J R Auk skrev:Jag svarar så här Justin, jag har aldrig någonsin sett något som skulle tyda på det.
Då antar jag att jag glömt att visa dig detta bevis:
Föreställ dig hypotetiskt att alla de storlekar som universum enligt dig prima facie kan tänkas ha har katalogiserats genom att ställas upp på en rad, i stigande storleksordning från vänster till höger. Storleken längst till vänster är, antar jag, storleken på det observerbara universum, hur stort det nu är (det är olika bud om det, tycks det mig). Vartefter som vi går åt höger har vi allt större och så småningom oändligt stora storlekar. Nu undrar jag: hur stor andel av alla dessa storlekar är oändliga?
Svar: oändligt nära 100 procent.*
Hur stor är då sannolikheten för att universums verkliga storlek skulle vara någon av de oändligt stora storlekarna (som som sagt utgör oändligt nära 100 procent av samtliga storlekar som universum prima facie kan tänkas ha)?
Svar: Då det inte finns något som säger att någon av de uppställda tänkbara universumstorlekarna är prima facie mer troligt universums verkliga storlek än vad någon annan av dem är, är svaret: oändligt nära 100 procent.
Vilket är detsamma som 100 procent, om vi inte ska vara oändligt petnoga. Alltså måste universum, om vi inte ska vara oändligt petnoga, garanterat vara oändligt stort.
Liknande resonemang kan föras för att komma fram till att universum även måste innehålla oändligt många exakta kopior av dig, av mig, av Vintergatan, osv.
*) Om du invänder att det är fel att tala om
andel av oändliga mängder, välj på måfå ut en av de oändliga storlekarna i raden jag beskrivit, och fråga dig sedan vad som händer om du går halvvägs därifrån åt vänster, så att du hamnar på en hälften så stor storlek som den du valde ut på måfå. Hur stor är den? Ja, vad får man om man delar vilket oändligt stort tal som helst med två? Återigen ett oändligt stort tal. Gå nu halvvägs från
denna punkt åt vänster, och du hamnar återigen vid en oändligt stor universumstorlek. Du kan upprepa denna itudelning hur många gånger som helst, och du kommer aldrig ned i ändliga storlekar**. Alltså är en oändligt stor andel av de uppställda tänkbara universumstorlekarna oändligt stora. Då det inte finns något som säger att någon av dem är prima facie mer troligt universums verkliga storlek än vad någon annan av dem är, måste universum vara oändligt stort.
**)Motsatsen gäller inte om du börjar vid en ändlig storlek och går halvvägs åt höger. Då kommer du genast till en oändlig storlek.
För övrigt så tycker jag att om vi gör ett antagande om att det obestämbara i kvanta skulle leda till en oändlig uppsättning av kvantas bestämningar reellt så kan vi lika gärna anta precis vad som helst.
Ja, men inte alla antaganden som just vi kan göra är lika lyckomaximerande (inte ens på oändligt lång sikt). Vissa antaganden just här ger större lyckosumma än andra, beroende på att den planet (och solsystem, galax, galaxhop etc) där vi nu befinner oss är på ett visst sätt snarare än på något av de många andra sätt planeter (solsystem, galaxer, galaxhopar etc) kan vara på.
Även om man betvivlar det som står i föregående stycke, är alternativet (det du beskriver, att inget spelar någon roll) så meningslöst att det ändå inte finns något att förlora på att utgå från att det som står i föregående stycke är sant (för den händelse att det kanske är det). Det är lite som om du bara skulle ha att välja mellan att få en gratis lott och att inte få något alls. Lotten är förmodligen en nitlott, men du förlorar inget på att ta emot den, och kanske vinner du rentav något. Det rationella är alltså att ta emot den, trots att det förmodligen inte ger något.
Detta eftersom denna oändlighet då skulle leda till att allt vad vi kallar existens, energi osv är innehållslöst, det kan inte bestämma något då det inte begränsar något, det finns i outsinliga förråd.
Det vi kallar existens, energi osv blir inte innehållslöst bara för att även allt annat som kan finnas också finns. Anta till exempel, hypotetiskt, att till en början endast vissa saker fanns, t.ex. att Vintergatan till en början var den enda materia som fanns i hela världsalltet. Anta att det med tiden tillkom mer och mer materia, tills till slut allt som kunde finnas fanns (d.v.s. "absolut oändligt" mycket). Varför skulle då, någonstans på vägen, Vintergatan ha upphört att existera? Jag ser ingen anledning till att den skulle det. Att allt som kan finnas finns gör alltså inte att vi eller det vi kan observera i vår närhet inte skulle finnas. Det spelar ingen roll att de specifika delarna (t.ex. Vintergatan) det är så "arbiträra" till sin sammansättning i jämförelse med världsalltets mer "vitt brus"-lika karaktär. De oändligt många arbiträra sammansättningarna av partiklar i ändliga delar av rummet (av vilka t.ex. du och jag är ett par exempel) som finns i universum måste rentav finnas för att det ska kunna vara så att allt som kan finnas finns. Utan beståndsdelar, ingen helhet.
Eller du kanske inte ens tänker dig att dessa oändligheter som du omtalar uppkommer genom divergenser av möjligheter? Är de ständigt närvarande i sin totalitet?
De är ständigt närvarande i sin totalitet, vilket innebär att det inte behövs någon teori om divergenser av möjligheter, även om i och för sig inte heller sådana kan uteslutas, med tanke på att många kvantfysiker tror på the Many Worlds Interpretation.
