Form eller innehåll - dialektiskt förnuft

[J R Auk]

Vad är då ett empiriskt faktum? Finns de ens?

[Avantgardet]

Vad är då ett empiriskt faktum? Finns de ens?

Jo, givet vissa antaganden, och det är precis min poäng - att man inte ska mörka med detta. Det finns ingen "ren" empiri, det är kort och gott en falsk kategori som filosoferna olyckligtvis har svårt att ta till sig. Samma sak med det historiska - människan blev historisk först på artonhundratalet med Hegel. Innan (t.ex. så sent som hos Kant) inbillade man sig att verkligheten var statisk och att förändring var ett undantag. Med Hegel vänds detta upp och ner och det statiska, jämvikt och balans, blir undantaget och förändring regeln. Det är en lika stor revolution i filosofin som den i fysiken (mekaniken) från kroppar i stillhet till kroppar i rörelse som det "naturliga" (och som finns implicerad i Newtons första rörelselag, eller den s.k. "tröghetsprincipen"). Samma revolution i tänkandet är också vad som möjliggör för Darwin att tänka evolutionen.

[J R Auk]

Det här fenomenet med dig stör skiten ur mig; du säger "nej" och sen så bekräftar du likförbannat exakt vad jag sade. Vari ligger skillnaden vad gäller dikotomin aktiv/passiv? Ingenstans. Vad skulle ens ett tänkande utan att uppmärksamma tankarna vara? Så ja, du har en dikotomi där, och den kommer man inte ifrån. Så fort man talar om göranden så talar man om en aktivitet, och aktivitet står alltjämt (oavsett vad du vill) i opposition till passivitet. Det är ett begreppspar som betingar varandra.

Då kanske du kan utveckla vad det är som är så störande? Och hur jag bekräftar dina påståenden här. Det är ju lätt att hävda det så där rätt upp och ner. Jag kan ju hävda lite vad som eller hur?

Om man talar om göranden och det förutsätter en aktivitet så är väl subjektet i "kulturen" i ett görande av historien? Du verkar mest vilja normera ett annat språk här, men betänker inte, eller uppvisar inte, varför vi skall anta dessa större subjekt du rör dig med som något som inte är inbegripet i världen. Du säger ju inte att kulturen är världen, nej du säger att kulturen är en del av världen, så det är enbart en omskrivning att säga att kulturen gör eller inte gör något i världen jämfört att säga att kulturens "delar", ex människa, gör något i världen.

Eller har du gått in på Parmenides linje? Ingen förändring finns?

Jag menar att omtala att "göra" är ett problematiskt verb har ju uppmärksammats bra mycket längre än vad du vill göra gällande. Varför håller det inte att anföra konnotationerna av "göra" på språket? Varför måste du hela tiden tala om språket essentialistiskt och vägra allt utom dina begreppsbildningar?

Sen undrar jag vad du menar med din fråga om vad tänkande utan uppmärksammande frågar?

Tror du inte längre på det omedvetna i människans psykologi?

Jag har inga problem med att säga att jag tänker utan att göra det. Det är en autonom process. Jag kan inte inte tänka. Jag behöver däremot inte vara i tänkandets nävaro. Och märk här att jag talar om upplevelse, använder begreppen pragmatiskt, så du behöver inte plocka fler retoriska poäng.

Precis som du inte använder "själ", "ego", "subjekt" eller ens "individ" på samma sätt som jag gör. Varför det också vore skönt med att någon gång se dig definiera dessa begrepp så att jag slipper pussla ihop dem genom det implicita du ger uttryck för, som "mystiken" i "tänkandet" osv.

Ser inte att vi använder dem olika, bara att du envisas med att inte medge vad begreppen implicerar. Eller att du inte ser konsekvenserna av dem.

Och så har vi Boken igen den där med Orden. Vad implicerar själ? Om man säger att "läran om själen är det inre sinnets fysiologi"?

Jag tycker inte det är ett dugg mer "mystiskt" att vi tänker än vad jag tycker att något överhuvudtaget existerar inför mig. Att du inte kan skapa dig en världsbild med "subjekt", "jag" osv utan att ta till det hinsiders gör inte att det är så. Med andra ord, om något impliceras i begreppen får du gärna lägga ut dem. Det är idel påståenden från dig, men mycket lite som söker visa på någon giltighet hos påståendena.

Låt mig göra en analogi:
En sten som faller ner i en damm skapar ringar. Dessa ringar tar form för oss som ett centrum, ett urskiljbart objekt i den annars homogena mängden vatten. Men är det något i sig? Är det en centrum i vattnet? Nej förstås. Men det är meningsfullt för oss att tala om det som så. Vi kan göra urskiljningen och tala om den osv. Sen vet jag att du brukar vilja vända sådana här frågor till att handla om något annat, men innan du gör så låt mig då fråga dig om din upplevelse, ser du dessa ringar på vattnet? Eller är vi helt enkelt inte liknande varandra. Fan jag har lite dålig syn, det kanske är mer än bara skärpa som saknas mig?

Som du ser så är är det enbart du som tvunget vill normera begreppen till att vara res cognitans.

Problemet är ju att du inte har några urskiljningar av olikheter, du vägrar omdömen. Och då kan jag inte annat än ifrågasätta dig snarare än vad du säger. Sen kan du förstås börja argumentera om varför du vill normera språket på det här sättet men det är en annan sak.

För övrigt vad är det meningsfulla i "att du envisas med att inte medge vad begreppen implicerar"? Du påstår alltså att jag ljuger om vad begreppet faktiskt betyder för mig? Jag påpekar det här med tanke på mitt påstående om din essentialism inför språket.

Får jag fråga om du inte menar att "tänka" är ett meningsfullt begrepp? Har du inget bruk av ett sådant begrepp i relation till hur världen förnims av dig?

Jag gör bruk av begreppet, av pragmatiska skäl (för att kunna förmedla något), men skulle helst tala i andra termer (men då följer av det att jag blir mer svårbegriplig). Skulle vi vara mer strikta skulle jag stryka tänkande-begreppet rakt av. Jag skulle också stryka begreppet "göra", och detta emedan de saknar motsatser och därför är helt meningslösa. För mig är "tänkandet" (och språket) mer utav den existentiella sfär inom vilken vi rör oss. Det finns inte, å ena sidan, perceptioner och, å den andra, tänkande (som tillkommer som i efterhand). Utan alla perception är på samma gång ett tänkande, och omvänt. Händelsen drabbar oss, punkt. Jag förnimmer heller inte världen, jag är situerad i och tar del utav den. Det är inte frågan om något aktivt (som verben implicerar), utan om något ofrånkomligt som saknar motsats.

Vad förmedlar du då med "tänka"? Vad förmedlar du med "göra"? Att alla perceptioner är ett tänkande är inte så konstigt att du tycker, du har ju läst Kant, och hade du förstått varför vi kan göra syntetiska omdömen a priori så skulle du förstå varför jag kan säga det samma om det omvända, att tänkandet är en perception.

Du förnimmer inte världen men du har perceptioner? Vad är perceptioner för dig då? Vad menar du med det begreppet?

För övrigt hur vill du tala istället? Ta den här meningen och översätt till Avantgardiska.

-Jag tänkte att jag skulle ta och kika på den där båten som jag tänkte segla ut med nästa höst.

Av det skälet ensamt anser jag den analytiska filosofin vara i det närmaste värdelös.

Vad har den analytiska filosofin med det här att göra? Och vad är ens den analytiska filosofin, du verkar ha så lätt att kategorisera kontinental och analytisk filosofi, själv har jag aldrig fått någon meningsfull distinktion. Jag tror det är antagonisten du söker.

Hegel förutsätter aldrig som Kant att det finns ett "ting-i-sig", för Hegel finns bara den konkreta världen. Och "anden" finns bara i sin externalisering. Likväl tänker han "anden" föregå (i tiden) sin egen externalisering (som konstituerar den). Det är förövrigt något som kan vara värt att studera närmre. Enklast att förstå det är att kontrastera mot Marx, som säger att "anden" snarast konstitueras av det som den internaliserar.

För Kant finns ju bara den konkreta världen också. Det är bara att de antar att det konkreta i världen har olika meningar, måste tolkas på olika sätt, eller?

Om anden enbart finns i tiden men föregår den, har vi inte en dualism då? Har vi inte olika nivåer av existens då? Alltså precis det som du ofta påtalar dig vända dig emot.

Problemet med individen ser man till exempel i språket. Ett språk kräver en samhällelig logik, det kan aldrig uppstå på individnivå. Språket måste börja i det allmänna, det är villkoret för meningsfullt utbyte. Det är därför Hegel i sin historiefilosofi understryker att handlingen kommer först, och betydelsen av den efteråt.

Så hur används de första begreppen? Hur uppstår de? För övrigt varför skulle språket först och främst ha att göra med ett meningsfullt utbyte? Jag trodde språket och begreppen konstituerade världen. Då verkar det väl främst vara internt som språket tar form och att det här bruket av det mellan individer vara något som följer på det individuella bruket. Eller menar du att orden har faktisk existens? Alltså något likt Platons idealbegrepp?

Jag förstår inte heller vad det här med att handlingen kommer föst och betydelsen av den efteråt menar på. Betydelse för vem då? Vad vill du ha sagt med det, varför relaterar du det till språket och hur det "uppstår"?

För Kant verkar "själ" vara det inre sinnet eftersom "läran om själen" är "det inre sinnets fysiologi". Det är alltså en uttalad skillnad mellan "förnuft" och "själ". Jag undrar varför du hävdar motsatsen?

Vad hjälper det i sakfrågan? Absolut ingenting! Du kan mycket väl hävda att själen har fyrtioåtta olika våningar, det gör inte själsbegreppet (i-sig) mindre problematiskt! Och det ändrar inte på det faktum att förnuftet är inrymt i själen hos Kant.

Om själsbegreppet är problematiskt eller inte beror väl på vår defintion av det i relation till andra begrepp vi brukar? Eller är det intrinsikalt problematiskt?

Förnuftet är inte inrymt i själen hos Kant. Vad får dig att påstå det? Förnuftet hanterar ju såväl det inre som det yttre sinnet, och om det inre sinnet är betecknande för själen kan inte förnuftet rymmas inom det. "Själen" är ju ingenting alls i sig själv hos Kant. Det är ett begrepp som gör en distinktion och betecknar en del av det som är organismen. Och "del" skall här förstås som en del inför oss, och behöver alltså inte ha någon existens i sig som du menar är ett faktum. Om det är ett faktum kan du väl dra fram något som påvisar faktumet?

Tror du överhuvudtaget att vi kan ha olika begrepp? Att vi kan definiera dem olika på grunden att det betyder olika? Du gör ju alltid samma sak, ber om mina definitioner och sedan använder du dina. Varför skall jag då ge definitionen?

Vi kan ha olika associationer, naturligtvis. Men begrepps betydelse är inte en fråga om vad vi "uppfattar" eller "föreställer" oss med dem, utan om hur de används. Det jag i regel gnäller på dig om är att du reapproprierar begrepp till synes utan orsak.

Tja jag skulle snarare hävda att det är du som är blind för den reappropriatering som begreppen redan har utsatts för. Det verkar som om du tar "hur de används" idag som talande för hur vi skall läsa gamla verk. Du säger ju själv ovan att begrepp är relativa den kontext de används i. Då måste vi väl se till den kontexten? Eller? Själen har inte alltid varit den "odödliga", "mystiska" och "okroppsliga". Om den hade varit det hade det inte behövts tala om just den odödliga själen osv. Ordet har brukats för att tala om något vi idag kallar känslor. Då kände man i själen, nu känns det bara. Jag antar att det då var viktigt att påtala att när det kändes i magen så var det inte den kroppsliga magen osv.

Sen undrar jag om du inte finner det lite motsägelsefullt att begreppen betyder vad de används som och inte hur de uppfattas eftersom det rimligtvis måste uppfattas på ett visst sätt för att användas?

Sen får du ursäkta längden, men du verkar gilla bättre att man tar frågorna pö om pö, och ger direkt respons på varje uttalad mening, istället för att söka konkretisera i kortare rader.

[J R Auk]

Vad är då ett empiriskt faktum? Finns de ens?

Jo, givet vissa antaganden, och det är precis min poäng - att man inte ska mörka med detta. Det finns ingen "ren" empiri, det är kort och gott en falsk kategori som filosoferna olyckligtvis har svårt att ta till sig. Samma sak med det historiska - människan blev historisk först på artonhundratalet med Hegel. Innan (t.ex. så sent som hos Kant) inbillade man sig att verkligheten var statisk och att förändring var ett undantag. Med Hegel vänds detta upp och ner och det statiska, jämvikt och balans, blir undantaget och förändring regeln. Det är en lika stor revolution i filosofin som den i fysiken (mekaniken) från kroppar i stillhet till kroppar i rörelse som det "naturliga" (och som finns implicerad i Newtons första rörelselag, eller den s.k. "tröghetsprincipen"). Samma revolution i tänkandet är också vad som möjliggör för Darwin att tänka evolutionen.

Har jag försökt "mörka" något? Nej, jag talar om ett påstående om erfarenhet. Empiri är erfarenhet enligt mig, jag använder det inte som naturvetare, vilket du borde insett vid det här laget om läst om du ville göra så med lite välvilja.

Tidsbegreppet som "historiskt" började ganska sent det vet jag. Men att säga att Kant tog saker och ting som eviga är helt enkelt fel. Han talar ju om samhällen som olika utvecklade osv. Överhuvudtaget så finns många tankegångar som populärt tillskrivs Hegel hos Kant, jag ser dem inte direkt skilja sig på den punkten (från min vulgära förståelse av Hegel).

Platon är väl ett ypperligt exempel på någon som söker jämka den föränderliga världen med problemet med vad som då konstituerar detta som antar olika form, hans idé om idealbegreppen är ju lösningen på det som du menar Hegel inför. Form och substans hos Aristoteles osv.

Där talade man väl inte om "kulturen" eller "historien" som föränderlig, men det har som jag påpekade mer med "tidsligheten" att göra än med "sammhälligheten". Du kan ju kika på när klockorna började införas och kanske betänka vilken del de har haft i denna tankeströmning.

Vissa esoteriska tankeströmningar har haft Hegels andens utveckling väldigt mycket längre. Judisk kabbala för att ta ett exempel, vissa gnostiker har väl liknande idéer. Hela frågan om "livets mening" berör detta.

Heraklitos:
-Vi kan inte stiga ner i samma flod två gånger.

[Avantgardet]

Men nu gör du det igen! Ja, du mörkar, det är exakt vad du gör när du säger att du talar om "erfarenhet" på det sätt du gör. Erfarenhet är aldrig enbart erfarenhet, det är också alltid-redan tolkning.

Nej, det är inte fel att säga att Kant tog saker som eviga, det noumenala är enligt Kant evigt, punkt. Detta försöker du också hela tiden mörka med. Din vulgära förståelse av Hegel är del av problemet här. Du missar helt vad som är så revolutionerande med honom, och varför det blir helt missvisande att påstå Kant ta det historiska i beaktande. Du säger att Kant menar olika samhällen vara olika utvecklade, men det berör överhuvudtaget inte alls denna djupa dimension av historicitet som Hegel introducerar - och som innan honom var helt otänkt. Vad som populärt tillskrivs Hegel skall du överhuvudtaget alls inte lyssna på, det är i nittionio fall av hundra helt fel. Själva poängen med det historiska, som Hegel är först att tänka, är att allt är historiskt, även människan. Inte att olika kulturer är olika utvecklade utan att inget i-sig är, utan att allt är i vardande, allt är ett blivande. Vi går från ting till processer. Nietzsche skulle mot slutet av samma århundrade konstatera att filosofernas släktsjukdom är att de vägrar inse just detta. Det finns ingen Människa, ingen essens till henne, utan allt är ett konstant skiftande flux. Och där är Kant - med en liten lustig formulering - förhistorisk, och så även du i många avseenden. Vad det handlar om är med andra ord att sätta Kant i rullning, som jag sade tidigare. Och när du griper tillbaka på Platon så visar du, än en gång, att du är oförmögen att tänka detta (händelsen/blivandet). Idealbegreppen är inte någon lösning på den historiska dimensionen, det är tvärtom ett antagande om en evig sfär som står ovanför och bortom verkligheten. Precis som med Kants noumenvärld. Det är därför jag säger att det är missvisande att tala om Hegel som idealist, det är i själva verket otänkbart att gå tillbaka till en klassisk idealism efter Hegel - han drar in precis allting i verkligheten, och lämnar inte utrymme för någon noumen- eller idévärld. Inte heller Aristoteles har någon "lösning" på detta, tvärtom antar han essenser också han. Skillnaden är alltså fundamental, och synns i övergången från ting till processer, och du måste läsa filosofer efter Kant (ja, efter Hegel) för att överhuvudtaget finna "lösning" på problemet. Det räcker inte med den analytiska filosofins klyschor om "förändring kontra stillhet" eller liknande, du måste läsa hela böcker för att känna in vad det rör sig om. Inte för att det är något som behöver "lösas", snarare så är det frågan om att ta det i beaktande.

Det är också vad som egentligen all filosofi efter Hegel stått inför, och kämpat med (förutom den analytiska som helt enkelt förtränger allt som den är för lat för att sätta sig in i). En radikal formulering har vi redan antytt med temat som sådant - historiskheten är själv historisk; allt är historiskt. Insikten som finns hos Hegel är alltså att detta inte är något yttre och efteråt tillkommande, utan något som skär rakt igenom allting som sådant. Implikationerna är omfattande. Ut åker tinget-i-sig, det finns inget fixerat, och kvar blir en process som i varje enskilt ögonblick är provisoriskt. Inga fixpunkter alltså. Och Kant har inget sätt att försvara sig mot denna kritik, oavsett hur mycket du envisas. Han står helt handfallen och detta just emedan han, precis som alla andra innan Hegel, föreställt sig världen statisk. Det gäller såväl empirister som idealister, såväl kristna som hinduer. Den där "likheten" du ser mellan Hegel och kabbala och annat är en klassisk missuppfattning som bygger på den där populära föreställningen om Hegel som "den galna idealisten som sökte knäcka koden på guds medvetande", eller typ nåt sånt. Det är så fruktansvärt långt från vad Hegel faktiskt säger så att det blir komiskt för oss som har studerat honom. Här tror jag Zizek har helt rätt när han pekar på att det är ideologiskt, och att det är något som upplevs så traumatiskt med vad Hegel inför att han i den populära föreställningen kommit att vanställas till oigenkännlighet bara för att skydda den där ideologiska kärnan. Och omvänt så finns det också något radikalt subversivt i Hegels tänkande - som förvisso kommer bättre till sin rätt i Marx händer än i Hegels egna. Hegel talar överhuvudtaget inte alls om någon fritt svävande ande, och jag vet inte för vilken gång i ordningen jag tvingas påpeka detta, det finns inget sådant för honom. Han talar om kulturen/traditionen som process, inga spöken. Och det finns heller ingen implicit gnosticism i detta, det är ingen ego-psykologi eller existentialism - men säkert har populärföreställningen om Hegel i sig blivit en sådfan "livsfilosofi", men då är det inte Hegel utan "Hegel". Du måste se skillnaderna för att bli varse det partikulära, inte blott några förmodade likheter. De där "likheterna" är bara gravt missvisande. Själv hade jag så pass tur att jag inte visste mycket alls om filosofi när jag plockade upp mitt första verk av Hegel, och just därför hade jag inte hunnit bilda mig någon uppfattning om honom. Det klassiska är väl ändå det här med att tes-antites-syntes tillskrivs honom överallt i populära framställningar (men också i akademiska kretsar där en ytliga "kunskaper" om Hegel kan gälla som valuta för att vinna inträde och status) när han själv, gång på gång, explicit tar avstånd från en sådan "formalism". Kant är antinomiernas tänkare, Hegel är dialektikens. Och denna skillnad är markant. Kan bara envisas med att mana dig att glömma precis allt du tror dig veta om Hegel och istället läsa honom.

Kopplingen till Herakleitos är riktig, men den går inte att ta bara rakt av. Herakleitos gör ju praktiskt taget detsamma som Platon - han inför logosbegreppet som något statiskt och evigt, även om han inte (som Platon) menar denna eviga idévärld vara den egentliga, eller riktiga. Jag skulle säga att det hos Herakleitos fortfarande rör sig om att tala om ting, även om han menar dessa väsentligen vara föränderliga till sin natur, medan Hegel helt överger idén om ting och instiftar processen istället. Det finns inte längre någon samlande kärna, utan bara konventioner och traditioner. Det finns hos Hegel inget som är färdigt konstituerat i sig, utan allt är beroende av allting annat, vilket är skälet till att han säger (i den större logiken) metafysiken ha rätt i att påstå att hela världen skulle kollapsa om så bara ett enda litet sandkorn skulle försvinna.

[Avantgardet]

Hoppsan, ser att du har två inlägg på rad här, får kolla in det tidigare lite senare, måste få läxor gjorda också.

[J R Auk]

Så då är inte heller erfarenhet ett meningsfullt begrepp? Du förstår alltså inte vad jag menar med erfarenhet? Du förstår inte hur "faktum" och "erfarenhet" relaterar och vilket påstående som görs med en utsaga som kombinerar dem? Det blir allt mer komplext, man vill ju höra vad dina faktum är om inte påståenden om direkt övertygelse, alltså det som du inte kan betvivla.

Och för vilken gång i raden skall jag påpeka att vi inte rör oss med samma begrepp?

Det noumenala är det eviga? Noumen är ett rent "tanketing" och äger ingen existens som sådan. Det "eviga" i tanken, är att formen föreligger tänkandet enligt det synsättet. Så din "punkt" är bara retoriskt grepp. Eller du kanske kan påvisa att Schoupenhauers kritik är rätt, att Kant inte använder begreppet som det tidigare använts? Jag upplever ju att jag har visat på motsatsen, varför det är mer rimligt att han inte använder det annorlunda. Det krävs dock att man "kan förställa sig" det antar jag. Men för att ge en kort vidare undran kring det här med ditt envist trägna anspråk på att jag måste anta begreppen som du vill. Varför skulle det överhuvudtaget vara ett "transcendentalt objekt" om "noumen" var samma som "ting i sig självt", i den sfären behöver inget transcendera. Tingen i sig, eller tinget i sig, är det faktiska, det som gör att saker överhuvud framträder, så vad skall det transcendera till? Skall vi också anta att det inte bara är så att tinget i sig bestämmer framträdelsen utan även att tinget i sig är beroende av framträdelsen för sin ändring? Sådana absurditeter man måste ta till. Det är hos oss enligt den föreställningen som saker måste transcendera, det är ju i människan, eller snarare i fakulteten för förståelse som dualismen upprättas och något måste transcendera. Men visst du har ju gott stöd i många "stora" tänkare, så varför betänka saken i sig självt.

Du verkar ju fortfarande inte greppet att det är tal om olika saker här. Du kan inte jämföra Kant och Hegel om det är som du säger. De talar helt enkelt om olika saker. Så att då jämföra dem är som att jämföra apelsinen med melonen och konstatera att den ena är en dålig apelsin. Och kom ihåg att jag säger det här med din presentation av Hegel som grund. Har bara läst flyktigt av honom som du påpekar. Däremot kan jag motsäga dig i de andra påståendena du gör. Jag har överhuvudtaget inte fått något om Hegel från den institution som jag läst filosofi på. Och om du skall förpassa mig till "den värdelösa" analytiska filosofin kan du väl åtminstone definiera den. Som jag sa, jag vet inte vad du anför som distinkt traditionerna emellan, om det ens finns någon annan tradition. De av dig omhuldade verkar ju undgå all bestämning, förut Derrida och nu Hegel. De onåbara är de sötaste frukterna?

Jag ser inte heller Hegel som talande om någon fritt svävande Ande, det är bisarrt, jag har aldrig sagt det, jag kommenterade vad du skrev, och det är ful retorik att då anföra att jag på något sätt har missuppfattat Hegel. Det är ju du som presenterar honom. Det jag påpekade var att du inför dualism om du säger att Anden bara finns som manifestation men föregår sin manifestation. Vad är det då som föregår? Finns det eller finns det inte?

Det är alltså inte så att du kan klara dig ur det på klassiskt maner med att dunka dig för bröstet och påtala att du VET samt att andra har FEL du måste liksom visa på hur dessa dina påståenden är meningsfulla om vi definierar dem så att motsägelsen utesluts.

För övrigt så kan jag låna av dig för att uttrycka det jag försökt påtala om min läsning av Kant och hans subjekt. Och tja jag kan väl också köra med detta att du läser "Kant" och inte Kant. Men det vore väl lite förmätet när man kan hänvisa till en källa, eller?

"Det finns inte längre någon samlande kärna" vi "överger idén om ting och instiftar processen istället."

Sen skall jag slutligen än en gång påpeka hur horribelt du läser mig.

Idealbegreppen är inte någon lösning på den historiska dimensionen, det är tvärtom ett antagande om en evig sfär som står ovanför och bortom verkligheten.

Detta är horribelt eftersom det jag sa var att man ser det här problemet du menar Hegel vara först med att formulera om man betänker vad idealbegreppen försöker lösa. Så att säga som svar att idealbegreppen inte är en lösning på den historiska dimensionen är ju liksom lite ovidkommande. Och till råga på allt så anför du ovanpå detta att jag är oförmögen att tänka det som du, och Hegel, insett. Du drar alltså slutsatser om vad jag kan föreställa mig (jag behöver väl inte påpeka att här förekommer "tänka" obehindrat i din framställning) från läsningen av att jag anför Platon som något jag "griper tillbaka på". Och vad mer är så är det tydligen inte första gången som du kan dra denna slutsats från vad jag ger uttryck för, får man fråga om det förra gången var fråga om en lika välvillig läsning? "Historien" uppkommer väl ur att betänka förändringens problem i mer än stunden. Om du inte gör ett betänkande där du utsträcker stunden till din föreställning om det förgångna så existerar väl historien inte alls? Eller har du anslutit dig till det rums-tidsliga rummet? Kan vi nu helt plötsligt ta oss en tripp anno år 400? Eller är det helt enkelt så att du menar att ögonblicket i sig är historiskt, obeaktat vad vi tänker oss som föregående och efterkommande ögonblicket, eller vad det överantvardar stunden?

För övrigt så är upplever jag din attityd vara lite mästrande. Och jag tycker faktiskt att man när man mästrar skall kunna presentera argument i sak och inte bara svepande hänvisningar. Vad är allt det här snacket om att jag måste läsa böcker efter Kant? Efter våra diskussioner borde du veta att jag snarare har jobbat mig bakåt till Kant. Och sen vidare det här med att jag skall läsa "hela böcker", som om du vill implicera ett fragmenterat intag av den här Kanon som vi faktiskt till viss del delar. Men du kanske mera menar "man" som i vi alla, istället för "du" vilket du använder? Skall jag ta det som riktat mot mig eller inte? Du kan väl upplysa mig.

Jag ser faktiskt inte något annat än att du än en gång anför på din blotta auktoritet något slags "rätt", eller vi kanske borde tala om vinst, i den här diskussionen. Själv har jag fortfarande inte förstått frågan, och upplever det ganska lönlöst med alla försvar för mina utsagor som jag gör då det enbart leder till krav på nya försvar av dig istället för ett betänkande av vad jag ursprungligen menade med min utsaga. Har kommunikationen brutit ned?

Personligen tycker jag att man istället skall betänka vad för meningsinnehåll som ryms i formuleringar som görs från en annan begreppsapparat tagen som formulerad i den nya. Ungefär som jag inte avfärdar norska och danska utan försöker översätta det till svenska. Guleböj läses bättre som banan i min mening.

[J R Auk]

"What our understanding acquires through this concept of a noumenon, is a negative extension; that is to say, understanding is not limited through sensibility; on the contrary, it itself limits sensibility by applying the term noumena to things in themselves (things not regarded as appearances). But in so doing it at the same time sets limits to itself, recognising that it cannot know these noumena through any of the categories, and that it must therefore think them only under the title of an unknown something".

Du har väl läst på engelska har jag för mig, och kan väl svara på hur du läser det här saxat från Wikipedia?

För mig är det ganska uppenbart att det här omtalar att noumenon är beteckningen på ting i sig när det tänks som ett ting i sig. Alltså inte beteckningen på tinget i sig.

Börjar bli lite lack på det här avfärdandet jag behöver utstå utan annan grund än auktoritetshänvisning, det är därför jag så här patetiskt ältar något som du uppenbarligen inte bryr dig om, eller ger relevans.

[Avantgardet]

Tråkigt att du tar det som mästrande, jag försöker vara pedagogisk. Var inte en liten svada det där, kan inte beskylla dig för att inte ta i åtminstone. Du måste dock ta i beaktande situationen som den är här. Du har inte läst Hegel och därmed faller ju hela försöket att diskutera sakfrågan. Det kan sägas vara frågan om att jämföra apelsiner och meloner, javisst, men det är inte frågan smakomdömen, utan vi antar att dessa olika frukter skall användas till något bestämt, vilket är precis vad som möjliggör jämförelsen.

Vad jag säger är dock att dina wikipedia-referenser och populära klyschor inte på något sätt gagnar diskussionen. Och att du inte kan tänka händelsen/blivandet är inte konstigare än att du inte har läst de tänkare som tänker det (det är givetvis omöjligt att tänka saker som det inte finns förutsättningar för att tänka, men det vill du ju inte medge, du vill ju inbilla dig nån skapelse ex nihil bara för att kunna skryta upp dig själv och känna dig bättre än andra). Naturligtvis blir det en "förolämpning" om man som dig antar ett mystiskt subjekt med själsförmågor som liksom ur sig själv producerar tankar, men det är ju, som bekant, något jag betraktar som ett feltänk. Vad skulle ett "rent tanketing" vara? Inbillar du dig att du löser nåt med att hävda det? Det är ju de facto vad Hegel nedlåtande säger när han driver med Kants ting-i-sig. Med transcendens avses här bara det faktum at det är ett något ("x") som inte enbart rör sig i den fenomenala verkligheten. Lite kort om det, då jag märker att du alls inte begripit vilket inlägg det var jag svarade på, på tal om välvilliga läsningar.

Måste faktiskt göra läxor, känner mig som ett barn igen och knåpar ihop fyrstämmiga körarr, trodde som aldrig jag skulle behöva göra såna "övningar" igen, men tji fick jag.

[J R Auk]

Jag får väl ta dig på ordet om hur tråkigt du tycker det är, även om jag har mina tvivel, så dålig pedagogik kan jag inte föreställa mig någon bruka. Vad poängen är med att säga; -Du måste läsa mer böcker! Och hela dessutom!, undflyr mig.

[Avantgardet]

Hörredu, bror duktig, så här upplever jag det: jag försöker förklara skillnaden mellan apelsiner och meloner, men varje gång jag pekar på skillnaderna så vägrar du gå med på att några sådana existerar och att apelsinen i själva verket är precis som melonen. Då konstaterar jag att du för fan får lov att tugga i dig melonen och själv se att det är skillnad på dem, istället för att jag utan någon som helst förhoppning om att kunna övertyga dig skall sitta och peka ut skillnader som du ändå vägrar gå med på. Och hela melonen skall du äta, i synnerhet kärnorna. Går inte att förklara färg för blinda och inte meloner för sådana som är omdömeslösa. Nä skojar med dig.

Men jag ska svara på dina långa inlägg sen.

[J R Auk]

Hörredu, bror duktig, så här upplever jag det: jag försöker förklara skillnaden mellan apelsiner och meloner, men varje gång jag pekar på skillnaderna så vägrar du gå med på att några sådana existerar och att apelsinen i själva verket är precis som melonen. Då konstaterar jag att du för fan får lov att tugga i dig melonen och själv se att det är skillnad på dem, istället för att jag utan någon som helst förhoppning om att kunna övertyga dig skall sitta och peka ut skillnader som du ändå vägrar gå med på. Och hela melonen skall du äta, i synnerhet kärnorna. Går inte att förklara färg för blinda och inte meloner för sådana som är omdömeslösa. Nä skojar med dig.

Men jag ska svara på dina långa inlägg sen.

Vad jag har motsatt mig är hur du tolkar Kant inte hur du tolkar Hegel. Hegel frågar jag dig om, men du verkar ju bli rabiat om du inte får tolkningsföreträde på samtliga fronter.

Du vet jag är ju en språklig virtuos varför jag kan syntetisera olika språkliga dräkter, vilket ju också beror på min språkteori, så jag är inte så intresserad av skillnader.

För övrigt håller jag på och läser dravlet, som inte är så tokigt när det presenteras i original. Lite tradigt med engelska också de har ju ett bombastiskt språk i grunden.

The first instinctive reaction on the part of knowing, when offered something that was unfamiliar, is usually to resist it. It seeks by that means to save freedom and native insight, to secure its own inherent authority against alien authority--for that is the way anything apprehended for the first time appears. This attitude is adopted, too, in order to do away with the semblance of a kind of disgrace which would lie in the fact that something has had to be learnt. In like manner, again, when the unfamiliar or unknown is received with applause, the reaction is in the same way an exaltation of freedom and native authority. It consists in something analogous to ultra-revolutionary declamation and action.

Sen kan du fråga dig om jag saxar det här ödmjukt eller om det så att säga är att kasta handsken.

[J R Auk]

Fan måste säga att jag känner mig blåst Avantgardet. Hegel framför ju långt mycket mera explicita utsagor om själ och individ än vad Kant gör. Överhuvudtaget så verkar det ju inte ha något som helst med kritiken som Hegel gör mot Kant att göra. Skillnaden ligger som jag ser det i att Kant stipulerar den numeriska identiteten hos tänkandet, eftersom han talar om syntesen, som ju då behöver vara identiskt med sig självt för att kunna härbärgera det syntetiserade.

Vad Hegel verkar anmärka på är ju inte det där subjektet, utan tanken att subjektet har en diskret relation till världen. Anden griper in så att säga.

Dock undrar jag hur stor skillnad det är mellan det och det som Kant gör, när han förlägger det på arten, eller naturens regler för subjektet. Det är ju även det ett utslag av en anda, om än inte det primära.

Det följer ju en ontologi av Kants kritik, men Hegel verkar ju snarare främst inrikta sig på ontologin, varför det inte direkt går att jämföra dem, då Kant främst inriktar sig på epistemologin.

Nu har jag bara läst på nätet, så det blir hattigt och tradigt, men det är första reflektioner så långt.

[J R Auk]

För övrigt så har jag bara blivit än mer övertygad om värdet i att läsa dem som en syntes, och ta det för olika normativa ståndpunkter kring hur vi skall tala, snarare än att ta dem för absoluta system som vi måste acceptera eller förkasta.

[Avantgardet]

Införskaffa andens fenomenologi. Skillnaden ligger (helt enkelt) i att Kant ser något själv-identiskt, medan Hegel ser något dialektiskt konstruerat (alltså diskursivt). Alltså atomism (och identitetslogik) mot dialektik. Som natt och dag, bokstavligt talat.

I övrigt, jag besvarar dig mer utförligt vid senare tillfälle, måste verkligen försöka fokusera på mina studier (om än Hegel är långt mer intressant).