Soppan i flugan

[dokido]

jo det är klart
minnet säger så
jag generaliserade lite

vad jag menar är att det vi ser
är bara en bild av världen
katter ser nåt annat
hundar luktar världen
alla ser den olika
men i vardagen är vi så absorberade av synen
att vi tror det är verkligheten
att bilden av det vi ser är verkligheten
visst vet vi att det finns mer men
på nåt sätt lurar vi oss att det vi ser är mer verkligt än det som finns
därför att vi inte ser det förstås

vi vet att seendet tar in våglängder av ljus
men vi ser bara bollar
(dålig liknelse, försöker bara förklar mig...hm)

eller världen är energi och fysik
men vi upplever bara röda stugor och smutsiga tunnelbanor...yeck

[dokido]

Den magiska flugan

2 människor står på en äng och pekar mot horisonten. Under fotot står det något om att - där hände det. Och sen nån text jag glömt men det handlade om typ ett ufo.

Skitsamma om det är ett ufo el nåt väsen. Ändå kittlar det lite när man läser texten innan man inser att det finns inget att se utom 2 människor som står och pekar på ingenting.

Den magiska känslan är trevlig. Inspirerande. Vad det nu är. Inte tror jag på magi utom just då jag tror på magi men som jag senare naturligtvis inser är en fejk. Hursomhellst är den magiska känslan inspirerande.

Sen finns naturligtvis perspektivet att dessa 2 människor som står och pekar på något annat än sig själva, i sig, är magiskt, på så sätt att man inte kan förklara dem. Man kan ju förklara dem förstås men det säger ändå inte vad de är för något.

[Algotezza]

Tomurmmet är alltid magiskt, frånvaron också. Det som lyser med sin frånvaro har en magisk aura.

Tänker Algotezza

[TekheeTaiteilijan]

Det som finns bakom hörnet finns ändå där bakom hörnet.
Det vi ej kan förstå existerar ändå - utanför vår kapacitet att förstå.
Om jag blundar så minns jag något av dig.

Precis, bollen som jag stoppade ner i lådan slutar väl inte att existera bara för att den är dold av lådan.

Har jag dessutom undkommit att se att bollen har lagts i lådan blir jag naturligvis skeptisk när någon kommer och säger att det faktiskt ligger en boll i lådan.
Du måste vara open-minded för att kunna öppna lådan.

Ungefär som vid den första månlandningen. Det var så ofattbart att folk inte kunde ta det till sig, de trodde att det var fiction, på låtsas, ett skämt!

Människans största problem har alltid varit trångsynthet, oförmåga att ta in och tolka. Istället för "varför?" borde frågan vara; varför inte?
För att få en helhetsbild kan man inte utesluta någonting hur jävla ofattbart eller absurt det än må vara.

Hur logiskt är det egentligen in the first place att ens befinna sig här? Att existera och inte veta varför? Spekulationer är väl det enda vi kan åstadkomma... så keep on speculating folks!

[Benjie]

mja,

det finns kunskap och kunskap

där man finner vetandet om sig själv (med viss teknik) som ett empiriskt bevis
och naturvetenskapliga sanningar som ett annat empiriskt bevis

men även om de bägge är olika sanningar, är de dock icke motstridiga sanningar

Benjie

[dokido]

Det är så svårt att förklara. Jag trasslar in mig hela tiden. Vill försöka göra det så enkelt som möjligt men orden flyger sin kos tyvärr. Eller ändrar sin betydelse hela tiden.

Jag skulle tro att jag typ är illusionist troende el ngt liknande. Jag tror att allt är illusion. Redan när jag skrivit detta inser jag att det är lite svårt att förstå och lätt att tolka lite hursomhellst.

Men exv upplever vi stolen som en stol, ger stolen vissa begrepp, etc. Trots att vi vet att det är en bild av en stol vi har i vår hjärna, att det vi känner med handen när vi rör vi stolen, som gör att den känns äkta eller verklig, bara är illusioner, känsel intryck mm som skapas i vår hjärna. Jag tror inte att stolen skulle försvinna om jag dog eller gick in i ett annat rum, det är inte det jag menar.

Jag menar att vi lever i en värld av illusioner, fenomen, perceptionsintryck som beskriver världen på ett bra sätt för oss men den visar bara en liten del av världen, trots det i vår vardag, tror vi vi ser hela verkligheten. Är vi ute och går med en hund samtidigt så kanske vi förstår när man vet att en hund upplever så mycket mer än oss genom sitt luktsinne.

Nå, när man nu tänker på detta och försöker att uppleva det man inte kan uppleva, men åtminstonde kan man få nån sorts insikt eller icke perceptuell upplevelse, el ngt. så tycker jag det är intressant och inspirerande, stimulerar mitt kreativa sinne.

Vet inte om jag kom närmare att formulera mig men jag har i alla fall gjort ett försök till.

[TekheeTaiteilijan]

Jag förstår vad du menar, det är jättesvårt att beskriva och sätta ord på det!

Hade jag inte varit missnöjd och mått dåligt utan direkt anledning hade jag inte börjat tänka i dessa banor. Jag tror att ångesten kommer av att någon del av mig själv vet att det vi kallar för "verklighet" är en illusion och det får mig att titta efter vad som finns mer.
Har upptäckt att yttre "positiva" omständigheter inte biter på min håglöshet. Det är någonting annat jag söker...

[dokido]

Varför är man så jävla dum?

Hm, kanske feltänk. Hur kom jag fram till det? Såg bilder på mina kids för 5 år sen. Sån stor skillnad. Det hisnade. Vem var jag då? Nånting annat? Vad var jag då?

Alltså; Vardan lunkar på, man tror man fattar allt, allt känns normalt, man agerar, interagera, projekterar, håller på med en massa skit, sen ser man nåt man var förut och undrar vad som hänt och vart tog tiden vägen och man får nåt äckligt perspektiv

Jag vet inte vad, samma oförmåga att formulera mig fortfarande. En trög känsla av något annat, av en identitet, av att utan den identiteten är man ingenting, fast man är ju fortfarande en kropp

Eller

allt är eg konstigt men vardan lunkar på och fördummar en
det som irriterar mig är, det känns som blackouts
eller som den där dejavu i matrix när katten upprepar sig

Ja, det här gick ju inte så bra, skiter jag i
som en massa post it lappar där det står underfundiga saker:
krossa vardan
det är vägen du går på som är målet - men det finns ingen väg

ett kreativt sökande
eller trött svamlande

[dokido]

insåg att jag borde försöka vara dum
utveckla dumheten
eller kanske inte förakta dumheten
acceptera dumheten måhända

[TekheeTaiteilijan]

Känner till att folk kan plötsligt bli dumma för att livet vill visa dem att de inte ska gömma sig bakom sin intelligens.

Man kan gömma sig bakom mycket.
Allt man gör är försvar.

Men att bryta ner förvaren är ju obehagligt så därför pågår det - lång tid. Tillslut orkar man inte hålla emot trycket inifrån, spänningen är svår att göra sig av med och det "ballar ur." Det är då man börjar göra något; antingen försöka råda bot på det eller också skita i allt och ta livet av sig.
Det sistnämnda låter ju väldigt bekvämt men det är en genväg som är en senväg...
Det finns inga alternativ - antingen så lever man eller så lever man. Medvetandet finns alltid så varför hoppa till olika existenser? Göra om allt med födelse och hela baletten... usch nej tack, ingen mer återfödelse och förvirring. Jag tar min tid och stannar för att bli av med demonerna.

Skönt att inte känna tidspress!

[dokido]

Jo jag märkte att en sån tendens fanns i mitt skrivande. Som du skrev först där. Försöka bli dum i huvet för att slippa tänka. Fast det var inte bara det jag var ute efter.

Vet nån annan tråd där vi diskuterade om nirvana kunde förståndsmässigt förklaras, tror jag. Jag tänkte att zen koaner ger insikter om medvetandet, distans kanske, perspektiv el dyl. Men att när man fortsätter att gå vidare i zens trappsteg så förlorar man den förståndsmässiga möjligheten att nå en sanning.

Om man nu söker en sanning. Vilket man ju kan försöka sig på.

Hursomhellst börjar jag tänka tvärtom. Att en icke tänkande varelse är mer nära sanningen än en tänkande. Det var lite drastiskt uttryckt. Lite fel tror jag. Fast ändå...

Ett annat exempel, som barn levde jag mycket i en fantasivärld, som gradvis försvann, speciellt när skolan började. Som bildskapare eller konstnär är den där tiden en guldgruva. När jag gick på konstskola fick jag min inspiration ifrån mina drömmar istället. Jag skrev ner alla drömmar jag kom ihåg och de var väldigt bra. När jag sen började jobba med andra jobb hade jag inte längre tid med sånt. Det är väldigt tidskrävande att jobba med bildskapande.

På nåt sätt tänker man att barnets fantasivärld är, ja en fantasivärld. Nu börjar jag tänka att den är mer sann än den värld jag lever i nu. Inte för att ett barns sinne är mer öppet utan för att det inte kan tolka alla sinnesintryck på ett korrekt sätt och genom detta inte fördunklas av illusionen om en verklighet.

flummigt va?

[TekheeTaiteilijan]

Att tänka tvärtom är bra, eller ja... du ska ju inte tänka alls!

Det jag menar är att intelligens och kunskap ska bereda plats för det högre medvetandet, men oftast fastnar man i kunskapen. Jag själv är fast i mitt huvud, det tänks alldeles för mycket, det leder till förvirring.
Om det ändå kunde vara helt stilla så att jag kunde ta emot lite klarhet... Fast jag har förstått att jag flyr till huvudet eftersom det finns en massa känslominnen som behöver återupplevas, en del av mig vill inte uppleva dessa.

Nej, tycker inte att det är flummigt
Så tror jag också vad gäller barn, de är klokare och närmare sanningen än vi och sedan förstör vi dem genom att transformera dem till kopior av oss själva för att vi inte vet nåt annat.

Om detta är sanningen och verkligheten är jag verkligen (haha ordvits) besviken, men jag är övertygad om att sanningen/verkligheten är något jag inte riktigt har upptäckt än så jag är lugn med det.