De små detaljerna i livet

[Logos]

Om det inte fanns upplevda avbrott i din rationalitet hur skulle du då kunna uppleva den(rationaliteten)?

Det är sant, Logos...

Men jag undrar om ens rationalitet och upplevelser av den måste vara så dialektiskt bunden, eller vad man skall kalla det. Det känns som om jag kräver något annat än att den skall ge sig till känna genom sin motsats. Inte att den skall vara ett statiskt faktum, men ändå. Fast jag kanske svamlar nu.

Den måste ju ge sig till känna genom sin motsats, antingen upplevd hos dig "själv" eller i andra fenomen. Hur skulle det annars gå till?

[Advocate]

Om det inte fanns upplevda avbrott i din rationalitet hur skulle du då kunna uppleva den(rationaliteten)?

Det är sant, Logos...

Men jag undrar om ens rationalitet och upplevelser av den måste vara så dialektiskt bunden, eller vad man skall kalla det. Det känns som om jag kräver något annat än att den skall ge sig till känna genom sin motsats. Inte att den skall vara ett statiskt faktum, men ändå. Fast jag kanske svamlar nu.

Den måste ju ge sig till känna genom sin motsats, antingen upplevd hos dig "själv" eller i andra fenomen. Hur skulle det annars gå till?

Den måste upplevas eller komma fram i andra fenomen, jo kanske det. Men måste den (kunna) accentueras respektive (kunna) vara avmattad för att den skall finnas och vara begriplig? Kan den inte bara finnas som ett varande nu, som någonting "här", mer utan referens. Jag menar att man, i den mån man är inne i rationaliteten, är inne i den som i ett sammanhang eller något liknande.

[Avantgardet]

Vill man inte ställa till det lite för sig själv ibland - så man slipper, helt analt, ha koll på allt i tillvaron? Jag skulle aldrig stå ut med nåt så inrutat. Rationaliteten är en stålbur, för att ge Weber rätt för en stund, och jag har aldrig gillat galler - däremot gillar jag att gillra griller, men det är en annan femma (om än jag aldrig lärt mig räkna så långt).

Tillbaka till ursprungsfrågan: för att vi är uppmärksamma på de små nyanserna, och kan kontextualisera dem (det ingår i den moderna begreppshanteringen). Det svåra är att "bryta" de där invanda beteendena. Försök skratta ordentligt hjärtligt i hörlurar. Går det ens? Den privata "bubblan" är tunn så länge inte dess väggar förstärks med murbruk av slaget opiater, benso, eller liknande.

Och ärligt, Skogis, du är en liten kyckling. För lite blues i ådrorna, eller kanalerna, eller vad nu Pugh har att säga om saken.

[Advocate]

Vill man inte ställa till det lite för sig själv ibland - så man slipper, helt analt, ha koll på allt i tillvaron? Jag skulle aldrig stå ut med nåt så inrutat. Rationaliteten är en stålbur, för att ge Weber rätt för en stund, och jag har aldrig gillat galler - däremot gillar jag att gillra griller, men det är en annan femma (om än jag aldrig lärt mig räkna så långt).

Ja jag håller med! Men jag undrar samtidigt om detta är helt och hållet vad frågan handlar om. Klart att det får finnas misstag, irrationalitet och så. Men ibland begår man våld på sin autentiska vilja helt utan skäl. Jag kan möjligen acceptera det, men ställer samtidigt frågan varför man gör det, när man på ett rätt övergripande sätt, både före eller efter, inte ville det. Sånt är ju också ett slags fängelse i nån mån, eller käppar i hjulen.

Samtidigt finns förstås frågan huruvida det (om vi kallar det "det rationella", vilket jag undrar om är helt tillfyllest) var ens autentiska vilja som man bedrog utan en slags skenvilja yada yada...

[Skogsälvan]

Och ärligt, Skogis, du är en liten kyckling. För lite blues i ådrorna, eller kanalerna, eller vad nu Pugh har att säga om saken.

Javisst är jag en kyckling, helt riktigt. Så är det  :) Ska lyssna lite på Pugh för din/min skull.

[Avantgardet]

Vill man inte ställa till det lite för sig själv ibland - så man slipper, helt analt, ha koll på allt i tillvaron? Jag skulle aldrig stå ut med nåt så inrutat. Rationaliteten är en stålbur, för att ge Weber rätt för en stund, och jag har aldrig gillat galler - däremot gillar jag att gillra griller, men det är en annan femma (om än jag aldrig lärt mig räkna så långt).

Ja jag håller med! Men jag undrar samtidigt om detta är helt och hållet vad frågan handlar om. Klart att det får finnas misstag, irrationalitet och så. Men ibland begår man våld på sin autentiska vilja helt utan skäl. Jag kan möjligen acceptera det, men ställer samtidigt frågan varför man gör det, när man på ett rätt övergripande sätt, både före eller efter, inte ville det. Sånt är ju också ett slags fängelse i nån mån, eller käppar i hjulen.

Samtidigt finns förstås frågan huruvida det (om vi kallar det "det rationella", vilket jag undrar om är helt tillfyllest) var ens autentiska vilja som man bedrog utan en slags skenvilja yada yada...

Hur vet man vilken utav ens viljor som är den "autentiska"? Vinner inte alltid "viljan till makt"? Jag brukar liksom förlika mig med tanken att jag är väl en sån som helt enkelt gillar att trassla till det och ställa till det för mig. Helt klart är det väl så att jag förbannar mig själv och ofta inte begriper vad fan jag skulle göra si eller så för, men då är det bara resa sig en nivå och konstatera att man är en sån som också gillar att förbanna sig själv. Det finns förstås goda skäl att helt göra sig kvitt det här begreppet "vilja", och det blir tydligt i det här (och i Nietzsches fall).

Är inte konflikten snarare en mellan ditt vekliga, påtagliga, helt och hållet materiella du, och den entitet i språket som du identifierar dig med? Det uppstår en diskrepans mellan den man är och den man tror eller vill sig vara (av påtryckningar utifrån som man internaliserat). Vad skulle vara mer autentiskt hos en än den man faktiskt i varje stund är? Inte någon föreställning man har om sig själv utan den man alltid-redan är - den som också skenbart tycks kunna vara "inte sig själv" (under påverkan till exempel), men som just däri också likafullt är inget annat än sig själv.

[Logos]

Om det inte fanns upplevda avbrott i din rationalitet hur skulle du då kunna uppleva den(rationaliteten)?

Det är sant, Logos...

Men jag undrar om ens rationalitet och upplevelser av den måste vara så dialektiskt bunden, eller vad man skall kalla det. Det känns som om jag kräver något annat än att den skall ge sig till känna genom sin motsats. Inte att den skall vara ett statiskt faktum, men ändå. Fast jag kanske svamlar nu.

Den måste ju ge sig till känna genom sin motsats, antingen upplevd hos dig "själv" eller i andra fenomen. Hur skulle det annars gå till?

Den måste upplevas eller komma fram i andra fenomen, jo kanske det. Men måste den (kunna) accentueras respektive (kunna) vara avmattad för att den skall finnas och vara begriplig? Kan den inte bara finnas som ett varande nu, som någonting "här", mer utan referens. Jag menar att man, i den mån man är inne i rationaliteten, är inne i den som i ett sammanhang eller något liknande.

Du har ju ett källkritiskt problem här, eftersom du ju bara kan referera till den som något "tidigare". Här och nu finns liksom inte (så som vi normalt tänker oss det) eftersom tanken alltid refererar till det tänkta "då".  Problemet med en analys överhuvudtaget är ju att den kräver en referens, och problemet med något sådant som en rationalitet är ju att vi inte kan känna det utan genom analys (ty  även när du diskuterar rationalitetens avbrott så gör du ju det genom att referera till rationaliteten). I samma sekund som du börjar diskutera varat har du inte nödvändigtvis flytt från det, men du har skiftat "riktning".

Är inte konflikten snarare en mellan ditt vekliga, påtagliga, helt och hållet materiella du, och den entitet i språket som du identifierar dig med? Det uppstår en diskrepans mellan den man är och den man tror eller vill sig vara (av påtryckningar utifrån som man internaliserat). Vad skulle vara mer autentiskt hos en än den man faktiskt i varje stund är? Inte någon föreställning man har om sig själv utan den man alltid-redan är - den som också skenbart tycks kunna vara "inte sig själv" (under påverkan till exempel), men som just däri också likafullt är inget annat än sig själv.

Precis!

[Advocate]

Vill man inte ställa till det lite för sig själv ibland - så man slipper, helt analt, ha koll på allt i tillvaron? Jag skulle aldrig stå ut med nåt så inrutat. Rationaliteten är en stålbur, för att ge Weber rätt för en stund, och jag har aldrig gillat galler - däremot gillar jag att gillra griller, men det är en annan femma (om än jag aldrig lärt mig räkna så långt).

Ja jag håller med! Men jag undrar samtidigt om detta är helt och hållet vad frågan handlar om. Klart att det får finnas misstag, irrationalitet och så. Men ibland begår man våld på sin autentiska vilja helt utan skäl. Jag kan möjligen acceptera det, men ställer samtidigt frågan varför man gör det, när man på ett rätt övergripande sätt, både före eller efter, inte ville det. Sånt är ju också ett slags fängelse i nån mån, eller käppar i hjulen.

Samtidigt finns förstås frågan huruvida det (om vi kallar det "det rationella", vilket jag undrar om är helt tillfyllest) var ens autentiska vilja som man bedrog utan en slags skenvilja yada yada...

Hur vet man vilken utav ens viljor som är den "autentiska"? Vinner inte alltid "viljan till makt"? Jag brukar liksom förlika mig med tanken att jag är väl en sån som helt enkelt gillar att trassla till det och ställa till det för mig. Helt klart är det väl så att jag förbannar mig själv och ofta inte begriper vad fan jag skulle göra si eller så för, men då är det bara resa sig en nivå och konstatera att man är en sån som också gillar att förbanna sig själv. Det finns förstås goda skäl att helt göra sig kvitt det här begreppet "vilja", och det blir tydligt i det här (och i Nietzsches fall).

Är inte konflikten snarare en mellan ditt vekliga, påtagliga, helt och hållet materiella du, och den entitet i språket som du identifierar dig med? Det uppstår en diskrepans mellan den man är och den man tror eller vill sig vara (av påtryckningar utifrån som man internaliserat). Vad skulle vara mer autentiskt hos en än den man faktiskt i varje stund är? Inte någon föreställning man har om sig själv utan den man alltid-redan är - den som också skenbart tycks kunna vara "inte sig själv" (under påverkan till exempel), men som just däri också likafullt är inget annat än sig själv.

Jag ser precis vad du menar med att man ibland gillar att ställa till det, och ofta är det nästan som om dessa misstag intygade om något mycket mer äkta hos en. Fast jag ser inte varför den som alltid visar sig, det mer påtagliga duet, alltid skulle behöva vara den man är, ens väsen eller nått sådant. Visst kan det vara så att det är en annan nivå av en själv som kommer fram när man gör bort sig, men ibland spelar vi oss själva små spratt och den vi verkligen vill och fullt möjligt kan vara försvinner. Det kan vara därför vi måste söka botgöring också (inte p.g.a. påtryckningar utifrån). Att detta lurande eller vad det är frågan om också är vad man är kanske är sant, men det är fortfarande ett lurande och skymmande, och som sådant kan det generera något oäkta (hur nu det där går ihop vet jag inte, men det går ihop för mig…).

Man kan även tala om att man blir ”den andre” (eller den mörke andre, skuggan om man så vill). Huruvida det är en del av en själv, det tycker jag inte alltid är lätt att komma till rätta med. Ens essens, ifall man har någon sådan, varierar väl, och man är många saker – men jag ser det som fullt möjligt att man ibland för sig bakom ljuset också, och det som är mig då inte får skina fram. Tycker att det är lika lättköpt att säga att det som visar sig är det som är autentiskt, som att säga att man är det man önskar att man är eller det man vidmakthåller att man är.

[Avantgardet]

Vill man inte ställa till det lite för sig själv ibland - så man slipper, helt analt, ha koll på allt i tillvaron? Jag skulle aldrig stå ut med nåt så inrutat. Rationaliteten är en stålbur, för att ge Weber rätt för en stund, och jag har aldrig gillat galler - däremot gillar jag att gillra griller, men det är en annan femma (om än jag aldrig lärt mig räkna så långt).

Ja jag håller med! Men jag undrar samtidigt om detta är helt och hållet vad frågan handlar om. Klart att det får finnas misstag, irrationalitet och så. Men ibland begår man våld på sin autentiska vilja helt utan skäl. Jag kan möjligen acceptera det, men ställer samtidigt frågan varför man gör det, när man på ett rätt övergripande sätt, både före eller efter, inte ville det. Sånt är ju också ett slags fängelse i nån mån, eller käppar i hjulen.

Samtidigt finns förstås frågan huruvida det (om vi kallar det "det rationella", vilket jag undrar om är helt tillfyllest) var ens autentiska vilja som man bedrog utan en slags skenvilja yada yada...

Hur vet man vilken utav ens viljor som är den "autentiska"? Vinner inte alltid "viljan till makt"? Jag brukar liksom förlika mig med tanken att jag är väl en sån som helt enkelt gillar att trassla till det och ställa till det för mig. Helt klart är det väl så att jag förbannar mig själv och ofta inte begriper vad fan jag skulle göra si eller så för, men då är det bara resa sig en nivå och konstatera att man är en sån som också gillar att förbanna sig själv. Det finns förstås goda skäl att helt göra sig kvitt det här begreppet "vilja", och det blir tydligt i det här (och i Nietzsches fall).

Är inte konflikten snarare en mellan ditt vekliga, påtagliga, helt och hållet materiella du, och den entitet i språket som du identifierar dig med? Det uppstår en diskrepans mellan den man är och den man tror eller vill sig vara (av påtryckningar utifrån som man internaliserat). Vad skulle vara mer autentiskt hos en än den man faktiskt i varje stund är? Inte någon föreställning man har om sig själv utan den man alltid-redan är - den som också skenbart tycks kunna vara "inte sig själv" (under påverkan till exempel), men som just däri också likafullt är inget annat än sig själv.

Jag ser precis vad du menar med att man ibland gillar att ställa till det, och ofta är det nästan som om dessa misstag intygade om något mycket mer äkta hos en. Fast jag ser inte varför den som alltid visar sig, det mer påtagliga duet, alltid skulle behöva vara den man är, ens väsen eller nått sådant. Visst kan det vara så att det är en annan nivå av en själv som kommer fram när man gör bort sig, men ibland spelar vi oss själva små spratt och den vi verkligen vill och fullt möjligt kan vara försvinner. Det kan vara därför vi måste söka botgöring också (inte p.g.a. påtryckningar utifrån). Att detta lurande eller vad det är frågan om också är vad man är kanske är sant, men det är fortfarande ett lurande och skymmande, och som sådant kan det generera något oäkta (hur nu det där går ihop vet jag inte, men det går ihop för mig…).

Man kan även tala om att man blir ”den andre” (eller den mörke andre, skuggan om man så vill). Huruvida det är en del av en själv, det tycker jag inte alltid är lätt att komma till rätta med. Ens essens, ifall man har någon sådan, varierar väl, och man är många saker – men jag ser det som fullt möjligt att man ibland för sig bakom ljuset också, och det som är mig då inte får skina fram. Tycker att det är lika lättköpt att säga att det som visar sig är det som är autentiskt, som att säga att man är det man önskar att man är eller det man vidmakthåller att man är.

Jag säger egentligen inte emot dig (om att det är "lättköpt"), men det är inte rakt upp och ned någon laissez-faire-determinism jag talar om. Ideal-jaget är förstås alltjämt en del av vad det innebär att vara. Jag tvivlar på att det finns en existens utan ett förhållande till sig själv på det viset ("spegelstadiet" hos Lacan). Ideal-jaget får nog lov att tänkas som en grundläggande strukturell komponent på varat (på samma sätt som framtid och förflutet är det - det förflutna är alltid-redan förgånget, och det symmetriskt omvända gäller för framtiden), och ingår således alltid i människans väsen. Och på samma sätt är konflikten mellan ideal-jaget och det faktiska jaget något mer eller mindre regelbundet återkommande. En sådan konflikt mellan det verkliga och det utopiska är också något bra. Det är grogrunden för all förändring, och är det inte på samma gång precis konstens funktion - att påminna oss om att saker och ting "hade kunnat" vara annorlunda (kontrafaktiskt givetvis, men gesten som sådan är här vad som är väsentligt och vad som "öppnar upp" oss inför alternativa "handlingsmöjligheter"). Men jag ser en fara i att stirra sig blind på idealen (och idealiteterna), risken finns att man helt försummar det faktiska.

[Advocate]

Om det inte fanns upplevda avbrott i din rationalitet hur skulle du då kunna uppleva den(rationaliteten)?

Det är sant, Logos...

Men jag undrar om ens rationalitet och upplevelser av den måste vara så dialektiskt bunden, eller vad man skall kalla det. Det känns som om jag kräver något annat än att den skall ge sig till känna genom sin motsats. Inte att den skall vara ett statiskt faktum, men ändå. Fast jag kanske svamlar nu.

Den måste ju ge sig till känna genom sin motsats, antingen upplevd hos dig "själv" eller i andra fenomen. Hur skulle det annars gå till?

Den måste upplevas eller komma fram i andra fenomen, jo kanske det. Men måste den (kunna) accentueras respektive (kunna) vara avmattad för att den skall finnas och vara begriplig? Kan den inte bara finnas som ett varande nu, som någonting "här", mer utan referens. Jag menar att man, i den mån man är inne i rationaliteten, är inne i den som i ett sammanhang eller något liknande.

Du har ju ett källkritiskt problem här, eftersom du ju bara kan referera till den som något "tidigare". Här och nu finns liksom inte (så som vi normalt tänker oss det) eftersom tanken alltid refererar till det tänkta "då".  Problemet med en analys överhuvudtaget är ju att den kräver en referens, och problemet med något sådant som en rationalitet är ju att vi inte kan känna det utan genom analys (ty  även när du diskuterar rationalitetens avbrott så gör du ju det genom att referera till rationaliteten). I samma sekund som du börjar diskutera varat har du inte nödvändigtvis flytt från det, men du har skiftat "riktning".

Det här blir jävligt komplicerat men jag gör ett försök.

Jag förstår inte helt vad du menar med att det inte finns något här och nu, ”eftersom tanken alltid refererar till det tänkta då”, och jag börjar nu undra, oavsett vad jag gick med på tidigare, varför rationaliteten som "fenomen" måste fastställas på det där sättet i upplevelse och handling. Jag tycker att det också kan förstås som något som bara finns där bakom och betingar saker, och jag ser det som att det självt kan vara begripligt som något obetingat på sätt och vis. Hur det då visar sig vet jag inte, men oavsett så förstår jag inte varför inte referensen kan karaktäriseras som att den finns helt oberoende det som sker och upplevs rent handgripligt. Analysen du pratar om kan väl ske på olika sätt också.

För att veta vilken människa jag är nu så måste man se på mitt förgångna och inte bara på det som sker nu – det kan ligga något i det - men varför kan inte kännedomen om det man söker hos sig erhållas från det som bara är här och nu eller obestämt med avseende på tid? Ta bara det som Avantgardet berör ovan t ex – man kan även behöva se på framtiden och det ideala för att komma fram till det man är nu. Detta ideala i sin tur behöver ju inte ens finnas vare sig i gårdagen eller i framtiden utan det finns på ett annat sätt, och utan att det är något man egentligen kan referera till på det sätt som du verkar använda ordet. Hur det visar sig blir ju ett problem, men visar sig på något sätt gör det... Men som sagt, jag är inte 100 på att jag själv vet vad jag pratar om nu.

[Advocate]

->Avantgardet
Riktigt intressant det där, med idealjaget, konstens funktion och liknande!

Men angående vår fråga, så tror jag att jag desvärre menar att det inte måste vara något utopiskt ideal-jag, det jag som jag talar om. Att det inte faktiskt händer så säger ju visserligen att det är något konstigt med att säga att det rör sig om en fullt verklig/autentisk sida hos mig. Men samtidigt tvingas jag se att det kan vara så, utan att utförligare kunna argumentera för det

[Avantgardet]

Kul diskussion förövrigt.

[Logos]

Om det inte fanns upplevda avbrott i din rationalitet hur skulle du då kunna uppleva den(rationaliteten)?

Det är sant, Logos...

Men jag undrar om ens rationalitet och upplevelser av den måste vara så dialektiskt bunden, eller vad man skall kalla det. Det känns som om jag kräver något annat än att den skall ge sig till känna genom sin motsats. Inte att den skall vara ett statiskt faktum, men ändå. Fast jag kanske svamlar nu.

Den måste ju ge sig till känna genom sin motsats, antingen upplevd hos dig "själv" eller i andra fenomen. Hur skulle det annars gå till?

Den måste upplevas eller komma fram i andra fenomen, jo kanske det. Men måste den (kunna) accentueras respektive (kunna) vara avmattad för att den skall finnas och vara begriplig? Kan den inte bara finnas som ett varande nu, som någonting "här", mer utan referens. Jag menar att man, i den mån man är inne i rationaliteten, är inne i den som i ett sammanhang eller något liknande.

Du har ju ett källkritiskt problem här, eftersom du ju bara kan referera till den som något "tidigare". Här och nu finns liksom inte (så som vi normalt tänker oss det) eftersom tanken alltid refererar till det tänkta "då".  Problemet med en analys överhuvudtaget är ju att den kräver en referens, och problemet med något sådant som en rationalitet är ju att vi inte kan känna det utan genom analys (ty  även när du diskuterar rationalitetens avbrott så gör du ju det genom att referera till rationaliteten). I samma sekund som du börjar diskutera varat har du inte nödvändigtvis flytt från det, men du har skiftat "riktning".

Det här blir jävligt komplicerat men jag gör ett försök.

Jag förstår inte helt vad du menar med att det inte finns något här och nu, ”eftersom tanken alltid refererar till det tänkta då”, och jag börjar nu undra, oavsett vad jag gick med på tidigare, varför rationaliteten som "fenomen" måste fastställas på det där sättet i upplevelse och handling. Jag tycker att det också kan förstås som något som bara finns där bakom och betingar saker, och jag ser det som att det självt kan vara begripligt som något obetingat på sätt och vis. Hur det då visar sig vet jag inte, men oavsett så förstår jag inte varför inte referensen kan karaktäriseras som att den finns helt oberoende det som sker och upplevs rent handgripligt. Analysen du pratar om kan väl ske på olika sätt också.

För att veta vilken människa jag är nu så måste man se på mitt förgångna och inte bara på det som sker nu – det kan ligga något i det - men varför kan inte kännedomen om det man söker hos sig erhållas från det som bara är här och nu eller obestämt med avseende på tid? Ta bara det som Avantgardet berör ovan t ex – man kan även behöva se på framtiden och det ideala för att komma fram till det man är nu. Detta ideala i sin tur behöver ju inte ens finnas vare sig i gårdagen eller i framtiden utan det finns på ett annat sätt, och utan att det är något man egentligen kan referera till på det sätt som du verkar använda ordet. Hur det visar sig blir ju ett problem, men visar sig på något sätt gör det... Men som sagt, jag är inte 100 på att jag själv vet vad jag pratar om nu.

Jo jag tror att jag förstår dig. Det finns ju uppenbarligen något som får oss att klara av vardagen även när vi inte håller på att reflektera över den. Men om detta är något som så att säga transcenderar handlingen kan du ju givetvis inte avgöra utan en språklig referens till något som ett visst begrepp är tänkt att beskriva. Du är så att säga fast i språket.

Och... att särskilja dina "rationella" från dina "orationella" handlingar kan du ju egentligen bara göra i ett perspektiv tänkt bakåt eller framåt ("varför gör jag så när det blir så?" eller "varför gjorde jag så när det blev så?"), och det ena måste ju förstås som det andras negation. På samma sätt som "här och nu" måste förstås i relation "då" och "sen" (och alla tre egentligen bör förstås som aspekter av varat).

[suchanother]

Ho ho, lite väl naivt i sin brist på förståelse?

[suchanother]

Logos, trassla inte in dej i omöjligheter.