När en människa nedvärderar sig själv

[Fundra]

Hej hej!

Hur bemöter du en människa som inte värderar sig själv högre än en hundskit på trottoaren?

Alkoholisten som inte kräver något annat än att få vara ifred med sin flaska men som förstås vet att det liv hon/han lever inte är henne/honom värdigt?
Det var bara ett exempel bland många.

Människor som inte kräver något och själva inte tycker att de har rätt att kräva något, som gett upp hoppet om sig själva. Hur reagerar du när du möter en sådan människa? Hur agerar du?

[Avantgardet]

Vad inbillar du dig att du funnit för nåt "värdigare" då? Måste man ursäkta sig, eller porträttera sig själv som ett "misslyckande", bara för att den där sköra, sköra, borgarbubblan inte skall spricka?

Sen får Such säga vad fan han vill, försöka lappa ihop den redan rämnade fasaden bäst han vill.

Tänk vad förbannat befriande det kan vara att tillåta sig vara ett djävla knarkarsvin. Men tro dig vara förmer du om du behöver det för att må bra. Att söka osynliggöra sin egen existentiella flykt bakom konventioner, varifrån man tryggt kan peka finger åt andra, det, om något, är att nedvärdera sig själv, eller åtminstone inte att ta sitt liv på allvar.

[Algotezza]

Hej hej!

Hur bemöter du en människa som inte värderar sig själv högre än en hundskit på trottoaren?

Alkoholisten som inte kräver något annat än att få vara ifred med sin flaska men som förstås vet att det liv hon/han lever inte är henne/honom värdigt?
Det var bara ett exempel bland många.

Människor som inte kräver något och själva inte tycker att de har rätt att kräva något, som gett upp hoppet om sig själva. Hur reagerar du när du möter en sådan människa? Hur agerar du?

De människor jag verkligen möter är levande människor, inte psykologiska typer som man skall ha något slags psykologisk regel eller i förväg uttänkt attityd till för att "förhålla sig till". Jag improviserar. I princip alltid. Hemma, på jobbet, ute. Kör inte efter "regelböcker", "taktik" och "vinnande koncept/ säkra kort"... Jag går efter vad som känns intuitivt bra och relevant  för stunden.

Vill man ha några "fina" "råd"/ "uppmuntrande språkljud" att ge/ hålla sig till kan man säga : "efter regn kommer solsken" eller "just när det ser som mörkast ut kommer gryningen" eller "först skall det bli riktigt riktigt djävligt innan det kan bli riktigt bra" eller "lev i nuet!"

Jag kan känna mig som en hundskit, nedtrampad, utplattad, stinkande, värdelös - vilket jag tror är en nyttig känsla, inte hela tiden, men som likväl kan ge en välbehövlig balans till min borgerliga rätt grå mitten-bror-duktig-lagom-tillvaro.

Förmodligen hade jag varit en mer genuint mänsklig människa om jag legat i rännstenen mer och inte levt så överlag försiktigt under min tillvaro. Men har man familj och barn måste man ju ta hänsyn till dem också. Jag är ju inte ensam i mitt liv.

Att jag har det som jag har det, ganska bra, lugnt och fridfullt (relativt sett), beror inte på min starka vilja och goda karaktär. Det beror på medmänniskor omkring mig som stagat upp mig. Ensam är jag ett blötdjur i tidens hav, snart uppslukad av någon havsorm. Eller en nedtrampad hundskit. Ensam vore jag ett intet.

Se för övrigt mitt motto nedan!

MVH

Algotezza

[Advocate]

Jag är inne på det som redan berörts en aning. När man möter en person som nedvärderar sig själv, så handlar det mycket om att ha i medvetande sina egna värderingar och fördomar. Man måste se till så att han/hon inte lyckas lura en till, utöver sig själv. Och man måste se till så att man inte är där och kapitaliserar på något sätt.

Det kan ge mig obehag att se en sådan där person, inte minst för att jag kan känna igen mig i beteendet och vet hur pass synd och skam det kan vara. Och märk väl nu talar jag inte om det som Algotezza är inne på, att det kan vara bra att känna sig som skräp ibland (det kan det kanske vara, men det är en smula annorlunda vinkling på diskussionen än min). Utan ett mer endogent, ingrott självnedvärderande och ett bräckligt självförtroende och självkänsla i allmänhet.

Jag antar att man inte alltid kan göra så mycket för sådana personer, ifall man tror det, och jag tänker också att det naturligtvis är ett större omkringliggande sammanhang som gör att personen nedvärderar sig. Det sammanhanget kan man inte ändra på. Men kanske skall man, för utom att som sagt hålla sig själv under uppsyn, försöka öppna vägar för honom att tolka om sig själv och situationen.

[Zokrates]

http://sv.wikipedia.org/wiki/Stigmatisering_(sociologi)

http://sv.wikipedia.org/wiki/Stämplingsteorin

Jag är inne lite på det Avantgardet skrev,

Att söka osynliggöra sin egen existentiella flykt bakom konventioner, varifrån man tryggt kan peka finger åt andra,
det, om något, är att nedvärdera sig själv, eller åtminstone inte att ta sitt liv på allvar.

ser detta som ett än större problem, hur undviker vi att stigmatisera och stämpla dem som oaktat orsak lever ett annorlunda liv gentemot medelsvensson? Sedan har vi anser jag, dem som lever till synes vanliga liv men som samtidigt dagligen i sina yrkesroller begår de värsta övergreppen mot andra människor, dessutom helt legalt, hur kan de med utan att skämmas?

Jaha och nehej, ser att länkarna inte blev ok här ovan, men det är bara att markera allt och gå dit för den som vill. Det är en sak som jag blir lite konfunderad över, vissa länkar kan helt enkelt inte bli klickbara i sin helhet, undras vad det beror på, trodde först att det hade med längden på länken men vissa som är jättelånga går ju problemfritt?




Är ni inte lite trötta på schablonen om alkisen i rännstenen?

[Avantgardet]

Fast nu finns det ju en hel del utav oss som faktiskt lever i rännstenen också. Och trivs bra där.

[Kallekula]

Jo fast det handlar ju om vad som i sammanhanget anses vara normalt eller inte. Här tex är ju just medelsvensson avvikaren och behandlas  därefter.

Det finns ju t.o.m. de som av konformitetsskäl inte vill tala om detta. Ta tex frommen som tillhör överklassen hörandes till  Saltjöbaden, men då passsar man inte in här (om man nu är kåt på att vara lika andra). ...dessutom ter sig extrema vänsterbudskap ganska så komiska då....

Att leva i rännstenen när man får studiebidrag/medel är ens eget val. I annat fall flyttar man in i studentkorridor.Det handlar bara vad man vill lägga kulorna på.

..ps Johan frommen har fått dessa frågor förut, ej besvarat. Det handlar om ord och handling. Viktigt när det kommer till inställning, handling och moral. Därför står nu frommen som exempel för överklassen. Dvs inget skitsnack utan fakta och en utveckling av inlägget.

[salt]

Tror ni det hjälper ifall man försöker att inte bete sig som att personen ser sig som skit, utan mer försöker bete sig mot personen på ett sätt som man skulle göra mot en person som har en mer positiv självbild? Tanken skulle i så fall vara att man därigenom ändrar personens beteende på något sätt, i stället för att bara sitta och tycka synd om personen så försöker man locka fram andra sidor hos personen i fråga.

[Avantgardet]

Locka fram ni "bättre sidor" hos era medmänniskor, ni som anser er veta vad dessa skulle vara. För allt är ju så enkelt som svart och vitt, ont och gott.

[honey is cool]

Jag måste säga att det är oerhört svårt att sätta sig in i hur en annan person har det. Man kan kalla det illusionen av säkerhet. Jag menar har du varit mobbad så vet du hur det känns, har du har varit psykiskt sjuk så vet du hur svårt det är, har du har varit uteliggare så vet du hur lätt det är att trilla dit.  Viktigt i sammanhanget är att se hur det förhåller sig mellan "individen" och "gruppen", det är där lösningen finns. Som Obama sa i en intervju med Will Smith: Min fru är min fasta punkt i politikens spegelsalar.

[salt]

Locka fram ni "bättre sidor" hos era medmänniskor, ni som anser er veta vad dessa skulle vara. För allt är ju så enkelt som svart och vitt, ont och gott.

Jag vet inte, men vad är det som är så bra med att nedvärdera sig själv? Har själv gjort det stora delar av mitt liv och inte förräns det senaste året jag börjat acceptera mig själv mer, vilket gjort att jag börjat få lite mer livsglädje. Däremot har jag mött en del personer som direkt sett mig som någon slags offer som man ska tycka synd om, inte setts som en jämvärdig människa liksom, så därför har jag tänkt mkt på detdär med att ibland kan det vara bra att inte fokusera för mkt på just hur dåligt personen mår utan se att det finns andra sidor också liksom.

[Avantgardet]

Och vad är detta att "nedvärdera sig själv"? Hur är det ens möjligt? Från vilken position kan det göras? Vad är det för ideal man ställer emot sin faktiska person då? Men för vissa är ju allt tvärenkelt.

[Advocate]

Locka fram ni "bättre sidor" hos era medmänniskor, ni som anser er veta vad dessa skulle vara. För allt är ju så enkelt som svart och vitt, ont och gott.

Men måste specifika värderingar komma in i det att man speglar någon på ett eller annat sätt? Kan man inte bara få honom att se sig själv som bättre rent allmänt? Alltså man vänder sig inte mot det han gör eller är, utan man riktar sig mot själva ”duet” som sådant, det mer universella hos honom och inte hans specifika sidor. På samma sätt består ju det egna nedvärderandet också någonstans av en mer formlös upplevelse hos en (oavsett ursprunget). Kan då inte det där positiva bemötandet helt enkelt ägna sig åt den upplevelsen utan att bli till ett beteende där man belönar vissa egenskaper?

Sedan är det både min "vakna" reaktion och min tro att det inte är så amorft, vad som är positivt och negativt. Men vi får väl lov att tro olika om saken.

Och vad är detta att "nedvärdera sig själv"? Hur är det ens möjligt? Från vilken position kan det göras? Vad är det för ideal man ställer emot sin faktiska person då? Men för vissa är ju allt tvärenkelt.

Nedvärderandet rör väl sådant man föreställer sig att man är, i relation till något man föreställer sig att man inte är? Visst, nedvärderaren kanske bedrar sig själv eller tänker helt åt skogen. Men det är inte hans fel, och upplevelsen av mindervärde finns fortfarande. Så hur menar du att det inte är möjligt att nedvärdera sig?

[Justin Case]

Det tycks mig att man med begreppet "nedvärderande av sig själv" egentligen menar "nedvärderande av den man kommer att vara i en relativt avlägsen framtid", inte ett nedvärderande av den man är för stunden. Jag tror att det man kallar för en människas "nedvärderande av sig själv" (i t.ex. missbrukarens fall) är ett resultat av ett osunt stort fokus på kortsiktig tillfredsställelse snarare än på långsiktig tillfredsställelse. Jag tror att vissa människor helt enkelt identifierar sig med "den person de kommer att vara om några minuter", snarare än med "den person de kommer att vara om några år". En konsekvent kortsiktig jakt på tillfredsställelse tenderar (år 2009) leda till vad man brukar kalla ett "ovärdigt liv" - detta eftersom (än år 2009) det enda som i varje situation i livet kan skapa en omedelbar tillfredställelse, eller en omedelbar befrielse från lidande, är droger som tyvärr med tiden leder till ett plågsamt (och därmed "ovärdigt") liv "i rännstenen". En mer långsiktig jakt på tillfredsställelse tenderar (på grund av de farmakologiska begränsningar som råder än år 2009) leda till att man måste uppoffra kortsiktig njutning för att, under studietiden, kunna fokusera på att få bra betyg, och, därefter, i arbetslivet, uppoffra kostsiktig tillfredsställelse för att kunna fortsätta fokusera på att göra bra från sig i andras ögon - något som, oftare än vad åtminstone rännstensknarkarens livsföring leder till, ger ett långsiktigt relativt lyckligt liv (den sorts liv som många kristna tycks envisas med att kalla för ett "värdigt" liv (en fråga till dessa kristna: om knarkare inte lever "värdiga" liv, innebär det att samhället har rätt att avliva dem? Ovärdiga liv måste väl rimligtvis betyda "liv utan värde"? Eller?).

Det som skiljer så kallat "värdiga" människoliv från "ovärdiga" är kanske i grunden en skillnad i fråga om förmåga att värdesätta långsiktig belöning snarare än kortsiktig?

För visst ger det väl mer njutning, vilken dag som helst, att droga sig än att inte droga sig. Gåtan är väl snarare hur vissa människor kan motstå frestelsen att droga sig, när det finns så många berättelser om hur underbart det - i stunden - kan vara att befinna sig i ett drogrus. Vad som avhåller de flesta människor från drogvägen är, vad jag kan se, att de förmår ha en så pass stark motivation att må bra på lång sikt, att de inte, ens när de tillfälligt mår dåligt, är dumdristigt benägna att söka välmående på kort sikt genom droger.

Det som avgör vilka som hamnar i rännstenen och vilka det går bra för tycks mig alltså vara vilka som förmår vara motiverade till ett långsiktigt bra liv snarare än till ett kortsiktigt bra liv.

Om vi således anser att det är långsiktigheten som är "det riktiga", "den rätta vägen", tycks det mig tala för att vi bör lägga mycket mer skattemedel på forskning på hur man kan få människor att bli mer långsiktiga till sin mentalitet.

[Avantgardet]

Det har inte så mycket med tid som med idealiteter att göra, Justin, men visst gäller det identifikation. Den som intar ett dömande perspektiv till sig själv talar utifrån "överjaget" - eller de värderingar som är inlemmade där, internaliserade konventioner osv. Överjaget representerar också idealjaget, som är den föreställning vi har om oss själva. Och det är med diskrepansen mellan detta idealjag och det faktiska jaget som detta dömande överhuvudtaget kan smyga sig in.

När det gäller droger så kan jag alls inte hålla med. Kan inte se att jag långsiktigt skulle ha blivit mer miserabel eller nåt i den stilen. Det enda jag känt av är fler bestraffningar från samhället, vilket naturligtvis leder till ett slags utanförskap. Sen är detta med lycka hopplöst - vi förmår inte ge någon tillfredsställande definition, och kan därför inte basera våra resonemang på det. Det finns dock gott om droger (anno 2009) som man hade kunnat äta ett helt liv utan några direkt störande biverkningar, och mått konstant supergott. Anledningen till att vi inte gör det är ett stort ideologiskt motstånd, som är nedärvt i den kristna traditionen inte minst. Det anses helt enkelt fult att njuta, om njutningen är materiell eller fysisk - "andliga" perversioner anses på något sätt bättre.

Advocate, jag är en sån där som inte litar på sig själv. Känner inte att jag besitter rätten att döma "mig själv", och ser inte vad som skulle vara "bättre" än det sätt jag lever på nu. Anser mig leva moraliskt nästintill oklanderligt (i synnerhet om man jämför med normen - alltså precis desamma som påstår att jag "nedvärderar" mig själv), och gör mitt bästa. I mötet med andra tror jag det bästa vi kan ge är vårt stöd, våra sympatier, och att helt enkelt finnas till hands. Det här med att inte kunna nedvärdera sig själv, med det syftade jag blott på den här diskrepansen mellan idealjag och faktiskt jag, mellan den materiella varelsen och den språkliga entiteten.