Hur känns det att inte existera?

[unrealreality]

Det här kommer jag nog få många mot mig för(även mig själv till viss del). Hursomhelst! Om man skulle utgå ifrån att människan är en biologisk maskin och medvetande bara är en produkt av hjärnan, hur tror ni det känns, rent hypotetiskt att vara död, dvs ej existera, för något måste det kännas i alla fall, även om det inte känns något. T.ex. som att sova utan att drömma och att aldrig vakna upp igen. Detta har jag föreställt mig flera gånger och blir bara räddare ju mer jag tänker tanken, men hur tror ni det "känns"?

[Liam]

Känns inte alls.

Tänk dig som när du sover. (Inte när du drömmer) Inan du blev född är annars den närmsta likelse jag kan komma på.

[Avantgardet]

Precis, själva poängen med döden är ju just upphörandet av "kännandet" överhuvudtaget, du har (unrealreality) helt enkelt grubblat på en självmotsägelse, eller paradox om du föredrar att kalla det så. Döden är det enda man med all säkerhet aldrig nånsin kommer uppleva, just emedan det ju inte är någon "upplevelse" överhuvudtaget. Det är negationen av upplevande.

[unrealreality]

Tänk dig som när du sover. (Inte när du drömmer) Inan du blev född är annars den närmsta likelse jag kan komma på

Det är i dom banorna jag också har tänkt, som ett sätt att förbereda sig för det som kommer om det visar sig att vi agnostiker har rätt(vilket jag hoppas vi inte har). Däremot håller jag inte med Avantgardet om att det hela är en paradox för även om du inte känner något så känns det ändå eftersom ingenting är något; hur puckat det än låter. Ett annat exempel är Ateister och Agnostiker, som är lika religiösa som vilken annan religiös människa eftersom de trots allt tror på något, även om det råkar vara vetenskapen. Men vem säger att den har rätt och vi uppfattar världen som den är?. Lägg märke till att jag själv inte tror på liv efter döden och ser mig själv som agnostiker/ateist. Däremot är jag rädd för döden eftersom det tar bort meningen med livet på något sätt och försöker därför hitta bevis på just liv efter döden

[Avantgardet]

Tvärtom det är just det att ditt liv är finit som ger det mening. Hade det varit evigt hade allt förlorat sin möjlighet till mening. Och ditt problem är fortfarande att du tänker problemet på samma plan. Det är klart att upplevelsen av något, och upplevelsen av avsaknaden av något, båda två är upplevelser, men vad det är här är frågan om är att negera själva formen, inte innehållet, alltså upplevandet som sådant.

[Hannes Bergman Thrygg]

Ofta försöker människor hitta intellektuella lösningar på känslomässiga problem, som att unrealreality (som för övrigt har en paradox också i sitt namn, ett mönster månne?) som är rädd för döden och försöker hitta logiska argument för ett liv efter döden. Skapa eller hitta tråden Rädsla för döden istället, är mitt tips.

Men det finns det inte. Det finns inget som tyder på att medvetandet är något annan än en produkt av hjärnan och efter alla elektroniska och kemiska substanser dör bort så försvinner vårt medvetande och jaget.

Ja, det är svårt att hantera absolut men det är svårare om man antar paradoxala lögner och ens undermedvetna har det helt klart för sig, man skapar en schism och måste kämpa för att hålla upp det mentala skenet och blir aldrig lycklig.

Inget är någonting ungefär lika mycket färgen blå är avsaknaden av färgen blå.  

tack för din tid
Hannes

[miles davis]

Tänk dig som när du sover. (Inte när du drömmer) Inan du blev född är annars den närmsta likelse jag kan komma på

Det är i dom banorna jag också har tänkt, som ett sätt att förbereda sig för det som kommer om det visar sig att vi agnostiker har rätt(vilket jag hoppas vi inte har). Däremot håller jag inte med Avantgardet om att det hela är en paradox för även om du inte känner något så känns det ändå eftersom ingenting är något; hur puckat det än låter. Ett annat exempel är Ateister och Agnostiker, som är lika religiösa som vilken annan religiös människa eftersom de trots allt tror på något, även om det råkar vara vetenskapen. Men vem säger att den har rätt och vi uppfattar världen som den är?. Lägg märke till att jag själv inte tror på liv efter döden och ser mig själv som agnostiker/ateist. Däremot är jag rädd för döden eftersom det tar bort meningen med livet på något sätt och försöker därför hitta bevis på just liv efter döden

Om religiositet är synonymt med tro i allmänhet, så är din liknelse i allra högsta grad korrekt, men också tämligen meningslös. Nåväl.
Vetenskapen är idag inte blott en metafysik, utan också en ytterst konkret företeelse. Den har bland annat varit med i skapandet av de tekniker som möjliggör vår nuvarande diskussion. - Men religionen, vad har den åstadkommit under, säg, de senaste tvåhundra åren?
Ja, se, det kanske trots allt ändå är rimligare att tro på vetenskapen, än att tro på religionen. Om vi nu låtsas som att vetenskapen är en tro, och inte exempelvis en metod.

[unrealreality]

Ofta försöker människor hitta intellektuella lösningar på känslomässiga problem, som att unrealreality (som för övrigt har en paradox också i sitt namn, ett mönster månne?) som är rädd för döden och försöker hitta logiska argument för ett liv efter döden. Skapa eller hitta tråden Rädsla för döden istället, är mitt tips.

D där e typ jag

Ja, se, det kanske trots allt ändå är rimligare att tro på vetenskapen, än att tro på religionen.

Håller med till fullo, det är ju därför jag skrivit den här tråden

[EggHead]

Unrealreality, vad man än tror händer med medvetandet när man dör så är man inte ensam, varje dag dör människor, alla du träffat eller någonsin kommer att träffa dör nån gång. Det här vet du ju naturligtvis redan, vad jag vill säga är att du inte är ensam, VAD SOM ÄN HÄNDER så dör du inte ensam. Du är inte ensam om vad som händer när du dör, det måste ändå vara en tröst? Även om man tror att medvetandet bara försvinner så har det redan hänt många miljarder gånger och kommer att hända många miljarder till.

INGEN dör någonsin ensam, hoppas detta hjälper lite iaf.

MVH EggHead

[J R Auk]

Tänk dig som när du sover. (Inte när du drömmer) Inan du blev född är annars den närmsta likelse jag kan komma på

Det är i dom banorna jag också har tänkt, som ett sätt att förbereda sig för det som kommer om det visar sig att vi agnostiker har rätt(vilket jag hoppas vi inte har). Däremot håller jag inte med Avantgardet om att det hela är en paradox för även om du inte känner något så känns det ändå eftersom ingenting är något; hur puckat det än låter. Ett annat exempel är Ateister och Agnostiker, som är lika religiösa som vilken annan religiös människa eftersom de trots allt tror på något, även om det råkar vara vetenskapen. Men vem säger att den har rätt och vi uppfattar världen som den är?. Lägg märke till att jag själv inte tror på liv efter döden och ser mig själv som agnostiker/ateist. Däremot är jag rädd för döden eftersom det tar bort meningen med livet på något sätt och försöker därför hitta bevis på just liv efter döden

Om religiositet är synonymt med tro i allmänhet, så är din liknelse i allra högsta grad korrekt, men också tämligen meningslös. Nåväl.
Vetenskapen är idag inte blott en metafysik, utan också en ytterst konkret företeelse. Den har bland annat varit med i skapandet av de tekniker som möjliggör vår nuvarande diskussion. - Men religionen, vad har den åstadkommit under, säg, de senaste tvåhundra åren?
Ja, se, det kanske trots allt ändå är rimligare att tro på vetenskapen, än att tro på religionen. Om vi nu låtsas som att vetenskapen är en tro, och inte exempelvis en metod.

Att religionen inte är den mest aktuella av våra metafysiska konstruktioner betyder inte att den varit utan resultat. Om vi enbart skall se till det konkreta i företeelserna så måste vi väl finna den praktik som religionen gett upphov till som inte kan tillskrivas det som fanns innan religionens inträde. Den praktiken blir nog svår att finna, men jag ser inga skäl att avfärda religionen på de grunderna, då det främst är ett epistemologiskt problem i att få reda på vilka ytterst konkreta företeelser som religion lett till.

För visst måste det ligga en praktik bakom religiositet?

Sen kan du nog fråga de på soppköken vad som främjat dem mest, tekniken som låter dem kommunicera över internet eller tekniken som låter de som bjuder soppa abstrahera värden som låter dem dela med sig under en rationell förespegling (där "rationell" är taget som ett för våran de facto praktik nödvändigt).

Varför vill du att vi skall bedöma religion genom vad vi måste tro på, dess axiom, medan vetenskapen skall bedömas från dess metod? Har religionerna inte en metodik?

Om vi inte praktiserar aktiv forskning (brukar den vetenskapliga metoden i vår vardag) är det då relevant att tala om metoden i bedömningen av vetenskap och huruvida vi skall tro på den?

[Isabella]

Hej! Jag har också tänkt denna tanke och fallit djupare och djupare ned. Men så slog det mig något.
OM vi endast är en sammansättning av atomer, vad är då medvetandet för något, består det också av atomer? Det som utgör liv, är det som har medvetande. Om döden vore svart, och vi skulle uppleva denna svarthet, skulle det innebära att vi fortfarande hade vårt medvetande kvar när kroppen dog. Medvetande kan då inte vara elektriska impulser, för de skulle ju sluta att fungera när man dör, fysiskt sett. Om medvetande inte är elektriska impulser utan något "fristående", så som själen, består det alltså inte av atomer och är inte bundet till kroppen, så teoretiskt sett dör man då inte när kroppen dör. Jag tror därför inte att vi kommer uppleva en tidslös svarthet efter döden. (Får väl reda på det nån dag, hoppas inte att jag har fel...)

Säg nu att medvetande är elektriska impulser och vi är endast en annan mer utveckla form av t ex en sten, endast bestående av atomer, skulle det innebära att vi inte egentligen inte existerar, nå endast fysiskt då. Vi är då som legoklossar som faller sönder när vi dör och byggs upp igen till något annat,egentligen oberoende på formen. Detta kan jag dock inte få ihop. OM vi endast består av atomer, varför är vi då rädd för att dö? Och vilken av atomerna fick idén om att utveckla sig till att försöka finna svar på vad som händer när de faller samman?
Hoppas att du förstår hur jag tänker...

[Zokrates]

Hej! Jag har också tänkt denna tanke och fallit djupare och djupare ned. Men så slog det mig något.
OM vi endast är en sammansättning av atomer, vad är då medvetandet för något, består det också av atomer? Det som utgör liv, är det som har medvetande. Om döden vore svart, och vi skulle uppleva denna svarthet, skulle det innebära att vi fortfarande hade vårt medvetande kvar när kroppen dog. Medvetande kan då inte vara elektriska impulser, för de skulle ju sluta att fungera när man dör, fysiskt sett. Om medvetande inte är elektriska impulser utan något "fristående", så som själen, består det alltså inte av atomer och är inte bundet till kroppen, så teoretiskt sett dör man då inte när kroppen dör. Jag tror därför inte att vi kommer uppleva en tidslös svarthet efter döden. (Får väl reda på det nån dag, hoppas inte att jag har fel...)

Säg nu att medvetande är elektriska impulser och vi är endast en annan mer utveckla form av t ex en sten, endast bestående av atomer, skulle det innebära att vi inte egentligen inte existerar, nå endast fysiskt då. Vi är då som legoklossar som faller sönder när vi dör och byggs upp igen till något annat,egentligen oberoende på formen. Detta kan jag dock inte få ihop. OM vi endast består av atomer, varför är vi då rädd för att dö? Och vilken av atomerna fick idén om att utveckla sig till att försöka finna svar på vad som händer när de faller samman?
Hoppas att du förstår hur jag tänker...

Hade ju en del tankar om detta i en gammal tråd, det gick ut på att efter det att en person dött, så fortsätter ju en mängd mikroorganismer att leva i den "döda" kroppen, vari de även förökar sig och äter av vävnader under en väldigt lång tid. Ponera att det som vi kallar själ, består av denna inre myriad av liv i våra kroppar, tänk även tanken, att t.ex bakterier faktiskt kommunicerar sinsemellan med varandra, påverkar oss på ett sådant sätt att det oundvikligen inte ens går att dra en gräns mellan vårt jag, våra känslor, tankar, vårt intellekt och dessa miljarder mikroorganismers små inre kommunikationer. Sålunda skulle en levande människa som drabbas av en bakteriell sjukdom, kunna styras av bakterierna till att drivas till att vilja smitta andra på ett undermedvetet plan och om kommunikationen kan gå åt ett håll så finns det ju även en möjlighet att kommunikationen även kan gå åt det andra hållet, det vill säga att vi även påverkar dem. En del av vårt medvetande skulle ju då teoretiskt kunna överleva efter kroppens död och om denna insidans kommunikation verkligen skulle vara större än vi idag har kännedom om, så skulle ju eventuellt även delar av ens "känsloliv" kunna fortsätta att existera efter den formella döden, fast då inte genom kroppens egna nervbanor och hjärnvävnad.
Det förutsätter ju även  en normal jordfästning, inte en kremering, för genom elden dör vi i så fall i dubbel bemärkelse genom att inte ens ges möjligheten att komma till eftervärlden, kanske något liknande hur Hades beskrives, fast därmed inte sagt att det behöver vara just en sådan dyster plats och inte heller behöver det ens likna shaal, det judarna i sin tur tror på.

Paradiset som en biologisk funktion
Detta är i och för sig en långsökt tanke, samtidigt inte speciellt tilltalande om vi inte drar ut den ytterligare ett steg genom att låta öppna upp för dessa dina mikroorganismer en helt ny värld för oss men inte för dem, vari alla mikroorganismer kunna kommunicera med varandra. Det skulle innebära att mikroorganismerna i kistan, i jorden utanför den, i marken, i fukten och luften, inklusive de andra döda på begravningsplatsen, att allt plötsligt kommunicerar med varandra, detta på ett sätt som skulle kunna öppna upp för en kollektiv  föreställningsvärld, likt en virtuell arena där allt är möjligt och egentlig död endast blir möjligt i och med att solen bränner sönder planeten jorden, om vi stoppar där, men om vi tänker tanken ett steg till och låter involvera molekyler, elektroner och fotoner i kommunikationen så blir universum som helhet dess skådeplats. Allt liv är därmed redan en del av döden och döden är då det riktiga livet.
Livet som begrepp skulle därmed omdefinieras om det gick att vetenskapligt bevisa en sådan form av allomfattande kommunikation, svaret blir då, att "allt liv är död".

Vi öppnar då även upp porten för spöken på riktigt, det hela blir ju en naturlig möjlighet för dem som redan dött att kunna vandra mellan denna världs fysiskt levande människor, individer som andas med en hel räcka möjliga konstellationer av kollektiva medvetandeformer uppbyggt av alla  tidigare existerande former av liv, varav vissa starka krafter kan överbrygga gapet mellan vår del av upplevelsen av varat och deras.
Döden är då inte ett slut utan istället en början.

Det skulle nog gå att bygga en bättre religion på denna idé än vad dagens existerande religioner bjuder på, men risken är att dödskulter skulle blomma upp på ett sätt som får dagens elände att likna ett paradis för dem som icke då tror.

[Justin Case]

Hej! Jag har också tänkt denna tanke och fallit djupare och djupare ned. Men så slog det mig något.
OM vi endast är en sammansättning av atomer, vad är då medvetandet för något, består det också av atomer?

Den frågan besvaras bäst genom jämförelsen människa/dator. Om jag kopierar ett datorprogram från min hårddisk till en USB-sticka och sedan raderar datorprogrammet från hårddisken, är datorprogrammet borta då? Nej, det finns ju på USB-stickan. Att det är samma datorprogram bevisas bland annat av att det går att föra tillbaka det till hårddisken och köra det där, utan att det går att märka någon skillnad mot innan det raderades. Det vore vilseledande att säga att hårddisken fått ett nytt program, som bara är exakt likadant. Man säger att det är samma program, eftersom det inte finns någon mening med att kalla programmet borttaget bara för att det raderats en gång från hårddisken. Datorprogrammet består inte av den materia i vilken det är lagrat (t.ex. hårddiskens molekyler) utan av "hur materia (vilken som helst, bara den är av rätt typ) måste vara organiserad för att datorprogrammet ska finnas". Datorprogram består alltså av mönster, inte av materia. Likadant är det med oss människor. En människa x är inte sin materia, utan hur materia måste vara organiserad för att människan x ska finnas. Svaret på din fråga "vad är medvetandet, består det av atomer" är alltså: "nej, inte av atomer, utan av hur en samling atomer (vilka atomer som helst, bara de är av rätt grundämnen, laddning etc) är organiserade".

Detta innebär bland annat att teleportering inte skulle döda, till skillnad från vad en del tror. Om man framställer en exakt kopia av dig samtidigt som, eller efter att, den kropp där du hittills haft ditt medvetande (d.v.s. "originalkroppen") förintas, överlever du. Du är från och med då kopian.

En intressant aspekt av att så många religiösa och på annat sätt vidskepliga människor tror att det finns "ett liv efter döden" är att, med tanke på ovanstående, det enda som behövs för att en människa som dött ska få "ett liv efter döden" är att en exakt kopia av honom/henne framställs eller uppstår någon gång efter hans/hennes död. Sådana kopior måste finnas i oändliga antal, eftersom universum är oändligt stort. Därmed hade de religiösa rätt i att det finns "ett liv efter döden", även om de inte kunde veta det. Det är lockande att dra slutsatsen att de måste ha haft någon sorts intuitiv förståelse för det ändå, så att de intuitivt förstod det som det tog agnostiker som mig lite tid och vetenskapligt tänkande att komma fram till.

Men istället för att prata om "ett liv efter döden" kan man lika gärna säga att det inte finns någon död, för det liv som fortsätter "efter döden" upplevs av personen i fråga som att livet helt enkelt bara fortsätter utan att någonsin ha avbrutits (eller i varje fall inte som något mer radikalt nytt än vad livet känns som när man vaknar upp efter narkos eller annan medvetslöshet).

[Justin Case]

Hade ju en del tankar om detta i en gammal tråd, det gick ut på att efter det att en person dött, så fortsätter ju en mängd mikroorganismer att leva i den "döda" kroppen, vari de även förökar sig och äter av vävnader under en väldigt lång tid.

Vilken tråd var det?

Ponera att det som vi kallar själ, består av denna inre myriad av liv i våra kroppar, tänk även tanken, att t.ex bakterier faktiskt kommunicerar sinsemellan med varandra, påverkar oss på ett sådant sätt att det oundvikligen inte ens går att dra en gräns mellan vårt jag, våra känslor, tankar, vårt intellekt och dessa miljarder mikroorganismers små inre kommunikationer. Sålunda skulle en levande människa som drabbas av en bakteriell sjukdom, kunna styras av bakterierna till att drivas till att vilja smitta andra på ett undermedvetet plan och om kommunikationen kan gå åt ett håll så finns det ju även en möjlighet att kommunikationen även kan gå åt det andra hållet, det vill säga att vi även påverkar dem. En del av vårt medvetande skulle ju då teoretiskt kunna överleva efter kroppens död och om denna insidans kommunikation verkligen skulle vara större än vi idag har kännedom om, så skulle ju eventuellt även delar av ens "känsloliv" kunna fortsätta att existera efter den formella döden, fast då inte genom kroppens egna nervbanor och hjärnvävnad.
Det förutsätter ju även  en normal jordfästning, inte en kremering, för genom elden dör vi i så fall i dubbel bemärkelse genom att inte ens ges möjligheten att komma till eftervärlden, kanske något liknande hur Hades beskrives, fast därmed inte sagt att det behöver vara just en sådan dyster plats och inte heller behöver det ens likna shaal, det judarna i sin tur tror på.

Paradiset som en biologisk funktion
Detta är i och för sig en långsökt tanke, samtidigt inte speciellt tilltalande om vi inte drar ut den ytterligare ett steg genom att låta öppna upp för dessa dina mikroorganismer en helt ny värld för oss men inte för dem, vari alla mikroorganismer kunna kommunicera med varandra. Det skulle innebära att mikroorganismerna i kistan, i jorden utanför den, i marken, i fukten och luften, inklusive de andra döda på begravningsplatsen, att allt plötsligt kommunicerar med varandra, detta på ett sätt som skulle kunna öppna upp för en kollektiv  föreställningsvärld, likt en virtuell arena där allt är möjligt och egentlig död endast blir möjligt i och med att solen bränner sönder planeten jorden, om vi stoppar där,

Varför stoppa där? Jorden är inte den enda planeten där det finns mänsklighet (det finns oändligt många, varav oändligt mångas mänsklighet kommer att överleva i evighet). För övrigt är det irrelevant för mänskligheten att solen skulle bränna sönder jorden om fem miljarder år (eller hur lång tid det nu sägs vara kvar) om inget gjordes för att stoppa det. Ty om vi (mänskligheten alltså) överlever till dess, kommer vi att stoppa det (eller göra oss oberoende för vår överlevnad av huruvida det sker eller inte, t.ex. genom att kolonisera resten av Vintergatan m.m.), och om vi inte överlever till dess, är solens sönderbrännande av jorden irrelevant för vår överlevnad av det skälet istället. Så hur man än vänder på det, är det irrelevant för mänsklighetens framtid att solen "kommer att" (eller "skulle, om det inte förhindrades") bränna sönder jorden.

men om vi tänker tanken ett steg till och låter involvera molekyler, elektroner och fotoner i kommunikationen så blir universum som helhet dess skådeplats.

Skådeplats? Vem är åskådaren? Inte du eller jag i alla fall. Då ingen av oss människor upplever att vi "är världsalltet", är vi inte det. Medvetande är att vara medveten om något. Möjligen finns det ett sådant allmedvetande som du pratar om, men våra människohjärnor är för små för att kunna identifiera sig med det. Därför är det missvisande att prata om det där världsalltet som ett paradis. Vi människor har ju våra lidanden och umbäranden - och dessa är mycket verkliga eftersom vi har dem - oavsett om vi är del av ett större medvetande eller inte. Vad som är relevant för oss, om vi vill leva "paradisliv", är att successivt förvandlas till varelser som inte lider utan bara är lyckliga hela tiden. Det kan vi, men det lär dröja ett tag, eftersom vi per definition är varelser vars personkontinuitet och därmed existens över tid är avhängiga av att den förvandling vi genomgår aldrig går så fort att vår personkontinuitet bryts abrupt; vår förvandling måste ske successivt för att det ska vara vi och inte någon annan som kommer ut på andra sidan. Och denna förvandling tycks inte kunna gå så fort som många av oss skulle vilja. Men förr eller senare kommer vi att få uppleva ett paradis, och vi kommer att få göra det oräkneliga gånger. Dock aldrig något oändligt varaktigt paradis.

Allt liv är därmed redan en del av döden och döden är då det riktiga livet.
Livet som begrepp skulle därmed omdefinieras om det gick att vetenskapligt bevisa en sådan form av allomfattande kommunikation, svaret blir då, att "allt liv är död".

Vi öppnar då även upp porten för spöken på riktigt, det hela blir ju en naturlig möjlighet för dem som redan dött att kunna vandra mellan denna världs fysiskt levande människor, individer som andas med en hel räcka möjliga konstellationer av kollektiva medvetandeformer uppbyggt av alla  tidigare existerande former av liv, varav vissa starka krafter kan överbrygga gapet mellan vår del av upplevelsen av varat och deras.
Döden är då inte ett slut utan istället en början.

Detta liknar på något sätt teorin att det alltid finns kopior som "tar över" när "vi dör" så att vi på så sätt har evigt liv. Den teorin är nämligen inte beroende av att "vi är våra mönster" som jag sa i tidigare inlägg. Om vi, som de flesta ateister och agnostiker verkar tro, är vår materia, kan man tänka sig att vår materias omvandling från att utgöra en människokropp till att utgöra aska i jorden bara är ett av många steg på en oändlig väg där askan med tiden blir jord, jorden blir växter, växterna äts upp av djur så att de på så sätt blir delar av djuren, djuren äts upp av människor så att de på så sätt blir delar av människor osv. Visserligen är (om detta är rätt sätt att se på livet/döden) sannolikheten mycket liten för att alla de partiklar som min kropp nu består av ska råka (via mellanled enligt ovan) hamna i en och samma människokropp nästa gång de hamnar i människokropp/människokroppar; det krävs väldigt många varv genom naturens kretslopp för att så ska ske, men det krävs inte oändligt många varv - och kommer alltså att ske förr eller senare - ty vi människor är inte oändligt komplexa; vi består av ett endast ändligt antal partiklar som kan vara organiserade på ett endast ändligt antal olika sätt i förhållande till varandra och vara en människa. Av samma skäl dröjer det heller inte oändligt länge innan alla de partiklar som jag nu utgörs av råkar hamna tillsammans allihop i en människa som råkar vara exakt likadan som jag i framtiden. När den kroppen dör, upprepas samma sak igen (kanske denna gång med längre eller kortare "mellanledssträcka" men aldrig oändligt lång sådan), och så vidare i evighet. På detta sätt har jag evigt liv, även om jag glömmer nämnda "mellanledssträckor" i mitt liv eftersom det mänskliga minnet raderas ut när den händelse som vetenskapen kallar "hjärnan slutar fungera" inträffar (och om inte det, så i varje fall allra senast vid kremering/förruttnelse i graven). Men vi glömmer ju även mycket i våra liv redan som det är, och ändå anser vi att vi är samma människa från vaggan till graven. Alltså bör vi logiskt sett anse oss vara desamma även när vi är t.ex. aska - vi är då bara tillfälligt medvetslösa och i minnesförlust. Till och med minnesförlusterna kommer att "återställas" förr eller senare, genom att nämnda vandring genom människokroppar förr eller senare (eller rättare sagt ibland, närmaste bestämt oändligt många gånger) kommer att medföra att man blir en sådan människokropp som har exakt alla de minnen man hade när man en gång "dog". En människokropp med hjälp av vilken man kan fortsätta leva där man "blev avbruten", så att säga. Detta innebär att vi kommer att utvecklas gränslöst mycket - på alla möjliga sätt - med tiden.

Dessa bakterier och död materia, som vi emellanåt är under vår vandring genom tiden - hur viktiga de än är som "mellanled" som får oss att leva i evighet (enligt ovan beskrivna teori), är de dock naturligtvis inte intressanta i den meningen att vi skulle glädjas åt upplevelsen av att vara baktierier, aska, växter etc (då dessa materiekonstellationer inte upplever något; att påstå att de gör det är antropocentriskt). Vi har en överlevnadsinstinkt som programmerat oss att känslomässigt bry oss om endast tillvaron som människor. Möjligen skulle några av oss föredra att bli förvandlade till en apa eller hund hellre än att dö och aldrig mer få leva som något alls, men jag skulle tro att mycket få av oss sätter särskilt stort värde på att få vara en samling bakterier eller döda atomer, om man bara tänker på den tillvaron endast som tillvaro och inte på vad den är värd i egenskap av mellanstation till att återigen bli människa. Men om man ser dessa stadier av att vara bakterier/döda atomer som bara mellanstationer mellan de tidsperioder då vi är människor som är identiskt lika oss, d.v.s. människor som är vi, då kan vi trots allt glädjas (och kanske även skrämmas) av insikten att vi, genom att emellanåt vara bakterier och död materia, aldrig kan dö för gott ens som människor.

Även enligt denna teori kan man alltså lite slarvigt förledas säga att "döden är livet", som du uttrycker det, men det vore farligt att uttrycka det på det sättet, då det vore vilseledande; vad vore nämligen de logiska juridiska slutsatserna av att ta en sådan formulering på allvar: jo, bland annat att mord på människor ingen vill veta av inte längre bör vara straffbart. I fall där den "mördade" inte sörjs av någon, varför kasta "mördaren" i fängelse, om nu den "mördade" fortfarande lever eftersom död=liv ("döden är livet")? Mord tar ju inte livet av någon, om man tar ditt förslag på allvar. Vad är det då för dåligt med mord på oönskade människor? Där kommer min teori in i bilden, med ett argument för att även sådana mord trots allt bör vara straffbara. Om personen A blir mördad, lever han visserligen kvar i form av sina kopior A1-A10000... - men en relativt stor andel av dessa kopior kommer att ha drabbats av mordförsök som bara "nästan" lyckades, och som gjorde honom invalid och kanske psykiskt svårt lidande för resten av livet (p.g.a. hjärnskada som ledde till helkroppsförlamning). Det är på grund av att mord (på oönskade människor) ökar mängden sådana skador som mord (på oönskade människor) bör vara förbjudet.

(Med "oönskade människor" menar jag inte bara sådana som Saddam Hussein - just hans avrättning kanske var befogad - utan jag menar även sådana människor som aldrig gjort något olagligt, men inte har några vänner, och som visserligen aldrig kränkt någon människa på något särskilt allvarligt sätt, men som ändå är så där smått irriterande i största allmänhet (de kanske går runt och tigger eller något), och som inte skulle saknas av någon enda människa om de försvann, eftersom ingen känner dem personligen. Ovanstående stycke argumenterar alltså för att "mord" på sådana människor bör förbli förbjudet, då "mord" i själva verket är (i alltför många fall) mordförsök som ger den "mördade" ett plågsamt liv som t.ex. invalid.)

Det skulle nog gå att bygga en bättre religion på denna idé än vad dagens existerande religioner bjuder på, men risken är att dödskulter skulle blomma upp på ett sätt som får dagens elände att likna ett paradis för dem som icke då tror.

Om det blommar upp riktigt många dödskulter, kan det tänkas bidra till lösningen på klimatkrisen och resursproblemen. Juridiskt ser jag inte några stora problem med att låta självmord vara tillåtet, oavsett om självmorden organiseras i kulter eller sker ett och ett - medan jag däremot skulle se stora problem med att tillåta "mord" (d.v.s. mordförsök). Självmord bör vara tillåtet eftersom människor vill ha autonomi och tenderar må dåligt om de förvägras den.

[Isabella]

Ponera att det som vi kallar själ, består av denna inre myriad av liv i våra kroppar, tänk även tanken, att t.ex bakterier faktiskt kommunicerar sinsemellan med varandra, påverkar oss på ett sådant sätt att det oundvikligen inte ens går att dra en gräns mellan vårt jag, våra känslor, tankar, vårt intellekt och dessa miljarder mikroorganismers små inre kommunikationer.

Det förutsätter ju även  en normal jordfästning, inte en kremering, för genom elden dör vi i så fall i dubbel bemärkelse genom att inte ens ges möjligheten att komma till eftervärlden, kanske något liknande hur Hades beskrives, fast därmed inte sagt att det behöver vara just en sådan dyster plats och inte heller behöver det ens likna shaal, det judarna i sin tur tror på.

Det skulle innebära att mikroorganismerna i kistan, i jorden utanför den, i marken, i fukten och luften, inklusive de andra döda på begravningsplatsen, att allt plötsligt kommunicerar med varandra, detta på ett sätt som skulle kunna öppna upp för en kollektiv  föreställningsvärld, likt en virtuell arena där allt är möjligt och egentlig död endast blir möjligt i och med att solen bränner sönder planeten jorden, om vi stoppar där, men om vi tänker tanken ett steg till och låter involvera molekyler, elektroner och fotoner i kommunikationen så blir universum som helhet dess skådeplats. Allt liv är därmed redan en del av döden och döden är då det riktiga livet.

Vi öppnar då även upp porten för spöken på riktigt, det hela blir ju en naturlig möjlighet för dem som redan dött att kunna vandra mellan denna världs fysiskt levande människor, individer som andas med en hel räcka möjliga konstellationer av kollektiva medvetandeformer uppbyggt av alla  tidigare existerande former av liv, varav vissa starka krafter kan överbrygga gapet mellan vår del av upplevelsen av varat och deras.
Döden är då inte ett slut utan istället en början.

Det skulle nog gå att bygga en bättre religion på denna idé än vad dagens existerande religioner bjuder på, men risken är att dödskulter skulle blomma upp på ett sätt som får dagens elände att likna ett paradis för dem som icke då tror.

Jag har faktiskt inte tänk på det viset när jag funderart kring döden, men det är en intressant tanke.

Jag ser mig som ett medvetande. Även om mitt medvetande utgörs av kommunicerande mikroorganismer, bildas ännu ett medvetande: mitt. Försvinner mitt medvetande när jag dör, eller utvidgas det? Om mitt medvetande skapas av de förutsättningar i min kropp, kommer det alltså försvinna när kroppen bryts ned. Mitt medvetande kommer alltså försvinna, om det endast är en kommunikation mellan mikroorganismer. Frågan är då hur jag kommer uppleva döden.
Du skriver om spöken och de som har dött. Menar du då deras själ, som utgör det medvetande de hade när de levde?

Det kan tänkas att det finns ett medvetande. Likt detta är nirvana, det som hinduerna ser som "Gud". En "världsjäl" som man ansluts till när man dör och som genomstrålar allt.