Isabella skrev:Jag håller med om att medvetande är ett mönster, jag syftade på att medvetande "skapas" av atomer när jag frågade om det utgjordes av det.
Men jag kan ändå inte riktigt få det på klarsidan.
Om vi har en lerklump, kan man forma den hur man vill. Men även om den formas som en människa, är det fortfarande en lerklump. Vi är ursprungligen stjärnstoft, även om vi nu består av invecklad uppbyggnad som skapar vårt medvetande. Frågan är då hur och varför detta stjärnstoft utvecklades till ett mevetande.
En dators funktion utgörs av nollor och ettor, vilket skapar ett program beroende på hur mönstret ser ut. När medvetandet skapas av mönstret skapas det även något utöver mönstret.
Varför tror du det? Det kan väl helt enkelt vara så att [så som du upplever det att vara vid medvetande, din upplevelse av att ha ett medvetande]
är så som vissa typer av väldigt komplexa mönster upplever sig; detta innebär att du inte behöver vara något annat än ett mönster för att man ska kunna förklara varför du upplever dig vara vid medvetande och varför du känner och tänker och handlar som du gör. Detta är den enklaste förklaringen av vad medvetande är, och Occhams rakkniv ger att vi bör föredra den enklaste förklaringen, allt annat lika.
Vi skapade datorn, men vem skapade vårt medvetande av mönstret?
Vårt medvetande - som bara är ett mönster och inget annat - uppstod genom evolution, så troligen skapade ingen det - i den meningen att troligen ingen skapade det med
avsikten att det skulle bli just ett medvetande. Däremot kan någon ha skapat the Big Bang. Därmed kan man säga att den som skapade Big Bang skapade oss - om än förmodligen inte med avsikt. En av de många saker som uppstod genom den evolution som följde av the Big Bang var mänskligheten, och att så skedde var inte så osannolikt med tanke på hur ofattbart mycket partiklar som skapades genom the Big Bang och hur många kombinationsmöjligheter dessa partiklar hade.
Jag upplever min värld genom mina sinnen, men jag vet att jag upplever det som ett.
Det du kallar "din värld" är sammansatt och mångfaldigt och brokigt och till stor del kaotiskt och består av en väldig massa saker - inte
en sak. Du kanske
tolkar det som "ett", men det är en annan sak. Du
tar in väldigt många olika sinnesintryck som tillsammans sedan tolkas av dig som "ett". Det är en villfarelse att det du upplever av världen bara skulle
vara ett.
Om jag förstått det rätt menar du att vårt medvetande utgörs av en exakt sammansättning partiklar, vilket måste återskapas för att vi ska få vårt medvetande tillbaka.
Exakt samma sammansättning partiklar måste
inte återskapas för att vi ska kunna fortsätta leva och vara vid medvetande. Ett givet medvetandetillstånd behöver inte vara exakt likadant som det omedelbart föregående medvetandetillståndet för att de båda ska kunna höra till samma person och ingå i en kontinuitet av medvetandetillstånd hos den personen. Det räcker med att skillnaden mellan två på varandra följande medvetandetillstånd inte överskrider en viss gräns, så kan de ingå i en personkontinuitet. I själva verket skulle personer inte kunna existera över tid om dessa skillnader inte fanns; de skulle befinna sig i konstant absolut nollpunkt och vara helt livlösa. I definitionen av liv underförstås förändring över tid.
Ta t ex en ko. Kon betar på en kyrkogård, och får då i sig mängder olika partiklar från olika "vilande" medvetanden. Säg att en gravid kvinna äter kon, och fostret byggs upp av dessa partiklar som kon har käkat. Då skapas alltså ett nytt medvetande, som är beroende av en exakt sammansättning partiklar från andra?
Jag förstår inte frågan. Vad menar du med "exakt sammansättning"? Varje sammansättning av partiklar är väl exakt den sammansättning av partiklar den är (i och med identitetslagen)?
Det kommer alltså ständigt skapas nya medvetande som utgörs av att andra medvetanden har kollapsat.
Jag hörde en filosof med likande tankar. Han menade att vi kan leva för evigt, genom att endast skapa kloner av oss själva.
Sa han verkligen kloner, och inte kopior? Kloner är inte tillräckligt lika oss för att kunna vara vi. Människokloner är inte alls så intressanta som uppfinning som en del har framställt dem som; i verkligheten kommer det att utvecklas bättre, mer potenta och mer intressanta saker än kloner innan det blir möjligt att klona människor på ett intressant sätt.
Jag finner inte mycket vett i detta. Klonerna får ju ett eget medvetande. Jag kan inte uppleva en klon av mig själv, och om jag dör, så lever min klon vidare, med sitt eget medvetande, oberoende på om jag dör eller ej, jag är fortfarande död.
Ja, om vi pratar om kloner och inte kopior, har du rätt. Men jag tror att du skulle älska din klon så mycket att tanken på att identifiera dig med den, se den som "en sorts du", och nästan vara beredd att bli ersatt med den, inte låg så väldigt långt bort. Anledningen till att du bryr dig om vem du är, och vem som är du och vem som inte är du, är att du har en överlevnadsdrift som vill se till att dina gener överlever. Inte du, dina
gener. Och gener är, liksom medvetande, bara ett mönster. En klon av dig har exakt samma gener som du. Många är beredda att offra sitt liv för sina barn, om nödvändigt. Detta eftersom ens barn delar en stor del av ens gener. Dock har dina barn "fördelen" att, till skillnad från en klon/kopia av dig, statistiskt sett kunna förväntas komma att leva långt efter att du själv har dött. Det är en faktor som också den ökar dina geners överlevnadschanser. En klon av en själv är alltså inte lika mycket värd att offra sitt liv för som ens barn är. Däremot skulle kanske överlevnaden av minst
två kloner av en själv kännas så värdefull för en att man skulle vara beredd att offra sitt liv för dem. Anledningen till att många är beredda att offra sitt liv för sina barn är ju att deras gener vinner på det. Vi är slavar under våra gener. Alltså vore det logiskt om vi vore beredda att offra oss även för ett antal kloner/kopior av oss själva, då ju även dessa delar väldigt många av våra gener - närmaste bestämt precis
alla våra gener, medan våra barn ju inte delar tillnärmelsevis alla våra gener. Så kanske vore det rationellt att, inte offra sitt liv, men i mycket hög grad
riskera sitt liv (t.ex. vara beredd att ta en 90% risk att dö), bara för att en enda klon/kopia av en själv ska få (närmare) 100% chans att överleva (om det enda till buds stående alternativet är att klonen garanterat dör och man själv garanterat överlever, alltså).
Motsvarande kan sägas i ännu högre grad om kopior. Man kanske rentav skulle känna sig så nära besläktad med en mycket välgjord (mycket närapå identisk) kopia av sig själv att man skulle se den som varandes en själv, mer eller mindre. Att den har andra tankar och känslor än man själv från och med kopieringsögonblicket kan man kanske ha överseende med, genom att likheterna mellan en själv och kopian är så överväldigande stora. Det skulle kanske kunna bli lite som när ett älskande par upplever sig vara ett med varandra, och därmed helt glömmer bort skillnaderna, glömmer bort att de är två olika personer.
Kloner och kopior av en själv kan kanske närmast jämföras med väldigt nära syskon till en själv.
Är det någon som vet om enäggstvillingar generellt älskar varandra starkare än vad tvåäggstvillingar gör, och om tvåäggstvillingar generellt älskar varandra starkare än vad vanliga (icke-tvilling-)syskon gör?(Vi kan här definrera "älskar varandra starkare än" som "vore mer beredda att offra sina liv för varandra än".)
Om så är fallet, torde man älska kloner och identiska (och närapå identiska) kopior av en själv ännu starkare än vad enäggstvillingar generellt älskar varandra. Och det vill inte säga lite!
En teori för hur detta skulle vara möjlig är att klonerna är tomma skal. (Göck, jag skulle inte vilja bli en klon i nästa liv.) Men då måste man också hitta ett sätt att överföra sitt medvetande till klonen.
Här kommer din aspekt in med flera universum och händelse förlopp (med morden). Medvetande kommer alltså skapa sig självt genom den exakta sammansättningen (klonerna behöver alltså inte vara tomma). Men detta innebär att vi har flera medvetande, men endast upplever ett.
Att vi endast upplever
ett medvetande är väl per definition detsamma som att vi endast
har ett medvetande, som jag ser det. Medvetande som inte upplevs av dig är ju inte
ditt, utan någon
annans.
När vi dör överförs vårt medvetande till nästa "sammansättning". Jag kommer alltså hoppa in i ett annat medvetande, och uppleva att jag alltid befunnit mig i denna kropp?
Medvetanden "hoppar" inte mer än vad datorprogram som kopieras från ett lagringsmedium till ett annat "hoppar". På samma sätt som ett program beter sig likadant på det nya lagringsmediet som i det förra, upplever du dig som samma person i den nya kroppen som i den förra. Att "uppleva sig som" något är ett av många beteenden; det är bara ett beteende, och kan alltså principiellt jämföras med datorprograms beteende.
Men då är frågan vad mitt medvetande är. Det innebär att det är något utöver endast ett mönster,
Nej.
för annars skulle jag inte uppleva ett "jag".
Jodå. Vissa typer av mönster kan uppleva det som att de har ett "jag". Nu undrar du kanske om de inte också
verkligen har ett "jag", snarare än bara en
upplevelse av att ha ett "jag". Men då impliceras att upplevelsen av att ha ett "jag" inte skulle kvalificera som ett verkligt "jag". Det kan väl helt enkelt vara som med hologram, att det vi kallar "att ha ett jag"
per definition bara är att ha upplevelsen av att ha ett "jag". Om vi inte kan göra oss av med denna upplevelse (och vi kanske inte heller vill), får vi helt enkelt leva med den som en realitet.
För att jag ska leva vidare måste mitt medvetande "hoppa" över till nästa kropp. Jag kommer fortfarande ha mitt medvetande kvar, men vad var det när det låg i väntan på rätt sammansättning, bestående av ingenting?
Det bestod inte av ingenting; det var vad det var. Men jag hänger kanske inte riktigt med hur du menar. Konkretisera gärna genom att beskriva ett specifikt händelseförlopp i en specifik situation, så förstår jag kanske lättare hur du menar.
