Svensk akademisk filosofi - exemplet David Brax

[Andreas]

Nu har jag inte kollat i någon wikipedia eller så, men jag kan relatera till det så som Jonas Nyström uttryckte det. Respekt - att se på nytt. Alltså att på nytt se en person. Då till skillnad från att inte se personen utan bara sin egen bild av personen.

[Minded]

Intressant tanke - som det faktiskt finns en del bakom, men som ändå är komplext. Tack för påminnelsen.

Med andra ord (realiserat i praktik) menar du att, att bemöta någon med respekt skulle vara att bemöta denne utan att ha/erkänna något tidigare minne av den personen? Att möta denne i vetskap om att man faktiskt inte vet någonting om denne? Och i förlängning, att även om i ett möte, denne andre slår en i ansiktet, så är det ingen skillnad?

Skulle det där inbegripet också vara någon viss känsla inför en annan person - alt frånvaro av viss känsla? Dvs, menar du att man alltid tex ska vara hövlig och vänlig, och att man då bemöter denne med respekt? Och att en frånvaro av tex aggression också vore respekfullt?

Dessutom, eftersom att man alltid skulle möta på nytt, man ska respektera också de som inte respekterar en tillbaks? - Det i sig vore att respektera denne andre? Och man ska alltid göra det - för det borde inte kunna vara respektfullt att inte vara respektfull?

Var det så du menade?

[J R Auk]

Det var väl en bra definition Andreas. Själv definierar jag respekt som det man är aktsam inför som det är tänkt inför sig självt. Så fångar jag inte bara människor utan även ting som omgärdar mig, eller eventuella traditioner, praktiker, institutioner osv. Det handlar alltså om att abstrahera värdet från det som jag tar det för till ett tänkt för det självt. Så som ett gott jobb utfört är värt utan det som jag när vinning av det. Eller god argumentation för den delen.

Nåväl.

Till att börja med varför blanda in flera trådar i den här diskussionen? Den här har sitt rum och en annan ett annat. Jag behandlar dem inte lika dant, så jag ser helst att du om du vill säga mig något rörande den andra tråden du kommenterat gör det där. Den har sitt liv med sin historia. Vad jag agerar på där är fundamentalt annorlunda än det som ageras på här.

Jag gör mig inte till pajas, tror du det så missar du min poäng. Jag har tydligt argumenterat för ett par saker i den här tråden. Men de ges inte någon relevans, istället så söks fokus förbytas till något annat. Vad för annat? Något som inte fått utrymme någon annan stans? Nej, det är samma sak som ältats om och om igen. Det är Avantgardets raison för sitt filosoferande just nu. Du gör mig till pajasen. Du vill att jag skall vara här för att underhålla, för att framträda så att du får det du vill ha av scenen. Jag är en aktör inför det du åstundar. Du saknar alltså respekten för mig om något, inte jag för någon annan här. Jag tar mig inte friheten till att söka tysta någon annan, jag ger respons på det som sägs. Jag involverar mig.

Som jag påtalade säger jag inte emot att det finns ett problem för filosofin så som Avantgardet påtalar. Det jag säger är att det är ett allmänt problem och inte något som kan läggas till den ena sidan, som om det nu fanns olika sidor. Jag ingår i diskussion.

Det är bara att läsa i det som sagts det är inte dolt i något mystiskt. Inga konstiga formuleringar. Rakt på sak ifrågasätter jag vissa påståenden och vissa härledningar. Jag råkar tycka att jag gör det på ett föredömligt sätt också, men det är upp till andra att bedöma den saken för sig själva. Och kommentera det som de ser brukligt. Men nu är det ju inte så att någon gör det. Istället får jag höra den här skiten från dig där du söker upprätta en auktoritet som jag skall vika mig för. Så att du, i din föreställning, skall få som du vill. Vilket dessutom är kontraproduktivt som jag sade förut.

Betänk, antingen är jag den som kan tillfredställa det som efterfrågas, och då får du sätta din tillit till mig, eller så kan du eller annan tillfredställa det, och då får du (eller någon annan) göra det själv, eller så kan ingen göra det, och då spelar det ingen roll. Hur som så finns det inget sätt som detta tystande av mig skulle uppfylla en "riktig respons", vad fan det nu skulle vara. Det här är rent och skärt att du reser en auktoritet. Vilket är lustigt med tanke på att du i princip enbart involverat dig med kommentarer om dessa auktoriteter vad jag har märkt senaste tiden, eller någonsin för den delen.

Din argumentation är faktiskt riktigt krass. Ingenting blir sagt förutom att jag skall vara tyst för att en av dig föredragen fråga, eller ämne, skall få utrymme så som du ser brukligt. Du stämmer in i den här sekterismen där en viss frågeställning skall få företräde inför filosofin som praktik i stort. Allt under förevändningen av att den har större vikt. Det du missar är att den frågan är auktoriteten här. På denna lilla arena. Vad som sker där ute, i er föreställda stora värld, där den analytiska filosofin utgör en maktfaktor och komplott som styr och ställer är irrelevant. Vi är här och nu. Här och nu är det relevanta för den här diskussionen, även om detta här och nu kommer att innehålla påståenden om den där föreställda och upplevda världen.

Ni har diskuterat upprepade gånger genom åren nu. Och han är den som har 'rättat' dig. Du har accepterat hans lösningar och förkastat de du hade innan hans sagda. Upprepade gånger. Jag kan faktiskt inte komma ihåg en enda gång där det varit tvärt om - men å andra sidan har jag inte läst allting. Om du har en annan uppfattning om saken, säg så.

Varför tror du att jag främst har diskuterat med Avantgardet? Det säger väl sig självt. Varför är det här relevant här? Vad är det du appellerar till här om inte en auktoritet som frånvarar? Med andra ord ingenting.

Jag har haft mycket givande diskussioner med Avantgardet och nått mycket insikter i olika verk och författare genom dessa. Tyvärr har jag inte kunnat utveckla så många egna frågeställningar av någon anledning. De har oftast strandat någon stans halvvägs. Men har jag stuckit under stol med detta utbyte jag haft?

Och vad varför skulle mina påpekanden om bristande argumentation drabbas av att jag kanske är den som lärt mest från den jag motsäger? Det är mycket påståenden över lag här. Mindre argumentation. Näst intill obefintligt med seriös argumentation där de ingående begreppen definieras.

Att jag "ger mig på" Avantgardet har att göra med de förolämpningar som levereras. Dessa är då det rena avfärdandet och den retorik som skyler över. Den retorik som söker underminera. Varför skulle jag acceptera det? Ens för min egen skull?

Det här är en diskussion. Det här är åsikter som möts. Jag har gett svar på tal och inte attackerat. Vad har du för argument för att tysta mig? För något argument jag anser relevant har du inte presenterat. Du har stämt in i värderingen av att det jag säger inte är relevant, att det är oriktigt. Men hur motiverar du det? Du kan inte ens motivera varför du har förstått att jag inte har förstått, eller ens vad ämnet som inte förstås är. Vad kunskapen är, vad djupet, essensen, vad något av det är. Tror du att du skall komma längre på den här stigen du slår in på nu?

Alltså, det jag ber dig om; kan du snälla respektera att det finns ett antal här på forumet (eller skit samma om de andra, förresten - vilket du verkar tro att jag automatiskt söker auktoritet igenom)... Kan du snälla respektera att jag ber dig (helt för min egen skulle och hopp om egna vinning) att tagga ned lite? När du är själv, i ditt eget liv, när du inte riskerar att påverka mitt liv, så fine, fortsätt med vad du gör - i viss tror jag faktiskt att jag uppmuntrar det. Men här, kan du snälla respektera att fler än du vill ha en fortsättning på det som vi har?

Varför skulle jag tagga ner? Jag har inte ens taggat upp. Det här är dravel. Du söker inte auktoritet inför andra, du söker auktoritet inför dig själv. Ditt språk ger det. Du ser igenom vad jag säger påstår du. Det som är dunkelt för dig är mer värdefullt. Komplexitet inför dig är något som ger att det är av vikt vad som sägs. Det du förstår är inte bara ditt värdemått utan universellt. Varför vill du ha ett symmetriskt förhållande där jag skall respektera dig men du inte respektera mig? För övrigt vad har vi här? Vart är det värdefulla? Sluta bygg dig fantasier. Det ekar oftast ganska tomt här, vilket du är duktig på att upprätthålla.

Du tog inte med det jag påpekade tex att jag belyser hur definitionerna som ingår i diskussionen ger frågan som ställs ett svar. Frågan varande; kan den analytiska filosofin kritisera sina egna grunder. Frågans svar om det var jakande implicerades vara det som kan rättfärdiga den analytiska filosofin. Då är det inte så att det är irrelevant, eller oriktigt, att påpeka att det genom definitionerna inte är möjligt för den analytiska filosofin att göra detta. Det är kärnfullt för diskussionen.

Det är för övrigt bara en av sakerna jag har påpekat eller invänt mot. Men istället har det kommit att förstås, av någon för mig outgrundlig anledning (som jag skyller på retorik) att jag skulle försvara analytisk filosofi, att jag skulle försöka tysta problemet som reses, att jag skulle vara osaklig diskussionen. Ställ dig istället frågan hur mycket av det som diskuteras, inklusive responsen, som du har förstått. Du skyler över det som Avantgardet retoriskt håller fast vid. Försvara den analytiska filosofin, rättfärdiga den avkrävs mig. Annars är det du säger inte "rätt" inte "riktigt". Att göra det vore att stämma in i definitionen som givits vilket jag inte gör. Att då ta det att jag inte rättfärdigar den är att skyla över det och söka ge sken av att jag inte kan och med det att det som påstås är rätt. Pissretorik är vad jag kallar det.

[J R Auk]

Fan Minded jag hoppas att du läser igenom vad du skriver här.

Är det inte du om någon som skall förtjäna att jag ger dina utsagor här relevans? Varför skulle jag börja förtjäna något inför dig? Som om det vore någon slags byteshandel

Fan det som står det står och du värderar det som du gör. Det är som du räds något, det är bara din brist på kontroll som skrämmer.

[Minded]

Du har en hel del respekt från min sida, jag ser dig i princip som en jämlike. Och som jag sa förut, det är inte många jag skattar så högt. Att påpeka i sammanhanget kan vara att jag ser Avant som en lärare. Och även om det inte kommer vara för evigt, så är det inte mindre sant idag för det. Sist jag hittade en lärare, lämnade jag vänner, familj och släkt - i princip hela mitt gamla liv - för att istället flytta till en annan stad och bo där i 3 års tid. Så att jag på allvar kunde lära mig. Bara för att ge en vink om relativiteten i mina värderingar.

Med det sagt så antog jag också att du kunde ta min tillsägelse. Jag är inte säker på att det är rätt väg att gå, men det var den vägen som kändes närmast till hands där och då. Jag tar inte det här mer allvarligt än lite text. Jag övar mina vingar - precis som du säger, har jag en massa gammalt skit i kroppen; vanor om att begränsa mig osv. Rädsla för brist på kontroll.

Ill be back..

[Avantgardet]

Gamen Jimmy är framme på stört och frossar på mitt lik (det syns tydligt vad du tycker om mig), och Auk blåser upp sig (men varför?). Minded litar osunt mycket på mig - inte ens jag litar så mycket på mig själv. Och Miles tycker att jag är fjantig - jajjemen, du skulle bara veta, pallar inte att leva med halvmesyrer!

Angående sakfrågan. Men om det inte är bluff från Auks sida, kan nån då förklara för mig varför detta är vad han menar vara "kärnfullt", och betraktar som tillfredsställande argumentation från hans sida? Alltså följande:

Du tog inte med det jag påpekade tex att jag belyser hur definitionerna som ingår i diskussionen ger frågan som ställs ett svar. Frågan varande; kan den analytiska filosofin kritisera sina egna grunder. Frågans svar om det var jakande implicerades vara det som kan rättfärdiga den analytiska filosofin. Då är det inte så att det är irrelevant, eller oriktigt, att påpeka att det genom definitionerna inte är möjligt för den analytiska filosofin att göra detta. Det är kärnfullt för diskussionen.

För den som inte låter sig luras av hans broderier med orden så säger han i klarhet följande: vi har en definition, vars premisser han inte kan ifrågasätta, och vars slutsats han tvingas medge. Så långt allting väl (det är detta han kallar "moment 22" tidigare). Hur löser han då det faktum att han här tvingas medge att det finns en reell brist i metodologin (den analytiska filosofins "moment 22" som han kallar det), att den av honom omhuldade filosofin helt enkelt inte håller måttet (vilket är precis vad han varit tvungen medge)?

Jo han hävdar att i och med att slutsatsen säger att den typ av filosofi som han omhuldar inte håller måttet så är det fel på slutsatsen! Har nån här nånsin varit med om något så vulgärt tidigare? Och detta har karln mage att kalla "kärnfullt"? Hahahahahaha! Inget elakt menat, för jag tror inte för fem sekunder att han tror på sin egen argumentation där. Han är allt för smart för det. Inte ens han tror att slutledningen blir ogiltig bara för att man inte "tycker om" den. Därför har jag svårt att ta det som nåt annat än just nåt slags hävdelsebehov. Men att han inte skäms! Jag begriper verkligen inte. Tror han att folk som läser här är så dumma att de låter sig luras av sånt? Att de inte kan ens det mest elementära med logik och slutledningar? Djärvt drag, eller förbannat dumdristigt. Jag orkar dock inte hålla på och käftas när det sker på en sån nivå. Så jag har inget mer att tillägga i sakfrågan, varför jag (som tidigare) kan nöja mig med att hänvisa bakåt i tråden. Och samma i Hegel-tråden (summan av kardemumman: Kant=subjekt som substans; Hegel = subjekt som process - sen kan Auk vända och vrida på det bäst han vill, det är helt enkelt så det ligger till, bara acceptera).

Fast det är inte bara Auk som ska beskyllas för att jag tröttnat på det här. Jag behöver dels mer feedback på de grejer jag läser och håller på med, och det blir inte så mycket av det här (det blir ju mest såna här löjliga prestigefajter av nån anledning). Och sen så har jag haft för avsikt att dra från det här stället ända sen man stängde av jbig, och such ovanpå det. Finns andra som kan de här grejerna långt mycket bättre än mig och som kan skriva mer, det är väl bara hoppas på att de tar mer plats.

Ska inte göra mig osynlig, man kan komma i kontakt med mig om man känner för det: tanksprideri@hotmail.com

[J R Auk]

Tja även du vill väl lämna det begreppsligt möjligt att satisfiera de frågor du reser, eller nöjer du dig med definitoriskt givna svar.

Simma lungt i fjällen, jag väntar på renarna

[Andreas]

Intressant tanke - som det faktiskt finns en del bakom, men som ändå är komplext. Tack för påminnelsen.

Det var kortfattat formulerat, utelämnandes mycket, men en bra påminnelse håller jag med om.

[Logos]

Det du kallar retorik här och nu är visst det att jag är uppriktig och säger vad jag känner. Det är tydligen retorik det. Jaha, jamen då så, då håller jag väl bara käften då. Tackar för mig på det här stället, i synnerhet tackar jag Erkki och Skogsälvan för att de helt utan vidare skickar grejer till en fattig djävel, ja bara sådär, utan att man ber om det eller nåt, det tycker jag är fint (och det är enda anledningen till att jag skriver här just nu). I övrigt känner jag inte att jag har så mycket mer att göra här. För mycket prestigefajt och för lite uppriktighet för att jag ska vara intresserad.

Jag vet inte vad det är med det här forumets medlemmar och deras (eran) neurotiska, maniska förkärlek till dramatiska sortier, men något är det. Varför inte ta det lite chill, komma och gå när andan faller in? De här dramatiska åtbörderna ter sig enbart krystade och onödiga.

Nåväl, det är mycket möjligt att jag har en kort b-uppsats på gång, som eventuellt kommer att behandla den analytiska filosofin och dess förhållande till identitetssatsen, så du kan ju åtminstone smyga runt här i utkanterna, Avantgardet, utifall att jag så småningom skulle vara i behov av ett råd eller två.

Nej jag förstår inte det där heller. Ibland tröttnar man på något, och då lägger man av med det, helt enkelt. Jäkligt mänskligt. Kanske väljer man att komma tillbaka, kanske inte. Det är därför lönearbetet som det ser ut idag är så stört.

[Minded]

Även om det inte längre är av lika vikt för sakfrågan, så känner jag att en fortsättning är motiverad för mig. Jag har saker att lära mig här.

Det ekar oftast ganska tomt här, vilket du är duktig på att upprätthålla.

Det här får du gärna utveckla. Jag är intresserad av att veta vad jag skulle kunna göra bättre.

Det här är rent och skärt att du reser en auktoritet. Vilket är lustigt med tanke på att du i princip enbart involverat dig med kommentarer om dessa auktoriteter vad jag har märkt senaste tiden, eller någonsin för den delen.

Din argumentation är faktiskt riktigt krass. Ingenting blir sagt förutom att jag skall vara tyst för att en av dig föredragen fråga, eller ämne, skall få utrymme så som du ser brukligt. Du stämmer in i den här sekterismen där en viss frågeställning skall få företräde inför filosofin som praktik i stort. Allt under förevändningen av att den har större vikt. Det du missar är att den frågan är auktoriteten här. På denna lilla arena.

Vad är alls argumentation om inte att att visa på auktoriteter? Dvs, vad som är mer eller mindre rätt?

Jag tar mig inte friheten till att söka tysta någon annan, jag ger respons på det som sägs. Jag involverar mig.

Den här kan vara essentiell. Du närmar dig tydligen att realisera den 'respekt' som andreas nämnde. Att inte medvetet förhålla sig till några abstraktioner, att inte göra någonting - bara vara. Det som jag blir intresserad av då är vilket varande som kan motiveras - Den som naturligt går omkring med en kniv och sticker ned alla, eller den som inte är naturligt aggressiv. Dvs, finns det en essens som allting leder till, oavsett?

Varför tror du att jag främst har diskuterat med Avantgardet? Det säger väl sig självt. Varför är det här relevant här? Vad är det du appellerar till här om inte en auktoritet som frånvarar? Med andra ord ingenting.

Jag har haft mycket givande diskussioner med Avantgardet och nått mycket insikter i olika verk och författare genom dessa. Tyvärr har jag inte kunnat utveckla så många egna frågeställningar av någon anledning. De har oftast strandat någon stans halvvägs. Men har jag stuckit under stol med detta utbyte jag haft?

Du frågade, jag svarade.

Du kan väl åtminstone berätta för mig vad jag inte kan, vart insikten brister. För i och med att du kan göra det omdömet måste du väl veta vad det är som insikten i brister mot? Det är lätt att smyga i kulissen och sen komma med värdeutlåtanden. Värre är att dansa, och på scen dessutom.

[nytt namn]

I form av anspråk (inte innehåll):

Auk - forumets Sokrates.
Avantgardet - forumets Platon.
Jag - forumets Diogenes.

[J R Auk]

Även om det inte längre är av lika vikt för sakfrågan, så känner jag att en fortsättning är motiverad för mig. Jag har saker att lära mig här.

Det ekar oftast ganska tomt här, vilket du är duktig på att upprätthålla.

Det här får du gärna utveckla. Jag är intresserad av att veta vad jag skulle kunna göra bättre.

Du är som minimalistisk design i hur du tar plats. Dvs gör så genom att hänvisa till det utrymme som ges. Det är väl ofta bra men det kräver att något tar plats på det utrymme som ges.

Jag tycker över lag att de flesta inbegriper sig i diskussioner och dylikt här lite för distanserat. Och det skall inte förvecklas med att tas för att jag säger att man bör vara personlig. Jag är opersonlig så att jag kan vara frispråkig. Vore jag personlig så skulle jag behöva lögnerna jag omgärdar mig med i mitt dagliga liv.

Det här med att lära sig filosofi som praktik är inte enbart något positivt. Människor du omgärdas av lär sig att orden du brukar är mäktigare än deras, de reser större murar för att behålla det som de värderar mot det som ses som intrång på detta värdes mark, dess kropp antas hotas, och så skyddas den.

Är det annorlunda i en filosofisk diskussion? Vi bär alla med oss antaganden, vi bär alla med oss redan antagna värden av dessa antaganden. Vi bär med oss en teleologi för talet, det har en meningsfull tolkning, för oss ideellt, innan uttrycket, annars kunde det inte uttryckas.

Jag tror inte på reduktionism. Jag tror inte på idéen om att vi kan fly ansvaret. Sanning, metod, språk, definitioner, retorik allt talar om vad vi redan har rest, inte på vad som finns kvar om vi träder tillbaks. Vi bär det.

Det är när man investerar sin person, alltså sin idé om framträdelse, som man börjar fela med sin retorik. Retorik då inte taget som något inherent negativt, eller perverterande, utan som faktum. Ständigt närvarande.

Det finns aldrig bara ett sätt att säga något på, varje ord är ett val av en uppsjö, varje sammansatt mening distinktionen som ges vare sig man vill eller inte. Vi är retoriska, men på mer eller mindre trogna sätt det vi menar oss tala om. Något rent språk, ren filosofi, rent liv, rena frågor eller rena tankar finns inte. Det är redan involverat, för vår egen del, och frågan är om vi träder ut som den som relaterar sig genom denna relation eller den som träder ut på grund av denna relation. Försöker vi påstå att vi inte är i denna relation eller säger vi att så är det?

Allt för många "läser" och tror att de inte redan där är involverade. Tror att det finns en privilegierad position där vi kan göra omdömen i vår frånvaro.

Jag påstår att det inte funkar så. Det är bara mindre påtagligt, svårare att göra perceptuellt. Är du här och läser så närvarar du vare sig du vill eller inte. Det att läsa och inte kommentera, inte involveras sig, må det vara för att man inte "känner" sig "ha något att komma med". Eller för att man inte vill "störa". Det gör det samma. Själva publiciteten i forat är en störning. Det gäller att vårda den störningen.

Det är inte frånkopplat demokratins problem. Samvarons problem. Du har ännu inte lagt dig i för att du ansåg dig inse något säger du. Du har lagt dig i, men inte tydligt. Det var där när du inte anade det. När du inte menade det.

"Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt." Det är en illusion, en chimär, du bygger samman en trossats av vad du inte vill erkänna.

Det här är rent och skärt att du reser en auktoritet. Vilket är lustigt med tanke på att du i princip enbart involverat dig med kommentarer om dessa auktoriteter vad jag har märkt senaste tiden, eller någonsin för den delen.

Din argumentation är faktiskt riktigt krass. Ingenting blir sagt förutom att jag skall vara tyst för att en av dig föredragen fråga, eller ämne, skall få utrymme så som du ser brukligt. Du stämmer in i den här sekterismen där en viss frågeställning skall få företräde inför filosofin som praktik i stort. Allt under förevändningen av att den har större vikt. Det du missar är att den frågan är auktoriteten här. På denna lilla arena.

Vad är alls argumentation om inte att att visa på auktoriteter? Dvs, vad som är mer eller mindre rätt?

Kanske borde jag förtydliga. För visst är det så att om man vill visa på "sanning" visa på "rätt" så får man visa auktoriteten, visa det som ges auktoritet. Men det du gör är att upprätta auktoriteten som auktoritet. Det är auktoritärt.

När du reser auktoriteten som auktoritet så hänvisar du till något som inte närvarar, du hänvisar till det menar borde närvara, men inte genom att låta det närvara. Du omintetgör den närvaron, eftersom vi skall ge auktoritet innan den infinner sig. Det som du menas skall ses döljs bakom det att du reser det, skynket, auktoriteten, framför det.

Det är ingen skillnad mot polisen, väktaren, läraren, som säger, lyssna på mig, i kraft av min position, jag har auktoritet.

Vore så fallet vore hävdandet av denna auktoritet inte nödvändig.

Det är som makt. Makt när den görs anspråk på frånvarar. Enbart när vi inte griper den kan den närvara. Makt är illusoriskt som något som ägs. Ägandet av makt är övergivandet av makt. Makt kan enbart aktualiseras när den närvarar. Aldrig som något tänkt närvarande i kraft av sin frånvaro. Då är makten behov, då är "makten" framträdelse av "bristen".

-Jag flyttar mig inte.

Vad är det om inte utsagan om behovet, maktlösheten inför utrymmet som krävs. Jag behöver, jag måste, jag kan inte ge upp. Sak samma så är det makt som går om intet när det realiseras. En öppen hand kan gripa det som läggs i den, en sluten är oförmögen att greppa det som läggs framför den.

Jag tar mig inte friheten till att söka tysta någon annan, jag ger respons på det som sägs. Jag involverar mig.

Den här kan vara essentiell. Du närmar dig tydligen att realisera den 'respekt' som andreas nämnde. Att inte medvetet förhålla sig till några abstraktioner, att inte göra någonting - bara vara. Det som jag blir intresserad av då är vilket varande som kan motiveras - Den som naturligt går omkring med en kniv och sticker ned alla, eller den som inte är naturligt aggressiv. Dvs, finns det en essens som allting leder till, oavsett?

Den som skall klaga på att jag inte ger respekt är den som inte får något bemötande. Alla bemötanden är att ge relevans. Vad för mystisk kraft annat än påvisandet av relevans inför mig, jag som är alltings mått, kan jag ge? Kanske lämnar jag något för dig att ta, men inte är det av mig givet.

Sen lyfter jag faktiskt bara fram vad som söker pådyvlas mig. Det var inte så att det sades att något upplevdes eller kändes, det som påstods var att något var. Och varför skulle den utsagan inte kritiseras i linje med det som diskuterats här? Jag har inte tystat någon, jag har snarare lyft det som sagts för att det skall höras. Jag har uttalat mig om "personen" och inte saken för frågan i det som tagits som det jag skall lägga av med. Enbart om sabotaget stod inför frågan skall jag väl lägga av med det? Eller? Personen kan inte saboteras, det som sabotres då är bara bildens om hålls, bilden som viljan söker ge andra som framträdelse, men frågan, rummet som den upptar, kan det. Personen är inte här, frågan är det.

Det någon känner har jag ingenting med att göra, annat än att jag kan säga vad jag känner om det. Det är inte mitt, det är inte något jag "äger". Det är något som framträder för mig genom någon annan. Vad är det annat än luftiga spekulationer, som enbart ges säkerhet genom bekräftelsen eller lögnen som den andra ger?

Att sticka kniven är ett typ av erkännande. Men det som främst erkänns är behovet. Vad som är mer relevant är vem man talar till. Talar jag till dig när jag talar om dig, eller talar jag om dig när jag talar till dig? Det är verkligen att låta någon blöda, för blod som blöds stoppas i den omtanke vi ger varandra.

Varför tror du att jag främst har diskuterat med Avantgardet? Det säger väl sig självt. Varför är det här relevant här? Vad är det du appellerar till här om inte en auktoritet som frånvarar? Med andra ord ingenting.

Jag har haft mycket givande diskussioner med Avantgardet och nått mycket insikter i olika verk och författare genom dessa. Tyvärr har jag inte kunnat utveckla så många egna frågeställningar av någon anledning. De har oftast strandat någon stans halvvägs. Men har jag stuckit under stol med detta utbyte jag haft?

Du frågade, jag svarade.

Du kan väl åtminstone berätta för mig vad jag inte kan, vart insikten brister. För i och med att du kan göra det omdömet måste du väl veta vad det är som insikten i brister mot? Det är lätt att smyga i kulissen och sen komma med värdeutlåtanden. Värre är att dansa, och på scen dessutom.

Jag frågade dig inte vad, när och var jag vunnit av diskussionen. Jag frågade dig vad jag inte kan, vart min insikt brister. Det är inte för att visa på att jag kan. Jag har inte läst alla verk eller alla författare som diskuterats. Ofta används en lingo jag inte behärskar. Men vad jag kan eller inte har inget med min situation att göra. Vad jag brister i kan inte vara det jag erkänner, då är det enbart ett tomt upprepande av varför jag involverar mig. Det är alltså inte något som talar för varför jag borde vara tyst. Snarare är det något som talar om varför jag bör engagera mig och tala.

Vad jag ville poängtera var det att tycka sig kunna göra ett omdöme om det man inte kan reproducera som varför man gjorde omdömet bör man passa sig för. Då gör jag i alla fall en ordentlig eftertanke i varför jag tycker mig kunna göra omdömet, och så söker jag diskutera det.

Det är hur jag söker normera klimatet här. Trevnaden.

[J R Auk]

Vad det gäller sakfrågan och analytisk filosofi så tycker jag det är värt att påtala att den närvaro som de talar om, den identitetslogik de talar om, är kontingent.

Det lyder alltså, givet dessa X, Y osv så kan vi ...

Sen blir frågan om X, Y osv något man hänför på personlig, eller empirisk, stöd.

Det är impontent, och varför den analytiska filosofin INTE har någon makt. Det är ett övergivande av sanning. Men det är det fler än den analytiska filosofin som har omhuldat.

[J R Auk]

I form av anspråk (inte innehåll):

Auk - forumets Sokrates.
Avantgardet - forumets Platon.
Jag - forumets Diogenes.

Och alla andra då?

Det är ju det som är hela problematiken, vart är engagemanget. Det är vad som felar, det är vad som eftersöks. Det är vad som ger grandiosa utsagor.

Jag själv provocerar ofta på just de grunderna. Man tycker ju att något absurt borde kunna motivera. Men nej!

På många sätt förstår jag dig varför du väljer hunden. Men tror du det framstått så?

För övrigt så ligger mina sympatier med Platon mer än Sokrates så kanske skulle jag vara vred på dig, eller det som du i mig påtalar.

[Algotezza]

I form av anspråk (inte innehåll):

Auk - forumets Sokrates.
Avantgardet - forumets Platon.
Jag - forumets Diogenes.

Skönt slippa vara med i den raddan. Tack!

/Algotezza