Kärlek - går inte att göra?

[* KYREUS *]

Challenge: utmanar alla på sajten att visa hur man verkligen GÖR KÄRLEK.
- inte sex, fint men en annan sak
- inte smicker, alla går på det
- Nej, det där Jesus talar om - - - - --

"Ett nytt bud ger jag - att ni skall älska varandra!"

Idealisten * Kadmos

[Viola]

Challenge: utmanar alla på sajten att visa hur man verkligen GÖR KÄRLEK.
- inte sex, fint men en annan sak
- inte smicker, alla går på det
- Nej, det där Jesus talar om - - - - --

"Ett nytt bud ger jag - att ni skall älska varandra!"

Idealisten * Kadmos

Detta att du "skall älska" har skapat så mycket hyckleri eftersom
det inte går att kommendera fram kärlek. Han var kanske inte
så insiktsfull, Jesus...

Det man kanske kan göra är att medvetet försöka skapa förutsättningarna för kärlek precis som man skapar förutsättning
för att en planta ska kunna gro med att ha bra jord och fint gödsel
och lagomt med vatten.

[* KYREUS *]

Sant kära Viola säger du att man inte kan kommendera kärlek. Säg då: hur GÖR man kärlek?

Blyge *Kadmos

[Viola]

Sant kära Viola säger du att man inte kan kommendera kärlek. Säg då: hur GÖR man kärlek?

Blyge *Kadmos

Man kan som sagt inte göra kärlek men skapa förutsättningar för den.
Om man t.ex. försöker förstå och skaffa sig mer kunskap om människor
så är det kanske lättare att hysa kärlek.
Man försöker lära barn att ha den inställningen, en uppfostran som går
ut på att skapa så mycket inlevelseförmåga som möjligt.

På samhällsnivå gäller det att försöka få bort uppenbara orättvisor,
att skapa förutsättningar för en god gemenskap på olika sätt men det
skulle man väl behöva tänka mycket på och skriva en hel bok om för
att kunna konkretisera kanske....

[A friend of ours]

Men gemenskap är något vanskligt - nazityskland - och förutsätter i sin extremaste form ett yttre hot. Gemenskap är nog inte rätt här. Man kan, som du säger Viola, inte nödvändigtvis ]göra kärlek men väl förutsättningarna för denna. Jag, personligen, anser dock inte att gemenskap är vägen till detta. Jag skulle påstå att vi kanske inte kan göra kärlek men vi kan agera kärleksfullt - och däregenom uppstår förutsättningarna. För de av oss som tror på karma så är detta en självklarhet.

[Viola]

Men gemenskap är något vanskligt - nazityskland - och förutsätter i sin extremaste form ett yttre hot. Gemenskap är nog inte rätt här. Man kan, som du säger Viola, inte nödvändigtvis ]göra kärlek men väl förutsättningarna för denna. Jag, personligen, anser dock inte att gemenskap är vägen till detta. Jag skulle påstå att vi kanske inte kan göra kärlek men vi kan agera kärleksfullt - och däregenom uppstår förutsättningarna. För de av oss som tror på karma så är detta en självklarhet.

Att agera kärleksfullt? Du menar att agera etiskt? Man kan ju agera etiskt utifrån en tanke om vad som är kärleksfullt - alltså vad som gynnar den
som berörs av vårt handlande. Det är inte detsamma som att hysa
kärlek. Men det är lättare att agera etiskt om man har den känslan
förstås.

Gemenskap kan naturligtvis bli negativ men vi är flockdjur och har ett
behov av att känna tillhörighet, mer eller mindre uttalat kanske men
ändå. Och att känna sig utanför skapar hat och kriminalitet för man
känner ingen lojalitet med ett sammanhang där man inte är med.
Diskuterar man som du gör kan man säga att det är vanskligt att
leva i förhållanden för det finns förhållanden där den ene parten misshandlar den andre men andra förhållanden kan vara något positivt och man ger varandra energi och styrka. Så vi kan ju knappast
rekommendera människor att leva ensamma.

Karma är ett begrepp som får stå för dig. Men jag tror att ens inställning
och ens handlingar kan skapa goda eller onda cirklar både inuti
individen och i den gemenskap individen befinner sig.

[A friend of ours]

Du tycks missa att gemenskap faktiskt förutsätter en andel utanförskap - d.v.s. gemenskap kan inte existera som begrepp om inte utanförskap också existerar (vi kunde heller inte definiera kvinna utan man - alltså skillnaden).
Jag säger inte att agera kärleksfullt är detsamma som att hysa kärlek, men väl att om folk agerar kärleksfullt (jo, etiskt finkänsligt) så ökar också förutsättningarna för fenomenet kärlek.

[Viola]

Du tycks missa att gemenskap faktiskt förutsätter en andel utanförskap - d.v.s. gemenskap kan inte existera som begrepp om inte utanförskap också existerar (vi kunde heller inte definiera kvinna utan man - alltså skillnaden).
Jag säger inte att agera kärleksfullt är detsamma som att hysa kärlek, men väl att om folk agerar kärleksfullt (jo, etiskt finkänsligt) så ökar också förutsättningarna för fenomenet kärlek.

Gemenskap förutsätter kanske utanförskap på ett sätt men
att man är utanför i en gemenskap behöver ju inte betyda att man inte
har någon sådan. Det finns olika sätt att finna gemenskap.

Vad blir konsekvenserna för dig i vad du säger nu - en superindividualism,
förnekande av människans behov av en tillhörighet?

[A friend of ours]

Jag tror inte att människan har ett sådan behov, åtminstone inte som vi känner det idag - en artificiell social konstruktion. Jag tror människan dock känner gemenskap, av naturen, till sin omgivning - gemenskap till HELA skapelsen (kanske främst genom sin närmiljö, sin familj o.s.v.). Gemenskap har både bra och dåliga sidor, gemenskap inom en familj är bra emedan gemenskap inom ett geografiskt område oftast ställer till bekymmer - främst kanske krig. Som du kanske märker så är jag inne på J. J. Rousseaus idéer, jag är övertygad om att människan inte skulle kunna annat än att just agera kärleksfullt om hon levde ett naturligt liv - alltså som hon av naturen är skapt att leva, i enlighet med de Darwinistiska principerna (eller som hon av Gud är ämnad att vara). De är alltså civilisationen (människans egen skapelse) som fjärmar oss från kärlek och harmoni, främst genom intellektuella bryderier och rationaliseringar - och jag sorterar även in gemenskap under detta. Så, kontenta, människan har, enligt mig, inget behov av gemenskap - i den bemärkelsen vi känner det idag - utan kan tillgodogöra sig detta behov på ett helt annat, och naturligt, sätt genom de förhållanden som hon är skapt att verka under.

[Viola]

Jag tror inte att människan har ett sådan behov, åtminstone inte som vi känner det idag - en artificiell social konstruktion. Jag tror människan dock känner gemenskap, av naturen, till sin omgivning - gemenskap till HELA skapelsen (kanske främst genom sin närmiljö, sin familj o.s.v.). Gemenskap har både bra och dåliga sidor, gemenskap inom en familj är bra emedan gemenskap inom ett geografiskt område oftast ställer till bekymmer - främst kanske krig. Som du kanske märker så är jag inne på J. J. Rousseaus idéer, jag är övertygad om att människan inte skulle kunna annat än att just agera kärleksfullt om hon levde ett naturligt liv - alltså som hon av naturen är skapt att leva, i enlighet med de Darwinistiska principerna (eller som hon av Gud är ämnad att vara). De är alltså civilisationen (människans egen skapelse) som fjärmar oss från kärlek och harmoni, främst genom intellektuella bryderier och rationaliseringar - och jag sorterar även in gemenskap under detta. Så, kontenta, människan har, enligt mig, inget behov av gemenskap - i den bemärkelsen vi känner det idag - utan kan tillgodogöra sig detta behov på ett helt annat, och naturligt, sätt genom de förhållanden som hon är skapt att verka under.

Ditt romantiserande av något sorts urtillstånd tror jag definitivt inte på.
Innan vi hade organiserade samhällen var det väl stammen som gällde
och någon pardon med den som inte hörde till den egna stammen fanns
nog inte. Nu finns det i alla fall försök att se längre än den egna närmaste
gemenskapen, vilket säkert inte fanns då vi stod närmare apsläktet.

[A friend of ours]

Precis min poäng, gemenskap på stor skala blir storskaliga krig. Om behovet av gemenskap kanaliseras inom familj, eller stam, så kan, t.ex., en förintelse aldrig äga rum. Enligt principen att med gemenskap följer, automatiskt, utanförskap.

[A friend of ours]

Det brukar väl också skämtas om att det enda som kan ena hela planeten är ett hot från yttre rymden - det ligger också mycket i det.

[Viola]

Precis min poäng, gemenskap på stor skala blir storskaliga krig. Om behovet av gemenskap kanaliseras inom familj, eller stam, så kan, t.ex., en förintelse aldrig äga rum. Enligt principen att med gemenskap följer, automatiskt, utanförskap.

Visst kan förintelsen ske i stamsamhället där det bara är stammen som
räknas. Man kan inte uppleva gemenskap i hur stora sammanhang som
helst men med intellektet kan man överbrygga där inte känslan räcker
till, man kan se utanför sin egen gemenskap. I våra gamla landskapslagar ´blev det lägre straff för mord på utsocknes och inget
straff alls för mord på utlänningar. Där ser du lite av ditt romantiska
urtillstånd.

[suchanother]

En socialdarwinist skulle kanske säga att ett samhälle (i betydelsen organiserad grupp människor) antar den form som för tillfället är mest lämpad för överlevnad. Är detta ett genomgående tema i historien?
Kampen för överlevnad visar karakteristika från djurvärlden, flocken; en enad front utåt, detta hindrar inte en inbördes kamp om "herraväldet" inåt. "Enade vi står, söndrade vi falla".
Vad är skillnaden mellan Darwins "kampen för tillvaron" och Marx allmänna reflexion om samhällsutveckling "där varje motsättning hittar den form där den kan existera"?

[Viola]

En socialdarwinist skulle kanske säga att ett samhälle (i betydelsen organiserad grupp människor) antar den form som för tillfället är mest lämpad för överlevnad. Är detta ett genomgående tema i historien?
Kampen för överlevnad visar karakteristika från djurvärlden, flocken; en enad front utåt, detta hindrar inte en inbördes kamp om "herraväldet" inåt. "Enade vi står, söndrade vi falla".
Vad är skillnaden mellan Darwins "kampen för tillvaron" och Marx allmänna reflexion om samhällsutveckling "där varje motsättning hittar den form där den kan existera"?

Darwins kampen för tillvaron handlar väl om något helt annat än en
politisk kamp och den kamp som försiggår mellan individer och
politiska åskådningar - eller vad hade du själv för tanke därom?