Dura M skrev:Det var du själv som ställde frågan: "Vad säger matematiken egentligen?" Nu verkar du ha ändrat frågan till: Vad säger en person som kan matematik bra? Varför denna distinktion är viktig för dig framgår dock inte. Vad skulle matematikern tillföra mer än sin kunskap i matematik menar du?
Från början utgick jag nog undermedvetet från att min fråga "vad säger matematiken?" skulle förstås som "vad säger matematikerna?". Matematiken har, vad jag vet, inget medvetande och kan alltså inte svara själv, något matematiker däremot kan. Emellertid har jag av svaren från dig fått intrycket att du trodde att jag menade bokstavligt. Därav förtydligandet. Jag utgår
inte från att matematiken själv kan förstå något, och jag utgår därmed inte heller från att matematiken kan svara på några frågor. (Men vid närmare eftertanke kanske delar av den kan det, om allt bara är matematik, och förekomsten av materia och energi bara är illusioner som uppstår på grund av ren matematik; det verkar finnas sådana teorier; dock har jag inte i denna tråd utgått från sådana.)
Jag har intrycket att diskussionen kör fast därför att du (och andra) inte delar mitt engagemang för lyckomaximering. För en som inte bryr sig om maximering av överskottet av lycka över lidande i universum är det säkert lätt att acceptera en sådan sak som att "matematiken säger att vi inte kan öka lyckomängden eller minska lidandemängden i universum ytterligare om dessa mängder redan är oändligt stora" (låt oss kalla denna sats för S) - och svårt att förstå varför jag har svårt att acceptera den. Om vi inte kan påverka mängden lidande och lycka i universum, tycks utilitarismen ge att ingen handling är bättre eller sämre än någon annan. Nå, då får man väl förkasta utilitarismen då, säger ni kanske. Men då jag tror att även varje människa lever i evighet och att varenda människas liv därför kommer att innehålla oändligt mycket lycka och oändligt mycket lidande med tiden, av skäl som motsvarar S fast på individnivå, är det inte bara utilitarismen som rasar om S är sann - även möjligheten att påverka hur bra ens
egen långsiktiga livskvalitet (och ens närmastes, ja, vem som helsts dito) måste konstateras vara en illusion. I så fall har ingen av oss någonsin någon anledning att handla på "något särskilt sätt snarare än på något annat".
Den slutsatsen borde bekymra även den mest inbitne motståndare till utilitarismen - så till den grad att han borde börja undra om inte den matematik som ligger bakom den är förfelad, med tanke på hur dåligt den går ihop med vår inställning att våra val idag
kan påverka hur bra vår framtid vi får.
Nu vore i och för sig detta problem (att, om S är sann, inte ens den enskilde individen kan påverka hur bra framtid han/hon får) ett problem endast under förutsättning att man kommer att leva i evighet. Men som jag visat i andra trådar går det att bevisa att varje individ lever i evighet. Men det verkar inte så många ha accepterat.
Jag önskar att jag kunde komma på någon bra analogi som gjorde det lättare, för er som varken tror på utilitarism eller på evigt liv, att förstå "varifrån jag kommer", förstå varför jag bestrider att en redan oändlig mängd "inte kan bli större av att ökas med en ändlig mängd". En analogi (dock kanske inte så bra) skulle kunna vara denna. Anta att några matematiker plötsligt deklarerar att de upptäckt ett sätt att oemotsägligt matematiskt bevisa att Sveriges BNP precis vid årsskiftet var större än USA:s BNP, men mindre än Nigerias BNP. Anta att beviset förbluffande nog faktiskt verkar hålla matematiskt, och att ingen människa lyckas motbevisa det inom ramarna för "den matematik vi människor idag brukar använda". En märklig, till synes magisk anomali tycks helt enkelt råda när det gäller förhållandena mellan några få specifika ändliga tal, däribland de nämnda tre (man hittar så småningom några till liknande anomaliska talförhållanden). En rimlig reaktion på en sådan upptäckt är att 1) först noga kolla att man räknat rätt, d.v.s. att man verkligen använt enbart sådan "matematik vi människor idag brukar använda och som anses vara ofelbar" och, när man konstaterat det bortom allt rimligt tvivel, 2) misstänka att det är något vajsing med "den matematik vi människor idag brukar använda och som hittills betraktats som ofelbar". På liknande sätt tycks mig S (enligt definition ovan) vara en liknande alarmerande slutsats av "den matematik vi människor idag brukar använda och som idag betraktas som ofelbar", en slutsats som innebär att det måste vara något vajsing med "den matematik vi människor idag brukar använda och som idag betraktas som ofelbar".
