Alltså nu kan jag inte Marx och vad som läggs i begreppet kapitalism...
Att förvandla kapitalism från "fotboll" till "sport" antar jag att du inte går med på, men iaf tycker jag att om man ser det som fotboll, kan det ändå spelas lite olika.
Hur förhåller sig religion, vetenskap, politik, historia mm till kapitalism?
Reser jag i Kina eller annat land i Asien synliggörs min svenskhet eller tradition på ett annat sätt än om jag reser i Europa eller Amerika.
Jag har oftast inga problem att följa de känslor etc som visas i en Hollywoodrulle, däremot kan en Asiatisk rulle orsaka huvudbry och ge en tankeställare.
Många stora amerikanska rullar har också fallit pladask i t.ex Indien där man har en starkare egen kultur, Kinesisk historieskrivning är inte helt lik vår västerländska (ihopklumpad).
Kommer kapitalism ha exakt samma skepnad när länder som Kina och Indien blir ekonomiska och politiska centra?
Rent praktiskt har iaf olikheterna, mitt förhållande till och kunskap om dom betydelse för mig. Sen om man vill byta "spel" undrar jag också hur det egentligen ska ske men... en annan gång.
Förfolkligandet
Moderator: Moderatorgruppen
-
Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Hur mycket av den Andre är han själv, och hur mycket beror på vad du läser in? Hur stora eller små skillnader du föreställer dig mellan dig själv och den Andre bestämmer på förhand hur du kommer tolka/kontextualisera dennes handlingar och utsagor. Det är långt större skillnad i kultur mellan den rika innerstaden, och den fattiga slummen, än vad det är mellan städer länder emellan. Det är föråldrat att tala om det som etniciteter i vår tidsålder, men tyvärr så har man reducerat postmodernismen i populärkulturen och media till en diskurs om identiteter och identifikation, så vi får samma journalistiska lekmannaanalys slentrianmässigt nedkörd i halsen.
Visst finns det skillnader mellan olika länder och kulturer, det säger jag inget om, men att överdrivet fokusera på dessa skyler över det faktum att skillnaderna är långt större inom samma kulturer (på höjden så att säga). Man tas som oseriös om man använder sig av klassbegreppet, men att tala om identiteter av allehanda slag ges vetenskapligt sken. Och ser man rent konkret på det så är det såväl kvantitativt som kvalitativt större skillnader mellan olika klasser än vad det är mellan olika nationaliteter, så det är inte för inte man undrar vart allt prat om identiteter och etniciteter hämtar näring ifrån. Ideologi är vad det är, skendiskurser med bluff-begreppsapparater, precis som religionen, för att skyla över de riktiga problemen som ligger därinunder.
Ett klockrent exempel: i fjol var det en frilans-journalist som skrev en artikel som publicerades i Aftonbladet om övergrepp av israeler på palestinier, och det var nån bisarr historia i det där. Direkt beskylldes han, utav alla liberala tidningar, för att vara antisemit, och det drogs igång en hetsjakt på karln. Man beskyllde honom för att slarva, man kallade det för amatörmässig journalistik osv. Nu har Israel erkänt, och gett honom rätt. Vad har liberala media gjort? Tigit ihjäl det. Inte en ursäkt, ingenting. Det är det typiska. Direkt görs frågan till en fråga om antisemitism, eller muslimer kontra judar, när vad det handlar om är en rik militärmakts systematiska övergrepp på fattiga människor inspärrade i ett ghetto.
Religion, vetenskap, politik, historia förhåller sig till kapitalism som överbyggnad till en bas. Kapitalismen är basen, och sätter de materiella villkoren för hur till exempel vetenskap kan bedrivas (idag ska ju all forskning till exempel vara lönsam, med ledord som pragmatism och effektivisering, vilket är detsamma som att säga att den leds av den kapitalistiska logiken). Kapitalism har historiskt sett alltid förr eller senare lett till demokrati. Nu har vi dock en asiatisk variant (i Kina t.ex.) som går på export också till oss där demokratin inte längre behövs. Religion beslöjar och rättfärdigar en ojämlik fördelning av resurserna i ett samhälle. Att Tibet är ett feodalt samhälle döljs helt bakom den charmigt leende lamans självrättfärdiga anlete t.ex. De sporter vi ser i vårt samhälle är en ritualisering av kapitalismen, som fostrar oss att tänka i dess termer (vinnare och förlorare). Jag ser en poäng i att visa på hur sådana saker just skyler över sakernas egentliga tillstånd. Kan aldrig vara fel att få ta del av också det perspektivet, så det är ganska lustigt att det perspektivet (klassperspektivet) helt tystas ned i media idag. Göran Greider, okej, men sen är det ju helt tyst.
Visst finns det skillnader mellan olika länder och kulturer, det säger jag inget om, men att överdrivet fokusera på dessa skyler över det faktum att skillnaderna är långt större inom samma kulturer (på höjden så att säga). Man tas som oseriös om man använder sig av klassbegreppet, men att tala om identiteter av allehanda slag ges vetenskapligt sken. Och ser man rent konkret på det så är det såväl kvantitativt som kvalitativt större skillnader mellan olika klasser än vad det är mellan olika nationaliteter, så det är inte för inte man undrar vart allt prat om identiteter och etniciteter hämtar näring ifrån. Ideologi är vad det är, skendiskurser med bluff-begreppsapparater, precis som religionen, för att skyla över de riktiga problemen som ligger därinunder.
Ett klockrent exempel: i fjol var det en frilans-journalist som skrev en artikel som publicerades i Aftonbladet om övergrepp av israeler på palestinier, och det var nån bisarr historia i det där. Direkt beskylldes han, utav alla liberala tidningar, för att vara antisemit, och det drogs igång en hetsjakt på karln. Man beskyllde honom för att slarva, man kallade det för amatörmässig journalistik osv. Nu har Israel erkänt, och gett honom rätt. Vad har liberala media gjort? Tigit ihjäl det. Inte en ursäkt, ingenting. Det är det typiska. Direkt görs frågan till en fråga om antisemitism, eller muslimer kontra judar, när vad det handlar om är en rik militärmakts systematiska övergrepp på fattiga människor inspärrade i ett ghetto.
Religion, vetenskap, politik, historia förhåller sig till kapitalism som överbyggnad till en bas. Kapitalismen är basen, och sätter de materiella villkoren för hur till exempel vetenskap kan bedrivas (idag ska ju all forskning till exempel vara lönsam, med ledord som pragmatism och effektivisering, vilket är detsamma som att säga att den leds av den kapitalistiska logiken). Kapitalism har historiskt sett alltid förr eller senare lett till demokrati. Nu har vi dock en asiatisk variant (i Kina t.ex.) som går på export också till oss där demokratin inte längre behövs. Religion beslöjar och rättfärdigar en ojämlik fördelning av resurserna i ett samhälle. Att Tibet är ett feodalt samhälle döljs helt bakom den charmigt leende lamans självrättfärdiga anlete t.ex. De sporter vi ser i vårt samhälle är en ritualisering av kapitalismen, som fostrar oss att tänka i dess termer (vinnare och förlorare). Jag ser en poäng i att visa på hur sådana saker just skyler över sakernas egentliga tillstånd. Kan aldrig vara fel att få ta del av också det perspektivet, så det är ganska lustigt att det perspektivet (klassperspektivet) helt tystas ned i media idag. Göran Greider, okej, men sen är det ju helt tyst.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
idi skrev:Många stora amerikanska rullar har också fallit pladask i t.ex Indien där man har en starkare egen kultur, Kinesisk historieskrivning är inte helt lik vår västerländska (ihopklumpad).
Kommer kapitalism ha exakt samma skepnad när länder som Kina och Indien blir ekonomiska och politiska centra?
Jag antar att det blir som Chinatown. Är Chinatown kapitalistiskt? (Och om det är det, är det det av fri vilja?)
Men detta med folkism är ju inte den enda typen av moral som är destruktiv. Det finns ju också den slags moral där det går ut på att vara "mer moralisk" än "dom andra". Och då kan man välja vad man vill från sin bakgrund, politiska eller religiösa åsikter som bevisar att man är ägare av denna "högre stående" moral, eller att man är speciell som person, att man har lidit mer i livet än andra, att man har en särskild insikt som andra inte kan förstå, etc. Denna "elitistmoral" kanske skulle kunna vara motsatsformen till folkismen där dom andra blir måttet och riktmärket. Att vara "mer moralisk än andra" får också en rad konsekvenser och uttryck.
Som princip räknat så förutsätter det att man hela tiden har någon som är i ett moraliskt underläge i förhållande till en själv. Det förutsätter också att den egna åsikten alltid blir standard för vad som är det moraliskt eftersträvansvärda. Så man blir dels beroende av andra som man måste kämpa för att vara "bättre" än och dels blir man beroende av en viss åsikt, till en sådan hög grad att man är beredd till förfalskningar, kanske måste tysta ner andra, censurera andra, kräva orimligheter av andra, påpeka alla andras fel och brister. Jag kan själv erkänna att jag har länge lidit av detta komplex.
Varför strävar man efter en moral som är dömd att misslyckas? Att försöka vara bättre än alla andra. Vilken energi som går åt till att hela tiden kämpa för att försöka ha det moraliska övertaget, trots att det är omöjligt! Lika omöjligt som att försöka vara som alla andra. Om man strävar efter att vara bättre än andra då är man lika bunden och beroende som när man försöker vara som alla andra.
Men om man ser det som en logisk princip, om man är mer moralisk än andra, då blir man också "berättigad" till saker som inte andra är, då får man plötsligt nya rättigheter som gäller över huvudet på andra. Man tror att man får makt och kan styra andra människor så att det känns behagligare för en själv. Och när man inte får exakt, precis, på millimetern som man själv vill då blir man helt uppriven inombords, man blir ilsken, svartsjuk, hämndlysten, upprorisk, provokativ, osv, osv. Frågan är hur man blir av med denna slags moral, vilka känslor och upplevelser bygger den på? Varför valde man just denna moral? Och vilken moral ska man ersätta den med?
Som princip räknat så förutsätter det att man hela tiden har någon som är i ett moraliskt underläge i förhållande till en själv. Det förutsätter också att den egna åsikten alltid blir standard för vad som är det moraliskt eftersträvansvärda. Så man blir dels beroende av andra som man måste kämpa för att vara "bättre" än och dels blir man beroende av en viss åsikt, till en sådan hög grad att man är beredd till förfalskningar, kanske måste tysta ner andra, censurera andra, kräva orimligheter av andra, påpeka alla andras fel och brister. Jag kan själv erkänna att jag har länge lidit av detta komplex.
Varför strävar man efter en moral som är dömd att misslyckas? Att försöka vara bättre än alla andra. Vilken energi som går åt till att hela tiden kämpa för att försöka ha det moraliska övertaget, trots att det är omöjligt! Lika omöjligt som att försöka vara som alla andra. Om man strävar efter att vara bättre än andra då är man lika bunden och beroende som när man försöker vara som alla andra.
Men om man ser det som en logisk princip, om man är mer moralisk än andra, då blir man också "berättigad" till saker som inte andra är, då får man plötsligt nya rättigheter som gäller över huvudet på andra. Man tror att man får makt och kan styra andra människor så att det känns behagligare för en själv. Och när man inte får exakt, precis, på millimetern som man själv vill då blir man helt uppriven inombords, man blir ilsken, svartsjuk, hämndlysten, upprorisk, provokativ, osv, osv. Frågan är hur man blir av med denna slags moral, vilka känslor och upplevelser bygger den på? Varför valde man just denna moral? Och vilken moral ska man ersätta den med?
Funderar på skillnaden mellan kulturen på höjden (klass) och den på bredden (etnicitet osv).
Om bredden och höjden bildar ett maktens torn, så är det svårare att rucka på det ju smalare det är. Höjden fattar jag inte hur den funkar riktigt, men de hör iaf ihop. Däremot har de väll olika "karaktär" (fel ord?)
Ibland eller ofta ser jag en stad och livet i det som alltför funktionsinriktat. Lyktstolparna är gråa, lamporna i dom lyser gulvitt. Musiken som hörs är från gatumusikanter i behov av pengar alt shoppingmusik, inget man njuter av. Folk går ofta kortaste vägen, gör de inte det är det oftast för att få motion. Det görs försök att få folk ut i det offentliga rummet, att det ska bli deras, men det känns som om grundinställningen är lite fel.
Jag ser hellre en mindre smidigt fungerande och mindre effektiv stad men mer kaotisk, på samma sätt som jag hellre ser en värld med olikheter.
Det är väll egentligen kapitalismens förhållande till religion osv "kultur" som jag vill reda ut. Men tycker iaf inte att kapitalismen rent av äger kulturen.
Om bredden och höjden bildar ett maktens torn, så är det svårare att rucka på det ju smalare det är. Höjden fattar jag inte hur den funkar riktigt, men de hör iaf ihop. Däremot har de väll olika "karaktär" (fel ord?)
Ibland eller ofta ser jag en stad och livet i det som alltför funktionsinriktat. Lyktstolparna är gråa, lamporna i dom lyser gulvitt. Musiken som hörs är från gatumusikanter i behov av pengar alt shoppingmusik, inget man njuter av. Folk går ofta kortaste vägen, gör de inte det är det oftast för att få motion. Det görs försök att få folk ut i det offentliga rummet, att det ska bli deras, men det känns som om grundinställningen är lite fel.
Jag ser hellre en mindre smidigt fungerande och mindre effektiv stad men mer kaotisk, på samma sätt som jag hellre ser en värld med olikheter.
Det är väll egentligen kapitalismens förhållande till religion osv "kultur" som jag vill reda ut. Men tycker iaf inte att kapitalismen rent av äger kulturen.
Nu orkar jag inte läsa allt du skrev där i början skeptisk, och jag tycker svensk kultur är intressant. Det jag först och främst saknar är kulturhistoria i din analys. Avsaknad av dylik raserar hela din analys. Den känns ytlig och snårig. Men jag tycker inte den är värdelös för det.
Om man verkligen är intresserad av svensk kultur finns böcker att läsa som på ett lättvindigt sätt tar upp detta och som är mycket intressanta. Jag kan återkomma med boknamn om du vill. De tar upp aspekter som Fredrik lite lättvindigt slänger sig med.
Sen kan det ju hända att du låtsas vara intresserad av ämnet men bara vill framhärda nån sorts ideologi eller tro och då kan vi sluta här.
Om man verkligen är intresserad av svensk kultur finns böcker att läsa som på ett lättvindigt sätt tar upp detta och som är mycket intressanta. Jag kan återkomma med boknamn om du vill. De tar upp aspekter som Fredrik lite lättvindigt slänger sig med.
Sen kan det ju hända att du låtsas vara intresserad av ämnet men bara vill framhärda nån sorts ideologi eller tro och då kan vi sluta här.
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 9 och 0 gäster