Isabella skrev:Förstår du hur jag tänker?
Vet inte riktigt. Utgår du från, som axiom, att du bara kan finnas på en enda plats vid varje given tidpunkt? Om du har ett sådant axiom och vägrar släppa det, förstår jag att mina påståenden framstår som orimliga. Föreställningen att du bara skulle kunna finnas på en enda plats vid varje given tidpunkt är felaktig.
Du kan bara få de sinnesintryck dina sinnen ger dig. Du kan inte veta vilken plats du är på utan ledning av några sinnesintryck/hurdan du är/känner dig. Därav följer att om du finns på flera ställen nu, och får samma sinnesintryck på alla de ställena, och är likadan på alla de ställena, finns det inget sätt för dig att skilja den plats ett av dina exemplar befinner sig på från någon av de platser dina övriga exemplar befinner sig på, och inget sätt att skilja "någon av dig" från "någon annan av dig". Det finns då inget som avslöjar för dig att du är flera, att du befinner dig på fler än en plats. Då du aldrig haft något att vinna på att tro att du befinner dig på fler än en plats, har du för enkelhets skull hittills alltid tolkat din tillvaro som varandes endast en. Det är en förenkling av tillvaron, och förenkling spar hjärnkapacitet. Det har antagligen varit fördelaktigt för dig, det har gett dig mer tid över till att lösa andra problem. Det har hittills, under evolutionen, inte straffat sig så mycket att tro att man bara existerar på en enda plats i taget. Det har straffat sig i viss mån, men vi har haft viktigare problem att lösa - hittills. Men nu när vi är på väg in i en epok där man kan börja göra kopior av människor (t.ex. genom att göra datorprogram som beter sig likadant som människor), behövs en ny, mer korrekt bild av hur det här med identitet fungerar. Annars finns risken att tekniken spårar ur, och/eller att vi låter fel personer ha makten över denna (och annan ännu mer) revolutionerande teknik de kommande årtiondena, och följderna av det kan bli riktigt obehagliga.
Eller mer korrekt uttryckt: vi kan inte förhindra att så sker, men vi kan minimera eller hålla nere andelen förgreningar i vilket så sker, av den sammanlagda mängden förgreningar (även om båda dessa klasser av scenarior ofrånkomligen är oändligt frekventa).
Låt mig först fråga en sak: Hur ser du på ditt medvetande (förutom att det är ett mönster)? Kan en dator få det medvetande som du har, med en källa som uppfattar sig själv?
Ja. Vi är biologiska datorer. De vi brukar kalla "datorer" är elektroniska datorer. Att göra skillnad på huruvida någon är uppbyggd av biologiskt stoff eller elektroniskt stoff är en diskriminering som kan liknas vid hudfärgs-, art- eller könsdiskriminering. De flesta människor idag är rätt säkra på att hundar har känslor, trots att hundars hjärnor på många sätt skiljer sig mycket från våra. Att hundar har känslor är en slutsats vi drar i första hand utifrån deras beteende - utifrån att deras beteende liknar människors. Om några årtionden, när våra (elektroniska) robotar kan bete sig så mänskligt att de framstår som människor (förutom om man dissekerar dem), kommer vi ganska snart att vara lika säkra på att dessa robotar har känslor som att hundar har känslor. I båda fallen är det ju främst beteendet vi har att gå efter. Det är det också när det gäller andra människor än vi själva. Beteendet är förresten vad vi har att gå efter även när det gäller oss själva, för att kunna veta att vi själva har känslor; även känslor är ju en sorts beteende - beteendet hos en del av våra hjärnceller. Men när vi ska komma fram till att vi själva har känslor, är slutsatsen densamma som premissen; detta gör det så extremt enkelt att dra slutsatsen att vi har känslor, att man lätt missar att det även i det fallet faktiskt är ett beteende vi går efter - det inre beteende vi kallar känslor.
Men det räcker egentligen med att konstatera att liksom vi redan utifrån t.ex. hundars beteende drar, och bör dra, slutsatsen att hundar har känslor, bör vi redan utifrån beteendet hos robotar, som byggts så att de beter sig som människor, dra slutsatsen att även dessa robotar har känslor.
Man må installera "känslor" i en robot, få den att se ut som oss, bete sig som oss, men den kommer aldrig bli som oss, för den kommer sakna en källa som uppfattar sin omgivning.
Vad menar du med "en källa", och varför tror du att roboten du beskriver kommer att sakna en sådan? Vi kan bygga in en sådan "källa" i den, med vår egen hjärna som mall. Då får den en sådan "källa". Om jag förstår dig rätt i vad du menar med "källa".
En mask reagerar på sin omgivning, men en robot kommer endast göra det den installerats för.
...vilket kan vara bland annat att reagera på sin omgivning, om man byggt den så.
Även om den får ett intiativ kommer den alltid vara en "rationell" varelse,
Nej, den kommer att kunna agera irrationellt ibland, liksom vi, om man bygger den sådan. Det är bara att installera en kvantbaserad slumpgenerator i den. Det är förmodligen i själva verket bra att göra så, för i många situationer räcker inte rationalitet för att lösa ett problem. Det behövs ofta någon sorts "slantsingling" för att bryta ett dödläge där två alternativ ser exakt lika bra ut för det rationella medvetandet. De datorer du och jag använder nu kan inte generera äkta slump (bara fejkad sådan), men det finns redan idag datorer som kan generera äkta slump - genom utnyttjande av kvantmekanik. De första kvantdatorerna är redan byggda, även om de än så länge är mycket primitiva jämfört med om några årtionden.
en dator som beräknar den procentuella risken och handla utifrån det övervägande valet. Den kommer aldrig få för sig att göra tvärtom bara för "att" eller gå och ta en kaffe för att den blir sugen på det (om den nu inte blivit installerad för det).
Om det verkar fördelaktigt att bygga den sådan att den ibland får sådana infall, är det bara att bygga den sådan.
Säg att jag förlorar alla mina sinne, känsel, hörsel, lukt, smak, syn. Jag kommer fortfarande ha mitt medvetande kvar, och förmodligen kommer jag försöka lista ut ett sätt att försöka ta livet av mig. Om en robot förlorar sina "sinnen" kommer den inte att reagera, för den har inget medvetande. Den saknar en källa som tänker, känner. Den kommer inte bli olycklig eller önska att den fick sina sinnen tillbaka.
Lidande och självmord hos robotar/datorer är en intressant fråga. Att utrusta en dator med förmåga till lidande kan för en utilitarist tyckas onödigt och enbart taskigt mot datorn; den borde väl kunna tjäna oss människor lika bra även om den inte lider, kan man tro. Men när man kommit så långt att man kan bygga datorer som kan mäta sig med människan maktmässigt, bör man nog bygga datorerna så lika människor som möjligt på alla sätt inklusive förmågan till lidande - tills vi lärt oss hur vi kan (eller tills datorerna själva lärt sig hur de kan, eller tills en symbios av oss och datorer lärt sig hur de kan) plocka bort förmågan till lidande utan att det får ödesdigra konsekvenser för moral och överlevnad. Med tiden kommer lidandet att kunna plockas bort utan negativa konsekvenser, och då kan allt lidande på jorden elimineras.
Vidare kan det vara bra (för oss människor) om en dator med mänsklig eller övermänsklig intelligensnivå i vissa situationer är beredd att ta livet av sig - t.ex. när detta skulle vara det enda den kunde göra som skulle rädda livet på en eller flera människor eller rentav hela mänskligheten. Därför bör man nog programmera datorer till att i vissa situationer ha ett sådant beteende. Det är upp till oss (eller rättare sagt de människor som har makten) vilka delar av "vad det är att vara människa", vilka mänskliga beteenden och värderingar och personlighetsdrag som installeras i datorerna och vilka som inte installeras.
Jag anser att medvetandet är något utöver endast ett mönster, så som vi är något utöver endast en sammansättning av partiklar, med hänvisning till att vi faktiskt har ett medvetande.
Vad finns det som talar för att det är så? Det finns nämligen något som talar för att vi inte är våra partiklar: alla våra partiklar byts ut flera gånger under våra liv, och ändå fortsätter vi en obruten existens som personer. Finns det något motsvarande som talar för att vi inte är vårt mönster?
Hur som helst. Om du är av den uppfattningen att robotar kan ha ett medvetande, när får de det i så fall?
Menar du "när" som i "vilket år", eller "när" som i "vid vilken komplexitetsgrad"?
Framtidsforskaren Ray Kurzweil har bedömt att datorer uppnår människors nivå (i alla relevanta hänseenden) kring år 2040, och att de sedan går om oss någon gång före 2050. Han kanske är lite väl "optimistisk", men jag tror inte det dröjer mer än ett århundrade i alla fall.
Vid vilken komplexitetsgrad de får medvetande är en svårare fråga. Jag tror att datorer, liksom djur, är mer medvetna ju mer komplexa de är. Jag tror alltså att medvetandegraden kommer att gradvis öka hos datorerna, från noll eller obefintlig idag till mänsklig om x årtionden, i takt med att de görs mer och mer komplexa, mer och mer lika oss. På samma sätt som jag tror att en hund är mer medveten än en räka, och att en räka i sin tur är mer medveten än en bakterie, till exempel.
Tillbaka till kopiorna. (samma ältande igen...) Två identiska lika kopior med varsitt medvetande. Håller du med om att de är två olika medvetanden/källor, även fast de är identiska till sammansättningen?
Jag skulle inte säga att de är två olika medvetanden. Jag skulle möjligen, men tveksamt, säga att de är "två identiska medvetanden". Helst skulle jag säga att de är två exemplar av ett och samma medvetande. Återigen: tänk datorprogram. Om ditt operativsystem består av en exakt likadan serie ettor och nollor som mitt operativsystem, skulle du då kalla ditt och mitt operativsystem för två olika operativsystem? Jag tror inte det. "Två identiska operativsystem"? Möjligen. "Två installationer av ett och samma operativsystem" känns mer naturligt att säga. Detta ordval avspeglar att vi anser att operativsystemet inte utgörs av någon enskild installation. (Dock anser vi att operativsystemet måste finnas åtminstone någonstans (om så bara på en CD-skiva, på papper eller i någons huvud) för att kunna sägas existera.)
Soldat ett kommer inte vara soldat två; de har två olika medvetanden som inte är beroende av varann. Det kvittar för soldat ett om soldat två har samma mönster för sitt medvetande eller ej, de är fortfarande två olika individer.
Två olika exemplar, men inte två olika personer. Är ordet "individer" mest synonymt med "exemplar" eller med "personer"? "Personer", antar jag. I så fall är svaret på ditt påstående ovan nej.
Som ett svar på din fråga vad jag skulle välja av de två alternativen är mitt svar: nummer ett. Jag skulle tyckte att det var väldigt creepy om jag mötte en koipa av mig och skulle helst se att den försvann... Kanske lite egoistiskt... Om det däremot dök upp ett syskon som jag inte visste fanns skulle jag däremot överväga det andra alternativet.[/i]
Intressant! Undrar om det kan bero på självhat? Att du vill att en människa som mest av alla människor påminner om dig själv ska försvinna - det tyder ju på att du inte tycker om dig själv, är min tolkning. Men det som gör att du är så negativt inställd till tanken på att ha en kopia av dig omkringvandrandes, är kanske snarare att själva det faktum, att en sådan kopia alls kan framställas innebär att tekniken kommit superlångt jämfört med vad du är van vid, och det kanske är skrämmande - det kanske genast föds en undermedveten slutsats i stil med "om man kan framställa en människa som är exakt in i minsta detalj likadan som jag, är det bara en tidsfråga innan tekniken på något annat område löper amok och ställer till med saker vi inte har någon som helst kontroll över; det kan gå hur illa som helst". Det är en befogad rädsla. Men din kopia har inte gjort något ont. Din önskan att din kopia skulle försvinna vore bara en missriktad projicering av din rädsla för något annat, tror jag.
Själv skulle jag tycka det vore jätteroligt att träffa en kopia av mig själv och kunna konstatera att den tänker och känner exakt likadant som jag (bortsett från de skillnader som genast börjar uppstå på grund av vår olika placering i rummet och liknande). Då skulle jag kunna lära mig många sådana saker om mig själv som man bara kan lära sig när man betraktar sig själv utifrån. Jag tror det skulle vara väldigt självutvecklande. Och tänk vad mycket roliga spratt man kan spela andra människor om man finns i två exemplar! :D
