Min Tro

[Justin Case]

Vad händer när du dör?

Vad händer om man tar självmord?

Att dö är omöjligt. Självmord är omöjligt. Det är omöjligt att ta livet av sig. Det finns nämligen ett oändligt antal kopior av dig, i ett oändligt antal parallelluniversa på pricken lika vårt - detta eftersom multiversum ("världsalltet") är så oändligt stort, och består av så oändligt många vart och ett för sig oändligt stora parallelluniversa, att alla partikelkombinationer som teoretiskt kan finnas finns. En ansenlig andel av världens fysikeretablissemang (jag tror det är någonstans runt 30% enligt någon undersökning) har faktiskt denna världsbild, nämligen i form av The Many Worlds Interpretation av The Double Slit Experiment (googla och wika vid behov). Jag medger att 30% är en minoritet, men övriga falanger bland fysiker, i frågan om hur universum är beskaffat, är faktiskt ännu mindre, var och en för sig. Det finns alltså ingen majoritetsåsikt om hur universum är beskaffat, och då The Many Worlds Interpretation tycks vara den enskilt mest populära bland fysiker, och då den har mycket som talar för sig och egentligen inget annat än möjligen Occhams Rakkniv som möjligen talar emot sig (men även detta bestridande ifrågasätter jag, Many Worlds Interpretation faktiskt är ännu mer kompatibel med Occhams Rakkniv än vad andra världsbilder är, då bland det enklaste som finns är att skriva ett datorprogram som utgör en heltäckande beskrivning av just "allt som kan finnas" (det är bara att skriva ett program som säger åt datorn att slumpa fram en serie ettor och nollor; en tillräckligt lång oändligt lång sådan serie skulle nämligen utgöra en heltäckande beskrivning av allt som teoretiskt kan finnas, d.v.s. den värld som är fallet enligt The Many Worlds Interpretation av The Double Slit Experiment) (pust flämt, ursäkta lång mening) - tycks det mig vara rimligt, ja,  "så rimligt som något", att utgå från The Many Worlds Interpretation. Alltså att allt som teoretiskt kan finnas finns, och att allt som teoretiskt kan ske sker.

Enligt denna teori finns det oändligt många parallelluniversa som heltäckande kompletterar vad som händer i just vårt universa, så att allt som skulle ha kunnat hända här, men som inte hände här, händer i andra parallelluniversa. Låt oss använda detta som modell i det nedanstående; det förenklar fortsättningsvis kommunikationen med fysiker, och det gynnar mänsklighetens chanser att bli hyfsat överens om hur verkligheten är beskaffad.

Det finns inget som säger att du befinner dig just i ett visst universum snarare än i något av de andra identiskt lika universa i vilka identiska kopior av dig befinner sig. Du finns alltså i alla dessa parallelluniversa. Detta är, på gott och ont, en bokstavligt uttryckt perfekt livförsäkring. Varje gång du försöker ta livet av dig, kommer visserligen de parallelluniversa, i vilka du "lyckas" med självmordet, att innehålla lik som av andra människor i dessa paralleluniversa kommer att ses som "den döde du", men ett lik är bara död materia och kan alltså inte vara du, kan inte vara en fortsättning på den kontinuitet som din persons existens genom tiden definieras som. Om du tar livet av dig, medger jag att om det bara skulle finnas ett enda exemplar av dig, nämligen det exemplar som lyckas med att ta livet av sig, skulle du dö, och om det därefter aldrig kommer att finnas någon exakt kopia av hurdan du var just i det ögonblick då du dog, antar jag att du aldrig skulle få leva mer igen. Men samtidigt finns det parallelluniversa där allt som hittills hänt på jorden hänt, exakt identiskt med hur det hänt här, med den enda skillnaden att medan du i detta parallelluniversum tar livet av dig, kommer du alltid i en del av dessa andra parallelluniversa inte att ha lyckats livet av dig. Eftersom "den person du är" definieras som en människa som lever och existerar över tid, som ett kontinuum, och då de enda universa, i vilka en fortsättning på din existens som person äger rum, är dessa andra parallelluniversa, är det endast i dessa universa du existerar efter det att du "tagit livet av dig" i de parallelluniversa i vilka du, på grund av ditt självmord i de universana, inte längre existerar.

Sammanfattningsvis:
Närhelst du försöker ta livet av dig, misslyckas du, eftersom varhelst du tar livet av dig, fortsätter du (i form av identiska kopior av dig) att leva i de parallelluniversa där ditt självmord misslyckats. Risken/chansen för att ett självmord misslyckas är alltid större än noll, och det räcker för att du ska vara odödlig. Om du finner livet outhärdligt och vill fly från helvetet på jorden, kan du alltså inte fly till döden. Den dörren är för evigt stängd. Du är dömd till evigt liv.

Men cheer up! Ditt liv blir förr eller senare bättre! Tyvärr kan det dröja extremt länge om du har otur. Men du kan i vilket fall som helst som sagt inte fly till döden. Döden som tillflyktsort är en för evigt stängd dörr.

[matterik]

så här är det, frågan om liv och död är relativ. Den är relativ till vem du identifierar dig med. För mig så har jag insett tack vare mitt genetiska minne som ser igenom dåtiden ändå tillbaka till livets början här på jorden, Så har jag insett att jag aldrig dör. Inte så länge skapelseprocessen fortsätter vilket den kommer göra så länge universum existerar. Men nu är det så att jag tack vare mitt genetiska minne också vet att universum inte va det som skapades först. Först kom skapelsen. Skapelsen skapade universum. Så ja, jag lever för evigt som celler i skapelsen.

[TekheeTaiteilijan]

Justin Case: Intressant inlägg!  Ja, jag vet att döden inte är någon utväg, jag ville bara se vad Matterik hade för syn på dessa saker.

Jag måste säga att det har varit mycket deprimerande att veta att man är evig och att man inte slipper undan "köttleken" närhelst man skulle vilja.
Döden är bara en passage mellan olika liv, skulle man ta livet av sig så skulle man hamna i en annan punkt på tidslinjen, till ännu en existens. Så håller det på i en evig cykel tills man kommer fram till vad man egentligen är och vad livet är.
Att jag tycker det är lite tungt och tradigt nu beror på att jag är framme vid någon typ av "break through", jag börjar inse att det här inte är allt som finns, jag blir inte tillfredställd av någonting. Jag eftersöker en kontakt med anden men min form har inte lärt sig att ta emot budskap från den. Frustrerad är jag, för själen vill kommunicera men formen (intellektet, kroppen) följer inte.
Det jag måste göra är att träna upp den tröga kroppen för att kunna ta emot livsviktig kunskap. Öva intuitionen, för det är faktiskt det enda man behöver. Skulle man vara i kontakt med sitt riktiga jag hela tiden skulle hela livet flyta på som en dans, i varje givet ögonblick skulle man veta helt naturligt hur man ska göra och agera. Behöver inte lära din form kunskap för den är helt värdelös, däremot måste man lära den att kliva åt sidan, att öppna upp för det högre medvetandet. Intellektet är till för att bereda väg till "the flow".

Så jo, mitt liv kommer att bli bättre, hoppas bara att lidandet inte blir så långdraget bara. Allt hänger på mig men det är svårt att minnas, svårt att hitta tillbaka till ursprunget.

I must've dreamed a thousand dreams
and been haunted by a million screams

[matterik]

jag ska berätta lite om religioner. I vårt samhälle finns ingen lära som täcker psykologiska sanningar. Det har tagits bort för att vårt samhälle lär upp slavar. Slavar fungerar bäst om de är lite vilsna utan förmåga att tänka själva, så att de alltid väntar på att få information från sin fåraherde. Med avsikt undanhålls sann psykologisk kunskap från både människor och de som arbetar i systemet.

Religion innehåller till viss del denna sanna psykologiska kunskap. Det är därför som den har så många anhängare och så många människor är villiga att döda för den. men i religion så har man lagt till information för att styra den troende, förslava den. Detta är gjort av prästerskapet som i sin tur styrs av de som styr världen. De som styr världen resonerar som så att om man är så blåst så att det går att lura en att tro på en religion så skulle någon annan lura en om man inte såg till att man hade religioner. På detta sätt kan lurandet göras på ett organiserat sätt och de lurade kan styras och nyttjas av systemet, oberoende om det är för religiösa krig eller för utveckling.

[Justin Case]

Justin Case: Intressant inlägg!

Tack!

Greg Egan har skrivit en novell (minns inte vad den heter nu) som utspelar sig i en framtid där alla människor blivit medvetna om att alla är odödliga (av de skäl jag uppgett). Huvudpersonen i den novellen väljer att söka rätt på en fiende, och det kräver att han ger sig in i en dödlig serie händelser, händelser som dödar mycket nära hundra procent av de identiska exemplar av honom som existerar. Men naturligtvis finns det alltid exemplar av honom kvar, hur många exemplar av honom som än dör. Under resans gång ansätts han av en viss oro, då han inte är överdrivet road av tanken på att mycket nära 100% av de exemplar i vilka han existerar dör - men då lugnar han sig genom att definiera sig som endast de exemplar av honom som överlever, och slipper på så sätt bekymra sig om att "de flesta av honom" dör.

När jag spinner vidare på den tanken, att man kanske är den man definierar sig som, öppnar sig en avgrund. Tänk om jag skulle definiera mig som en jordnöt i detta nu. Skulle jag då i nästa ögonblick vara en jordnöt? Det kan inte uteslutas. Anledningen till att det inte kan uteslutas är att jag inte vill göra det som skulle utesluta det; jag vill inte bli en jordnöt, och därför väljer jag heller inte att definiera mig som en jordnöt. Alltså kan jag inte utesluta att jag skulle bli en jordnöt om jag valde att definiera mig som en jordnöt.

Men finns det då inte något eller någon jag skulle vilja vara, hellre än att fortsätta vara den jag hittills varit? I så fall skulle jag vinna på att definiera mig som det/den; då skulle jag ju få det bättre än vad jag har det nu. Vem skulle jag då vilja vara, hellre än att fortsätta vara den jag hittills varit? Brad Pitt? Noomi Rapace? Paul Potts? Oprah? Bill Gates? Dalai Lama? Noam Chomsky? Kristendomens Gud? Buddha? En lyckligt ovetande stenåldersman i nuvarande Frankrike för 40000 år sedan? Men något i mig får mig att vilja fortsätta den resa som det innebär att vara "den jag är", eller rättare sagt: den jag hittills varit, eller rättare sagt en "fortsatt relativt försiktig, successiv, någorlunda kontinuerlig utveckling/förändring, över tid, av den jag är nu". Jag vill inte förändras alltför abrupt. Jag vet inte varför jag inte vill det. Jag vill det bara inte. Kanske är det inprogrammerat i våra gener att vi ska tro, liksom vi alltid har trott, att förändring enligt den typ av successiva förändringsmönster enligt vilket människor i alla tider förändrats är det enda och rätta sättet för en människa att skrida framåt genom tiden.

Det finns de som tror att vi lever i ett så kallat "block universe", där tid inte existerar. Det vill säga att alla ögonblick vi upplever är separata och avgränsade "frysta bilder" som inte hör samman med varandra förutom i vår fantasi. Enligt den teorin är allt upphackat i minimala smådelar. I dessa smådelar kan dock på något märkligt sätt medvetande äga rum, d.v.s. vårt medvetande, som gör att vi felaktigt tror att vi kan förändras, utvecklas, leva över tid, påverka vår framtid. Så att vi felaktigt tror att vi har en historia, så att vi felaktigt tror att vi har en existens över tid - när vi i själva verket inte ens lever, inte ens någonsin levt i den betydelse av "leva" som förutsätter tid, utan så att vi bara lever i form av varje ögonblick för sig, avgränsat, fruset, oberoende av övriga ögonblick. Enligt denna världsbild tycks det inte finnas någon anledning att oroa sig för framtiden; enligt denna världsbild har ju ingen av oss någon framtid. Det man kan oroa sig över är någon annans framtid (då enligt denna världbild "den man kommer att vara i nästa ögonblick" per definition är någon helt annan än man själv) - i den mån man tror att man kan påverka denna. Dock kan man inte ens påverka denna, ty varje ögonblick är enligt denna världsbild hopplöst skilt från alla andra ögonblick i bland annat den meningen att inget som sker i ett givet ögonblick kan påverka vad som sker i ett annat.

När man ställs inför valet att tro på den teorin eller inte, bör man enligt min mening fråga sig vad man kan ha att vinna på det. Vad skulle man kunna vinna på att tro att ingen tid existerar?

Ingenting. Om tid inte existerar kan man inte vinna någonting. Att vinna något är något som bara kan försiggå över tid, så för att kunna vinna något måste ju tid existera. Alltså har vi allt att vinna och inget att förlora på att utgå från att tid trots allt finns - även om det teoretiskt är fullt tänkbart att den inte finns. Vi bör utgå från att tid finns, eftersom det scenariot är det enda scenario i vilket det spelar roll vad vi tror om saken.

Att vi bör acceptera antagandet att tid finns, tycks mig dock inte innebära att vi även måste acceptera antagandet att det bara finns ett enda exemplar av oss. Liksom föräldrar bryr sig om sina barns överlevnad, i många fall rentav så pass starkt att de är beredda att dö för den, och liksom detta är inprogrammerat i människors gener, tycks det mig logiskt att, som naturlig "extension" av våra geners överlevnadsdrift, bry sig om att se till att ens kopior överlever i största möjliga mån, då våra kopior är genetiskt ännu mer lika oss än vad våra barn är. Jag tror i själva verket att om man skulle träffa en identisk kopia av sig själv och leva ihop med den i några år, skulle man uppleva den som ståendes minst lika nära en själv som man upplever att ens barn gör (kanske rentav ännu närmare, då en identisk kopia av en ju är ännu mer lik en än vad ens barn är). Därmed skulle man nog inte ha något emot att riskera sitt liv för den. Att de flesta idag vänder sig mot tanken att i alla väder lita på att man överlever i kraft av identiska kopior av en spridda i multiversum, tror jag beror till stor del på att man inte inser hur nära man skulle uppleva sig stå en identisk kopia av en själv om man fick tid att upptäcka hur identisk med en själv den är.

[Zokrates]

En del verkar vara fascinerade över att just de finns, men är det så konstigt? Visst låter det otroligt om man tar in sannolikheten för att just du skall finnas, ser till alla de slumpar som ligger bakom att just de och de träffades exakt då eller då. Det hade ju räckt med att din farfars far bestämde sig för att just den dagen han träffade just henne som blev med barn, en anmoder, istället hade legat kvar i sängen för att just du inte skulle existerat.
Men enligt mig är detta ett felaktigt sätt att räkna, då de som finns idag existerar på grundval av att de som fanns före just existerade. Dessa förfäder har skaffat barn som lyckats växa upp och få egna barn, de utgör precis som i bingolotteriet de redan existerande bollarna som bara väntar på att bli dragna och vilka bollar man än tar så blir det vinst för dem som valdes. Chansen att just du skulle finnas är 100%. och hade inte du funnits så hade någon annan funnits istället. Det är detta som ställer till det för dig Justin, dina kopior kan inte existera om vi utgår från att det finns en fri vilja. Om vi spårar dina förfäder bakåt så måste alla ha gjort ett bestämt val som leder fram till just dig och du kan inte bara rakt av påstå att vi kan slumpa vilka som helst personer för att få fram just dig. Nej, du är resultatet av en unik serie genetiska blandningar som inte kan uppstå någon annanstans än just där de uppstått så även om det fanns en oändlig mängd jordlika planeter med liv som liknar vårt, så vore chansen obefintlig att alla de händelser som dels har lett fram till unika individer anpassade efter unika livsbetingelser här på jorden, skulle återstå att finnas och ha en identisk genuppsättning motsvarande din på en annan planet.
En man behöver ju bara leva fram till dess att han befruktat en kvinna, kvinnan däremot måste leva fram till dess att barnet kommer ut, barnet måste överleva fram till dess att den är gammal nog att skapa en egen avkomma. Denna avkomma är utsatt för ständiga hot, men kommer om den överlever att inneha mutationer från sina föräldrar, denna avkomma kommer även under sin levnad att drabbas av uppemot 200 helt egna unika mutationer.
Detta innebär sammantaget att iden om identiska kopior på andra världar totalt kan uteslutas oavsett antalet andra världar, oavsett om de så än befinner sig i parallella universum eller ej. Här är det två saker hittills som motbevisar dig, dels den fria viljan samt dels individuella mutationsfrekvensen, dessa kan inte kopieras rakt av eller uppstå i exakta liknande förhållanden, inte ens på vår egen planet.

Inse att du bara finns i ett exemplar JC, även om just du skulle råka vara en dussinmänniska.

[dokido]

Phantysmer frambingades framgent av avikande element och grådaskiga salamandrar från Kerberos rike. Även Åke Hodell grymtade i något hörn och Bo Larssons sagan om ringen kunde höras i periferin.

[Justin Case]

En del verkar vara fascinerade över att just de finns, men är det så konstigt? Visst låter det otroligt om man tar in sannolikheten för att just du skall finnas, ser till alla de slumpar som ligger bakom att just de och de träffades exakt då eller då. Det hade ju räckt med att din farfars far bestämde sig för att just den dagen han träffade just henne som blev med barn, en anmoder, istället hade legat kvar i sängen för att just du inte skulle existerat.
Men enligt mig är detta ett felaktigt sätt att räkna, då de som finns idag existerar på grundval av att de som fanns före just existerade. Dessa förfäder har skaffat barn som lyckats växa upp och få egna barn, de utgör precis som i bingolotteriet de redan existerande bollarna som bara väntar på att bli dragna och vilka bollar man än tar så blir det vinst för dem som valdes. Chansen att just du skulle finnas är 100%. och hade inte du funnits så hade någon annan funnits istället. Det är detta som ställer till det för dig Justin, dina kopior kan inte existera om vi utgår från att det finns en fri vilja. Om vi spårar dina förfäder bakåt så måste alla ha gjort ett bestämt val som leder fram till just dig och du kan inte bara rakt av påstå att vi kan slumpa vilka som helst personer för att få fram just dig. Nej, du är resultatet av en unik serie genetiska blandningar som inte kan uppstå någon annanstans än just där de uppstått så även om det fanns en oändlig mängd jordlika planeter med liv som liknar vårt, så vore chansen obefintlig att alla de händelser som dels har lett fram till unika individer anpassade efter unika livsbetingelser här på jorden, skulle återstå att finnas och ha en identisk genuppsättning motsvarande din på en annan planet.

Du kommer till fel slutsats eftersom du outtalat utgår från att det skulle finnas oändligt många olika sätt på vilka partiklar inom en ändlig mängd rymd skulle kunna vara kombinerade. Att det skulle vara så motsägs av fysikeretablissemanget. Enligt fysikeretablissemanget finns det ett minsta avstånd, plancklängden. Plancklängden är någonstans i storleksordningen 10^-30 meter. Mindre avstånd än plancklängden torde hur som helst inte vara av betydelse för huruvida jag är samma person i detta ögonblick som i föregående ögonblick, då alla de partiklar jag består av förflyttas en mycket längre sträcka än 10^-30 meter på ett (upplevt) ögonblick. Det betyder att det i varje ändlig del av rumtiden kan äga rum endast ett ändligt antal unika typer av partikelkombinationer som skiljer sig från varandra så mycket att skillnaderna mellan dem har betydelse för vem som är vem. Det betyder att det trots allt finns oändligt många människor som är så pass lika mig att skillnaderna är noll (eller i vart fall irrelevanta i identitetshänseende). Därmed finns trots allt oändligt många identiska exemplar av mig. Och av var och en av er alla andra också.

En man behöver ju bara leva fram till dess att han befruktat en kvinna, kvinnan däremot måste leva fram till dess att barnet kommer ut, barnet måste överleva fram till dess att den är gammal nog att skapa en egen avkomma. Denna avkomma är utsatt för ständiga hot, men kommer om den överlever att inneha mutationer från sina föräldrar, denna avkomma kommer även under sin levnad att drabbas av uppemot 200 helt egna unika mutationer.
Detta innebär sammantaget att iden om identiska kopior på andra världar totalt kan uteslutas oavsett antalet andra världar, oavsett om de så än befinner sig i parallella universum eller ej. Här är det två saker hittills som motbevisar dig, dels den fria viljan samt dels individuella mutationsfrekvensen, dessa kan inte kopieras rakt av eller uppstå i exakta liknande förhållanden, inte ens på vår egen planet.

Tänk på oss människor i universum som utslaget av ett oändligt antal tärningar. Om du kastar ett oändligt antal tärningar, och antalet prickar på varje tärning är ändligt, kommer du garanterat att få oändligt många ettor, oändligt många tvåor, oändligt många treor osv. Ingen av oss är unik, utan delar sin exakta identitet med oändligt många andra.

[Justin Case]

En man behöver ju bara leva fram till dess att han befruktat en kvinna, kvinnan däremot måste leva fram till dess att barnet kommer ut, barnet måste överleva fram till dess att den är gammal nog att skapa en egen avkomma. Denna avkomma är utsatt för ständiga hot, men kommer om den överlever att inneha mutationer från sina föräldrar, denna avkomma kommer även under sin levnad att drabbas av uppemot 200 helt egna unika mutationer.

Du försöker framställa en persons historia som unik, men det går att tänka sig oändligt många historier som skulle ha kunnat leda fram till t.ex. den du är idag. Du skulle kunna vara konstruerad molekyl för molekyl av utomjordingar till exempel. Det finns oändligt många typer av utomjordiska civilisationer som skulle ha kunnat ge upphov till en sådan händelse. Så sorry, du är inte ett dugg unik. (Och inte jag heller, om det är någon tröst. )

[Zokrates]

Du försöker framställa en persons historia som unik, men det går att tänka sig oändligt många historier som skulle ha kunnat leda fram till t.ex. den du är idag. Du skulle kunna vara konstruerad molekyl för molekyl av utomjordingar till exempel. Det finns oändligt många typer av utomjordiska civilisationer som skulle ha kunnat ge upphov till en sådan händelse. Så sorry, du är inte ett dugg unik. (Och inte jag heller, om det är någon tröst. )

Ja, var och en får ju bli salig på sin tro och när det gäller just tro ser jag ingen anledning att övertala dig, då det för mig är uppenbart att ditt resonemang utgår från just det!

[TekheeTaiteilijan]

Jag tror inte man ska befästa sig så mycket vid det konkreta, mäta illusioner, man kollrar bara bort sig. Man kommer aldrig få någon rätsida på det synliga, det materiella eftersom det inte finns. Det är oviktigt.

Att vi är identiska stämmer till den grad att vi alla är samma enhet, samma ande. Tror inte på det här med att mina andra jag skulle se ut precis som jag och ha exakt samma genuppsättning som den jag för tillfället upplever mig vara nu. Istället är det mitt medvetande som lever i olika former i olika dimensioner - samtidigt. Jag tror att den kropp man just nu befinner sig i är den som man har ansett vara den mest lämpliga att lära sig "livets läxa" med. Den existens man troligast kommer att lära sig fortast med och avslutar man den hamnar man i en annan punkt som ska få en att inse vad man är. Att man glömmer sina liv ska tydligen vara till hjälp för att det ska vara lättare att öppna upp för det man söker efter. Skulle väl vara rätt jobbigt att gå runt och bära på minnen från tusentals olika liv! Däremot kan man förnimma saker och det är väl dessa små förnimmelser som ska få en att söka rätt.

Tiden upplevs linjär eftersom den just nu behövs i utbildningssyfte för att ta sig till den nivån vi alla söker efter (men som tyvärr blir ersatt genom felaktiga försök i form av yttre stimuli - mer pengar, vill bli snyggare, flyende genom droger/socker/mat/TV-tittande/osv.)
Ingen verkar ha undgått tomheten. "Det är såhär ibland" Jo, det har jag märkt och självklart måste det vara en indikation på att något är fel. Det man inte är nöjd med får man ändra på så att man blir nöjd. Man ska inte behöva gå flera liv i onödan bara för att man trodde att det inte fanns något mer, att man nöjer sig med "livet är så här - nothing u can do 'bout it..."

Så skönt den dagen då befrielsen infinner sig, lookin forward to it!
Nu låter det som ett fastställt datum jag bara kan gå och vänta på men det beror faktiskt på hur aktiv jag är i mina val och framförallt hur uppmärksam jag är på att välja det som går i enlighet med mitt innersta väsen, inte vad mitt huvud vill.

[dokido]

hur kan det konkreta vara svårare än det abstrakta? Jag håller fullständigt med om att det konkreta är svårt, men det abstrakta borde ju logiskt sätt vara än värre, eller tänker du att det tillhör språket och på så vis är lättare att tala om?

[TekheeTaiteilijan]

Jag menar att det konkreta distraherar oss från det som vi egentligen söker. Vi upptar onödigt mycket tid att försöka finna svaren ute i världen. Man kommer aldrig att hitta dem ute i världen men däremot kan man hitta dem medan man är ute och verkar i världen. Allt sitter i sinnet.
För att då bli guidad ut från detta måste du vara uppmärksam på vad det du ser förmedlar till dig. Det är det enda kommunikationsmedlet det högre vetandet har att använda sig av för att du ska förstå.  
Budskapen måste till en början komma från den här nivån - annars ser vi det ju inte!
Konstant kommunicerar det allomfattande med oss, men det är få som lyssnar. (Tänker på sånna här roliga filmer, där "den döde" försöker få upmärksamhet från den andre som fortfarande är i livet. "Hallå, hoho, ser du mig!??" Ingen reaktion, de är i olika dimensioner, den som är i livet kan inte se, känna eller höra för att sinnet inte är på den nivån.)

Det är början som är svår för man har en sån nästintill obefintlig tillit. Man litar inte på att det finns något att luta sig emot och så är man otålig dessutom. Resultat - gärna nu, tack! Men att jobba bort flera liv av felaktigt tänk går inte på en fingersnäppning.

Nycklar: Uppmärksamhet på de yttre symbolerna. Uppmärksamhet på känslor, sinnesstämningar. Börja betrakta saker, inte döma och tänka en massa.
Kommunikation med dig själv, ställ frågor till din själ - svar får man i form av yttre symboler, kanske kommer du över en bok som uppfyller dina förväntningar eller kanske sänds det ett TV-program som berör det du för tillfället kretsar kring osv.

[matterik]

jag skulle villja påstå att det endast finns ett ytterst fåtal i hela världen som har fungerande hjärnor. Vi har folk som tror att något new age liknande är sanningen, andra som pratar om dimensioner och ännu fler som debatterar som om de tror att sanningen är något som man kommer fram till genom debatt. De har antagligen gått i skolan och sett på tv vilket gjort att deras hjärna har förstörts.

[Justin Case]

Du försöker framställa en persons historia som unik, men det går att tänka sig oändligt många historier som skulle ha kunnat leda fram till t.ex. den du är idag. Du skulle kunna vara konstruerad molekyl för molekyl av utomjordingar till exempel. Det finns oändligt många typer av utomjordiska civilisationer som skulle ha kunnat ge upphov till en sådan händelse. Så sorry, du är inte ett dugg unik. (Och inte jag heller, om det är någon tröst. )

Ja, var och en får ju bli salig på sin tro och när det gäller just tro ser jag ingen anledning att övertala dig, då det för mig är uppenbart att ditt resonemang utgår från just det!

Jag utgår inte från tro. Jag för bara en, vad jag kan se, fullt logisk argumentation utifrån allmänt accepterade premisser och ser var jag hamnar. Ingenstans tillämpar jag tro. Varför utgår du från att jag utgår från tro (i betydelsen vidskepelse)? Om du inte uppfattar min argumentkedja som logisk, visa då var någonstans den inte är logisk. Jag har använt det vetenskapliga tillvägagångssättet, "vetenskapligt accepterade premisser - logisk argumentation - logisk slutsats". Därmed bör allt argumenterande emot min slutsats föras vetenskapligt, inte baserat på en felaktig (om än förståelig) föreställning om att jag skulle ha utgått från tro (vidskepelse). Det vetenskapliga sättet att visa att jag har fel, om jag har fel, är att visa exakt vilken del-slutledning i min argumentationskedja som är en felslutledning och varför den skulle vara en felslutledning. Det har du inte visat.

Håller du med om att varje människa består av ett endast ändligt antal partiklar?

Håller du med om att det finns en nedre gräns för hur små skillnader i partikelpositioner som är relevanta för vad du har för identitet, i den mening du bryr dig om vad du har för identitet (du ser dig väl t.ex. som väsentligen samma person nu som för en nanosekund sedan, trots att många av dina partiklar hunnit få en helt annan position redan på den tiden)?

Håller du med om att denna gräns (den nedre gränsen för hur små skillnader i partikelpositioner som är relevanta för vad du har för identitet) rimligen går högre än t.ex. vid plancklängden?

Håller du med om att detta innebär att de partiklar en människa består av kan vara kombinerade på ett endast ändligt antal i för den människans identitet relevant grad unika antal sätt?

Håller du med om att man, om man kastade en sexsidig tärning oändligt många gånger, skulle få oändligt många ettor, oändligt många tvåor, osv... och oändligt många sexor?

Håller du med om att en människa, genom att hon är (i ovan definierade mening) endast ändligt komplex, i princip är som ett utfall vid ett kast med en sexsidig tärning i den meningen att både
1) antalet i relevant grad unika kombinationer av partiklar som kan bli fallet vid kvantfluktuationer inom en ändlig del av rummet (t.ex. den mängd rymd som krävs för att rymma en människa) och
2) ett kast med en sexsidig tärning
...bägge kan ge ett endast ändligt antal i relevant grad unika utfall?

Håller du med om att, eftersom en människa är ändligt komplex, är hon, i förhållande till universums antal partikelkombinationer, inte väsentligen mer komplex än en tärning, i den meningen att lika ofrånkomligt som det är att en tärning hamnar med sexan uppåt oändligt många gånger om man kastar tärningen oändligt många gånger, lika ofrånkomligt är det att den individuella sammansättning av partiklar en given människa utgör återuppstår (om så bara genom rena sammanträffanden av kvantfluktuationer) identiskt likadan som någon gång tidigare (alltså i ovan givna mening identiskt likadan) oändligt många gånger i ett universum som innehåller oändligt många partiklar?

Var är det du inte håller med, vid vilket steg i argumentkedjan tycker du att mitt resonemang brister?

Många har liksom du avvisat mitt resonemang, men ingen har hittills lyckats visa var det brister och varför.

Tror du att till skillnad från en sexsidig tärning, uttöms aldrig de kombinationsmöjligheter en människas partiklar möjliggör, även om de får oändligt många "chanser" (genom bl.a. sammanträffanden av kvantfluktuationer)? Vad grundar du i så fall den tron på? Vad gör en sådan världsbild mindre vidskeplig än min?