Form eller innehåll - dialektiskt förnuft

[J R Auk]

Du blandar ihop mig, Hegel, och Derrida i en enda soppa, nåväl. Punkten stipuleras, den instiftas. Det är ett sättande. Inte något vi bara plockar upp som vore allting genomskinligt för sig självt (som du förutsätter). Det här med att jag skulle lägga identiteten genom tiden istället för i tiden förstår jag inte vad du menar med. Hegel säger väl snarast att identiteten är en tidslig/historisk process.

Vad fan är: "säga att något är en si och så, flux av sinnesförnimmelser, som är genom tiden, och inte i tiden, är bara att lägga ett spatiotemporalt schema, eller en graf, för den kärna som du följer, via dina flux av sinnesförnimmelser. " Och varför skulle det innebära "språklig realism"? Att vi teoretiserar världen, vilket är vad din utsaga (bortom alla fina ord) säger, varför skulle det per automatik innebära det som du kallar språklig realism? Så har inte jag förstått begreppsrealismen. Att säga att objektet på inget sätt är oberoende av oss, och den historiskt specifika kultur vi lever i, är väl snarast nominalism?

Vad menar du med: "Min definition av essentialism, och för den delen substans, är inte sådan att den flys bara för att de skulle behöva denotera något relativt i den temporala utsträckningen. Det har att göra med objektens bestämningar, och inte med rums och tidsbestämningar."

Objektens bestämningar är väl för övrigt, per definition, predikat och inte essenser? (Lite komiskt är naturligtvis att du med ditt fikonspråk ger en negativ definition av ditt essensbegrepp, vilket inte säger ett dyft mer än att det kunde innebära precis vad fan som helst annat än just detta som du negerar (vad det nu är - i vilket avseende skulle något kunna vara relativt annat än i aspekterna tid och rum?). Provat på att vara tydlig nån gång? Men om man är tydlig kan man ju inte gömma sig bakom en massa diffusa formuleringar.)

Tja själv vill du inte stå för saker, använder andra för att kritisera andra. Så jag, om jag vore dig, skulle snarare ta det som att jag faktiskt läste vad du ger uttryck för. Separera de två istället om det är svårt att läsa.

Vill du nu igen hävda att Hegel inte har ett substansbegrepp? Vill du fortfarande hävda att vill diskutera frågan?

För att ge ett predikat behöver du ett subjekt eller hur? Så essensen är det som bestäms genom dess predikat. Ett predikat är inte rums och tidsbestämningar, predikaten förutsätter dessa för att kunna behäfta subjektet.

Subjektet kan tas som essens eller som substrat tex.

Så "det har att göra med objektens bestämningar" skulle om du inte läste som så avigt som du tydligen behöver betyda just det du försöker skriva mig på nästan med. Essensen är det som tillskrivs predikten, det har alltså att göra med objektens bestämning.

Så för att förtydliga. Hegels subjekt är en essens. Ditt subjekt är en essens.

Saker kan vara relativa varandra på en mängd sätt. Ta Hegels subjektsbegrepp, bara det i sig själv relativiserar saker. Är det då något spatiotemporalt? Nej det bestäms av om det inte lyder sina betingelser, om jag inte minns fel.

"Bortom alla fina ord" Är du den som söker göra filosofin folklig? Tillåt mig skratta.

[Avantgardet]

Vet du Auk att det är verkligen svårt att begripa vad du skriver ibland. Notoriskt invecklade meningar, men det går liksom inte utläsa något konkret ur dem (åtminstone lyckas inte jag). Det där med språkrealismen föll visst helt bort , så inte fick jag nåt förklarat där. Jag försöker i den mån jag klarar av att göra svåra tänkare så begripliga som möjligt, också i folklig mening (vilket är förbannat svårt). Jag använder inte begrepp för att göra en trivial utsaga verka djupsinnig.

Hegels subjekt är inte en essens, det är ett moment i självmedvetande (alltså medvetande såsom det framträder för sig självt via den sociala dialektiken). Tänk såhär: subjektet-i-sig är en helt tom kategori; det är först när subjektet ges en partikulär bestämning som den är något konkret (substans), det vill säga när den framträder för-en (vem som helst), men om du skulle stöta på subjektet-för-en så skulle du ta det på samma sätt som en annan tar dig, du skulle framstå som en annan än dig själv (själva identiteten saknas med andra ord, ingen identifikation); först när rörelsen återvänder till utgångsläget har du subjektet-i-och-för-sig, det vill säga det dialektiskt konstruerade (själv)medvetandet. Vi är alltid medvetna om oss själva i den meningen (undantaget mycket små barn, som ännu i egentlig mening inte trätt in i världen). Det innebär att (själv)medvetandet aldrig är genomskinligt för sig självt, att det alltid är förmedlat, och att medvetandet-i-sig alltid är en efterkonstruktion när det gäller tänkandet.

Nu är inte mitt subjekt Hegels subjekt. Jag hävdar ingalunda att verkligheten är detta i-och-för-sig, denna andliga syntes, jag hävdar att det är hur världen diskursivt konstitueras, vilket är något helt annat. Så nej, jag är inte essentialist i den meningen. Men ja, Hegel har ett substansbegrepp, och det har jag aldrig sagt något annat än, men jag vet inte om vi kan kalla honom essentialist i vanlig mening (och att göra det är missvisande). Vad både jag och Logos påpekat för dig är att han undslipper de enkla essenserna som hos Kant t.ex., eftersom han drar in den sociala dialektiken i själva subjektets konstitution, vilket är detsamma som att säga att han är en "socialkonstruktivist" (för att slänga en sån där etikett på honom som ni analytiska filosofer inte tycks klara av att tänka förutan). Är socialkonstruktivismen essentialism, eller är det en lek med ord från din sida? Avgör själv.

Vad spatiotemporalt vill säga har jag inte en susning om. Allting är väl "spatiotemporalt" förutom "tinget-i-sig", men såna finns ju inte hävdar du själv. Verkar hemskt konstigt det där. Hegels subjekt konstitueras genom såväl rummet som tiden, det är inget ting (understryker jag än en gång) utan en process - och vilken process kan man tala om som inte alltid-redan tar tid på sig och som befinner sig i rummet? Vad menar du ens. Och vad menar du med att Hegels subjekt skulle bestämmas av huruvida det "lyder sina betingelser" eller ej. Utveckla. I nuvarande skick begriper jag inte alls. Det skadar inte att försöka vara tydlig.

[Andreasg]

Andreasg, nej Derrida har inte skrivit nåt existentialistiskt vad jag vet. I själva verket så tar han ju radikalt avstånd från all typ av humanism.

Du blir uttråkad av Stephen King men sitter och läser gubbiga dikter av Gunnar Ekelöf? Kom igen nu! Döm inte ut det "låga" på ren slentrian.

Vet som inte på vilken grund du skulle kunna döma ut, av det "låga", om du håller fast vid den intighet som du talar om. Den borde ju skära genom Ekelöf i samma grad som King?

”Existentialistiskt” syftar väl på existentialismen, och där har jag aldrig placerat Derrida. Man kan däremot vara existentiell även om man är ”anti-humanist”, även om det inte är ens första prioritet. Jag tänker exempelvis på en skrift som ”The gift of death” som jag inte har läst, men som jag misstänker kan betecknas som existentiell, som handlande om vårt förhållande till döden, livets relation till döden.

Förkastar och förkastar, jag är bara ointresserad av King och liknande. Och naturligtvis talar jag ”vardagligt” för det är knappt möjligt att tala annars. ”Jag” lever och talar och gör omdömen även om det är omöjligt. Som du sa: Man gör metafysiska omdömen även om man inte tror på dem, det går nog inte leva annars. Dock skulle jag inte säga att det var ”jag” som gjorde dom.

Alltså, jag gillar det ”låga”. Beckett frossar ofta i det låga. En av huvudkaraktärerna i Godot fjärtar för fan på scen! Däremot gillar jag inte det som jag uppfattar eller tror är uselt (naturligtvis har jag inte läst King, jag talar om fördomsfulla förväntningar som jag är övertygad om stämmer).

Måste säga att jag också har svårt att förstå ibland vad du skriver Auk. Och vad jag vet är en essens en identitet, och ingenting har väl framhållits så ofta här som att Hegel inte erkänner identitet i vanlig mening. Subjektet är inte identiskt med sig själv eftersom det är förmedlat genom de Andra.

[J R Auk]

Vet du Auk att det är verkligen svårt att begripa vad du skriver ibland. Notoriskt invecklade meningar, men det går liksom inte utläsa något konkret ur dem (åtminstone lyckas inte jag). Det där med språkrealismen föll visst helt bort , så inte fick jag nåt förklarat där. Jag försöker i den mån jag klarar av att göra svåra tänkare så begripliga som möjligt, också i folklig mening (vilket är förbannat svårt). Jag använder inte begrepp för att göra en trivial utsaga verka djupsinnig.

Det är mycket möjligt, jag försöker dock, och väljer de ord jag själv anser fångar så mycket som möjligt i så få ord som möjligt. Det kanske är lite fikonaktigt, vad vet jag. Ibland träffar det rätt och så framstår jag som SÅÅÅ smart, och ibland bara som korkad

Vad det gäller språklig realism så undrar jag vad det är som är realt om språket ligger över allt och du inte vill ha ett ting i sig. Vad är det som är verkligt? Du vill inte ha en något som ger språket mening, det skall ge sig själv mening, du vill inte gå med på att något ospråkligt existerar för oss. Så vad finns bortom språket? Om inget finns bortom språket vad är då verkligt om inte språket? Subjektet vill du ju absolut inte gå med på, så du kan ju inte använda det, relativisera världen genom det.

Hegels subjekt är inte en essens, det är ett moment i självmedvetande (alltså medvetande såsom det framträder för sig självt via den sociala dialektiken). Tänk såhär: subjektet-i-sig är en helt tom kategori; det är först när subjektet ges en partikulär bestämning som den är något konkret (substans), det vill säga när den framträder för-en (vem som helst), men om du skulle stöta på subjektet-för-en så skulle du ta det på samma sätt som en annan tar dig, du skulle framstå som en annan än dig själv (själva identiteten saknas med andra ord, ingen identifikation); först när rörelsen återvänder till utgångsläget har du subjektet-i-och-för-sig, det vill säga det dialektiskt konstruerade (själv)medvetandet. Vi är alltid medvetna om oss själva i den meningen (undantaget mycket små barn, som ännu i egentlig mening inte trätt in i världen). Det innebär att (själv)medvetandet aldrig är genomskinligt för sig självt, att det alltid är förmedlat, och att medvetandet-i-sig alltid är en efterkonstruktion när det gäller tänkandet.

Nu är inte mitt subjekt Hegels subjekt. Jag hävdar ingalunda att verkligheten är detta i-och-för-sig, denna andliga syntes, jag hävdar att det är hur världen diskursivt konstitueras, vilket är något helt annat. Så nej, jag är inte essentialist i den meningen. Men ja, Hegel har ett substansbegrepp, och det har jag aldrig sagt något annat än, men jag vet inte om vi kan kalla honom essentialist i vanlig mening (och att göra det är missvisande). Vad både jag och Logos påpekat för dig är att han undslipper de enkla essenserna som hos Kant t.ex., eftersom han drar in den sociala dialektiken i själva subjektets konstitution, vilket är detsamma som att säga att han är en "socialkonstruktivist" (för att slänga en sån där etikett på honom som ni analytiska filosofer inte tycks klara av att tänka förutan). Är socialkonstruktivismen essentialism, eller är det en lek med ord från din sida? Avgör själv.

Vad spatiotemporalt vill säga har jag inte en susning om. Allting är väl "spatiotemporalt" förutom "tinget-i-sig", men såna finns ju inte hävdar du själv. Verkar hemskt konstigt det där. Hegels subjekt konstitueras genom såväl rummet som tiden, det är inget ting (understryker jag än en gång) utan en process - och vilken process kan man tala om som inte alltid-redan tar tid på sig och som befinner sig i rummet? Vad menar du ens. Och vad menar du med att Hegels subjekt skulle bestämmas av huruvida det "lyder sina betingelser" eller ej. Utveckla. I nuvarande skick begriper jag inte alls. Det skadar inte att försöka vara tydlig.

Det subjekt jag främst talade om är inte det självmedvetna subjektet, utan det jag snappade upp från andens fenomenologi om förståelse som ett subjekt. Alltså inte det personliga subjektet utan subjekt allmänt taget. Pallar inte att leta upp det specifika så att jag kan citera, har gett upp läsningen på nätet då den blev för flyktig, och har inte riktigt koll på vart det kan ha stått att finns, (dock tror jag att det kommer från kapitlet nedan refererat, men kan inte finna det). Jag förstod det som att han angav det som skäl till varför vi inte skall se förståelsen, kunskapen, som objekt utan som subjekt. Vilket verkar vara viktigt för hans filosofi i stort.

Så varför jag säger att subjektet är en essens har inte att göra med självmedvetandets subjekt. Utan det har att göra med den definition som jag refererat till, att subjektet inte bestäms av sina determinerande faktorer, att det är "fritt" i någon mening. Det är med och bestämmer sig självt. Och har jag förstått Hegel av det lilla jag läst så menar han att kunskap är sådan, det bestäms genom sig självt, "the subject matter". Alltså frågans subjekt, kunskapens subjekt, istället för dess objekt.

Men jag försöker ge lite citat som ger en grund för vad jag påstår.

In my view-a view which the developed exposition of the system itself can alone justify everything depends on grasping and expressing the ultimate truth not as Substance but as Subject as well. At the same time we must note that concrete substantiality implicates and involves the universal or the immediacy of knowledge itself, as well as that immediacy which is being, or immediacy qua object for knowledge.

That the truth is only realized in the form of system, that substance is essentially subject, is expressed in the idea which represents the absolute as Spirit (Geist) - the grandest conception of all, and one which is due [86] to modern times and its religion. Spirit is alone Reality. It is the inner being of the world, that which essentially is, and is  per se; it assumes objective, determinate form, and enters into relations with itself-it is externality (otherness), and exists for self; yet, in this determination, and in its otherness, it is still one with itself-it is self-contained and self-complete, in itself and for itself at once.

Så vad är då det här subjektet? Det bestäms genom sig självt, även om det får en identitet för sig självt genom dialektiken så måste det samtidigt redan ha en okänd identitet för att ens kunna genomgå den dialektiska rörelsen. Jag tycker alltså inte att man kan säga att det inte finns någon essens bara för att det är tal om den här processen. För processen i sig förutsätter något identifierat, om än dolt, ett själv att återvända till. Vad är det om inte substans med essens?

Och om man ser på språket, varför använder han så mycket begrepp som alluderar att världen är substans med essens? Menar han det inte, är det översättningen som spökar (kan mycket möjligt vara så, svenskans "väsen" är väl inte direkt samma som "essence", vilket jag antar jag kommer finna i den svenska översättningen)

Är formen spatiotemporalt? Nej skulle jag vilja säga. Är anden spatiotemporal? Nej vill jag säga där med. Däremot så framträder dessa i ett partikulärt som antas genom en spatiotemporal bestämning.

Så det jag avser med spatiotemporalt är alltså dessa bestämningar av objekt som i tiden och i rummet, de är då spatiotemporala. Universaler är då inte spatiotemporala, de har inte någon bestämning i rummet eller i tiden.

Så Hegels subjekt bestäms inte spatiotemporalt, det finns där innan, och blir enbart självmedvetet genom denna tid och rymd. En okänd identitet föregår.

För övrigt skulle jag gärna höra vad du har att säga om det här citatet lite senare i texten.

This bygone mode of existence has already become an acquired possession of the general mind, which constitutes the substance of the individual, and, by thus appearing externally to him, furnishes his inorganic nature. In this respect culture or development of mind (Bildung), regarded from the side of the individual, consists in his acquiring what lies at his hand ready for him, in making its inorganic nature organic to himself, and taking possession of it for himself.

Jag ställer mig frågan om vad du säger om bruket av "individual" här. Vad menar det på? Och vad är det här med distinktionen organic, inorganic?

För övrigt om jag nu är en "analytisk filosof" vad gör det dig till om du behöver etikettera mig så under förevändningen att "en sån där etikett på honom som ni analytiska filosofer inte tycks klara av att tänka förutan"

[J R Auk]

Måste säga att jag också har svårt att förstå ibland vad du skriver Auk. Och vad jag vet är en essens en identitet, och ingenting har väl framhållits så ofta här som att Hegel inte erkänner identitet i vanlig mening. Subjektet är inte identiskt med sig själv eftersom det är förmedlat genom de Andra.

Bra att du säger det också, det är så olika det där, och det är svårt att veta när man är begriplig.

Är essens och identitet samma sak? Jag trodde snarare att veta någots essens ger oss en identitet. Essens är det som relativt oss ger oss en identitet. Substansen är vad som konstituerar detta. Så substansen kan vara essentiell eller kontingent, om den är essentiell så ges oss en identitet.

Ett alternativ är att säga att ingen substans finns, bara ett substrat. Då blir "essensen" hos substratet inte något som bestämmer objektet utan det bestämmer objektet relativiserat, essensen anger vad relationen fundamentalt är. Så i det läget kan essensen hos relationen mellan substratet och det som substraherar (osäker på den här termen) ges en identitet.

Sen kan allt det tas rekursivt för att förlägga det egentliga allt längre bort bakom fler och fler relativa bestämningar.

Det första är ett påstående om världen i sig och det andra ett påstående om världen för den som substraherar, alltså världen relativiserad.

[Andreasg]

Till Auk:

Jag skulle inte tro att Avantgardet menar att allt är språkligt. Men även om man ansåg att vi endast har tillgång till språket (samt anser det meningslöst att tala om ett ting-i-sig) så är man för den skull inte språklig realist. Om man är språklig realist anser man att idéerna är det sant verkliga, och att den halvverkliga materien formas efter dessa. Helt enkelt Platons idéer (även om man kan argumentera för att Platon lämnade idéläran i sina sena skrifter). Man behöver inte anse att något är verkligt. Det verkliga står i opposition till det overkliga och är ett helt grundläggande metafysiskt antagande som en Derrida inte godtar. Och detta godtar han inte eftersom denna logik är paradoxal. Och det p.g.a. att det verkliga med nödvändighet kräver det overkliga. För om det inte finns något overkligt kan det heller inte finnas något verkligt. Men om begreppen kräver varandra för sin existens kan det verkliga inte vara verkligt, eftersom det verkliga för att vara verkligt ska vara oberoende, absolut. Och om det verkliga inte är verkligt kan inte det overkliga vara overkligt. Det är ett naivt misstag att endast vända på hierarkin så att det verkliga (tex. idéerna) förklaras overkliga, medan det overkliga (sinnesvärlden) förklaras verklig. För det håller kvar den dualism som visat sig omöjlig. Det finns dock inga andra begrepp att använda sig av. Det gäller därför att artikulera paradoxen.

Nu förstår jag vad du menar Auk (dock föga av det du skrev till mig)! Nu är jag inte alls lika insatt i Hegel som Avant, och jag har dessutom påpekat att jag finner identiteten mellan identitet och icke-identitet vara logiskt motsägelsefull, men poängen är som jag förstår det att detta subjekt du talar om innan rummet-tiden av Hegel benämns som ett intet, just emedan det är innan rummet-tiden, vilket är det enda verkliga. Det är ingenting innan det fylls med innehåll av ”världen”, historien.  Så subjektet och anden är rumslig-tidslig, och alltså förmedlat (med nödvändighet, om det ska vara verkligt).

Men ett tings essens är väl det genom vilket tinget är vad det är trots förändringen. D.v.s. det i tinget som undkommer tidens inflytande och genom vilket vi kan identifiera det som det samma, samma ting. Och då kan jag inte se någon skillnad mellan essens och identitet.

[Avantgardet]

Precis, Andreas. Inte märkligare än så.

Auk,

Ibland träffar det rätt och så framstår jag som SÅÅÅ smart, och ibland

bara som korkad

Det är nåt vi delar i såna fall. Och det tycker jag är förbannat bra med dig, du gör dig

inte till utan kör på, spontant, och då får man ju helt enkelt ta risken som kommer med

det.

Vad det gäller språklig realism så undrar jag vad det är som är realt om

språket ligger över allt och du inte vill ha ett ting i sig. Vad är det som är verkligt?

Du vill inte ha en något som ger språket mening, det skall ge sig själv mening, du vill

inte gå med på att något ospråkligt existerar för oss. Så vad finns bortom språket? Om

inget finns bortom språket vad är då verkligt om inte språket? Subjektet vill du ju

absolut inte gå med på, så du kan ju inte använda det, relativisera världen genom det.

Jag tror ju att ytterst sett går Verkligheten bara bestämma i negativa termer. Den

sammanfaller aldrig helt med sig själv, i tid och rum (eftersom det är en rörelse av

différance, ett delande så att säga, ett ständigt skiljande, särskiljande), vilket innebär

att vi har en konstant "brist" att supplera för. Och det är där teoretiserandet/språket

kommer in i bilden. Verkligheten kan inte greppas i sig själv utan måste teoretiseras.

Språket är det medium genom vilket verkligheten upplåter sig själv som något att greppas

överhuvudtaget. Så "realism" och "nominalism" missar båda målet tycker jag.

Så varför jag säger att subjektet är en essens har inte att göra med

självmedvetandets subjekt. Utan det har att göra med den definition som jag refererat

till, att subjektet inte bestäms av sina determinerande faktorer, att det är "fritt" i

någon mening. Det är med och bestämmer sig självt. Och har jag förstått Hegel av det lilla

jag läst så menar han att kunskap är sådan, det bestäms genom sig självt, "the subject

matter". Alltså frågans subjekt, kunskapens subjekt, istället för dess objekt.

Kunskapens subjekt sammanfaller med kunskapens objekt - det finns hos Hegel bara en

verklighet -, varför det leder fel att tänka som du gör här. Den frihet Hegel talar om är

inte något "fri vilja", utan faktiska möjligheter. Han behöver inte som Kant lyfta tiden

och rummet ur verkligheten och in i det transcendentala subjektets inre för att rädda

autonomin. Säg att du ser ett problem, och du ser att det kan lösas på antingen sätt A

eller B, då är det de faktiska möjligheter som situationen erbjuder (och kunskapens

subjekt sammanfaller med kunskapens objekt), men om någon då talar om något för dig i

relation till problemet som du inte kände till sen tidigare kan det visa sig att du nu har

att välja också ett C (eller att A och B helt faller bort som "skenlösningar" och hela

problematiken omkontextualiseras och blir därför en annan - kunskapens subjekt

sammanfaller med kunskapens objekt!). Det är i den meningen du måste förstå att kunskapen

bestäms genom sig själv (men detta "sig själv" är inte ett i-sig, utan ett medierat och

dialektiskt subjekt/objekt så att säga).

Det är alltså aldrig så enkelt som subjekt-predikat, eller objekt-egenskaper, utan det är

relativt. Men att säga att det är relativt förutsätter en fixpunkt till vilken det

relaterar, och denna punkt är hos Hegel själv flyktig och aldrig fixerad, varför också

"relativism" leder tanken fel. Alltså av precis det skäl du nämner - det bestäms genom sig

självt (och därigenom också alltid-redan genom den Andre).

Så vad är då det här subjektet? Det bestäms genom sig självt, även om det

får en identitet för sig självt genom dialektiken så måste det samtidigt redan ha en okänd

identitet för att ens kunna genomgå den dialektiska rörelsen.

Det är precis vad den inte behöver. Rörelsen/syntesen/Geist är den enda verkligheten, den

förutsatta identiteten i i-siget är ett moment som är en efterkonstruktion. Notera i det

citat du använder följande: "... in itself and for itself at once."

Du har helt rätt i att subjektet inte är det personliga subjektet. Subjektet är det

historiska subjektet (Anden), vilket du kan läsa som kulturen/språket (i vid

mening). På samma sätt som kapitalet är det historiska subjektet hos Marx. Det är alltså

inte någon enskild individ.

Jag tycker alltså inte att man kan säga att det inte finns någon essens

bara för att det är tal om den här processen. För processen i sig förutsätter något

identifierat, om än dolt, ett själv att återvända till. Vad är det om inte substans med

essens?

Ja, det förutsätts, men inte som en essens, utan som ett moment, och det förutsätts

bara teoretiskt, på samma sätt som vi förutsätter "början" och "slut" till allt som händer

(annars vore det omöjligt att beskriva, det skulle på sin höjd gå att rabbla upp "rådata"

- typ datum, temperatur (men också dessa förutsätter vissa fixpunkter - Jesus födelse och

fryspunkten mer exakt), även om början och slut inte existerar i verkligheten. Hegel säger

att i-siget är en efterkonstruktion hos tanken själv. Men just eftersom verkligheten bara

greppas genom tanken (alltså kunskapens objekt är dess subjekt), så är det tankens

rörelselagar vi måste undersöka. Och då har vi Andens självmedvetande så att säga.

Och om man ser på språket, varför använder han så mycket begrepp som

alluderar att världen är substans med essens? Menar han det inte, är det översättningen

som spökar (kan mycket möjligt vara så, svenskans "väsen" är väl inte direkt samma som

"essence", vilket jag antar jag kommer finna i den svenska översättningen)

Han använder naturligtvis det språk som var honom tillgängligt. Hur skulle han kunna göra

annorlunda? Men han förklara ju också utförligt vari han skiljer sig från dem som fattar

dessa begrepp som i-sig, och det är just att han ser dem som moment och inte som något

fristående.

Är formen spatiotemporalt? Nej skulle jag vilja säga. Är anden

spatiotemporal? Nej vill jag säga där med. Däremot så framträder dessa i ett partikulärt

som antas genom en spatiotemporal bestämning.

Formen är en abstraktion. Anden är emellertid ingen form. Just däri skiljer han sig från

Kant. "Anden är ett ben". Anden är högst konkret, och tid och rum är inget som påhäftas

verkligheten utifrån, och lyder därför under deras betingelser - till skillnad från det

transcendentala subjektet hos Kant, som är en evig idé (och därför, enligt Hegel, en helt

tom abstraktion). Vetandet är absolut hos Hegel på samma sätt som en metasanning förhåller

sig till planet under - eller Herakleitos logosbegrepp förhåller sig till floden, eller

Sokrates vetande i förhållande till att han ingenting vet -, inte absolut för att det

hägrar i en verklighet bortom den kontingenta och heteronoma. Det finns hos Hegel bara en

verklighet, så det är inget som "framträder", som du säger, i strikt mening, som skulle

det utgå från en verklighet och träda in i en annan. Tid och rum är inte skilda från

verkligheten, de ingår i allra högsta grad i den, i själva verket ligger det nära till

hands att se den dialektiska rörelsen som inget annat än en temporalisering och

spatialisering. Vad är verkligheten annat än en temporalisering av rummet, och en

spatialisering av tiden? Alltså rörelsen hos différance (vilket inte ligger så djävla

långt från Hegel), som själv aldrig går att greppa som ett ting, eller en närvaro, utan

måste greppas som en frånvaro eller brist, eller spår (och spår är inget annat än

vittnesmålet om en radikal frånvaro - inte en uppskjuten närvaro, utan något som aldrig

kan bli närvarande i spåret).

Men vad menar du med "spatiotemporal bestämning"? Allt bestäms väl i tid och rum

(utsträckning i båda dessa avseenden)? Det verkar som du köpt, och förutsätter. Kants

version rakt av när du talar här.

Så det jag avser med spatiotemporalt är alltså dessa bestämningar av

objekt som i tiden och i rummet, de är då spatiotemporala. Universaler är då inte

spatiotemporala, de har inte någon bestämning i rummet eller i tiden.

Men universaler "finns" strikt taget inte som "ting", utan bara som moment som tanken

förutsätter i sin rörelse. Det är ju här Kant tänker så fruktansvärt galet. Universaler är

eviga per definition, men det är tankens bestämningar inte verkligheten i-och-för-sig.

Verkligheten är ytterst sett endast i-och-för-siget, det vill säga andens alltid-redan

fullbordade syntes, alltså den dialektiska rörelsen. Tiden och rummet tillhör inte någon

bortom-värld, och appliceras på den här världen, utan de ingår i allra högsta grad.

Det är just det här Hegels kritik av Kant tar fasta på när han säger att Kant helt

missförstått dialektiken. Det handlar inte om enkla antinomier utan om rörelse. Tar

du begreppet "vara" som en universal, så finner du att det är helt tomt, det är inte något

(=X) utan ett intet (och där har vi just vad som gör att Hegel står sig till och

med i jämförelse med poststrukturalismen), det är alltså inget Ting. Det slår

alltså (inherent i sig självt) över i sin motsats, alltså är det inte frågan om en fixerad

punkt utan om rörelse. I blivandet ingår både varat och intet som moment, men aldrig som

egna ting, rörelsen är det "essentiella".

Alltså:

Så Hegels subjekt bestäms inte spatiotemporalt, det finns där innan, och

blir enbart självmedvetet genom denna tid och rymd. En okänd identitet föregår.

Nej.

Så citatet:

This bygone mode of existence has already become an acquired possession of

the general mind, which constitutes the substance of the individual, and, by thus

appearing externally to him, furnishes his inorganic nature. In this respect culture or

development of mind (Bildung), regarded from the side of the individual, consists in his

acquiring what lies at his hand ready for him, in making its inorganic nature organic to

himself, and taking possession of it for himself.

Och din fråga:

Jag ställer mig frågan om vad du säger om bruket av "individual" här. Vad

menar det på? Och vad är det här med distinktionen organic, inorganic?

Det menas "individen", men inte som en atom utan som ett moment i Anden, vilket är skälet

till att han säger "... regarded from the side of the individual". Alltså vad han

beskriver är den övergripande rörelsen. Notera också att han jämställer "culture" och

"development of mind (Bildung)". Rörelsen är sådan att individen internaliserar det som

ligger utom honom. Det som ligger utom honom konstituerar hans inorganiska natur (vilket

vore en besynnerlig formulering utav Hegel om det inte vore så att han betraktar det hela

utifrån den dialektiska rörelsen), och genom att internalisera det, genom att inlemma det

i sin "värld" och i sin "person" så blir naturen istället organisk. I en annan aspekt

säger vi att den blir självmedveten. Detta är en rörelse Hegel beskriver, något som

alltid-redan pågår och är fallet, han beskriver det som alltid-redan har inträffat. Det är

så att säga formen för dialektiken, och hänger ihop med hans "arbetsbegrepp", där rörelsen

han beskriver är den omvända (betraktat från individen sett), och individen

externaliserar sin organiska natur i den yttre världens materialitet, vilket då kan vara

något inorganiskt förhandenvarande, men primärt för någon annan då (det är ju svårt för

honom själv att utträda ur den relation han redan ingått).

För övrigt om jag nu är en "analytisk filosof" vad gör det dig till om du

behöver etikettera mig så under förevändningen att "en sån där etikett på honom som ni

analytiska filosofer inte tycks klara av att tänka förutan"

Jag använde mig av ett begrepp, som en rent pragmatisk plattform för att kunna visa på och

diskutera en viss karakteristik kännetecknande för i synnerhet den analytiska filosofin.

Jag säger inte att det finns (en) analytisk filosofi per se, utan ville helt enkelt

visa på något (identitetslogiken, som ligger implicit i den och som den inte ens i sina

bästa stujder kan kan undvara då det, som sagt, ligger implicit i den).




Andreasg,

well, fortfarande är existentialismen en humanism, eller ett slags antropologi,

och följaktligen något Derrida tar avstånd från. Men nog behandlar han väl en del frågor

som existentialismen också behandlat (men på olika sätt och med olika förutsättningar).

"Politics of Friendship" tyckte jag var ganska intressant. Men jag tycker man kan subsumer

mycket av hans mer "existentiella" frågeställningar under hans "etik" som bygger på just

att stå radikalt öppen inför den Andres annorlundahet - och där kommer begreppet

"hospitality" in, istället för t.ex. "tolerans". Att hålla öppet för ett "to come", som

alltid är just "to come" (alltid förskjutet).

Stephen King är en mångsidig författare. Jag tror fördomen gentemot honom helt bottnar i

det faktum att han är populär. Här skulle du anamma lite derridianskt tänk! Håll öppet och

låt dig bli överraskad. Tvinga inte in världen i färdiga kategorier, vilket bara är att

bekräfta din egen metafysik eller ett slags snäv narcissism, suspendera omdömet som etisk

handling. Vari ligger poängen med fördomar? George Duke ansåg sig för fin (utexaminerad

från konservatorium) för att spela ett enkelt boggie-woggie-komp, tolererade Zappa nåt

sånt? Nej. Det var bara att packa och dra i såna fall. Poängen var helt enkelt att det

finns ingen mening i att lägga ett sånt artificiellt förbud på sin kreativitet, eller sin

existens för den delen. Det handlar alltid om vad man gör med sakerna. Becket är rent

trams för nån som inte förmår kontextualisera honom på det sätt du gör. Kunskapens objekt

och kunskapens subjekt sammanfaller, för att alludera till Hegel.





Shit, sorry för det automatiska radbytet, tvingas skriva i notepad idag för att kunna spara. Datorn håller på och lägger av, blir överhettad. I morse höll jag på och starta upp den minst tjugo gånger innan jag fick den att funka. Den bara startade, gick upp mer och mer i varv som om den var förbannad. Fläktarna är ändå rengjorda. Vad gör jag åt det? Zokrates? Har jag helt enkelt för varmt i kåken? Kan det spela så stor roll?

[Andreasg]

Bra förklaring av Hegel, Avant.

Jovisst, det där låter ju fint Avant. Men också du väljer (och alltså diskriminerar) bland det oändliga bruset av böcker. Och dessa val är baserat på fördomar. Förutsatt att du inte blundar när du går in en bokaffär. Att suspendera omdömet är en motsägelse, eftersom redan valet att suspendera är baserat på ett omdöme; dessutom är det en absurditet. Jag suspenderar endast omdömet på fyllan, men det är inte av etiska skäl, vilket min omgivning kan bekräfta.

Dessutom är det svårt att förstå hur Beckett kan bli trams inför ditt suspenderade omdöme. Vi talar om Beckett och King, och du finner Beckett vara trams!? Det är grov blasfemi som får den mest inbitne våldsmotståndare att vilja återinföra kätteribålet. Inte undra på att din dator är förbannad.

Nej, jag skämtar. Vad var det för arbete om Lacan vs. Derrida du sysslade med? Har inte läst Lacan, men beställde det urval av Ècrits som finns på svenska idag..

[Avantgardet]

Bra förklaring av Hegel, Avant.

Jovisst, det där låter ju fint Avant. Men också du väljer (och alltså diskriminerar) bland det oändliga bruset av böcker. Och dessa val är baserat på fördomar. Förutsatt att du inte blundar när du går in en bokaffär. Att suspendera omdömet är en motsägelse, eftersom redan valet att suspendera är baserat på ett omdöme; dessutom är det en absurditet. Jag suspenderar endast omdömet på fyllan, men det är inte av etiska skäl, vilket min omgivning kan bekräfta.

Dessutom är det svårt att förstå hur Beckett kan bli trams inför ditt suspenderade omdöme. Vi talar om Beckett och King, och du finner Beckett vara trams!? Det är grov blasfemi som får den mest inbitne våldsmotståndare att vilja återinföra kätteribålet. Inte undra på att din dator är förbannad.

Nej, jag skämtar. Vad var det för arbete om Lacan vs. Derrida du sysslade med? Har inte läst Lacan, men beställde det urval av Ècrits som finns på svenska idag..

En fyrahundranåntingsidig avhandling av Andrea Hurst som jag hittade på nätet ("Derrida or Lacan... [sätt in en massa, för en avhandling typiska, undertitlar här]". Hon har tydligen skrivit en bok till på samma tema efter det. Hennes handläggare är (för Lacan) Joan Copjec och (för Derrida) John D. Caputo. Hemskt tydlig är den, och intressant, men kanske att hon gör lite, lite, våld på deras olikheter för att få dem att gå ihop och betraktas som likheter. En väsentlig poäng har hon emellertid, och det går att se en bredare trend överhuvudtaget i fransk tänkande. Inte riktigt som de populära klyschorna om "poststrukturalism", men genom att se vilka fundamentala problem som alla dessa tänkare (franska) brottas med, och utifrån vilka de leds till sina olika ståndpunkter.

När det gäller suspenderandet av omdömet så är det inte så ensidigt Derrida menar, men som du rätteligen invänder emot. Han motiverar till exempel (i "Politics of Friendship") det dekonstruktiva arbetet med demokratin idag (som ju kan undergräva den på olika ställen) med en framtida "democracy to come" (och som alltid förblir just to come - frälsaren anländer aldrig). Alltså vi ska inte tro att vi sitter på formeln för "demokrati" idag, eller ens nånsin, och det är i den meningen vi ska förstå suspenderandet av omdömet.

[J R Auk]

Så nu har jag äntligen fått tag på en kopia av Andens fenomenologi, Wallenstein som översatt med någon annan typ. Så snart skall jag förtälja min dom över denna diskussion i ljuset av den.

Fick även med mig ett osökt spår av Husserls Cartesianska meditationer och sedan Hans Ruins kommentarer till Heidegger.

[honey is cool]

Kom att tänka på en sak, lite annorlunda spånerier, om man har en gul figur omgärdad av färgen lila, så är det ju faktisk innehållet, dvs gul som definierar formen, för där gul tar slut börjar lila. Men även det som finns utanför figuren, dvs färgen lila, definierar samma form, för där lila tar slut börjar gul. Det finns alltså två definitioner av varje form. Innehåll går inte att definiera på annat sätt än att ge det ett namn och namnet är definitionen. Så hur kan ett namn definiera en form och hur kan två olika namn definiera samma form. Betyder detta att en viss form enbart kan omgärdas av två i relation till varandra bestämda färger. Detta vänder ju upp och ner på det mesta. Själv tycker jag detta är ganska talande för form och innehåll. Kan det ligga något i detta?

[Zokrates]

Jaha och vad säger den blinde om den gula formen om vi låter anta att formen du beskrev gällde ett föremål och inte en bild.

[honey is cool]

Man kanske kan tänka sig en kopparkula omsluten av luft, då definierar både kopparn och luften formen.

[J R Auk]

Nu så här i inledningen av Anden känner jag att jag är skyldig dig en ursäkt, inte så mycket för att jag är skyldig dig, utan för att jag är skyldig mig. Fan va jävlig man kan vara när trångsyntheten slår sig an som ett fäste i föreställningen.

Dock undrar jag fortfarande om inte det feltolkas, hos Anden och även hos dig vad Kant menade säga. Det är dock irrelevant, och när det röe slutat slingra sig kring mina litterära nerver skall jag ge mig på att omtala vad jag ser som brukligt att anföra som summering av Hegel i detta verk.

Jag ser en anmodan att anföra det esoteriska som kunskap, fick en uppenbarelse i badet, vilket snabbt gav sig som varmt vatten på ädla delar, men vilken likt för utan gav sig som behaglig, och dessutom gav mig förståelse, av vems standard må framtiden utsäga, av hur dess författade diskuterade relaterade, som nu har flytt och förhoppningsvis ligger vilande, och kunskap som vetenskap.

Apropå fikon, men väl smakade ger de en söt och angenäm känsla.

För övrigt se det senaste citatet och min signatur och säg mig om jag misstar mig.

[Logos]

Haha JR, jag hade exakt samma signatur för ett par månader sedan.