistpartiet i Kina tvingades lägga om kursen och anklaga det stora språngets politik såsom varandes styrt av ”extremvänstern”. Minister Ye Jian Ying talade redan år 1979 om alla de fel som begåtts under det stora språnget.
År 1981 framförde det kinesiska kommunistpartiet i sin partihistorik de stora förlusterna landet och folket hade åsamkats åren 1959-1961. Nu deltog även de akademiska kretsarna i attackerna mot den tidigare politiken. År 1981 gav professor Liu Zeng, chef för ”Institute of Population Research” vid Folkets Universitet i Beijing ut en redogörelse för mortaliteten under åren 1954-1978. Hans siffror för åren 1958-1961 indikerade att 16,5 miljoner fler människor än i normalfallet hade dött under perioden. Samtidigt påpekade en kinesisk till de nya makthavarna lojal ekonom, Sun Yefang, att ett högt pris i blod hade betalats av det kinesiska folket under det stora språnget och de misstag som då begicks.
Deng Xiaoping sökte på olika sätt att misskreditera Mao, när det inte gick påstod han att det goda under Mao egentligen var en slags ”kinesisk variant av socialismen” – och som också innebar en slags marknadsorientering. Men det stora språnget var alltigenom en politik som var resultatet av Maos ”vänsterpolitik”. Deng gick sedan vidare och började angripa folkkommunerna på landsbygden. Dessa var en nagel i ögat på Dengs nya linje eftersom de tillhandahöll sådant som fri läkarvård och fri utbildning. Ofta drev de nya ledarna med denna fria sjukvård, och misskrediterade den. Också det ett led i den nya politiska given med mer av marknad och mindre av välfärd/socialism. Dessa ”nyheter” sipprade även ut till väst, inte minst till det New York-baserade nyhetsbladet The World Journal.
Det har påståtts både i Kina och i väst att Dengs jordbruksreformer ökade levnadsstandarden på Kinas landsbygd. Och det är sant att nedmonteringen av folkkommunerna innebar en femårig period av ökad produktion på landsbygden. Men det som inte är lika känt är att dessa fem år följdes av flera år av nedgång av per capitaproduktionen av livsmedel.
Trots detta framför västliga medier att uppbrytningen av folkkommunerna var en ekonomisk succé. Faktum är att folkkommunernas försvinnande innebar en klar försämring för flertalet bönder. Genom att de styrande i Dengs Kina beskrev det stora språngets politik som en stor katastrof som dödade miljoner människor, kunde Deng utveckla en landsbygdspolitik som därmed accepterades och också blev legitimerad. Hans ”enbarnspolitik” från 1979 kan om något faktiskt beskrivas såsom en massmordslinje – men de flesta i väst tror att det var Maos idé, det också…!
När man beskådar den utveckling som Deng stod för, förstår man att det fanns en vilja hos honom att sprida sin syn på Mao ute i världen, och att beskylla den forna politiken för att ha orsakat alla möjliga felsteg. Kanske inte så konstigt att så många nya, tidigare okända, ”källor” dök upp under 1980-talets första halva! En massa ”läckor” hamnade under 1980-talets början plötsligt i väst, och de tenderade alltid att misskreditera Mao och den forna socialistiska politiken. Inte nog med det, de tycktes också stödja Deng Xiaopings nya politiska linje med mer av marknad och mindre av Socialism. ”Källor” som samtidigt gav ny näring till alla de anti-kommunistiska fanatiker och konspirationsteoretiker vilka nu plötsligt fick förnyad kraft…
(Källor:
M. Meissner, The Deng Xiaoping Era. An Enquiry into the Fate of Chinese Socialism, 1978-1994, 1996 +
J. Aird, Population Studies and Population Policies in China. Ur Population and Development Review, Volym 8, Nr.2, 1982 +
H. Dongping, The Great Leap Famine, the Cultural Revolution and Post- Mao Rural Reform: the Lessons of Rural Development in Contemporary China. 2003.
http://www.chinastudygroup.org/article/26. +
A. Coale, Population Trends, Population Policy and Population Studies in China i Population and Development Review, Volume 7, Nr. 1, 1981)
MVH
bigj
Intressant att några har läst "Mao, den sanna historien". Jag har den hemma, och fick den också för några år sedan nu. Den slogs upp våldsamt då, men sedan verkar den ha blivit bortglömd. Det fanns i och för sig en del intressant i den, men även jag tyckte den var väl tendensiös. Då var "Vilda Svanar, tre döttrar av Kina", också av Jung Chang, bra mycket bätttre. Den rekommendrar jag, för den var väldigt intressant!
Då kör vi vidare i vårt sökande efter källorna till det stora folkmordet, än har vi alltså inte hittat något som stödjer påståendena dessa tiotals miljoner dödsoffer som det påstås! Nått lurt verkar det vara!?
Deng Xiaopings kampanj mot Maos politiska arv
Det florerade en del historier om en massiv kinesisk svält redan under 1960-talet. Men de var, som Felix Greene noterade i sin bok A Curtain of Ignorance, vanligt att anti-kommunister under 1950-1960-talen påstod att det förekom svält i Kina varje år sedan 1949. Historien om den stora svälten under det stora språngets tid togs inte på allvar förrän under 1980-talet när det kinesiska ledarskapet började byta fot och politik, och det var från dessa nya ledare som det plötsligt sipprade ut en massa historier som passade västvärldens nyliberala elit ypperligt – och som gav figurer som Jung Chang och Jasper Becker möjligheter, och material, att författa sina alster. Det nya kinesiska ledarskapet med Deng i spetsen påbörjade sina angrepp mot Maos politik under det stora språnget redan år 1979. Deng såg till att den kinesiska pressen först började angripa Maos närmaste efterföljare.
Denna maktkamp beskrevs av dem som snart fick övertaget, alltså Dengs falang, som en kampanj mot “extremvänstern”. Precis som Meissner påstår i sin studie av Dengs era, tvingades historiker och intellektuella förklara att det stora språnget liksom kulturrevolutionen egentligen hade ”småborgerliga” rötter.
Denna kamp innebar ytterst att många inom eliten efter Maos död, särskilt de som varit med några decennier, ville rulla upp den socialistiska politik som bedrivits åren 1949-1976. Efter Maos bortgång år 1976 kom Hua Guofeng till makten stödd på en politisk plattform där arvet från Mao skulle upprätthållas. Deng Xiaoping var i desperat behov av att politiskt försvara sin nya linje, som förde bort från socialismen och gynnade byggandet av hans egen maktapparat på bekostnad av Hua Guofeng som trängdes undan redan 1978. Därefter fortsatte Deng att förklara att Mao hade haft 70% rätt och 30% fel. Hans egen marknadsvänliga och pragmatiska väg var den rätta, var det nya budskapet till kineserna. Deng ansåg egentligen att Mao hade haft 80% fel och bara 20% rätt, men det höll han tyst om för att inte reta upp befolkningen och skapa reaktioner som kunde bli farliga för hans maktposition. Kommunistpartiet i Kina tvingades lägga om kursen och anklaga det stora språngets politik såsom varandes styrt av ”extremvänstern”. Minister Ye Jian Ying talade redan år 1979 om alla de fel som begåtts under det stora språnget.
År 1981 framförde det kinesiska kommunistpartiet i sin partihistorik de stora förlusterna landet och folket hade åsamkats åren 1959-1961. Nu deltog även de akademiska kretsarna i attackerna mot den tidigare politiken. År 1981 gav professor Liu Zeng, chef för ”Institute of Population Research” vid Folkets Universitet i Beijing ut en redogörelse för mortaliteten under åren 1954-1978. Hans siffror för åren 1958-1961 indikerade att 16,5 miljoner fler människor än i normalfallet hade dött under perioden. Samtidigt påpekade en kinesisk till de nya makthavarna lojal ekonom, Sun Yefang, att ett högt pris i blod hade betalats av det kinesiska folket under det stora språnget och de misstag som då begicks.
Deng Xiaoping sökte på olika sätt att misskreditera Mao, när det inte gick påstod han att det goda under Mao egentligen var en slags ”kinesisk variant av socialismen” – och som också innebar en slags marknadsorientering. Men det stora språnget var alltigenom en politik som var resultatet av Maos ”vänsterpolitik”. Deng gick sedan vidare och började angripa folkkommunerna på landsbygden. Dessa var en nagel i ögat på Dengs nya linje eftersom de tillhandahöll sådant som fri läkarvård och fri utbildning. Ofta drev de nya ledarna med denna fria sjukvård, och misskrediterade den. Också det ett led i den nya politiska given med mer av marknad och mindre av välfärd/socialism. Dessa ”nyheter” sipprade även ut till väst, inte minst till det New York-baserade nyhetsbladet The World Journal.
Det har påståtts både i Kina och i väst att Dengs jordbruksreformer ökade levnadsstandarden på Kinas landsbygd. Och det är sant att nedmonteringen av folkkommunerna innebar en femårig period av ökad produktion på landsbygden. Men det som inte är lika känt är att dessa fem år följdes av flera år av nedgång av per capitaproduktionen av livsmedel.
Trots detta framför västliga medier att uppbrytningen av folkkommunerna var en ekonomisk succé. Faktum är att folkkommunernas försvinnande innebar en klar försämring för flertalet bönder. Genom att de styrande i Dengs Kina beskrev det stora språngets politik som en stor katastrof som dödade miljoner människor, kunde Deng utveckla en landsbygdspolitik som därmed accepterades och också blev legitimerad. Hans ”enbarnspolitik” från 1979 kan om något faktiskt beskrivas såsom en massmordslinje – men de flesta i väst tror att det var Maos idé, det också…!
När man beskådar den utveckling som Deng stod för, förstår man att det fanns en vilja hos honom att sprida sin syn på Mao ute i världen, och att beskylla den forna politiken för att ha orsakat alla möjliga felsteg. Kanske inte så konstigt att så många nya, tidigare okända, ”källor” dök upp under 1980-talets första halva! En massa ”läckor” hamnade under 1980-talets början plötsligt i väst, och de tenderade alltid att misskreditera Mao och den forna socialistiska politiken. Inte nog med det, de tycktes också stödja Deng Xiaopings nya politiska linje med mer av marknad och mindre av Socialism. ”Källor” som samtidigt gav ny näring till alla de anti-kommunistiska fanatiker och konspirationsteoretiker vilka nu plötsligt fick förnyad kraft…
(Källor:
M. Meissner, The Deng Xiaoping Era. An Enquiry into the Fate of Chinese Socialism, 1978-1994, 1996 +
J. Aird, Population Studies and Population Policies in China. Ur Population and Development Review, Volym 8, Nr.2, 1982 +
H. Dongping, The Great Leap Famine, the Cultural Revolution and Post- Mao Rural Reform: the Lessons of Rural Development in Contemporary China. 2003.
http://www.chinastudygroup.org/article/26. +
A. Coale, Population Trends, Population Policy and Population Studies in China i Population and Development Review, Volume 7, Nr. 1, 1981)
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Källornas gäckande driver oss vidare, var finns de graverande bevisen för att 70 miljoner mördades av Mao? :)
Jung Chang och Jon Halliday och den stora svälten i Kina
Jung Chang och Jon Halliday har skrivit om både Mao och Kina, udden har varit riktad mot Mao som sågs som en massmördare. Problemet är dock att författarna, Jung Chang och Jon Halliday, just vad gäller deras antaganden om antalet offer, inte minst dödsoffren, för Mao´s styre har så väldigt dåligt på fötterna. Sina siffror har de delvis byggt på den ökände propagandisten R. J. Rummel i USA. Rummels siffror är allt annat än underbyggda, och hans syfte är inte att sprida vetenskap eller forskning, syftet är att enbart sprida propaganda, och förtal av vänstern i allmänhet, och kommunism och socialism i synnerhet. Intressant är att Rummel pekar på just Jung Changs siffror i sina egna ”undersökningar” av ”Kinas blodiga historias under kommunismen”. Han hänvisar till Jung Changs siffror, medan Jung Chang alltså gör det samma i Mao-redogörelse. Hon bygger alltså på samma siffror som Rummel hänvisar till! Vilket innebär att båda bygger på varandras självkonstruerade fantasier – och utger dem sedan för att vara delar av en sanning. Bägge hänvisar således till varandra, som om det var den andra som stod för källorna – det blir ett cirkelresonemang! Då blir det inte trovärdigt.
Rummel har sina poänger som demografisk historiker, men då handlar det mer om att han bygger sina uppskattningar på andra författare/demografer. Samt att de då handlar om tiden före år 1900. Efter år 1900, blir han allt annat än trovärdig. Det samma kan sägas om Jung Chang, hon har utfört ett gott arbete i sin sammanställning om Mao. Men att skylla allt på Mao blir till sist bara ett slags omänskliggörande av en person som blir ohistoriskt. När hennes siffror gällande dödsoffer delvis bygger på sådana figurer som Rummel, då drar det ner hennes källstatus, och slutsatser, ganska väsentligt. Vilket är synd, för med lite mer balans och vetenskapligt vilande källmateriel, hade hon kunnat nå mycket längre.
”Det stora språnget” var enligt författarna en benämning på Mao´s extrema jakt på att industrialisera landet och uppnå ”stormaktsstatus”. Detta orsakade delvis en svår bristsituation som här tar för stort utrymme att utförligt beskriva, de flesta ingredienserna är välkända – även om slutsatserna är olika bland historiker världen över. Att skapandet av folkkommunerna och jakten på ökad produktion inom jordbruket ledde till alvarliga konsekvenser, är dock ganska klarlagt! Det är mest omfattningen, orsakerna och antalet drabbade som det råder delade meningar om inom historikerkåren!
Folkkommunerna anses av författarna Chang och Halliday tillsammans med kravet på industrialiseringen vara orsakerna till att miljoner kineser dog av bristsjukdomar och undernäring dessa år. De menar att folk drogs till kantinerna som försåg dem med mat, samtidigt som de menar att just kantinerna utgjorde det yttersta maktstyret över individerna – regimen höll i, och styrde, folks möjligheter att kunna äta! Kantinerna kan ju ha dragit till sig folk, vilka då till viss del försummade sina sysslor – något som författarna själva beskriver på följande sätt:
”När kantinerna först byggdes, tillät många kadrer de hungriga bönderna att äta av hjärtans lust.”(Mao, den sanna historien, 2006. Sid 495)
Man kan ju nästan ställa sig frågan – åt de ihjäl sig eller? Man får åtminstone det intrycket när man läser Chang & Hallidays redogörelser…
Dessa goda tider skall dock inte ha varat så länge, bara några månader, därefter påskyndades svälten och dödligheten, enligt författarna. Mao lät stänga dessa kantiner redan 1961, vilket också orsakade problem, eftersom många hade låtit sina lerhus förfalla och än fler saknade sina wokar och spisar – som de tvingats lämna ifrån sig då man skulle framställa stål i byarna.
Eller så var just kantinerna samlingspunkter dit bönderna drogs för att äta, och därefter vilade de sig på fälten där de skulle arbeta? Den möjligheten är faktiskt lika möjlig, och leder till samma resultat – svält och för lite produktion!
(Källor: Mao, den sanna historien, av Jung Chang och Jon Halliday, 2006. Se exempelvis noter till sidorna 373-374, + sid 494f)
MVH
bigj
Källornas gäckande driver oss vidare, var finns de graverande bevisen för att 70 miljoner mördades av Mao? :)
Jung Chang och Jon Halliday och den stora svälten i Kina
Jung Chang och Jon Halliday har skrivit om både Mao och Kina, udden har varit riktad mot Mao som sågs som en massmördare. Problemet är dock att författarna, Jung Chang och Jon Halliday, just vad gäller deras antaganden om antalet offer, inte minst dödsoffren, för Mao´s styre har så väldigt dåligt på fötterna. Sina siffror har de delvis byggt på den ökände propagandisten R. J. Rummel i USA. Rummels siffror är allt annat än underbyggda, och hans syfte är inte att sprida vetenskap eller forskning, syftet är att enbart sprida propaganda, och förtal av vänstern i allmänhet, och kommunism och socialism i synnerhet. Intressant är att Rummel pekar på just Jung Changs siffror i sina egna ”undersökningar” av ”Kinas blodiga historias under kommunismen”. Han hänvisar till Jung Changs siffror, medan Jung Chang alltså gör det samma i Mao-redogörelse. Hon bygger alltså på samma siffror som Rummel hänvisar till! Vilket innebär att båda bygger på varandras självkonstruerade fantasier – och utger dem sedan för att vara delar av en sanning. Bägge hänvisar således till varandra, som om det var den andra som stod för källorna – det blir ett cirkelresonemang! Då blir det inte trovärdigt.
Rummel har sina poänger som demografisk historiker, men då handlar det mer om att han bygger sina uppskattningar på andra författare/demografer. Samt att de då handlar om tiden före år 1900. Efter år 1900, blir han allt annat än trovärdig. Det samma kan sägas om Jung Chang, hon har utfört ett gott arbete i sin sammanställning om Mao. Men att skylla allt på Mao blir till sist bara ett slags omänskliggörande av en person som blir ohistoriskt. När hennes siffror gällande dödsoffer delvis bygger på sådana figurer som Rummel, då drar det ner hennes källstatus, och slutsatser, ganska väsentligt. Vilket är synd, för med lite mer balans och vetenskapligt vilande källmateriel, hade hon kunnat nå mycket längre.
”Det stora språnget” var enligt författarna en benämning på Mao´s extrema jakt på att industrialisera landet och uppnå ”stormaktsstatus”. Detta orsakade delvis en svår bristsituation som här tar för stort utrymme att utförligt beskriva, de flesta ingredienserna är välkända – även om slutsatserna är olika bland historiker världen över. Att skapandet av folkkommunerna och jakten på ökad produktion inom jordbruket ledde till alvarliga konsekvenser, är dock ganska klarlagt! Det är mest omfattningen, orsakerna och antalet drabbade som det råder delade meningar om inom historikerkåren!
Folkkommunerna anses av författarna Chang och Halliday tillsammans med kravet på industrialiseringen vara orsakerna till att miljoner kineser dog av bristsjukdomar och undernäring dessa år. De menar att folk drogs till kantinerna som försåg dem med mat, samtidigt som de menar att just kantinerna utgjorde det yttersta maktstyret över individerna – regimen höll i, och styrde, folks möjligheter att kunna äta! Kantinerna kan ju ha dragit till sig folk, vilka då till viss del försummade sina sysslor – något som författarna själva beskriver på följande sätt:
”När kantinerna först byggdes, tillät många kadrer de hungriga bönderna att äta av hjärtans lust.”(Mao, den sanna historien, 2006. Sid 495)
Man kan ju nästan ställa sig frågan – åt de ihjäl sig eller? Man får åtminstone det intrycket när man läser Chang & Hallidays redogörelser…
Dessa goda tider skall dock inte ha varat så länge, bara några månader, därefter påskyndades svälten och dödligheten, enligt författarna. Mao lät stänga dessa kantiner redan 1961, vilket också orsakade problem, eftersom många hade låtit sina lerhus förfalla och än fler saknade sina wokar och spisar – som de tvingats lämna ifrån sig då man skulle framställa stål i byarna.
Eller så var just kantinerna samlingspunkter dit bönderna drogs för att äta, och därefter vilade de sig på fälten där de skulle arbeta? Den möjligheten är faktiskt lika möjlig, och leder till samma resultat – svält och för lite produktion!
(Källor: Mao, den sanna historien, av Jung Chang och Jon Halliday, 2006. Se exempelvis noter till sidorna 373-374, + sid 494f)
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Intressant att några har läst "Mao, den sanna historien". Jag har den hemma, och fick den också för några år sedan nu. Den slogs upp våldsamt då, men sedan verkar den ha blivit bortglömd. Det fanns i och för sig en del intressant i den, men även jag tyckte den var väl tendensiös. Då var "Vilda Svanar, tre döttrar av Kina", också av Jung Chang, bra mycket bätttre. Den rekommendrar jag, för den var väldigt intressant!
Ja det är en fantastisk bok. Mycket mer nyanserad. Ett måste för den historieintresserade!
What's the ugliest
Part of your body?
Some say your nose
Some say your toes
But I think it's YOUR MIND
Part of your body?
Some say your nose
Some say your toes
But I think it's YOUR MIND
Hejsan!
Vi går vidare i vårt sökande, först avslutar vi Jung Chang och Jon Hallidays skrivningar....
Författarna menar att man med hjälp av dessa historiker kan få fram siffror som är så exakta att det går att dra säkra slutsatser ur dem. Under de fyra åren 1958-1961 anser författarna ha stöd för att Kinas årliga dödstal var pendlande mellan 14,5 och 28,3 promille. Jämfört med 10,3 promille år 1957, samt 10,8 promille år 1962 och 10 promille år 1963. Dödstalen som överskred 10,8 promille anser författarna kunde bara ha ”förorsakats av undernäring och överansträngning av svälten”, som författarna skriver i sin fotnot på sidan 498 i sin bok om Mao. Siffrorna bygger på en befolkningsmängd år 1957 kring 646 miljoner, år 1958 cirka 659 miljoner, 666 miljoner år 1960 och slutligen drygt 651 miljoner år 1961.
Inom parentes kan sägas att Sverige under 1980-talet hade en dödlighet per år kring 10-11 promille, ett vanligt dödstal i de flesta västeuropeiska länder, och hade Kina det redan under 1950-talet, ja då var dess dödlighet lägre än den samtida i Västeuropa och USA. Frågan är bara om det stämmer? Gör det så, ja då har författarna problem här, för då talar detta helt emot deras sak! För då var ju livsbetingelserna i den tidens Kina extremt godartade och förmodligen bättre än dem i USA!
Dock ställer man sig lite undrande, hade verkligen Kina ett så lågt döstal som närmare 10 promille redan år 1957? Så låga promilletal erhöll staterna i Västeuropa och Australien, Nya Zeeland och Kanada först under 1980-talet! Inte ens dessa stater hade så låga dödstal mot slutet av 1950-talet! Var Kina redan förbi dem när det gällde låga dödstal redan då? Låter det trovärdigt – särskilt med tanke på hur ineffektiv den kommunistiska regimen var i allt annat, enligt författarna?
Enligt författarna var det alltså som så att det fanns mat i Kina åren 1958-1959, men den fanns i välbevakade spannmålsmagasin. Denna mat hade räckt för 38 miljoner människor, enligt författarna. Maten gick dem förbi såsom till export för att betala uppbyggandet av Kinas krigsindustri, enligt samma författare. De förklarar dock inte vart man exporterade all denna spannmål. Några noter om detta finns ej angivna, mer än att man underförstått skall förstå att det gick till Östeuropa och Sovjet – men källor som styrker denna stora export anges som sagt inte! Offren för denna gigantiska massmordspolitik, menar författarna, var inte heller färre året därefter, 1960. Så här skriver de:
”Under det därpå följande året, 1960, dog minst 22 miljoner människor av svält. Det var det högsta antalet döda under loppet av et år i något enskilt land i världshistorien.”
Några som helst angivna källor som underbygger detta påstående har de dock inte lyckats frambringa!
(Källa: Mao, den sanna historien, Chang&Halliday, 2005. Sid 499 och 514)
MVH
bigj
Vi går vidare i vårt sökande, först avslutar vi Jung Chang och Jon Hallidays skrivningar....
Författarna menar att man med hjälp av dessa historiker kan få fram siffror som är så exakta att det går att dra säkra slutsatser ur dem. Under de fyra åren 1958-1961 anser författarna ha stöd för att Kinas årliga dödstal var pendlande mellan 14,5 och 28,3 promille. Jämfört med 10,3 promille år 1957, samt 10,8 promille år 1962 och 10 promille år 1963. Dödstalen som överskred 10,8 promille anser författarna kunde bara ha ”förorsakats av undernäring och överansträngning av svälten”, som författarna skriver i sin fotnot på sidan 498 i sin bok om Mao. Siffrorna bygger på en befolkningsmängd år 1957 kring 646 miljoner, år 1958 cirka 659 miljoner, 666 miljoner år 1960 och slutligen drygt 651 miljoner år 1961.
Inom parentes kan sägas att Sverige under 1980-talet hade en dödlighet per år kring 10-11 promille, ett vanligt dödstal i de flesta västeuropeiska länder, och hade Kina det redan under 1950-talet, ja då var dess dödlighet lägre än den samtida i Västeuropa och USA. Frågan är bara om det stämmer? Gör det så, ja då har författarna problem här, för då talar detta helt emot deras sak! För då var ju livsbetingelserna i den tidens Kina extremt godartade och förmodligen bättre än dem i USA!
Dock ställer man sig lite undrande, hade verkligen Kina ett så lågt döstal som närmare 10 promille redan år 1957? Så låga promilletal erhöll staterna i Västeuropa och Australien, Nya Zeeland och Kanada först under 1980-talet! Inte ens dessa stater hade så låga dödstal mot slutet av 1950-talet! Var Kina redan förbi dem när det gällde låga dödstal redan då? Låter det trovärdigt – särskilt med tanke på hur ineffektiv den kommunistiska regimen var i allt annat, enligt författarna?
Enligt författarna var det alltså som så att det fanns mat i Kina åren 1958-1959, men den fanns i välbevakade spannmålsmagasin. Denna mat hade räckt för 38 miljoner människor, enligt författarna. Maten gick dem förbi såsom till export för att betala uppbyggandet av Kinas krigsindustri, enligt samma författare. De förklarar dock inte vart man exporterade all denna spannmål. Några noter om detta finns ej angivna, mer än att man underförstått skall förstå att det gick till Östeuropa och Sovjet – men källor som styrker denna stora export anges som sagt inte! Offren för denna gigantiska massmordspolitik, menar författarna, var inte heller färre året därefter, 1960. Så här skriver de:
”Under det därpå följande året, 1960, dog minst 22 miljoner människor av svält. Det var det högsta antalet döda under loppet av et år i något enskilt land i världshistorien.”
Några som helst angivna källor som underbygger detta påstående har de dock inte lyckats frambringa!
(Källa: Mao, den sanna historien, Chang&Halliday, 2005. Sid 499 och 514)
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi forskar vidare i vår jakt på de gäckande 90 miljonerna....
Deng Xiaoping beskyller Mao för att ha orsakat svälten
För att Dengs nya politiska linje skulle segra var han tvungen att inte bara tala om den stora svälten under perioden 1958-1961, utan även att brännmärka den politik som sades ha genomtvingat det hela. De officiella kinesiska källorna antyder att problematiken under dessa år kunde formuleras på följande sätt: 70% orsakades av naturens nycker och 30% av mänskliga misstag. Under Dengs styre förändrades detta till det omvända: 70% mänskliga misstag och 30% naturens nycker. Men om detta verkligen stämde, även huruvida svälten var omfattande, borde ju miljoner kinesiska bönder känna till denna tragiska period. Emellertid var det så att bönderna inte alls beskyllde Mao och hans politik för svårigheterna som otvetydigt existerade under dessa kritiska år. Många år efter Maos död reste professor Han Dongping runt i provinserna Shandong och Henan, de provinser som enligt massvältförespråkarna skulle ha varit värst utsatta för svälten åren 1959-1961. Han fick intrycket att bönderna inte i första hand anklagade Maos politik för de svåra villkoren, utan mer skyllde på naturens krafter med översvämningar och missväxter som ett resultat av dessa.
Detta är dock inte det samma som att påstå att det inte fanns några problem, enligt Dongping. Just den kommunala utspisningen i storköken var en verkligt populär politik enligt bönderna. Faktiskt rapporterade många bönder ännu 1958 att de aldrig ätit så gott och så mycket som i dessa gemensamma matsalar. Problemet var bara att det var för populärt, och det innebar att skörderesultaten minskade just därför att bönderna själva åt upp en större del av skördarna än det var tänkt från centralregeringens sida. Många på landsbygden började ta dessa matbespisningar för givna och därmed lade de en minskad energi på att jobba ute på fälten. Man började avsäga sig ansvar att fortsätta jobba, utan istället kräva mer än vad som i längden var bärkraftigt. Dessa avigsidor visade sig efter att folkkommunerna varit igång något eller några år. Detta problem blev närmast akut i de områden där folkkommunerna började fungera, och det kommunistiska ledarskapet i Kina fick snart rapporter om vad som orsakade nedgången i livsmedelsproduktionen. Man beslutade sig för att snabbt ta tag i det hela och försöka lösa det hela.
Oturligt nog drabbades Kinas östra delar av både omfattande översvämningar och torka samtidigt, idag vet vi att El Niño-fenomenet var verksamt åren 1957-1958, med åtföljande väderproblematik. Detta medförde att solidariteten mellan kommunmedlemmarna i de värst drabbade regionerna bröt samman när enskilda bönder försökte skörda grödorna före den gemensamma skörden år 1958 och även år 1959. Detta gjorde en redan problematisk situation än värre. Professor Han Dongping drog därmed en felaktig slutsats då bönderna själva inte erkände att man faktiskt var med och gjorde en svår problematik ännu värre. Istället trodde sig Dongping se att det brast hos den styrande eliten, och inte minst hos Mao. Han Dongping skrev även följande:
“I have interviewed numerous workers and farmers in Shandong, Henan, and I never met one farmer or worker who said that Mao was bad. I also talked to one scholar in Anhui [where the famine is alleged to have been most serious-Joseph Ball] who happened to grow up in rural areas and had been doing research in the Anhui, he never met one farmer that said Mao was bad nor a farmer who said Deng [Xiaoping] was good.”
Man kan naturligtvis beskylla Han Dongping för att vara sympatiskt inställd till Mao, vilket naturligtvis påverkade hans skrivningar. Men då bör man hålla i minnet att två av hans mor/farföräldrar faktiskt dog av matbrist under det stora språngets tid. Dongping var ofta mer kritisk mot Maos politik under denna tid än vad de bönder han intervjuade gav uttryck för.
(Källa: M. Meissner, The Deng Xiaoping Era. An Enquiry into the Fate of Chinese Socialism, 1978-1994, Hill and Wray, 1996)
MVH
bigj
Vi forskar vidare i vår jakt på de gäckande 90 miljonerna....
Deng Xiaoping beskyller Mao för att ha orsakat svälten
För att Dengs nya politiska linje skulle segra var han tvungen att inte bara tala om den stora svälten under perioden 1958-1961, utan även att brännmärka den politik som sades ha genomtvingat det hela. De officiella kinesiska källorna antyder att problematiken under dessa år kunde formuleras på följande sätt: 70% orsakades av naturens nycker och 30% av mänskliga misstag. Under Dengs styre förändrades detta till det omvända: 70% mänskliga misstag och 30% naturens nycker. Men om detta verkligen stämde, även huruvida svälten var omfattande, borde ju miljoner kinesiska bönder känna till denna tragiska period. Emellertid var det så att bönderna inte alls beskyllde Mao och hans politik för svårigheterna som otvetydigt existerade under dessa kritiska år. Många år efter Maos död reste professor Han Dongping runt i provinserna Shandong och Henan, de provinser som enligt massvältförespråkarna skulle ha varit värst utsatta för svälten åren 1959-1961. Han fick intrycket att bönderna inte i första hand anklagade Maos politik för de svåra villkoren, utan mer skyllde på naturens krafter med översvämningar och missväxter som ett resultat av dessa.
Detta är dock inte det samma som att påstå att det inte fanns några problem, enligt Dongping. Just den kommunala utspisningen i storköken var en verkligt populär politik enligt bönderna. Faktiskt rapporterade många bönder ännu 1958 att de aldrig ätit så gott och så mycket som i dessa gemensamma matsalar. Problemet var bara att det var för populärt, och det innebar att skörderesultaten minskade just därför att bönderna själva åt upp en större del av skördarna än det var tänkt från centralregeringens sida. Många på landsbygden började ta dessa matbespisningar för givna och därmed lade de en minskad energi på att jobba ute på fälten. Man började avsäga sig ansvar att fortsätta jobba, utan istället kräva mer än vad som i längden var bärkraftigt. Dessa avigsidor visade sig efter att folkkommunerna varit igång något eller några år. Detta problem blev närmast akut i de områden där folkkommunerna började fungera, och det kommunistiska ledarskapet i Kina fick snart rapporter om vad som orsakade nedgången i livsmedelsproduktionen. Man beslutade sig för att snabbt ta tag i det hela och försöka lösa det hela.
Oturligt nog drabbades Kinas östra delar av både omfattande översvämningar och torka samtidigt, idag vet vi att El Niño-fenomenet var verksamt åren 1957-1958, med åtföljande väderproblematik. Detta medförde att solidariteten mellan kommunmedlemmarna i de värst drabbade regionerna bröt samman när enskilda bönder försökte skörda grödorna före den gemensamma skörden år 1958 och även år 1959. Detta gjorde en redan problematisk situation än värre. Professor Han Dongping drog därmed en felaktig slutsats då bönderna själva inte erkände att man faktiskt var med och gjorde en svår problematik ännu värre. Istället trodde sig Dongping se att det brast hos den styrande eliten, och inte minst hos Mao. Han Dongping skrev även följande:
“I have interviewed numerous workers and farmers in Shandong, Henan, and I never met one farmer or worker who said that Mao was bad. I also talked to one scholar in Anhui [where the famine is alleged to have been most serious-Joseph Ball] who happened to grow up in rural areas and had been doing research in the Anhui, he never met one farmer that said Mao was bad nor a farmer who said Deng [Xiaoping] was good.”
Man kan naturligtvis beskylla Han Dongping för att vara sympatiskt inställd till Mao, vilket naturligtvis påverkade hans skrivningar. Men då bör man hålla i minnet att två av hans mor/farföräldrar faktiskt dog av matbrist under det stora språngets tid. Dongping var ofta mer kritisk mot Maos politik under denna tid än vad de bönder han intervjuade gav uttryck för.
(Källa: M. Meissner, The Deng Xiaoping Era. An Enquiry into the Fate of Chinese Socialism, 1978-1994, Hill and Wray, 1996)
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi tragglar oss vidare i denna mödosamma väg mot det hägrande målet - källorna som påvisar den största svält genom tiderna - Kina åren 1958-1961...
De demografiska bevisen för en enorm massdöd – existerar de?
Sympatin för Mao hos de kinesiska böndernas flertal, har retat både västerländska anti-kommunister, likväl som den regim som installerades några år efter Maos död. Det innebar att man började försöka ta reda på huruvida de demografiska siffrorna faktiskt påvisar att tiotals miljoner människor svalt ihjäl under det stora språngets tidevarv. Flertalet västliga historiker och författare tycks vara eniga om att det verkligen finns bärande bevis för detta. Även de som ifrågasätter om det verkligen existerar källor för detta, exempelvis Carl Riskin, som anser att alla indikationer visar att det trots allt förelåg en enorm svältkatastrof i Kina under dessa år.
Och det råder nog inga meningsskiljaktigheter mellan några historiker om att det verkligen förekom svält i Kina under dessa år – men frågan är om denna svält tog livet av 30, 60 eller t.o.m. 90 miljoner människor? Ofta har medier rapporterat om stora svältkatastrofer i olika länder i tredje världen där tiotals miljoner afrikaner hotas av svält – men aldrig hör eller läser vi om att det faktiskt också dog tiotals miljoner i dessa svältperioder. Åren 1974-1975 var medierna fulla av rapporter om att folk i Bangla Desh drabbades av en stor svält, ja en av de största i landets historia. Senare visade den officiella rapporteringen att omkring 30 000 människor hade fått sätta livet till i svältdöden – av en befolkning på närmare 76 miljoner. Inofficiella källor rapporterade om ett något större dödstal, omkring 100 000.
Jämför nu detta med de påstådda 30 miljonerna svältoffren av en dåtida kinesisk befolkning kring 660-670 miljoner under det stora språngets tid. Jämfört med de högst beräknade dödstalen i Bangla Desh är dödstalen proportionellt sett 35 gånger högre i Kina. Hur kan det komma sig? Att då påstå att det finns ”tillgängliga bevis” för att det var så mycket värre i Kina är direkt missvisande. Ser man på de kinesiska dödstalen som existerade under 1950-1960-talen, finner man att tiden för det stora språnget, 1958-1962, inte nämnvärt skiljer sig från dessa siffror. Men man bör komma ihåg att siffrorna är osäkra och det är svårt att avgöra deras sanningshalt. Det beror delvis på att dödstal mellan åren 1940-1982 betraktades som statshemligheter, liksom annan demografisk information, av de kinesiska regeringarna.
(Källa: R. Sobhan, Politics of Food and Famine in Bangladesh, E. Ahmad (redaktör) i Bangladesh Politics, Centre of Social Studies, Dacca University, 1979)
Denna osäkerhet underminerar i praktiken allt tal om bärande bevis för Kinas dödstal under perioden. Först från och med år 1982 togs dödstalen från 1950-1960-talen med i den kinesiska statistiken. Se tabell 1 nedan:
Tabell 1.
Officiella dödstal i Kina åren 1955-1964
År Dödstal i promille
1955 12.3
1956 11.4
1957 10.8
1958 12.0
1959 14.6
1960 25.4
1961 14.2
1962 10.0
1963 10.0
1964 11.5
(Källa: Statistical Yearbook of China 1983)
Och håll nu i minnet att döstalen för Europa under denna tid låg pendlandes mellan 11-14 promille/år. Att de kinesiska skulle vara lägre är antingen ett konstanterande av att kommunismen är överlägsen kapitalismen i att få människor att leva längre, eller att siffrorna nog bör tagas med en nypa salt!
Den bild vi får av dödstalen är att de låg på en tämligen låg nivå under perioden, bortsett från år 1960, och i viss mån 1959 och 1961. Det ser onekligen ut som det skulle ha förekommit en ökad dödlighet under den omtalade perioden. Här finns ju fog för en ökad dödlighet som omvandlat till andel av befolkningen ligger på cirka 15 miljoner dödsoffer.
(Källa: J. Banister, China's Changing Population, Stanford University Press, 1987)
Men det är en efterhandskonstruktion, ingen utanför de styrandes krets i Kina vet på vad dessa siffror bygger? De verkar dessutom misstänkt väl spegla exakt det Deng Xiaoping ville ha förmedlat i början av 1980-talet. Hur de räknats fram vet man inte utanför den innersta kretsen hos de styrande i dagens Kina. De är knappast att betrakta som källor, möjligen kan man betrakta dem som efterhandskonstruktioner tills säkrare källor presenteras.
MVH
bigj
Vi tragglar oss vidare i denna mödosamma väg mot det hägrande målet - källorna som påvisar den största svält genom tiderna - Kina åren 1958-1961...
De demografiska bevisen för en enorm massdöd – existerar de?
Sympatin för Mao hos de kinesiska böndernas flertal, har retat både västerländska anti-kommunister, likväl som den regim som installerades några år efter Maos död. Det innebar att man började försöka ta reda på huruvida de demografiska siffrorna faktiskt påvisar att tiotals miljoner människor svalt ihjäl under det stora språngets tidevarv. Flertalet västliga historiker och författare tycks vara eniga om att det verkligen finns bärande bevis för detta. Även de som ifrågasätter om det verkligen existerar källor för detta, exempelvis Carl Riskin, som anser att alla indikationer visar att det trots allt förelåg en enorm svältkatastrof i Kina under dessa år.
Och det råder nog inga meningsskiljaktigheter mellan några historiker om att det verkligen förekom svält i Kina under dessa år – men frågan är om denna svält tog livet av 30, 60 eller t.o.m. 90 miljoner människor? Ofta har medier rapporterat om stora svältkatastrofer i olika länder i tredje världen där tiotals miljoner afrikaner hotas av svält – men aldrig hör eller läser vi om att det faktiskt också dog tiotals miljoner i dessa svältperioder. Åren 1974-1975 var medierna fulla av rapporter om att folk i Bangla Desh drabbades av en stor svält, ja en av de största i landets historia. Senare visade den officiella rapporteringen att omkring 30 000 människor hade fått sätta livet till i svältdöden – av en befolkning på närmare 76 miljoner. Inofficiella källor rapporterade om ett något större dödstal, omkring 100 000.
Jämför nu detta med de påstådda 30 miljonerna svältoffren av en dåtida kinesisk befolkning kring 660-670 miljoner under det stora språngets tid. Jämfört med de högst beräknade dödstalen i Bangla Desh är dödstalen proportionellt sett 35 gånger högre i Kina. Hur kan det komma sig? Att då påstå att det finns ”tillgängliga bevis” för att det var så mycket värre i Kina är direkt missvisande. Ser man på de kinesiska dödstalen som existerade under 1950-1960-talen, finner man att tiden för det stora språnget, 1958-1962, inte nämnvärt skiljer sig från dessa siffror. Men man bör komma ihåg att siffrorna är osäkra och det är svårt att avgöra deras sanningshalt. Det beror delvis på att dödstal mellan åren 1940-1982 betraktades som statshemligheter, liksom annan demografisk information, av de kinesiska regeringarna.
(Källa: R. Sobhan, Politics of Food and Famine in Bangladesh, E. Ahmad (redaktör) i Bangladesh Politics, Centre of Social Studies, Dacca University, 1979)
Denna osäkerhet underminerar i praktiken allt tal om bärande bevis för Kinas dödstal under perioden. Först från och med år 1982 togs dödstalen från 1950-1960-talen med i den kinesiska statistiken. Se tabell 1 nedan:
Tabell 1.
Officiella dödstal i Kina åren 1955-1964
År Dödstal i promille
1955 12.3
1956 11.4
1957 10.8
1958 12.0
1959 14.6
1960 25.4
1961 14.2
1962 10.0
1963 10.0
1964 11.5
(Källa: Statistical Yearbook of China 1983)
Och håll nu i minnet att döstalen för Europa under denna tid låg pendlandes mellan 11-14 promille/år. Att de kinesiska skulle vara lägre är antingen ett konstanterande av att kommunismen är överlägsen kapitalismen i att få människor att leva längre, eller att siffrorna nog bör tagas med en nypa salt!
Den bild vi får av dödstalen är att de låg på en tämligen låg nivå under perioden, bortsett från år 1960, och i viss mån 1959 och 1961. Det ser onekligen ut som det skulle ha förekommit en ökad dödlighet under den omtalade perioden. Här finns ju fog för en ökad dödlighet som omvandlat till andel av befolkningen ligger på cirka 15 miljoner dödsoffer.
(Källa: J. Banister, China's Changing Population, Stanford University Press, 1987)
Men det är en efterhandskonstruktion, ingen utanför de styrandes krets i Kina vet på vad dessa siffror bygger? De verkar dessutom misstänkt väl spegla exakt det Deng Xiaoping ville ha förmedlat i början av 1980-talet. Hur de räknats fram vet man inte utanför den innersta kretsen hos de styrande i dagens Kina. De är knappast att betrakta som källor, möjligen kan man betrakta dem som efterhandskonstruktioner tills säkrare källor presenteras.
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vidare om Kinas gäckande miljoner - var finns de? Har de funnits alls?
Amerikanska demografer och kinesiska statistiker – en syntes
Efterhandskonstruerade (från år 1982) kinesiska demografiska siffror kring den påstådda svälten under den undersökta perioden användes av en del amerikanska demografer och propagandister i deras arbeten om tiden kring det stora språnget. Tre av dem var Ansley Coale, John Aird och Judith Banister – och man kan faktiskt påstå att det var dessa tre som i västvärlden först började framföra den stora svälten som politisk idé under 1980-talet.
Ansley Coale var en mycket inflytelserik figur inom den amerikanska demografiska forskningen under 1980-1990-talen. Han var anställd hos Rockefeller Foundation, vid byrån för befolkningsfrågor, när han publicerade sitt arbete om Kina under 1980-talet.
John Aird var s.k. “Kina-specialist” vid US Bureau of The Census. År 1990 publicerade sin bok Slaughter of the Innocents hos American Enterprise Institute, en institution som producerade nyliberala artiklar och bedrev nyliberal propaganda. Boken handlade om Kinas enbarnspolitik som den var kritisk till. Judith Banister var också anställd vid U.S. Bureau of The Census. Hon gjorde ett uppehåll i sitt arbete för att kunna skriva en bok som även inkluderade Kinas politik under det stora språnget och dödstalen från denna tid.
John Aird läste Banisters förlaga innan boken kom ut och gav henne råd och tips. Efter detta tog Judith Banister in siffror som visade att omkring 30 miljoner människor dog av svält under det stora språngets tid. Det var nästan en fördubbling av de officiella kinesiska källorna som släpptes några år tidigare. Banister försvarar detta med att de kinesiska myndigheterna försökte dölja det verkliga antalet döda under perioden. Hon fick fram siffrorna genom att använda sig av två årtal, 1953 och 1964, där dessa års totala antal födda slogs samman. Banister använde sig av de kinesiska siffrorna som släpptes år 1982, och hon gör från detta år en bakåtblick av födelsetalen som existerade detta år. Alltså använder hon sig av ett födelsetal som existerade över tjugo år senare än de händelser hon skrev om. I den kinesiska statistiken hade kvinnor som överlevt fram till 1982 intervjuats och besvarat frågan hur många barn de hade fött mellan åren 1940 och 1981 – och detta använde sig även Banister utav. Tanken var att om man bara fick reda på hur stor Kinas befolkning var år 1953 respektive 1964, och hur stort antalet födslar var mellan dessa år, skulle det vara möjligt att räkna ut antalet döda under perioden däremellan.
Därefter använde sig Judith Banister av denna osäkra information för att söka räkna hur många fler det dog under tiden 1954-1963, vilket inte oväntat leder till att antalet döda kraftigt överstiger det officiella antalet döda. Banister gick i nästa steg tillbaks till den officiella kinesiska statistiken om dödstalen under det stora språngets tid och genom att således få fram ett dödstal som ligger nästan dubbelt så högt som de kinesiska siffrorna för år 1960, då 25 promille plötsligt blir 45 promille. Problemet för henne blir att hon i så fall borde räkna på samma sätt för alla år, vilket ger vid hand att dödstalet år 1957, då ingen svält rapporterades, ändå stiger från 10,8 promille till 18 promille. Därmed får Judith Banister fram ett dödstal kring 30 miljoner döda för åren 1958-1962. Men hon får fram en överdödlighet för varje år, oavsett svält eller goda tider. Då borde ju överdödligheten åren 1954-1963 ligga på åtminstone 15-20 promille. I och för sig vanligt förekommande siffror för många andra länder i den dåtida världen utanför Europa och Nordamerika – men det skulle ju ha inneburit att Kinas folkmängd hade minskat elva år i rad! Vilket den inte gjorde, tvärtom ökade den med omkring 100 miljoner människor! Vilket helt och hållet misskrediterar hennes sätt att beräkna det hela.
(Källa: J. Banister, China's Changing Population, Stanford University Press, 1987 + John Aird, Slaughter of the Innocents, American Enterprise Institute, 1990)
MVH
bigj
Vidare om Kinas gäckande miljoner - var finns de? Har de funnits alls?
Amerikanska demografer och kinesiska statistiker – en syntes
Efterhandskonstruerade (från år 1982) kinesiska demografiska siffror kring den påstådda svälten under den undersökta perioden användes av en del amerikanska demografer och propagandister i deras arbeten om tiden kring det stora språnget. Tre av dem var Ansley Coale, John Aird och Judith Banister – och man kan faktiskt påstå att det var dessa tre som i västvärlden först började framföra den stora svälten som politisk idé under 1980-talet.
Ansley Coale var en mycket inflytelserik figur inom den amerikanska demografiska forskningen under 1980-1990-talen. Han var anställd hos Rockefeller Foundation, vid byrån för befolkningsfrågor, när han publicerade sitt arbete om Kina under 1980-talet.
John Aird var s.k. “Kina-specialist” vid US Bureau of The Census. År 1990 publicerade sin bok Slaughter of the Innocents hos American Enterprise Institute, en institution som producerade nyliberala artiklar och bedrev nyliberal propaganda. Boken handlade om Kinas enbarnspolitik som den var kritisk till. Judith Banister var också anställd vid U.S. Bureau of The Census. Hon gjorde ett uppehåll i sitt arbete för att kunna skriva en bok som även inkluderade Kinas politik under det stora språnget och dödstalen från denna tid.
John Aird läste Banisters förlaga innan boken kom ut och gav henne råd och tips. Efter detta tog Judith Banister in siffror som visade att omkring 30 miljoner människor dog av svält under det stora språngets tid. Det var nästan en fördubbling av de officiella kinesiska källorna som släpptes några år tidigare. Banister försvarar detta med att de kinesiska myndigheterna försökte dölja det verkliga antalet döda under perioden. Hon fick fram siffrorna genom att använda sig av två årtal, 1953 och 1964, där dessa års totala antal födda slogs samman. Banister använde sig av de kinesiska siffrorna som släpptes år 1982, och hon gör från detta år en bakåtblick av födelsetalen som existerade detta år. Alltså använder hon sig av ett födelsetal som existerade över tjugo år senare än de händelser hon skrev om. I den kinesiska statistiken hade kvinnor som överlevt fram till 1982 intervjuats och besvarat frågan hur många barn de hade fött mellan åren 1940 och 1981 – och detta använde sig även Banister utav. Tanken var att om man bara fick reda på hur stor Kinas befolkning var år 1953 respektive 1964, och hur stort antalet födslar var mellan dessa år, skulle det vara möjligt att räkna ut antalet döda under perioden däremellan.
Därefter använde sig Judith Banister av denna osäkra information för att söka räkna hur många fler det dog under tiden 1954-1963, vilket inte oväntat leder till att antalet döda kraftigt överstiger det officiella antalet döda. Banister gick i nästa steg tillbaks till den officiella kinesiska statistiken om dödstalen under det stora språngets tid och genom att således få fram ett dödstal som ligger nästan dubbelt så högt som de kinesiska siffrorna för år 1960, då 25 promille plötsligt blir 45 promille. Problemet för henne blir att hon i så fall borde räkna på samma sätt för alla år, vilket ger vid hand att dödstalet år 1957, då ingen svält rapporterades, ändå stiger från 10,8 promille till 18 promille. Därmed får Judith Banister fram ett dödstal kring 30 miljoner döda för åren 1958-1962. Men hon får fram en överdödlighet för varje år, oavsett svält eller goda tider. Då borde ju överdödligheten åren 1954-1963 ligga på åtminstone 15-20 promille. I och för sig vanligt förekommande siffror för många andra länder i den dåtida världen utanför Europa och Nordamerika – men det skulle ju ha inneburit att Kinas folkmängd hade minskat elva år i rad! Vilket den inte gjorde, tvärtom ökade den med omkring 100 miljoner människor! Vilket helt och hållet misskrediterar hennes sätt att beräkna det hela.
(Källa: J. Banister, China's Changing Population, Stanford University Press, 1987 + John Aird, Slaughter of the Innocents, American Enterprise Institute, 1990)
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 18 och 0 gäster