Kärlek - går inte att göra?

[A friend of ours]

Visst kan förintelsen ske i stamsamhället där det bara är stammen som räknas. Man kan inte uppleva gemenskap i hur stora sammanhang som
helst men med intellektet kan man överbrygga där inte känslan räcker
till, man kan se utanför sin egen gemenskap. I våra gamla landskapslagar ´blev det lägre straff för mord på utsocknes och inget
straff alls för mord på utlänningar. Där ser du lite av ditt romantiska
urtillstånd.

I termen förintelse är det väl underförstått att denna är storskalig, vilket är en omöjlighet inom små samhällen - de saknar helt enkelt mantalet att genomföra en sådan. Jag skulle nästan vilja påstå att det är du som idealiserar, och romantiserar, gemenskap, vilket jag enbart försökt påvisa är ett tveeggat svärd.[/quote]

[Viola]

I termen förintelse är det väl underförstått att denna är storskalig, vilket är en omöjlighet inom små samhällen - de saknar helt enkelt mantalet att genomföra en sådan. Jag skulle nästan vilja påstå att det är du som idealiserar, och romantiserar, gemenskap, vilket jag enbart försökt påvisa är ett tveeggat svärd.

[/quote]

Jag romantiserar ingenting, vet mycket väl att gemenskap kan bli
något destruktivt men samtidigt behöver vi den ju.
Man kan inte fly undan fakta och förneka människors behov.

[suchanother]

Darwins kampen för tillvaron handlar väl om något helt annat än en
politisk kamp och den kamp som försiggår mellan individer och
politiska åskådningar - eller vad hade du själv för tanke därom?

Frågan är komplex och jag har inga färdiga svar.
Kom plötsligt att tänka på en bok, "Wolf unter Wölfen", skriven av den tyske författaren Hans Fallada. Boken skildrar 20- 30-talets Tyskland under den framväxande nazismen. Av ren självbevarelsedrift förvandlas vanliga människor till nazister. Inte alltid av ideologiska skäl utan av överlevnadsinstinkter.

Vad detta har att göra med tråden vet jag inte riktigt. Men jag tycker du gör en för skarp skillnad mellan Darwins teorier och teorier om samhället, individen i samhället i synnerhet. Över båda teorier kastar den allestädes närvarande "kampen för tillvaron", "mest lämpad", "anpassningsbar", sin skugga som är svår att bli av med.

[Viola]

Frågan är komplex och jag har inga färdiga svar.
Kom plötsligt att tänka på en bok, "Wolf unter Wölfen", skriven av den tyske författaren Hans Fallada. Boken skildrar 20- 30-talets Tyskland under den framväxande nazismen. Av ren självbevarelsedrift förvandlas vanliga människor till nazister. Inte alltid av ideologiska skäl utan av överlevnadsinstinkter.

Vad detta har att göra med tråden vet jag inte riktigt. Men jag tycker du gör en för skarp skillnad mellan Darwins teorier och teorier om samhället, individen i samhället i synnerhet. Över båda teorier kastar den allestädes närvarande "kampen för tillvaron", "mest lämpad", "anpassningsbar", sin skugga som är svår att bli av med.

Jo, det kan ligga något i det du skriver. Vi har nog ett nedärvt behov
av att anpassa oss till omgivningen, bli ett med "flocken", och då är det
väl bäst att man tänker efter och tar ställning till idéer och värderingar
i ens omgivning. Inte desto mindre känner de allra flesta av oss ett
behov av en tillhörighet, men vi har ju ett intellekt att använda så vi
i bästa fall kan analysera vår situation och välja det sammanhang vi vill
identifiera oss med, så vi i viss mån kan höja oss över det rent instinktiva.

[Viola]

Angående tråden - diskussionen kommer väl av att jag antydde att
man inte kan tvinga fram kärlek men att man kan försöka skapa
förutsättningar för den - det var där behovet av gemenskap kom in

[* KYREUS *]

Du har tolkat trådens intention rätt: vad är förutsättningen för att skapa kärlek?

*Loveable?? Kadmos

[J R Auk]

Den enda kärleken som är värd att diskuteras, om vi ska diskutera kärlek, i min mening, är den villkorslösa.
Den villkorslösa kärleken kräver inget gensvar. Den kräver inte 2.
Den villkorslösa kärleken handlar om en persons relation till någon/något.

Så....

Kärlek "gör man", man gör den genom att insupa ett tings väsen, en persons väsen, och acceptera detta väsen. Att införliva detta väsen i sitt eget.

Den som älskar sig själv till fullo älskar också allt. Inget hat kan rymmas om förälskelsen i det egna väsendet är total.

Diskutionen i Monogami eller polygami uttrycker min åsikt om hur man skapar kärlek ytterligare.
Men jag ser en stor begreppsförvirring kring vad som menas med kärlek. Om vi menar det som Jesus pratar om som kärlek. (ni ser vad jobbigt det blir att förtydliga sig hela tiden)
Kärlek blandas lätt med åtrå, med begär. I dessa finns ingen kärlek att hämta.
Kärle är att inte vilja. Inte åtrå, inte begära.
Låt leva låt dö. Älska livet som det är.

[Viola]

Du har tolkat trådens intention rätt: vad är förutsättningen för att skapa kärlek?

*Loveable?? Kadmos

Tjohej, där dök du upp - jag undrade just var du tog vägen - du
ställde en fråga men andra spinner vidare... Har du inga tankar själv
i frågan eller om mina svar?

[Viola]

Den enda kärleken som är värd att diskuteras, om vi ska diskutera kärlek, i min mening, är den villkorslösa.
Den villkorslösa kärleken kräver inget gensvar. Den kräver inte 2.
Den villkorslösa kärleken handlar om en persons relation till någon/något.

Så....

Kärlek "gör man", man gör den genom att insupa ett tings väsen, en persons väsen, och acceptera detta väsen. Att införliva detta väsen i sitt eget.

Den som älskar sig själv till fullo älskar också allt. Inget hat kan rymmas om förälskelsen i det egna väsendet är total.

Diskutionen i Monogami eller polygami uttrycker min åsikt om hur man skapar kärlek ytterligare.
Men jag ser en stor begreppsförvirring kring vad som menas med kärlek. Om vi menar det som Jesus pratar om som kärlek. (ni ser vad jobbigt det blir att förtydliga sig hela tiden)
Kärlek blandas lätt med åtrå, med begär. I dessa finns ingen kärlek att hämta.
Kärle är att inte vilja. Inte åtrå, inte begära.
Låt leva låt dö. Älska livet som det är.

Den villkorslösa kärleken finns inte enligt min uppfattning - det är därför
man måste skapa förutsättningar för kärlek.

Att inte vilja är inte kärlek - det är apati, likgiltighet och det ligger
längre bort från kärleken än hatet.

Jag håller med dig om att det är en stor begreppsförvirring vad gäller
kärlek. Det finns en kärlek som känsla, att man hyser varma och
välvilliga känslor för någon och det är inte sak samma som åtrå.

Men man brukar ju kalla ett erotiskt förhållande för kärlek också.

Sen kan man tala om en allmänmänsklig kärlek och det innebär nog mer
ett etiskft förhållningssätt - ingen kan hysa kärleksfulla känslor för exakt alla människor.

[Avatar Bhima Gir]

Viola skrev :

Sen kan man tala om en allmänmänsklig kärlek och det innebär nog mer
ett etiskft förhållningssätt - ingen kan hysa kärleksfulla känslor för exakt alla människor.

Varför skulle man inte kunna hysa kärlek till alla människor man möter i livet?




Om jag andvänder andra känslor så som vrede,ilska,hat,irritation,aggresion osv
det är ju saker som tar onördig energi från en, den energin skulle kunna lägga på något mer possetivt och roligare.


[/quote]

[A friend of ours]

Ja, Viola, varför skulle man inte kunna hysa kärlek till allt och alla? Jag är av övertygelsen om att kärlek (den du hyser till en käresta - utan någon botten i egot, såsom svartsjukan) också kan kanaliseras på flertalet - kanske inte fullt lika intensiv men ändock densamma. Varför tror du inte på villkorslös kärlek?

[Avatar Bhima Gir]

Jag ser att Enkelheten i allt är att älska sig själv.
Om man älskar sig själv så kommer man träffa många många person som älskar en pågrund av att den är älskvärd denne sprider en värme en glädje som snabbt sprider sig till andra hjärtan.


Om vi människor skulle ta det lite lungt med att titta till objekten :
nationalitet, ålder, inkomst och namn.
Och istället vara så fria i oss själva att vi inte längre la sådan stor vikt i innerbörden för dem.Utan istället tog oss lite tid att se till den sanna människans natur så skulle vi kunna slippa en hel del problem.
Och det skulle då existera mer harmoni i denna värld.
Det är vi unga som skapar den här framtiden i nuet som våra barn kommer att växa upp i.

Och det är hur vi agerar JAG & DU idag som styr hela dynamiken på jorden... alltså en planet i detta universum styr vi människor idag efter 50 000år av evolution och så har det aldrig varit på jorden förut.
Det betyder ju att vi är varelser som idag har kapacitet att göra något riktigt bra för framtiden.
Skulle vi bara vakna upp lite... så tror jag det skulle kunna vara ganska soft och annurlunda miljö att vara i.

[Viola]

Stardanser och Hallqvist.
jag tror att det är helt orealistiskt att man skulle kunna hysa kärlek till
alla människor och inte ens min kärlek till min man är villkorslös.
Skulle jag känna att jag inte hade någon respons från honom, att han
kanske rentav började bete sig ojuste och elakt, då skulle kärleken
ta slut så småningom.

Ilska och irritation är inte nödvändigtvis motsats till kärlek utan sådana
känslor riktas påtagligt ofta till just de människor som berör en.
Motsatsen till kärlek är likgiltiighet.

Kärleken till ens barn är det närmaste villkorslös kärlek man kan
komma men inte ens där finns några garantier.

Men i religionen och i idéella teorier ingår det att kärleken ska vara
villkorslös men det är lika substanslöst som religionen i sig själv.

[hovnarr]

Har inte postat här på ett tag nu men här kommer i alla fall en tankenöt till Viola (och andra som känner sig manade):

Skulle man kunna tänka sig ett konstant känslotillstånd av något slag, även om just kärlek är omöjligt? Låt oss för ett ögonblick säga att man inte kan hysa kärlek för alla människor man möter i livet och lägga det åt sidan. Kan man kanske hysa hat istället? Eller förakt? Eller dryghet och självgodhet mot precis varenda en, såväl främlingar som frågar om tiden som sina egna barn?

Jag har inte svårt att tänka mig en människa som föraktar precis varenda människa inklusive sig själv. Sen kan där naturligtvis finnas en gradskillnad, men att detta ändå är det förhärskande känslotillståndet. När jag nu kan föreställa mig detta ser jag inget hinder i att ett *annat* känslotillstånd, t.ex. kärlek, skulle kunna vara det förhärskande känslotillståndet i en människa. Vad har du att säga om detta Viola?

S

[Viola]

Jag har inte svårt att tänka mig en människa som föraktar precis varenda människa inklusive sig själv. Sen kan där naturligtvis finnas en gradskillnad, men att detta ändå är det förhärskande känslotillståndet. När jag nu kan föreställa mig detta ser jag inget hinder i att ett *annat* känslotillstånd, t.ex. kärlek, skulle kunna vara det förhärskande känslotillståndet i en människa. Vad har du att säga om detta Viola?

S

Hm - det villkorslösa föraktet -

Personligen har jag inte mött någon med ett vattentätt kärleksfullt
förhållningssätt och inte någon med ett vattentätt föraktfullt heller.

Men möter man någon som ´"älskar alla", har tagit på sig en roll av
kärleksfullhet så kan det vara så att man inte känner sig speciellt
träffad av denna kärlek precis som man inte skulle känna sig
speciellt träffad av en allting föraktande person - vad är det
"den kärleksfulle" älskar och vad är det "den föraktfulle" föraktar.
Är det mig den personen ser? Jag är inte så säker.

Det är ett sorts tillstånd som inte interagerar med andra människor.