Svårt att komma på en rubrik som håller
Moderator: Moderatorgruppen
Men vad är det du behöver - närvaro, kärlek? Vad är det du söker. Jag kanske kan vara till hjälp...
"I would not know what the spirit of a philosopher might wish more to be than a good dancer." - Fredrich Nietzsche
Plecto skrev:Men vad är det du behöver - närvaro, kärlek? Vad är det du söker. Jag kanske kan vara till hjälp...
Jag "vill dö"... eftersom jag intresserat mig för budskapet i en evighet... jag vill bli det jag förstår... jag vill landa i mitt hem och bli hemmet..
Ödmjuk version: jag vill uttrycka mina känslor värdigt, jag vill hitta en ny identitet inom det området, men stabilt.. och annat viktigt: jag vill hitta svaret på min "medialitet".. på de drömmar som förföljer mig med sin synkronicitet, och låta dem transcendera mig estetiskt.
Vill befrias ifrån tomhetens mellanrum rörande relationen till familjen, där ingen tagit ansvar jag vill befria min roll i det tunga flödets ironi s.a.s..
Jag vet inte -allting har ju en förbindelse till "detta nuet"... jag är lite handingsförlamad, men samtidigt kan inte flödets konstpaus bli min identitet. Vill abrupt hitta lösningen som gör att jag slutar upprepa mina misstag.
Kände det plötsligt.... det är den enda insikten. Denna dans är förvirrande och jag är ständigt instintivt livrädd för att bli dödad. Min spegel är en man, jag söker en komplex integrering pga drömmarna jag skyddar genom uppkoppling och lidande, för att få en reflektion på detta, och jag behöver förlåta andra, som varit högre utvecklade än mig, för det är dem jag tar hänsyn till och behöver.. men detta är vi alla...
Har väldigt länge haft en "barnslig" besatthet över androgyn könspolaritets-neutralitet för att rena människans äckel och få oss eller dem att ta ansvar, komma med en inspiration... Jag vill veta att han är en hon, för det finns ingen annan chans för mig att rädda mig själv.
Har väldigt länge haft en "barnslig" besatthet över androgyn könspolaritets-neutralitet för att rena människans äckel och få oss eller dem att ta ansvar, komma med en inspiration... Jag vill veta att han är en hon, för det finns ingen annan chans för mig att rädda mig själv.
Varför kan du inte bara sluta dansa Anna-Sara.
Lev bara. Inget före eller efter - bara lev.
Dina tankar skrämmer dig, det förstår jag.
Men jag ber dig.
Lev.
Så som bandet Coldplay förmedlar;
Just because I am losing doesn't mean I am lost...
Lev bara. Inget före eller efter - bara lev.
Dina tankar skrämmer dig, det förstår jag.
Men jag ber dig.
Lev.
Så som bandet Coldplay förmedlar;
Just because I am losing doesn't mean I am lost...
"I would not know what the spirit of a philosopher might wish more to be than a good dancer." - Fredrich Nietzsche
Okej.
Men vill bara berätta om en grej nu så förstår du jag men menar med mina mentala paranoida virvlar...
La nyligen ut en video på facebook från youtube:
http://www.youtube.com/watch?v=qoFsj2rt8pA
Sen när jag pratade om min maskulina idenitet här blev jag överfälld av en tanke... alltså jag fattar inte vem jag är, ibland tror jag att jag inte finns.... nästan, eller så spelar jag för ett skapade av surrealismkonst av någon känslig anledning...
Jag har haft komplex för maskulina drag i mitt utseende hela mitt liv, har alltid känt mig rotlös och mentalt upphöjd...
Kände mig paranoid nu i känslan av att jag "förstod"... men det är jobbigt att inte avsluta tankar.. så det är mer en bild utav min andliga överkänslighet... Hur som helst, jag identifierade mig som ett "aborterat fragment"... men det kan ju inte vara verkligt, jag kände sen att jag i min galenskap... kan relatera till detta, som om gud vill att jag förstår synden (ansvar)... som om min smärtas fokus på födelsen, attackerar "mitt kön"... där jag kan känna prenatal andlig förbindelse till "den avfärdade existensen"... Påminner om känslor i början av psylocibintrippar... där jag även upplevde en identifikation med att föda ett barn, och att vara ett foster, där jag tvivlade på min egen verklighet....
Hur mår jag egentligen? Det ser ut som om jag försöker skapa "rituella" intryck utav mina handlingar för att verkligen förstå mina extremt starka känslor...... som måste uttryckas...
Men vill bara berätta om en grej nu så förstår du jag men menar med mina mentala paranoida virvlar...
La nyligen ut en video på facebook från youtube:
http://www.youtube.com/watch?v=qoFsj2rt8pA
Sen när jag pratade om min maskulina idenitet här blev jag överfälld av en tanke... alltså jag fattar inte vem jag är, ibland tror jag att jag inte finns.... nästan, eller så spelar jag för ett skapade av surrealismkonst av någon känslig anledning...
Jag har haft komplex för maskulina drag i mitt utseende hela mitt liv, har alltid känt mig rotlös och mentalt upphöjd...
Kände mig paranoid nu i känslan av att jag "förstod"... men det är jobbigt att inte avsluta tankar.. så det är mer en bild utav min andliga överkänslighet... Hur som helst, jag identifierade mig som ett "aborterat fragment"... men det kan ju inte vara verkligt, jag kände sen att jag i min galenskap... kan relatera till detta, som om gud vill att jag förstår synden (ansvar)... som om min smärtas fokus på födelsen, attackerar "mitt kön"... där jag kan känna prenatal andlig förbindelse till "den avfärdade existensen"... Påminner om känslor i början av psylocibintrippar... där jag även upplevde en identifikation med att föda ett barn, och att vara ett foster, där jag tvivlade på min egen verklighet....
Hur mår jag egentligen? Det ser ut som om jag försöker skapa "rituella" intryck utav mina handlingar för att verkligen förstå mina extremt starka känslor...... som måste uttryckas...
Har tänkt på min identitet i termer av könspolaritet de senaste dagarna eftersom det är att hitta tillbaka till kontrollen och kreativitet...
Jag har alltid strävat efter att förlösa min kropp "som närvaro" i feminina former.... jag har aldrig velat bli en man fysiskt.....
Det är som om jag förstått min födsel före "mig själv" fanns... jag valde i spädbarnsåldern att inte leva eftersom jag förstod vad som väntade "jaget" (som sägs skapas vid 1½ år) -jag konstruerade en känsloprofil som ligger orubblig.
Allt är en lögn.
Hela mitt liv i mitt patetiska hjärta har handlat om att reflektera min personliga identitet som "dottern"....
Jag har mycket högre ideal.... som fått mig att skämmas för mina känslor eftersom jag förstår att allting är delar, ett material man lösrycker... Livet leker med oss. T.ex. handlar allt om att vi inte har någon individualitet men samtidigt handlar det om behovet av det, och med mera om personlig identifikation... men det är vilka vi är...
Känner att jag absorberat min mammas sinnessjukdom så starkt..... Alltså jag har "gått in i magen"... för att förstå "bandet" och förlåta..... föda på nytt....
Har som jag sa, utifrån projicerat, som en kreativ identitet ett extremt starkt fokus på "dotter-identiteten"..... vilket gjort att jag inte kan se mig själv i maskulina drifter, och tvingas identifiera mig fullt ut med det på plan bortom andra människor..... typ..
Jag har alltid strävat efter att förlösa min kropp "som närvaro" i feminina former.... jag har aldrig velat bli en man fysiskt.....
Det är som om jag förstått min födsel före "mig själv" fanns... jag valde i spädbarnsåldern att inte leva eftersom jag förstod vad som väntade "jaget" (som sägs skapas vid 1½ år) -jag konstruerade en känsloprofil som ligger orubblig.
Allt är en lögn.
Hela mitt liv i mitt patetiska hjärta har handlat om att reflektera min personliga identitet som "dottern"....
Jag har mycket högre ideal.... som fått mig att skämmas för mina känslor eftersom jag förstår att allting är delar, ett material man lösrycker... Livet leker med oss. T.ex. handlar allt om att vi inte har någon individualitet men samtidigt handlar det om behovet av det, och med mera om personlig identifikation... men det är vilka vi är...
Känner att jag absorberat min mammas sinnessjukdom så starkt..... Alltså jag har "gått in i magen"... för att förstå "bandet" och förlåta..... föda på nytt....
Har som jag sa, utifrån projicerat, som en kreativ identitet ett extremt starkt fokus på "dotter-identiteten"..... vilket gjort att jag inte kan se mig själv i maskulina drifter, och tvingas identifiera mig fullt ut med det på plan bortom andra människor..... typ..
Jag läser allt det du skriver Anna Sara. Jag försöker ta åt mig.
Ska nog sova nu. Men jag kikar in hit imorgon.
Sov gott!
Ska nog sova nu. Men jag kikar in hit imorgon.
Sov gott!
"I would not know what the spirit of a philosopher might wish more to be than a good dancer." - Fredrich Nietzsche
Alltså jag fattar ju identitetens förbindelse till känsligheten, det finns två världar, och det är så människor blir störda, eftersom dem vill ha makt, de vill veta att de har rätt... men det är inget vi "får" veta.... vi har fel så grymt.
Det är ju bara skapande.. det är Neptunus (mina fantasier, och konstavbildningar om födelsen)...
För några år sen var jag "besatt" av Skorpionen (Pluto).. nu verkar jag vara "inspirerad" till identifikation genom Neptunus..
Jag verkar verkligen behöva förstå något. Livet har utsatt oss för ett självbedrägeri, genom födelsen.
Det är ju bara skapande.. det är Neptunus (mina fantasier, och konstavbildningar om födelsen)...
För några år sen var jag "besatt" av Skorpionen (Pluto).. nu verkar jag vara "inspirerad" till identifikation genom Neptunus..
Jag verkar verkligen behöva förstå något. Livet har utsatt oss för ett självbedrägeri, genom födelsen.
Då borde jag väl kunna göra detta lite lindrigare:
Uranus = mänskligheten, kollektiv kärlek, frigörelse
Saturnus = resultat, form, tid
Jupiter = potential, sökandet, sanningen, expansion
Mars = manlighet, jaget, drift
Venus = kvinnlighet, balans, etik
Merkurius = tankarnas katalysatoriska flexibilitet
Månen = känslorna
Solen = syftet
Uranus = mänskligheten, kollektiv kärlek, frigörelse
Saturnus = resultat, form, tid
Jupiter = potential, sökandet, sanningen, expansion
Mars = manlighet, jaget, drift
Venus = kvinnlighet, balans, etik
Merkurius = tankarnas katalysatoriska flexibilitet
Månen = känslorna
Solen = syftet
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 34 och 0 gäster