det FARLIGA samvetet?

[* KYREUS *]

Är det sant som vissa cyniker säger att du skall akta dig för ditt samvete: det är bara en skräpkammare för gammal moralism, en uppsamlingshög för gammal hjärntvätt; regler du verkligen inte har nytta av i Ditt fria liv?

/eller/

Kan det vara som fritänkarna hävdar att samvetet är din större vän:
/Jag citerar fritänkaren RICHARD BACH:/
"Ditt samvete är måttet på hur ärlig din själviskhet är. Lyssna noga på det!"

/eller, som min kristne granne säger:/

"Samvetet är GUDs röst i ditt inre!"

Vad anser du själv? Vad är samvetet och har det något värde,
i så fall vilket värde??


*Kadmos

[* KYREUS *]

Lite tanke-energi när du funderar på frågan om samvetets väsen och funktion. En diktare har en gång skrivit:

ÖGA, ÖPPNA DIG!

" Intet djup är så oändligt, att det botten saknar.
ingen väg är så lång att slut ej finnes.

Ingen dag är så het, att afton icke svalkar,
ingen natt så mörk att morgon icke segrar.

Ingen törst så svår att den ej släckes,
ingen kalk så bitter att den ej kan tömmas.

Öga öppna dig och se
hur källans rand är nära.

Hur djupen mäts utav evig kärlek.

Kvällens svalka står och väntar att få smeka dina kinder.

Och den mörka natten bleknar liksom kalkens bitterhet försvinner."



/bara en liten reflektion:/

* Kadmos

[* KYREUS *]

Undrar just hur en fritänkare som Jon Hallquist ser på fenomenet ´samvete ´?

Om jag hävdar att samvetet är GUDs Röst inom en människa,
vad svarar då Jon H. - eller (förstås) någon annan på sajten?

*Kadmos

[Johan Ågren]

Jag tror inte samvetet är något absolut, och heller inget absolut gott. Det följer omständigheterna och är beroende av vårt förnuft och reflektionsförmåga, och det även om det handlar om vanemässig intuition. Det är snarast det inetsade förnuftet som vi kallar intuition som är grunden för vårt samvete. Det är till största delen förlagt på ett plan som vi med svårighet möblerar om i. Men som sagt det är inte av nödvändighet något gott utan är anpassat efter olika omständigheter som kan analyseras och först då kan vi utröna det goda med vårt "samvete". Min erfarenhet är att när man talar om någon som "saknar samvete" så handlar det snarare om bristande empati och avsaknad av allmängiltig moral. Min erfarenhet är också att människor har "samveten" som förstör deras spontanitet och förmåga till sjävbejakelse. De tenderar att få dåligt samvete så fort de överskrider minsta hämning.

Om jag hävdar att samvetet är GUDs Röst inom en människa,
vad svarar då Jon H. - eller (förstås) någon annan på sajten?

Jag har också en dragning till att bejaka begrepp som "guds röst" och dyligt, men människans psykoligi går så djupt och jag tycker mig kunna se att många människor talar om psykologiska impulser som enbart rör sig i jaget och på gränsen till det undermedvetna. Att verkligen transcendera dessa gränser och skala bort alla lager av moral och hämmat driftliv leder slutligen till ett tillstånd där psykoligin flödar klart. Detta vidgade perspektiv ser jag då som "guds röst" då det har en sådan genomslagskraft, och sakförhållanden klarläggs som tidigare var höljda i dunkel då vi fängslats i en bristande förståelse av oss själva och världen. Begreppet "Gud" kan jag också härleda till dessa tillstånd, och då framförallt som enhetsupplevelsen. Inte ens positiva känslor som kärlek och lycka är ett tecken på att något är gott, enbart att vi är övertygade om något som sedan uppfylls. Förståelsen av tingens sakförhållanden måste föregå allt annat - vad som är.

Johan

[A friend of ours]

Här svarade Johan mycket bra och utförligt. Samvetet är en social konstruktion - likt pengar och språk - och kan bara existera hos någon som interagerar med andra individer. Det bottnar nog, precis som Johan påpekar, i psykologiska fenomen - minnet och vår inlevelseförmåga (vilket tillsammans bildar en typ av "empati"). Sen kan ju samvetet ibland spela en spratt på ens egen bekostnad, men då rör det sig om etiska principer som bryts. Nu vill jag dock på inget sätt hävda att jag är nihilist, bara att samvetet inte är liktydigt med "Guds röst" inom oss - jag litar, personligen, mer på mitt hjärta (det vet oftast bättre än jag själv, eller mitt samvete för den delen).

Ett roligt tankeexperiment är att föreställa sig Guds samvete, i egenskap av skapare av ALLT. Man kan utföra detta genom att, helt enkelt, leka med tanken att man själv har skapat ALLT omkring sig. Utifrån ett sådant perspektiv så uppstår en del underliga relationer till ting och värden omkullkastas fullständigt - åtminstone som vi är vana att se på dem. Jag tror, fast det kanske är något gnostiskt, att vi bör närma oss Guds intentioner på det viset - för att vinna förståelse om dessa.

[* KYREUS *]

Antag att GUD finns. Antag att han vet hur hans från början fullt goda skapelse (människan) numera har fallenhet för att ibland välja det onda. Antag att han genom sin röst inom människan, samvetet, talar för att vägleda?/ För inte tror väl du Jon att människan skapat sig själv??/ antag dessa ting om livet: vad svarar du då, bäste Jon?

*Kadmos

[A friend of ours]

Att det var en massa antaganden, ad hoc är inte min grej, och jag kräver nästan någon vetenskaplig grund för mina tankar. Skulle du ha rätt här så är ju samvetet onekligen något bra. Nu vet vi ju dock att samvetet inte innefattar samma saker hos olika kulturer - jämför med kannibaler till exempel - och skall vi då anta att Gud inte talar till dessa? Nej, jag tror inte samvetet är den kanal, genom vilken, vi fångar upp Guds röst.

Jag tror du är ute efter att samvetet skulle stå för ett slags didaktiskt verktyg som vår skapare brukar. Förvisso så är det en vacker tanke, men jag betvivlar att det är så pass enkelt - psykologin kan vi inte helt negligera. Kirkegaard hade väl sina synpunkter på just detta, hade han inte? Nåväl, jag vill gärna påstå att Gud talar till oss men samvetet är en kanal med mycket brus. Jag, personligen, är övertygad om att Gud talar genom alla delar av skapelsen och att personliga hälsningar till just MIG kan komma från de mest besynnerliga håll, jag tror inte han behöver begränsa sig till våra samveten. Ordet samvete klingar ju dessutom litegrand som en värdemässig allmänning.