Zokrates, först vill jag säga att mycket av det du skrivit tidigare i denna tråd - om att vår kulturs onaturligt spända förhållande till sex och kärlek har skapats/regisserats av, och används av, makteliten som ett avsiktligt medel för makteliten att förtrycka (mer och mer av) folket med - tycks mig vara viktiga synpunkter som jag mycket väl kan tänka mig att det ligger mycket i, och som nog borde ges mycket mer utrymme och en starkare röst i både sex- och samhällsdebatten än hittills, för den händelse att det ligger något, rentav kanske mycket, i dem. För om det så bara ligger
lite i det du säger, är det allvarligt nog och bör åtgärdas. Ligger det
mycket i det, är det akut och måste kanske åtgärdas
mycket snart om vi inte vill ha en global diktatur snart.
Med det sagt, har jag en del invändningar:
Zokrates skrev:Varför skall människor uppleva skuld i sexuella relationer, att känna skuld eller att ge skuld.
Jag tror att vi människor har en medfödd skuldmekanism (och med det menar jag "
förmåga att känna skuld") som evolutionen "tagit fram". Det betyder inte att alla människor oavsett vilken kultur de växer upp i kommer att känna skuld då och då under livet; det går säkert att konstruera ett samhälle där människor aldrig känner skuld. Men det är inte sådana samhällen som vår genetiska uppsättning är ett resultat av. Vår genetiskt betingade skuldmekanism (tendens att i vissa typer av situationer känna skuld) har favoriserats av evolutionen därför att den, i samverkan med de typer av kultur vi människor
brukat växa upp i genom tiderna,
brukat få oss att avhålla oss från handlingar som skulle minska våra geners överlevnadschanser. När man utfört en handling som fått en att känna skuld, är sannolikheten stor att man avstår från att utföra den handlingen igen. Visst kan man tycka att evolutionen kunde ha tagit fram en mindre lidandealstrande och mer harmonifrämjande mekanism för att styra vårt beteende, men evolutionen bryr sig inte om hur mycket lidande den skapar, den "bryr sig om" (eller rättare sagt fungerar på sätt som får den att verka som om den brydde sig om) att maximera genernas överlevnad. Och tydligen var de former av lidande som skuld medför vad som maximerade överlevnaden, av de mutationer som naturens urval hittills haft att "välja" mellan.
Svartsjuka är inget annat än ett uttryck för att vilja äga en annan människa,
Det är väl naturligt att t.ex. en man som hittat en kvinna han vill bilda familj med vill maximera chansen för att han kommer att vara den biologiske fadern till de barn han kanske kommer att ägna en stor del av sitt liv åt att uppfostra, det torde ju vara styrt av hans geners överlevnadsdrift. Svartsjuka fyller en sådan funktion, visserligen på ett till synes onödigt lidandebringande sätt, men... ja, se ovan.
Tendensen att i vissa typer av situationer känna svartsjuka har väl, under vår evolution, visat sig mer överlevnadsfrämjande än vad oförmögenhet att någonsin känna svartsjuka visat sig vara.
eftersom vi verkligen inte kan det
Nog kan man det. Många män i världen äger de facto sina kvinnor, håller dem som slavar. På varje psykopatisk man i väst, som frihetsberövar kvinnor att använda som sexslavar, går det åtskilliga - socialt accepterade - män med liknande beteende i många andra länder, länder där kvinnor anses lägre stående och anses kunna ägas. Ägande är till sin natur något kulturen själv definierar, alltså går det att äga en annan människa om kulturen man lever i säger att man kan det. Att det är sällsynt i vår kultur att en man äger sin kvinna kan bero på att vår kultur inte tillåter det. Den västerländska civilisation du kritiserar för sin sneda syn på kärlek och sex har trots allt sina förtjänster på området också: en högre grad av jämställdhet mellan könen till exempel.
Vad jag vet råder det delade meningar bland forskare om vilken apart vi är mer släkt med av bonobon och schimpansen. Kanske var vi på stenåldern mest som bonoboer, kanske var vi mest som schimpanser. Det är det väl ingen som riktigt vet?
så borde vi inte heller uppleva svartsjuka, det är inte medfött för då hade barnet slått ihjäl sin far vid första bästa tillfälle.
Det är en förhastad slutsats. Barnet har fler faktorer att ta hänsyn till än sin svartsjuka gentemot sin far: sitt
behov av en far, till exempel. Och/eller sitt behov av att modern förblir en trygg famn, en trygghet som milt uttryckt skulle äventyras av om barnet hade ihjäl fadern.
En liknande fråga du kan ställa är: varför har fäder inte ihjäl sina barn, om nu svartsjuka är medfött? Samma svar där, svartsjuka är inte den enda faktorn som påverkar fäders beteende. Fäder känner, vad jag har förstått, i många fall faktiskt riktigt stark svartsjuka gentemot sina barn - säkert ett tabubelagt ämne i så fall. Men de känner i allmänhet samtidigt en kärlek till sina barn, en kärlek som i de flesta fall tydligen är ännu starkare än svartsjukan. Eller så vill de helt enkelt inte hamna i fängelse.
Att barn och fäder inte brukar ha ihjäl varandra motbevisar alltså inte på något sätt att svartsjuka är en medfödd mekanism.
Däremot tror jag att svartsjuka kan triggas lättare i vissa kulturer än i andra. Om polyamori - och då menar jag inte en enkelriktad polyamori genom den sorts polygami i vilken en man kan älska och äga flera kvinnor som dock antagligen inte älskar honom tillbaka (och som gör andra, kvinnolösa män avundsjuka på honom för hans många kvinnor), utan en polyamori på helt frivillig grund från alla parters sida - blev normen i samhället, då skulle nog svartsjuka bli mindre vanligt. Men helt skulle den nog inte försvinna, för mekanismen svartsjukas förmåga att triggas finns nog fortfarande kvar i den genetiska programmeringen även hos människor i ett sådant samhälle, och kommer att hitta sina tillfällen att triggas, liksom sädesutlösning förekommer även om man varken har sex eller onanerar.
Skuld och svartsjuka får man nog inte bort helt ur samhället med mindre än att man tar till genteknik eller något annat minst lika kraftfullt.
