Ångest; skapande eller självbedragande?

[Restless]

”Monsieur, sade autodidakten och sänkte ögonlocken över sina inflammerade ögonvitor, jag tror inte på Gud; hans existens har vederlagts av vetenskapen. Men i fånglägret lärde jag mig att tro på människorna. ”

Ångest. Ett begrepp dem flesta människor skulle kategorisera in bland sinnesupplevelser man helst kunde vara utan. Men inte av existentialister som Kierkegaard, Heidegger och Sartre. Enligt dem är ångesten en nödvändig nyckel för att nå självinsikt och komma vidare i sin utveckling mot att fullborda sin existens.

Citatet ovan är taget ur Jean- Paul Sartres skönlittera roman; ”Äcklet”. Orden tillhör den intellektuelle och humanistiska Autodidakten som sitter i ett samtal med romanens numera melankoliska huvudkaraktär Antoine Roquentin.

Bakgrunden är att Autodidakten berättar att han alltid hade känt sig tom och ensam i livet som yngre. Han hade alltmer börjat tänka på att ta sitt liv men hejdat sig själv när han insett att ingen skulle beröras av hans död, han hade hindrats av tanken att han skulle bli mer ensam i döden än i livet. Han tar därför värvning i armén ”utan att förstå varför”, som han själv uttrycker det, och blir emellertid tillfångatagen och förd till ett tyskt fångläger, där han i sin ångest finner sig sin sanning för livet och blir en sann humanistisk socialist.

Grundtanken i Sartres filosofi är att varje människa i och med sin existens är dömd till en unik frihet, vars enorma ansvar blir en tung börda för individen och medför en outhärdlig ångest.

Många människor väljer därför att frisäga sitt ansvar och hamnar i en slags moralisk lögn som Sartre kallar för självbedrägeri. Självbedrägeriet kan te sig på så vis att man finner sig ursäkter i tillvaron och skyller ifrån sig på grunder som arv, miljö, samhälle eller att man flyter med i strömmen och anpassar sina val efter andras viljor.

Poängen är ändå att jag finner ovannämnda citat så intressant eftersom att huvudkaraktären, Roquentin är skeptisk och känner ett äckel inför autodidaktens övertygade dogmatism. Jag tolkar det så att han uppfattar autodidaktens övertygelse och val av att ha satt en etikett på sig själv, som även det en form av självbedrägeri. Ungefär som den desperata människan som blivit dömd till frihet i och med sin existens, och som desperat funnit sig en väg ut ur sin existentialistiska kris genom tron på en absolut sanning, i den ”självlärde mannens” fall, i kärleken till människorna.

Jag upplever det alltså som att autodidakten inte är en humanist av ren och äkta självinsikt utan att han tagit sig ”det första bästa tillfället i flykten” för att rädda sig själv ifrån att gå under.

Frågan är då – hur vet vi när vi hittat oss en sanning, för vilken vi vill leva och dö, att den verkligen svarar för våra innersta och mest äkta önskningar? Hur vet vi att våra val och handlingar inte i själva verket är en konsekvens av vår förtvivlade tillvaro?

Om man utgår ifrån dagens psykodynamiska uppfattning om en omedveten sida hos människan så blir det strängt taget så att våra val aldrig riktigt kan motiveras eftersom att dem var determinerade redan långt innan vi ens hamnade i vår kris.

Jag finner det överhuvudtaget ytterst märkligt att man, som autodidakten, tror sig ha funnit sig en självinsikt i ett så olyckligt och sinnesförvirrat tillstånd som i en existentiell kris.

Denna kritik mot sin filosofi tror jag Sartre ville påvisa i Roquentins skepticism.

Är ångesten verkligen ett äkta verktyg som kan hjälpa oss skapa möjligheter? Jag tror, just nu iallafall, att ångesten kan vara konstruktiv i konsten, men är en aning ambivalent kring huruvida äkta den kan vara mot oss i verkligheten.

[J R Auk]

Tyvärr har jag inte läst boken ifråga.

Men jag undrar, vad händer i fånglägret? Vem är "människan" som tron upptäcks till? Han säger människorna, men Sartre menar väl också att vi upptäcker oss själva i världen, eller vårt ego.

Hur vet vi att våra val och handlingar inte i själva verket är en konsekvens av vår förtvivlade tillvaro?

Är inte det här mauvois foi, Sartres onda tro? Jag menar vi är väl tvungna till valet, och att all tro på något annat är just en flykt. Vi lyfter inte i dagen det som finns att upptäckas om oss själva och vår relation till världen utan hänvisar till det här uppgivandet "en konsekvens av vår förtvivlade tillvaro".

Är psykodynamiken alltid förbunden med determinism? Jag trodde att det var en levande process lik medvetandeprocessen och att den går att finna med hjälp av olika metoder, även självinsikt, och transcenderas?

Vilken plats tar ångesten i berättelsen? När jag kollar på wikipedia om vad som skrivs om verket så tycks det finnas ett slags Nietzsceanskt värdeuppgivande, nihilism, i ångesten.

The feeling he perceives is pure disgust: a contempt so refined that it almost shatters his mind each time it occurs. As the novel progresses, the nausea appears more and more frequently, though he is still unsure of what it actually signifies. However, at the base of a chestnut tree in a park, he receives a piercingly clear vision of what the nausea actually is. Existence itself, the property of existence to be something rather than nothing was what was slowly driving him mad. He no longer sees objects as having qualities such as color or shape. Instead, all words are separated from the thing itself, and he is confronted with pure being.

Värdet som knyter objektens existens till honom upphör och objekten släpper sitt grepp om honom?

Det låter ju som en ganska långt dragen analys så jag vet inte hur mycket den kan sägas stämma med verket.

Är det inte så att skeptikern Antoine Roquentin upplever samma sak som autodidakten redan gjort och på så sätt upprättar sig och flyr sin onda tro? Jag vet inte vad ångesten har för relation till Sartres idéer om att göra sina val. Vet du något mer specifikt om det som du kan summera här?

[J R Auk]

Är ångesten verkligen ett äkta verktyg som kan hjälpa oss skapa möjligheter? Jag tror, just nu iallafall, att ångesten kan vara konstruktiv i konsten, men är en aning ambivalent kring huruvida äkta den kan vara mot oss i verkligheten.

Kan du fly ångesten? Och om inte, vad har den för mening annars, vad bör vi göra med den känslan, hur bör vi förstå den?

"Äkta" säger du, varför tänker du dig att den inte är äkta? Är det för att du tänker dig att ångesten kommer från det undermedvetna och determinerar dig genom det modus du intar? Är inte poängen just att det undermedvetna är en del av dig och att du så att säga alltid lever med det, inte i något slags motsatsförhållande.

[TekheeTaiteilijan]

Ångest - skapande
I mitt tycke.

Den påvisar, försöker visa oss någonting vi måste titta närmare på, som hjälper oss vidare på vår livsstig.

Skulle inte hända särskilt mycket om allt var frid och fröjd jämt. Det skulle bara rulla på, likt en rak linje ______________ tråkigt och stagnerat.

Ångesten får oss på upptäcksfärd.

Som någon sa (Buddha?):
"Motgången är en beklädd vän, var tacksam"
och:
"När någon pekar ut dina brister och fel - bemöt denne som om han hade avslöjat en gömd skatt" Buddha

[Fundra]

Go' kväll!
Ångest ...
Jag tänker mig att det är skillnad på själva upplevelsen av ångesten som kommer inifrån och ångest framkallad av yttre orsaker.
Inre ångest, eller hur jag ska uttrycka det, utan yttre orsaker (att något kan ha hänt eller ska hända) tror jag är svårare att bemästra än ångest av en "anledning".
Äh. är det någon som fattar hur jag menar?

[Zokrates]

Ångest är för mig starkt förknippat med prestation, när jag känner att kraven blir övermäktiga, handlingsmöjligheterna begränsade och vanmakten kryper på, då kan jag uppleva ångest.
Är det inte alltid en fråga om begränsad valfrihet oavsett inre eller yttre orsaker?

[Fundra]

Jo, jag tror ångest begränsar samtidigt som den kan hjälpa till att sätta fokus på vad som är viktigt.
Senast jag kände ångest - eller väldigt stark oro - var när jag vakade hos en människa som visste att hon skulle dö och hon hade dödsångest. Att bara sitta där och inte kunna göra något gav mig ångest.
Jag tänker så här, att både hennes ångest och min ångest på olika sätt var 'befogad'. Det handlade också om ångest som skulle gå över.
Men sedan finns det människor som alltid har ångest men inte vet varför? Den ångesten tror jag är riktigt jävlig att bära.

EDIT: Men jag halkade iväg från själva frågan i trådrubriken, sorry.

[Restless]

Låt oss ta det ifrån början.

Ångesten per definition som jag talar om är den av det slaget som växer fram under en ensam människas livskris.

En man råkar ut för det värsta tänkbara scenariot som kunde hända honom.

Den mardrömslika situationen skapar en depression med sömnlöshet, ångest, och negativ stress då han inte längre upplever sig ha någon kontroll över de omständigheter som tagit "allting" ifrån honom.

Hans mat smakar ingenting längre. Hans skratt aldrig längre från hjärtat utan alltid falskt framtvingat för sitt sällskaps skull.


Nu. Han byter om sin materialistiska livsstil helt och hållet och beslutar sig för att ge sig helt åt hän åt sin "tro", och som en humanist beger han sig maniskt ut bland världens fattiga som en volontär.

Sartres autodidakten hamnar i samma livskris då han blir tillfångatagen krigsfånge av tyskarna och hamnar i helvetet på jorden.

Hur ska han överleva? Övergiven, förtvivlad och utan hopp finner han sig en absolut sanning, kärleken till människorna. Genom sitt arbete för mänskligheten ska han leva. Det är skälet till att han inte tar sitt liv.

Många människor gör livsavgörande vägval under press av stark ångest i en livskris, så återigen................

"Jag upplever det alltså som att autodidakten inte är en humanist av ren och äkta självinsikt utan att han tagit sig ”det första bästa tillfället i flykten” för att rädda sig själv ifrån att gå under.

Frågan är då – hur vet vi när vi hittat oss en sanning, för vilken vi vill leva och dö, att den verkligen svarar för våra innersta och mest äkta önskningar? Hur vet vi att våra val och handlingar inte i själva verket är en konsekvens av vår förtvivlade tillvaro? "

[Erkki]

Beträffande Sartres påstående om att människan skulle vara dömd till frihet vill jag hävda att det beskriver i själva verket en logisk kullerbytta, ty om man för att bli fri är beroende av en dom så är ju det tillståndet allt utom fritt. Domen beskriver ju ett sannskyldigt beroendeförhållande.

I själva verket är människan i och med sin flockdjurstillhörighet dömd till ofrihet, vilket denne har oerhört svårt att frigöra sig från i och med den tvångsmässiga uppfostran denne utsätts direkt efter födelsen.

Därmed inte sagt att inte människan skulle kunna bli fri. det är fullt möjligt för var och en som vågar. Den enda som kan ge en individ dennes frihet är individen själv. Men för de flesta en omöjlighet med anledning av att tanken på denne själv skulle ensam vara ansvarig för sina handlingar blir för tungt att bära. Hellre flyr man undan och skyller på andra när konsekvenserna av handlingarna blir för tunga. Som yttersta orsak för ens handlingar tillgriper individen diverse gudar att skylla på; det var inte jag utan jag följde bara guds vilja


Och hur rimmar det där med frihetsdomen med alla de som varje ögonblick dör av svält och andra umbäranden. Skulle kanske det också ske av fri vilja? Därtill är det stora flertalet som dör i svält barn som inte ens har begripit frågeställningen om fri vilja.

Helt klart att resonemanget möjligen var gångbart i den borgerliga miljö som Sartre mässade i

[Erkki]

Beträffande ångesten, frånsett den endogena, har vållats av människan själv genom sin förbrytelse mot naturens självklara om än oskrivna lag; allt på vår planet tillhör en allmänning avsett för all biologisk verksamhet på jorden. Det vill säga: Ingen äger rätt att privatisera den minsta lilla beståndsdel av naturen utan den ska vara tillgänglig för alla.

I Tidernas begynnelse var rättvisan fullkomlig, samt konkurrensen fri. de reglementen som människan upprättat tjänar främst till att värna orättmätiga privilegier som somliga lyckats förse sig med samt till skydd för de välbärgade med sina gynnsamma konkurrenspositioner.

I och med att ägarna till produktionsmedlen tillåtits utforma produktionsvillkoren har man skapat samhällen där det snart sagt är omöjligt att undgå ångesten på grund av att de enskilda individerna i allt mindre utsträckning själv tillåts skapa trygga levnadsvillkor.

Hade inte ägandet varit den avgörande faktorn vid utformandet av samhällena så hade tillvaron sett helt annorlunda ut. Då hade man i möjligaste mån strävat efter att anpassa produktionsapparaten till individen och inte som det nu är att individen anpassas till en omänsklig produktionsapparat där enda hänsynen gäller de ekonomiska ramarna,

Köerna till  psykiatriska mottagningarna blir allt längre då individerna inte klarar av den allestädes rådande konkurrensen och de hjälpsökande individerna blir allt yngre i åldrarna då de har allt svårare att inse vad deras funktion i samhället egentligen är.

Konkurrensen garanterar på intet sätt god kvalitet, men borgar däremot för att snart kommer samtliga uppleva otrygghet i tillvaron

[Logos]

Hej Erkki! Jag håller med dig i sak, men jag är lite nyfiken på hur  du får ihop ditt resonemang ovan med:

DEN ENDA SANNINGEN ÄR DEN TOTALA OVISSHETEN; EN SANNOLIKHET SOM INTE UTESLUTER NÅGON MÖJLIGHET!

Förklara gärna!

[Erkki]

Eftersom hitintills inte en endaste sanning som människan har skapat eller föreställt sig har hållit så är vi, åtminstone än så länge, hänvisade till ovissheten. Ett förhållande som tilltalar mig. I själva verket är ovissheten primus motor, den stora omröraren i tillvaron. Det är ovissheten som håller hoppet vid liv hos den mest utsatta; det kan trots allt ske en förbättring. Så och är det för den värsta potentaten; det kan alltid ske en förändring tiil det värre.

Inte heller går det med säkerhet att förutsäga vad som kommer att ske ens det närmaste ögonblicket. Det gäller såväl i makro- som i i mikrokosmos, tillika gäller det i vår vardag. Eller föreställ dig en en livstidsfånge traska omkring på en steril asfalterad rastgård år efter år. Till synes verkar allt oförändrat, men det är blott skenbart. Inte ett steg är det föregående likt. Och går man ner till mikrokosmos så inser man hur elementarpartiklarna ständigt ändrar position-

Men vem är jag som skulle kunna påstå att ens det ovissa är en total sanning som hållit i alla tider, samt kommer att fortsätta i all oändlighet, ty det är väl något som man ska kunna kräva av en sanning- I framtiden kan det faktiskt uppstå en hållbar sanning,  vad vet jag? Av den anledningen vill jag även betrakta det som jag själv hittills tyckt mig vara en sanning den totala ovissheten, som ett slags sannolikhet som med sin ovissa natur inte medger att förneka någon enda möjlighet till att vara en sanning.

Jag är inte alls förvissad om att jag uttrycker mig begripligt. Just i denna skrivande stund ligger jag lätt febrig i en sjukhussäng och får mitt högra svårt infekterade ben omlagt av ett par sköterskor: Ett förhållande som gör mig nervös. Jag misstror inte alls sjuksköterskornas förmågor utan det kommer helt av min egen vekhet och rädsla för smärta.

Men det finns ju alltid utrymme för kritik och kommentarer.

[Erkki]

Hej Logos!

Först vid omläsningen av din fråga märkte jag att jag har missuppfattat dig.

Det där med den totala ovissheten etc. är min signatur, vilken jag till och från byter. Har inte begrundat huruvida det går ihop med det övriga.

Ge mig en stund så ska jag kolla om det överhuvudtaget ens finns någon mening med att det skulle gå ihop med det övriga.

[TekheeTaiteilijan]

Jag tyckte att Erkkis signatur var så genialisk att den fick kopieras och sättas in tillsammans med mina andra tänkvärda citat jag har hittat längs vägen. Jag samlar på visa citat  :D

Hej Erkki!
Tycker du uttrycker dig begripligt, jag hänger med på noterna i alla fall!
I varje nanosekund är allt nytt, men som du säger, det märks inte eftersom vi återskapar allt som det såg ut - annars skulle vi nog skita på oss av rädsla, haha!

Förstår dig, jag är inte rädd för döden men däremot livet som innefattar en massa rädsla och smärta!

Får man fråga vad det är som har hänt med ditt ben?

[Erkki]

Hej Taiteilija.

Egentligen borde jag stilla tiga om mitt ben, men jag har i en månads tid begrundat mitt eget vansinne. En månad som jag, med anledning av hänsynslöshet mot de som fortfarande älskar mig, samt grov oaktsamhet mot min egen hälsa, vistats på sjukhus, varav en vecka på intensivvårdsavdelningen. Jag har slösat med vårdresurserna genom mitt handlande.

Låt därför min nonchalans tjäna till varnagel åt andra. Det vore meningslöst att mässa om det farliga med droger, ty oftast är det så att när väl behovet är väckt hjälper bara tillfredsställandet av det.

Men ska man nu nödvändigtvis nyttja någon drog så bör man göra det med respekt särskilt vad gäller distributionen av drogen. Min sanslöshet bestod i illa rengjorda verktyg, vilket medförde att jag därigenom injicerade ilskna mikrober i mitt blodomlopp. Några dygns feber yra innan min livskamrat hittade mig och med ambulans få mig under vård. Det rörde sig om timmar för att det skulle ha varit för sent att rädda mitt liv. Länge var det osäkert om jag ens skulle få behålla mitt ben.

För fyra dagar sedan tog jag de första stapplande stegen. Jag har lovat mig själv att aldrig mera punktera grodmansdräkten. Det är meningslöst att lova någonting åt någon annan än sig själv, ty den enda man behöver vara trogen mot är sig själv och sin egen övertygelse. Efter drygt fyrtio års brukande av amfetamin och cannabis har jag vet jag med säkerhet att jag kommer aldrig att lyckas med total avhållsamhet, vilket jag enbart försökt en gång och misslyckades. därefter har jag haft drogerna som bundsförvanter inte som fiender. Det är inte drogerna som sådana som är det farliga utan den "väl menande", hänsynslösa omgivningen, samt den respektlösa hanteringen och distributionen av drogerna.

Jag är väl medveten om att ha hamnat grovt vid sidan av ämnet, men eftersom jag blev tillfrågad så....