Inläggav Zokrates » 19 dec 2009 13:32
Först definierar jag ingenting som detsamma som motsatsen till allting som finns, det är även allting som inte finns ens i en motsatts.
Detta ingenting är även intet, men problematiken i betraktelsen är att allting som finns kräver "intet" likt ett rum att verka kring.
Intet är alltså allting som inte finns, men samtidigt utrymmet där allting finns förutom intet ingenting skulle existera, det är alltså grunden och förutsättningen för att saker och ting skall kunna ske och existera i och på samma gång dess förutsättning. Därmed ges intet ett värde, som alltings nödvändighet. Intet krävde i sin tur verkligen ingenting för att kunna existera, det behövdes ingen skapelseprocess för sin icke existens. Vi bortser från människan som tolkare och hävdar att intet existerar oberoende oss, men samtidigt kan vi aldrig bortse från att det är vi som tolkar detta intet och att utan oss skulle intet inte heller behövt definieras av oss. Här spelar det heller ingen roll om människan eller en annan varelse i universum tolkar intet heller, då dessa tolkningar är utan betydelse för om intet skulle vara eller ej.
Intet existerar som platsen där allt utspelar sig, men samtidigt som det ges ett värde åt rummet, innehåller det varken golv väggar och tak. Det är ju en förutsättning att det verkligen inte har ett värde för att det skall vara just ett intet. Intet har alltså inga gränser, därmed har intet inga begränsningar i dess storlek eftersom dess storlek är oändlig.
Oändligheten får ett värde först när det finns någonting, fram till dess är oändligheten en ogripbar abstraktion. Problemet som efterlystes är hur något kan uppstå av sig självt i detta intet, hur den första partikelns skapades och vad som fick detta att ske? I intet finns varken gravitation, rum eller tid, däremot finns det en utsträckning av intet i alla riktningar, riktningar som endast kan mätas om det finns referenspunkter, vilka tyvärr saknas i detta första intet som är positionslöst i förhållande till allt vi idag känner till. Även om vi skulle tänka oss fler än ett intet, för att därigenom skapa kontraster så innehåller dessa inten ingenting som skulle innebära skillnader sinsemellan dem, för gjorde de det så skulle det ju existera någonting reellt, två olika inten som kolliderar och därmed ger upphov till en gnista vari en antändning uppstår som skapar allt, vi begränsar vårt tänkande till att allting måste ha en början, en skapare, en omrörare som ger upphov till existens. Att det är så på vår planet säger inget om hur det ursprungligen var, att vi behöver material för att tillverka något är inte direkt överförbart på intet eftersom intet saknar allt, det finns alltså inget att bygga med i intet.
Saker och ting kan enligt vårt förnuft inte skapa sig självt ur tomma intet, detsamma gäller universum, likväl finns det där och retar oss och vår begränsade tankeförmåga. Det är i sådana här fall man måste gå utanför den fyrkantiga lådan som vissa fastnar i...
Jag skrev tidigare, tänk om det var precis tvärtom, först fanns allt, sedan började det falla sönder till just ingenting och att vi i detta nu, enbart bevittnar ett sönderfall, en upplösning av allt till detta ingenting. Skulle det spela någon roll om det var så, för det förefaller ju lika svårförklarligt som det motsatta, att det från början inte fanns någonting?
I detta tänk om existerade inte först ett rent intet, universums skapelse uppstod alltså inte ur ett intet utan från ett existerande universum som läckte partiklar. Hur uppstod då detta första universum frågar du då, som om du inte vill fatta eller spelar dum, ja genom att det läckte partiklar från universum svarar jag,
ett paradoxresonemang.
"Paradoxer i de empiriska vetenskaperna orsakas vanligen av att teorierna beskriver extrema beteenden som inte är vardagsnära och överensstämmer med erfarenheterna från den makrovärld människans tankevärld formats från."
Det går ju alltid att förklara med att tiden inte är linjär för alla objekt, exempelvis vissa kvantnivåer i t.ex fotoner. Föreställ dig att en del av energin går tillbaka i tiden till innan Big Bang uppstod, där staplas dessa nivåer, som alla är av samma art tills en kritisk massa uppstår som i sin tur genererar fler partikelpar som uppstår på grund av att denna massa med tiden växer och uppnår en enorm gravitation, det hela accelererar till dess att massan kollapsar i form av en big bang och universum som vi känner det uppstår. Det hela kan låta osannolikt vid en första anblick, en paradox men likväl teoretiskt möjligt i fantasin.
Så universum uppstod för att det redan finns ett universum?
Ja, så enkelt är det i exemplet. Vårt universum existerar för att det "föddes" och gav upphov till sig självt, jag går här alltså utanför boxen, ramarna för logiken, påstår att det skapades för att det finns. Även detta resonemang går att förklara. Tiden existerar inte så som vi tänker oss tiden i form av sekunder, minuter, dagar, år etc. Tiden om vi skall tolka detta är en uppfinning av människan, en inrutning av vår tillvaro här på jorden i förhållande till vår sol. Den formen kan helt enkelt inte vara universell för universum för att förstå skapelsen då den är en begränsning. Därmed tolkar jag om tiden till att vara annorlunda än vi är vana vid, jag gör det möjligt för en partikel att färdas bakåt i "tiden" enligt vårt sätt att uppfatta tiden. Partikeln själv färdas varken framåt eller bakåt, den i sin tur faller ju i egentlig mening utanför ramarna för vårt universums kända fysikaliska mätbara mönster. Om detta stämmer så kan man aldrig heller mäta partiklar med ett högre teoretiskt värde än de Higgspartiklar man nu vill finna, då de lämnar denna platsen i denna tiden för att existera på en annan plats i en för oss dåtid.
Hissexemplet får illustrera hur detta sker, det är ett exempel för att beskriva tankegången, inget annat.
Big bang uppstår, allt placeras i en hiss som färdas i en riktning, allt som finns i hissen expanderar men färdas sett utifrån big bang i en viss riktning som vi kallar spridning, låt oss jämföra detta med att hissen åker uppåt efter det att någon tryckt på knappen till takvåningen. Längst ned under hissen finns hisschaktet, resterna av platsen för Big bang. Allting som finns i hissen färdas nu uppåt, men vissa partiklar som följer med på resan är så små att de faller igenom hissens konstruktion, vart skall de nu ta vägen? Utanför hissen kan de inte vara, eftersom det är omöjligt, alternativet blir att de placeras i hissschaktet igen, varpå de samlas därnere. Eftersom det just skett en smäll därnere är platsen alltså upptagen, de måste vänta på sin tur och den enda lediga platsen är att vara där före denna smällen, de placerar sig alltså tidsmässigt där innan big bang utlöstes. Likväl har vi inte flera big bangar, vi har bara en big bang, det är alltså samma big bang dessa partiklar nu inväntar. Är de tillräckligt många undrar du? Ja, eftersom dessa partiklar ger upphov till i sin tur en mindre yta, samt därigenom skapar förutsättningen för fler naturlagar, så kommer dessa lagar att alstra tillräckligt många partiklar för att utlösa en Big bang. Gravitation som uppstår är en förutsättning, den kan liknas vid en cymbal, när man slår på cymbalen vibrerar den, vibrationerna är små skakningar som fortplantar sig i form av små vågrörelser, dessa vågrörelser är detsamma som strängar, detsamma som supersträngar ergo gravitoner, när de väl uppstått kan de aldrig sluta vibrera, de kan slingras om varandra och därmed skapa en kompaktare sträng, men inte upplösas av sig självt, för därtill finns det ingen kraft som från intet kan upplösa dem. När de i sin tur blir fler blir gravitationen starkare och det hela accelererar tills dess en kritisk massa uppstår, det som intet nu inte längre kan hantera, sprängs på grund av att ytan de uppstått i inte rymmer fler partiklar med mindre än att gravitationen kollapsar. Därmed uppstår universum och cirkeln är sluten.
Har du en annan förklaring så är det också ok, men ge fan i att blanda in förstockade kända filosofers idéer, de är ju begränsade de med, liksom Gud.
