Nödslakt
Moderator: Moderatorgruppen
- TekheeTaiteilijan
- Inlägg: 251
- Blev medlem: 29 nov 2009 17:07
- Ort: varande
Anledningen till att jag slutade skriva på forumet hade ingenting att göra med "forumslakt", utan missbruk -av forumet. Råkade läsa det här just och har inne här ca 5-10 gånger hastigt sen jag slutade, börjar även känna ett behov av filosofi, och ohämmade plattformar.
Började äta Johannesört (mot depression) för typ 8 veckor sen, i hemlighet när jag var inlagd på psyket (är ute nu).. hmm.. känner att jag nu identifierar mig naturligt med överlevnadsdriften, självmord känns på något sätt absurt, felkopplat, oärligt. Å andra sidan, kände jag redan efter några veckor att jag slutade överdriva genom mental distansering, vilket jag stödde med min emotionella & estetiska natur ..vilket också gör att jag "inte kan" eller "inte behöver" skriva massa saker utan substans hela tiden. Blivit mycket mer uppmärksam om balans och sökandet efter större. Alltså jag har byggt upp ett extremt språkmissbruk (en del av ytan av relatering och något som faktiskt borde tas i tu med mentalt och filosofiskt i grupp) som jag försöker komma ur, känns som jag successivt gör det också.... men kom också på att min passivitet eller ödmjukhet, sakta förändring etc, i detta område (som dock inte är lösryckt förstås) handlar om "acceptans" (genom Johannesört mot depression) inför en intellektuell tyngd och blockering som funnits där länge, istället för att ständigt manipulera med den och dränkas som en mytoman som tror på sin egen lögn. Jag börjar använda min mentala natur på ett annat sätt. Jag använt självkritik mycket i början av vintern, kändes skönt. Förstod på riktigt hur fel jag haft rakt av i många saker, som jag skrivit på forumet alltså.. Vet inte om jag har något att tillföra den här gruppen, jag vet inte riktigt vad jag eller vi ska prata om, fina filosofiska dialoger och genombrott som kan skapas har ett mycket "bredare" minne av komplexiteten än vad jag i alla fall har kunnat erkänna och backa tillbaka inför, efter mitt första (eller några få) försök att uttrycka någon djup gemenskap i sanningen... jag hade alldeles för liten jordisk erfarenhet av det som varit den aktivitet som jag haft här, när jag var yngre, så det spelar ingen roll... Men jag vill inte sitta här och fly med mig själv.
Hoppas jag kan uppmuntra lite eller vad jag ska säga.
(Funderade faktiskt igår på att börja plugga filosofi, efter att jag läst upp en del betyg på komvux.. eventuellt).
Började äta Johannesört (mot depression) för typ 8 veckor sen, i hemlighet när jag var inlagd på psyket (är ute nu).. hmm.. känner att jag nu identifierar mig naturligt med överlevnadsdriften, självmord känns på något sätt absurt, felkopplat, oärligt. Å andra sidan, kände jag redan efter några veckor att jag slutade överdriva genom mental distansering, vilket jag stödde med min emotionella & estetiska natur ..vilket också gör att jag "inte kan" eller "inte behöver" skriva massa saker utan substans hela tiden. Blivit mycket mer uppmärksam om balans och sökandet efter större. Alltså jag har byggt upp ett extremt språkmissbruk (en del av ytan av relatering och något som faktiskt borde tas i tu med mentalt och filosofiskt i grupp) som jag försöker komma ur, känns som jag successivt gör det också.... men kom också på att min passivitet eller ödmjukhet, sakta förändring etc, i detta område (som dock inte är lösryckt förstås) handlar om "acceptans" (genom Johannesört mot depression) inför en intellektuell tyngd och blockering som funnits där länge, istället för att ständigt manipulera med den och dränkas som en mytoman som tror på sin egen lögn. Jag börjar använda min mentala natur på ett annat sätt. Jag använt självkritik mycket i början av vintern, kändes skönt. Förstod på riktigt hur fel jag haft rakt av i många saker, som jag skrivit på forumet alltså.. Vet inte om jag har något att tillföra den här gruppen, jag vet inte riktigt vad jag eller vi ska prata om, fina filosofiska dialoger och genombrott som kan skapas har ett mycket "bredare" minne av komplexiteten än vad jag i alla fall har kunnat erkänna och backa tillbaka inför, efter mitt första (eller några få) försök att uttrycka någon djup gemenskap i sanningen... jag hade alldeles för liten jordisk erfarenhet av det som varit den aktivitet som jag haft här, när jag var yngre, så det spelar ingen roll... Men jag vill inte sitta här och fly med mig själv.
Hoppas jag kan uppmuntra lite eller vad jag ska säga.
(Funderade faktiskt igår på att börja plugga filosofi, efter att jag läst upp en del betyg på komvux.. eventuellt).
- TekheeTaiteilijan
- Inlägg: 251
- Blev medlem: 29 nov 2009 17:07
- Ort: varande
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 15 och 0 gäster