Form eller innehåll - dialektiskt förnuft

[suchanother]

Låt en amatör (wolf unter wölfen) komma till tals.
Är inte själv så bekant med någon filosof alls. Den genomgående kritiken från ”vänster” mot Kants ”tinget-i-sig” har varit att detta begrepp är meningslöst, utan praktisk nytta.
Varför inte börja med det påtagbara, det realistiska, det uppenbara, det verkliga, istället för en fantasiprodukt om ”tinget-i-sig”?
Va fan vet Kant om ”tinget-i-sig”, tycker snarare att han tangerar en religiös tanke om något som är ovan den mänskliga begreppsförmågan, som Gud eller nåt sånt gojs.
Se Kant som historisk figur istället, någon som var fången i sin kultur.
Kant var en torrboll, idag rätt ointressant som filosof.

[J R Auk]

Vad som är absurt?

A. Tinget i sig kan inte förstås.
B. Tinget i sig är synonymt med noumen.
C. Det noumenala upplåter sig för förståelse.

Är det inte självmotsägande? Det är vad jag har utläst att du påstår att Kant säger.

Sen säger du, Kant sysslar med det noumenala, men han själv säger (kan inte citera för jag har inte boken här) att allt som vi tänker kommer från erfarenheten, alltså det fenomenala. Han följer ju Locke och Hume här. Så ergo;

A. Det som sysselsätter oss i undersökningen är det noumenala.
B. Det som undersöks i sysselsättningen är det fenomenala.

(Det behöver förstås inte vara självmotsägande, men i den kontext du påstod att det som sysselsatte honom var det noumenala så implicerade du att det inte kan handla om en undersökning av fenomen)

Om man istället tar noumen för att vara det som begreppet verkar ha betytt ursprungligen (och det kan man finna stöd för att Kant menar med hans utläggning om att man inte skall använda gamla begrepp på nya sätt och inte heller finna på nya begrepp där det finns ett gammat att tillgå) som just ett tanketing, och inte ett ting i sig. Så lättar dimman.

Det noumenala är då det fenomenala när det enbart tänks och inte erfars sinnligt. Det är objekten taget i abstraktion och inte i sinnligt.

Nått mer? Varför inte ta chansen att gå tillbaks till sakfrågan när jag gör den här ansträngningen istället för att påstå mitt uppe i denna min ansträngning att jag söker göra frågan ad hominen? Jag är tvungen att dra in det i diskussionen eftersom du hela tiden retoriskt slingrar dig. Ideligen kräver du att du skall ha rätt, inte i ljuset av något resonemang, utan bara för att du är du. Hur skall jag kunna undvika din person då?

Om du frågar hur något kan kritisera sig självt så har du inte förstått Kant enligt mig, det är inte förnuftet som kritiserar förnuftet, utan genom förnuftet skapas en självkännedom av förnuftet, detta genom att de sinnliga objekten, fenomenen, kan tas som noumen, enbart tänkta ting. Förnuftet är den fakultet som undersöks. Det är väl som att känna efter med känseln vad känseln känner? Vad är problematiskt? Dessa är våra förutsättningar.

För att kunna göra detta så producerar förnuftet ett ego, detta subjekt som följer alla tankar, alltså "jag tänker". Men vem är det som tänker, inte nått jävla noumen, utan ett ting i sig, en biologisk varelse konstituerad av naturens givna lagbundenhet, Och vad det är kan vi inte säga. Vi får anpassa oss. Istället för att som du söka sanningen med det stora S:et. Du vet den där blinda fläcken som driver dig vansinnig, och får dig att fara ut mot alla försök att förklara världen just genom att kritisera dem för att göra anspråk på Sanningen.

Andra är mer pragmatiska, inser att detta är vad vi har att jobba med, antar att det är meningsfullt det som framstår som uppenbart. Söker förklara det givna istället för att ge det som skall förklaras osv.

Skall du nu vara behjälplig i att utveckla din syn?

Vad är det som måste antas för att kritiken av förnuftet skall till? Och jag ber dig att inte glömma självkännedomen som andra påståtts tala om. Och varför faller systemet samman utan ett transcendentalt ego? Och vad definierar du ens det transcendentala egot som?

Kom igen överraska mig nu!

[J R Auk]

Låt en amatör (wolf unter wölfen) komma till tals.
Är inte själv så bekant med någon filosof alls. Den genomgående kritiken från ”vänster” mot Kants ”tinget-i-sig” har varit att detta begrepp är meningslöst, utan praktisk nytta.
Varför inte börja med det påtagbara, det realistiska, det uppenbara, det verkliga, istället för en fantasiprodukt om ”tinget-i-sig”?
Va fan vet Kant om ”tinget-i-sig”, tycker snarare att han tangerar en religiös tanke om något som är ovan den mänskliga begreppsförmågan, som Gud eller nåt sånt gojs.
Se Kant som historisk figur istället, någon som var fången i sin kultur.
Kant var en torrboll, idag rätt ointressant som filosof.

Och han är inte med och konstituerar vår kultur? Vem är idag intressant då?

[J R Auk]

mystiskt transcendentalt ego

Inse att det är det här värderandet som jag inte köper. Eller hur skall mystiskt förstås?

Och inse att eftersom Kant talar om att det är subjektet som skapar objekten, inte allena men..., så kan hans ting vara processer.

Det är ju för fan du som köper språkspel om vad "tinget i sig" skall vara. Själv har jag väl påpekat att man kan se det som ett metodologiskt begrepp. Och att det dessutom skall tänkas som något helt obestämt, alltså inte bestämmas som du hela tiden gör.

Vad är så problemetiskt med att föreställa sig intet om vi kan föreställa oss något?

Varför är tinget i sig mer "mystiskt" än idén om objektet som primärt?

Och klart att "kategorierna" är historiska konstruktioner, men det som "kategorierna" avser fånga, kategorierna, är det historiska konstruktioner eller biologiska konstruktioner?

Idén är ju att det finns något utöver oss om gjort oss till det vi kallar människor. Det finns något utöver oss som bestämmer hur vi kan representera världen osv. Och detta på tal om solipsism.

[J R Auk]

Jag anser inte Kant vara essentialist.

[Avantgardet]

Låt en amatör (wolf unter wölfen) komma till tals.
Är inte själv så bekant med någon filosof alls. Den genomgående kritiken från ”vänster” mot Kants ”tinget-i-sig” har varit att detta begrepp är meningslöst, utan praktisk nytta.
Varför inte börja med det påtagbara, det realistiska, det uppenbara, det verkliga, istället för en fantasiprodukt om ”tinget-i-sig”?
Va fan vet Kant om ”tinget-i-sig”, tycker snarare att han tangerar en religiös tanke om något som är ovan den mänskliga begreppsförmågan, som Gud eller nåt sånt gojs.
Se Kant som historisk figur istället, någon som var fången i sin kultur.
Kant var en torrboll, idag rätt ointressant som filosof.

Ja, jag är ju helt med dig där.

[J R Auk]

Du förutsätter ett transcendentalt subjekt som med någon form av själsförmåga skall "förstå" världen. Det impliceras redan av din fråga, och du har då redan köpt in dig i ett språkspel som jag menar vara farsartat från början till slut.

Förtjänar en egen uppmärksamhet detta.

Hur menar du att jag förutsätter det transcendentala subjektet? Det är lätt att påstå det sådär lite banalt. Finns det inte förståelse av världen? Vad kan tala om världen då? Varför gör jag ett antagande som du inte gör?

Jag talar om medvetenheten. Finns den inte hos dig. Vill du motsäga mig om att ett sådant fenomen existerar? Vad ger du för alternativ?

Och definiera snällt nu "subjekt" och sedan också "transcendentalt subjekt". Du kan ju också definera "själv" och förklara vad som upplåter fenomenet för diskussion oss emellan, för diskuterar gör vi väl?

[Avantgardet]

Vad som är absurt?

A. Tinget i sig kan inte förstås.
B. Tinget i sig är synonymt med noumen.
C. Det noumenala upplåter sig för förståelse.

Jag har aldrig sagt att det noumenala upplåter sig för förståelse, det är ju precis vad det inte gör! Försåvitt man inte, som du, menar att det är frågan om ett indirekt (deduktivt) vetande.

Är det inte självmotsägande? Det är vad jag har utläst att du påstår att Kant säger.

Jamen jag har ju aldrig sagt det.

Sen säger du, Kant sysslar med det noumenala, men han själv säger (kan inte citera för jag har inte boken här) att allt som vi tänker kommer från erfarenheten, alltså det fenomenala. Han följer ju Locke och Hume här. Så ergo;

A. Det som sysselsätter oss i undersökningen är det noumenala.
B. Det som undersöks i sysselsättningen är det fenomenala.

Nej, han kritiserar dem, och menar sig ha tillgång till något syntetiskt apriori, vilket skiljer honom från dem. Och ja, han sysslar med det noumenala, vilket du själv medger, i det du kallar hans "deduktion.

(Det behöver förstås inte vara självmotsägande, men i den kontext du påstod att det som sysselsatte honom var det noumenala så implicerade du att det inte kan handla om en undersökning av fenomen)

Ja, helt i linje med vad du själv säger...

Om man istället tar noumen för att vara det som begreppet verkar ha betytt ursprungligen (och det kan man finna stöd för att Kant menar med hans utläggning om att man inte skall använda gamla begrepp på nya sätt och inte heller finna på nya begrepp där det finns ett gammat att tillgå) som just ett tanketing, och inte ett ting i sig. Så lättar dimman.

Men tinget-i-sig är ett tanke-ting, det är ju exakt vad jag säger. Det är synonymer, och Kant använder dem också nästan jämt som synonymer. Och om detta skall vara din revolutionerande distinktion så ser jag ingen överhuvudtaget, utan du bekräftar bara vad jag redan påtalat.

Det noumenala är då det fenomenala när det enbart tänks och inte erfars sinnligt. Det är objekten taget i abstraktion och inte i sinnligt.

Och på vilket sätt skulle de noumenala kategorierna existera fenomenalt menar du? Tycker det verkar som du får en djävla svårigheter här. Existerar kategorierna då alls?

Nått mer? Varför inte ta chansen att gå tillbaks till sakfrågan när jag gör den här ansträngningen istället för att påstå mitt uppe i denna min ansträngning att jag söker göra frågan ad hominen? Jag är tvungen att dra in det i diskussionen eftersom du hela tiden retoriskt slingrar dig. Ideligen kräver du att du skall ha rätt, inte i ljuset av något resonemang, utan bara för att du är du. Hur skall jag kunna undvika din person då?

Jag slingrar mig? Vem är det som sysslar med ad hominem och retorik? Passar sig inte att beskylla mig för det du själv stått för. Vad kan den gesten vara annat än retorisk?

Om du frågar hur något kan kritisera sig självt så har du inte förstått Kant enligt mig, det är inte förnuftet som kritiserar förnuftet, utan genom förnuftet skapas en självkännedom av förnuftet, detta genom att de sinnliga objekten, fenomenen, kan tas som noumen, enbart tänkta ting. Förnuftet är den fakultet som undersöks. Det är väl som att känna efter med känseln vad känseln känner? Vad är problematiskt? Dessa är våra förutsättningar.

Än en gång: du förutsätter just det som skall bevisas! Och jag ser ännu inget försök att presentera några kriterier för en sådan kritik. Det är inte förutsättningar - det är antaganden! Notera skillnaden!

För att kunna göra detta så producerar förnuftet ett ego, detta subjekt som följer alla tankar, alltså "jag tänker". Men vem är det som tänker, inte nått jävla noumen, utan ett ting i sig, en biologisk varelse konstituerad av naturens givna lagbundenhet, Och vad det är kan vi inte säga. Vi får anpassa oss. Istället för att som du söka sanningen med det stora S:et. Du vet den där blinda fläcken som driver dig vansinnig, och får dig att fara ut mot alla försök att förklara världen just genom att kritisera dem för att göra anspråk på Sanningen.

Du säger nu att egot producerar ett ego (emedan förnuftet, som du medger ovan, i själva verket är en synonym till egot hos Kant). Tinget-i-sig är inte biologiskt, det är överhuvudtaget inte fenomenalt, utan ovetbart. Här tar du dig friheter som Kant skulle se med oblida ögon på. Biologin hör fenomenvärlden till.

Andra är mer pragmatiska, inser att detta är vad vi har att jobba med, antar att det är meningsfullt det som framstår som uppenbart. Söker förklara det givna istället för att ge det som skall förklaras osv.

Det är minst sagt besynnerligt att du beskyller mig för att hålla på någon sanning med stort s när du skriver såna här saker i praktiskt taget samma andetag. Blind fläck, jo man tackar, han som sade det han var det, är det inte så?

Skall du nu vara behjälplig i att utveckla din syn?

Du har inte läst den ene utav de författare som diskuteras, men det är jag som skall utveckla min syn? Inte för att du sitter på nån sanning med stort s va? Perplex.

Vad är det som måste antas för att kritiken av förnuftet skall till? Och jag ber dig att inte glömma självkännedomen som andra påståtts tala om. Och varför faller systemet samman utan ett transcendentalt ego? Och vad definierar du ens det transcendentala egot som?

Kom igen överraska mig nu!

Allt detta har jag redan besvarat i flera, flera, inlägg, i denna tråden enbart (och flera i andra trådar också). Överraska mig du istället och visa på att du läst det.

[suchanother]

Alla måste producera, filosofer inget undantag, i detta genomkommersiella samhälle.
Alltså måste filosofer prestera något  (undantaget är filosofipappskallarna på universiteten, politikerna tror att de är hyperintellektuella fast de snackar skit, men politikerna är enkla bonnläppar och hänger inte med därför mer anslag till filosofiforskning för säkerhets skull så att vi inte framstår som obildade vikingar).

Återkommer med löjliga saker från universitetsvärlden. Har nära connection till den världen.

[Avantgardet]

Du förutsätter ett transcendentalt subjekt som med någon form av själsförmåga skall "förstå" världen. Det impliceras redan av din fråga, och du har då redan köpt in dig i ett språkspel som jag menar vara farsartat från början till slut.

Förtjänar en egen uppmärksamhet detta.

Hur menar du att jag förutsätter det transcendentala subjektet? Det är lätt att påstå det sådär lite banalt. Finns det inte förståelse av världen? Vad kan tala om världen då? Varför gör jag ett antagande som du inte gör?

Jag talar om medvetenheten. Finns den inte hos dig. Vill du motsäga mig om att ett sådant fenomen existerar? Vad ger du för alternativ?

Och definiera snällt nu "subjekt" och sedan också "transcendentalt subjekt". Du kan ju också definera "själv" och förklara vad som upplåter fenomenet för diskussion oss emellan, för diskuterar gör vi väl?

Om du skall kritisera förnuftet, med förnuftet, vad förutsätter du då?

Och vad är detta förnuft som kritiserar sig självt om inte det (hos Kant) transcendentala egot (som alltså är förmöget att kritisera sig självt)? Det är väl knappast frågan om någon diskurs som artikulerar sig själv hos honom, eller är det? Nej, just det. Hur svårt kan det här vara? Svårt att framstå som expert om man inte har koll på elementa Auk.

På dina frågor säger jag nej. Jag ser inte att det nödvändigtvis måste finnas något ego. Jag ser snarare en händelse eller varat. Men vad vet jag, jag har ju inte vidgat min syn tillräckligt enligt dig för att rymma detta grandiosa ego som jag besitter i mitt synfält.

[Avantgardet]

Alla måste producera, filosofer inget undantag, i detta genomkommersiella samhälle.
Alltså måste filosofer prestera något  (undantaget är filosofipappskallarna på universiteten, politikerna tror att de är hyperintellektuella fast de snackar skit, men politikerna är enkla bonnläppar och hänger inte med därför mer anslag till filosofiforskning för säkerhets skull så att vi inte framstår som obildade vikingar).

Återkommer med löjliga saker från universitetsvärlden. Har nära connection till den världen.

Sant. Borde vara skottpeng på filosofer.

[J R Auk]

Skall du nu vara behjälplig i att utveckla din syn?

Du har inte läst den ene utav de författare som diskuteras, men det är jag som skall utveckla min syn? Inte för att du sitter på nån sanning med stort s va? Perplex.

Och så visar du hur bra du är på att läsa och tolka. Att du utvecklar din syn innebär inte att du byter åsikter, det betyder att du vecklar ut, förklarar, för mig vad du menar.

[Avantgardet]

Vad ska man ta sig till då, du har ju en notoriskt fikonaktig prosa. Nej, det är lite löjligt av mig, men ärligt skulle du inte förlora på att söka skriva mer prosaiskt och mindre lyriskt, det skulle inte ligga dig till last. Fast det har förstås inget med saken att göra här.

[J R Auk]

Du förutsätter ett transcendentalt subjekt som med någon form av själsförmåga skall "förstå" världen. Det impliceras redan av din fråga, och du har då redan köpt in dig i ett språkspel som jag menar vara farsartat från början till slut.

Förtjänar en egen uppmärksamhet detta.

Hur menar du att jag förutsätter det transcendentala subjektet? Det är lätt att påstå det sådär lite banalt. Finns det inte förståelse av världen? Vad kan tala om världen då? Varför gör jag ett antagande som du inte gör?

Jag talar om medvetenheten. Finns den inte hos dig. Vill du motsäga mig om att ett sådant fenomen existerar? Vad ger du för alternativ?

Och definiera snällt nu "subjekt" och sedan också "transcendentalt subjekt". Du kan ju också definera "själv" och förklara vad som upplåter fenomenet för diskussion oss emellan, för diskuterar gör vi väl?

Om du skall kritisera förnuftet, med förnuftet, vad förutsätter du då?

Och vad är detta förnuft som kritiserar sig självt om inte det (hos Kant) transcendentala egot (som alltså är förmöget att kritisera sig självt)? Det är väl knappast frågan om någon diskurs som artikulerar sig själv hos honom, eller är det? Nej, just det. Hur svårt kan det här vara? Svårt att framstå som expert om man inte har koll på elementa Auk.

På dina frågor säger jag nej. Jag ser inte att det nödvändigtvis måste finnas något ego. Jag ser snarare en händelse eller varat. Men vad vet jag, jag har ju inte vidgat min syn tillräckligt enligt dig för att rymma detta grandiosa ego som jag besitter i mitt synfält.

Om du skall se ögat med ögat vad förutsätter du då?

Om fingret skall fingra på fingret vad förutsätter du då?

Om det nu är så att du talar om varat eller om händelsen, är det inte meningsfullt att tala om det i varat eller händelsen som har en specifik karaktär? Jag menar skall vi bara tala om dessa saker?

Nej, och utan bestämning är det bara ord, utan att definiera och skilja begreppen åt så kan "ego" tas för varat och vice versa.

Nu talar ju Kant om ett formellt jag som följer tanken. Tanken som självrefelkterande. Och i det slänger du in själasubstansen.

Varför, det är mycket möjligt att Kant hade sådana idéer men de finns inte i det system han bygger för att redogöra för förnuftets struktur i den första kritiken.

[J R Auk]

Vad ska man ta sig till då, du har ju en notoriskt fikonaktig prosa. Nej, det är lite löjligt av mig, men ärligt skulle du inte förlora på att söka skriva mer prosaiskt och mindre lyriskt, det skulle inte ligga dig till last. Fast det har förstås inget med saken att göra här.

Nej att varat som du talar från tycker det gör det inte så. Jag använder en sublim och kverulant prosa som lyfter mitt vara till normen för allt vara. Jag brilljerar helt enkelt.

Enligt detta varas vara i händelsen så skall alltså det vara som talar till varat i en annan händelse lära sig läsa ordentligt och noga.

Jag har alltid påtalat att varför jag är här för att lära mig uttrycka mig. Så ni får lida med mig.