Kärlek - går inte att göra?

[J R Auk]

Den villkorslösa kärleken finns inte enligt min uppfattning - det är därför
man måste skapa förutsättningar för kärlek.

Att inte vilja är inte kärlek - det är apati, likgiltighet och det ligger
längre bort från kärleken än hatet.

Jag håller med dig om att det är en stor begreppsförvirring vad gäller
kärlek. Det finns en kärlek som känsla, att man hyser varma och
välvilliga känslor för någon och det är inte sak samma som åtrå.

Men man brukar ju kalla ett erotiskt förhållande för kärlek också.

Sen kan man tala om en allmänmänsklig kärlek och det innebär nog mer
ett etiskft förhållningssätt - ingen kan hysa kärleksfulla känslor för exakt alla människor.

Vad säger att inte vilja är apati?
Det jag syftar på är en sympati som sträcker sig till den graden att man inte sätter sig herre över och manar dit man själv åsyftar.
Detta är ingentinget, att släppa vilja någon något annat än frihet.

Jag tycker mig se att du förvirrar personen med personens handlingar.
Om du endast känner kärlek för någon pågrund utav deras handlingar, kan du då verkligen säga att du älskar personen?
Borde inte kärlek till personen betyda kärlek till personen utan dennes handligar?

Därav kan man älska alla människor. Man behöver inte älska deras handlingar. Man kan till och med hata deras handlingar utan att för den skull omöjliggöra kärleken till personen.
Detta handlar om relationen man har till sig själv.
Vägen till uppskattning av andra ligger i uppskattningen av en själv. Då ens själv är enda sättet, vi har, att hämta intryck i frågan.

[J R Auk]

Har inte postat här på ett tag nu men här kommer i alla fall en tankenöt till Viola (och andra som känner sig manade):

Skulle man kunna tänka sig ett konstant känslotillstånd av något slag, även om just kärlek är omöjligt? Låt oss för ett ögonblick säga att man inte kan hysa kärlek för alla människor man möter i livet och lägga det åt sidan. Kan man kanske hysa hat istället? Eller förakt? Eller dryghet och självgodhet mot precis varenda en, såväl främlingar som frågar om tiden som sina egna barn?

Jag har inte svårt att tänka mig en människa som föraktar precis varenda människa inklusive sig själv. Sen kan där naturligtvis finnas en gradskillnad, men att detta ändå är det förhärskande känslotillståndet. När jag nu kan föreställa mig detta ser jag inget hinder i att ett *annat* känslotillstånd, t.ex. kärlek, skulle kunna vara det förhärskande känslotillståndet i en människa. Vad har du att säga om detta Viola?

S

Men om vi inte behöver hysa detta känslotillstånd. Om detta tillstånd är.
Du talar om känsloerfarandet som en aktiv handling. Jag förutsätter en passivhet som förutsättning för att erfara det sanna.

[Viola]

Vad säger att inte vilja är apati?
Det jag syftar på är en sympati som sträcker sig till den graden att man inte sätter sig herre över och manar dit man själv åsyftar.
Detta är ingentinget, att släppa vilja någon något annat än frihet.

Kan du formulera om det där? Jag begriper ingenting.

Jag tycker mig se att du förvirrar personen med personens handlingar.
Om du endast känner kärlek för någon pågrund utav deras handlingar, kan du då verkligen säga att du älskar personen?
Borde inte kärlek till personen betyda kärlek till personen utan dennes handligar?

Därav kan man älska alla människor. Man behöver inte älska deras handlingar. Man kan till och med hata deras handlingar utan att för den skull omöjliggöra kärleken till personen.
Detta handlar om relationen man har till sig själv.
Vägen till uppskattning av andra ligger i uppskattningen av en själv. Då ens själv är enda sättet, vi har, att hämta intryck i frågan.

Jag vet inte vad du menar med handlingar. Men ett stycke passivt kött
kan inte inge mig några känslor.

Man kan visst älska en människa men hata en handling men då finns det
alltid något annat än den handlingen man ser hos personen.
Om kärlek enbart är att projicera sin självkärlek, är det verkligen den
personen jag älskar då?

[A friend of ours]

Men möter man någon som ´"älskar alla", har tagit på sig en roll av kärleksfullhet så kan det vara så att man inte känner sig speciellt
träffad av denna kärlek precis som man inte skulle känna sig
speciellt träffad av en allting föraktande person - vad är det
"den kärleksfulle" älskar och vad är det "den föraktfulle" föraktar.
Är det mig den personen ser? Jag är inte så säker.

Det är ett sorts tillstånd som inte interagerar med andra människor.

Svar: Den man ser är ett kärt litet barn med många namn.

[Viola]

Men möter man någon som ´"älskar alla", har tagit på sig en roll av kärleksfullhet så kan det vara så att man inte känner sig speciellt
träffad av denna kärlek precis som man inte skulle känna sig
speciellt träffad av en allting föraktande person - vad är det
"den kärleksfulle" älskar och vad är det "den föraktfulle" föraktar.
Är det mig den personen ser? Jag är inte så säker.

Det är ett sorts tillstånd som inte interagerar med andra människor.

Svar: Den man ser är ett kärt litet barn med många namn.

Det var inte mycket till försök att bemöta mina funderingar....

[J R Auk]

Personligen har jag inte mött någon med ett vattentätt kärleksfullt
förhållningssätt och inte någon med ett vattentätt föraktfullt heller.

Men möter man någon som ´"älskar alla", har tagit på sig en roll av
kärleksfullhet så kan det vara så att man inte känner sig speciellt
träffad av denna kärlek precis som man inte skulle känna sig
speciellt träffad av en allting föraktande person - vad är det
"den kärleksfulle" älskar och vad är det "den föraktfulle" föraktar.
Är det mig den personen ser? Jag är inte så säker.

Det är ett sorts tillstånd som inte interagerar med andra människor.

Vad finns det att se hos dig utom det uppenbara? Förändrar det bilden om man tar sig tid att lägga märke till detta osedda?
Kärleken kräver inte interaktion, kärleken kräver inget annat än ett betraktande. Och nu ska vi inte låsa oss till de 2 uppenbara betraktningsinstrument vi innehar utan också se till våra andra sinnens förmåga.
Är du den du ser när du ställer dig framför spegeln, eller är du den du ser när du tänker på vad du ser i spegeln.

Någons kärlek rubbas inte pågrund av misstro mot den. Inte om det är denna villkorslösa kärlek jag talar om.
Då finns inga villkor för att förälskelsen ska infinna sig.
Den ÄR.

Och för min del infinner sig den alltid när jag stannar upp och inte bedömmer, för jag har ju nu så gjort i många år (jag kan det där), utan intar en passiv ställning, ser subjekten jag erfar för vad dom är, ser deras strävan för vad den är. För utan min inblandning finns kärleken kvar.

I mitt egos frånvaro blir det lättare att se att dom är som jag, liksom andra är som vi, vilket bara placeras oss i en samstämmighet med dom som var like de som vi inte vid första betraktelse såg som våra likar, och vips så är det svårt att skilja folk från folk, och istället för att se hat, som kännts mot några, legitimt att applicera på dessa andra, som nu har sällat sig till gemenskapen, se kärleken som legitim att dela, med dessa nya i gemenskapen.

Oooops dags o dra

[hovnarr]

Hm - det villkorslösa föraktet -

Personligen har jag inte mött någon med ett vattentätt kärleksfullt
förhållningssätt och inte någon med ett vattentätt föraktfullt heller.

Men möter man någon som ´"älskar alla", har tagit på sig en roll av
kärleksfullhet så kan det vara så att man inte känner sig speciellt
träffad av denna kärlek precis som man inte skulle känna sig
speciellt träffad av en allting föraktande person - vad är det
"den kärleksfulle" älskar och vad är det "den föraktfulle" föraktar.
Är det mig den personen ser? Jag är inte så säker.

Det är ett sorts tillstånd som inte interagerar med andra människor.

Där slår du nog huvet på spiken Viola. Om det allmänna tillståndet är kärlek är det naturligtvis ovillkorlig kärlek det handlar om. Och då blir man ju inte älskad för att man "är snygg", "en schysst kille" eller "trots att man är en skitstövel för man är ju ändå så go." Man blir älskad, punkt. Opersonligt, javisst, men mycket själsligt. I det ovillkorliga ligger nödvändigtvis att det inte ska spela NÅGON ROLL vad ANDRA gör. Du älskar dem lika mycket om de mördar din mor som om de kommer med nötter och chocklad. Klart det inte kan vara personligt då. Det är rent av kanske möjligt att det allmänna kärlekstillståndet tillfälligt överskuggas av personligt hämndbegär, men att den ändå bryter igenom till slut i alla fall.

I korthet: Denna typ av allomfattande, ovillkorliga känslotillstånd har att göra med subjektet, inte objektet.

[Viola]

Är du den du ser när du ställer dig framför spegeln, eller är du den du ser när du tänker på vad du ser i spegeln.


I mitt egos frånvaro blir det lättare att se att dom är som jag, liksom andra är som vi, vilket bara placeras oss i en samstämmighet med dom som var like de som vi inte vid första betraktelse såg som våra likar, och vips så är det svårt att skilja folk från folk, och istället för att se hat, som kännts mot några, legitimt att applicera på dessa andra, som nu har sällat sig till gemenskapen, se kärleken som legitim att dela, med dessa nya i gemenskapen.

Oooops dags o dra

Du får ursäkta mig men jag får ingen kontakt med det du skriver.
För att se att människor är som jag, måste jag ju få syn på detta på
något sätt och mitt jag måste också finnas med. För att gemenskap ska kunna uppstå krävs aktivitet - ett givande och tagande. Passivitet och kärlek är längre ifrån varann än kärlek och hat.

Dessutom är det ju inte så svartvitt att om jag inte älskar så hatar jag
och man kan älska och hata på samma gång.

I korthet: Denna typ av allomfattande, ovillkorliga känslotillstånd har att göra med subjektet, inte objektet.

Och vad ska objektet med denna "kärlek" till? Att subjektet går där i
sin bubbla och känner kärlek ger väl inte objektet något?

[hovnarr]

Och vad ska objektet med denna "kärlek" till? Att subjektet går där i sin bubbla och känner kärlek ger väl inte objektet något?

Det måste du väl medge att man påverkas av andras känslotillstånd? Dels direkt, men också indirekt genom de handlingar som företas i de olika känslotillstånden. Man kan bli glad av någon som är glad, även om h*n inte är glad för min skull. Nästan bara genom att påminnas om att man kan vara glad. Dessutom är kärleksfulla människor betydligt bättre att ha att göra med, och ställer till mycket mindre ofog, än exempelvis inbitna egoister.

Visst kan man ha behållning av någons kärleksfulla vilja även om "ingen vill veta var du köpt din tröja."

[Viola]

Och vad ska objektet med denna "kärlek" till? Att subjektet går där i sin bubbla och känner kärlek ger väl inte objektet något?

Det måste du väl medge att man påverkas av andras känslotillstånd? Dels direkt, men också indirekt genom de handlingar som företas i de olika känslotillstånden. Man kan bli glad av någon som är glad, även om h*n inte är glad för min skull. Nästan bara genom att påminnas om att man kan vara glad. Dessutom är kärleksfulla människor betydligt bättre att ha att göra med, och ställer till mycket mindre ofog, än exempelvis inbitna egoister.

Visst kan man ha behållning av någons kärleksfulla vilja även om "ingen vill veta var du köpt din tröja."

Det stämmer väl att kärleksfulla människor ställer till mindre ofog även om de är opersonligt kärleksfulla - annars blir jag inte speciellt påverkad i positiv riktning av den opersonliga kärleksfullheten. Den kan snarare vara
lite provocerande. Om man nu förutsätter att det finns sådana som alltid går omkring med en kärlekskänsla - någon gång ibland spricker väl bubblan.

Det är de personliga människorna som ger kontakt och det är den sortens
kärlek eller vänskap som ger något av värde och det är den sortens
kärlek eller vänskap som jag vill ge i så stor omfattning jag kan - men
ingen idé att inbilla sig att man kan omfatta allt - kan inte mer än ha en
from önskan att det finns någon annan som kan ge till den jag inte har
något att ge.

[A friend of ours]

...och jag är av övertygelsen om att det är exakt samma kärlek bara kanaliserad på, antingen, många eller få - och därigenom intensivare när det gäller fåtalet. Blir man inte mätt om man småäter lite grand hela tiden, eller måste man äta tre rejäla mål om dagen?

[Viola]

...och jag är av övertygelsen om att det är exakt samma kärlek bara kanaliserad på, antingen, många eller få - och därigenom intensivare när det gäller fåtalet. Blir man inte mätt om man småäter lite grand hela tiden, eller måste man äta tre rejäla mål om dagen?

Visst kan man småäta av den personliga kärleken i småportioner och
ta till sig av de små kärlekskornen man möter ibland. De där skrovmålen
är sällsynta. Men den opersonliga kärleken som inte ser mig utan det
handlar om någon som lever i sin värld och tror sig älska alla den går
inte att äta för den sitter inlåst hos den personen.

[A friend of ours]

Det du talar om låter inte som kärlek, det låter snarare som ett behov av bekräftelse - som förvisso är lätt att blanda ihop med kärlek -, vilket vi också behöver tillgodose (främst i parförhållanden). Opersonlig kärlek, som du definierar det, är helt enkelt en kärlek obefläckad av detta behov av bekräftelse - en renare kärlek utan någon botten i egot. Att enahanda hysa kärlek till ting med funktion för oss klingar inte vidare poeiskt i mina öron. Att älska för att vara förälskad, inte älska för att själv bli älskad - det klingar bättre.

[Viola]

Det du talar om låter inte som kärlek, det låter snarare som ett behov av bekräftelse - som förvisso är lätt att blanda ihop med kärlek -, vilket vi också behöver tillgodose (främst i parförhållanden). Opersonlig kärlek, som du definierar det, är helt enkelt en kärlek obefläckad av detta behov av bekräftelse - en renare kärlek utan någon botten i egot. Att enahanda hysa kärlek till ting med funktion för oss klingar inte vidare poeiskt i mina öron. Att älska för att vara förälskad, inte älska för att själv bli älskad - det klingar bättre.

Att bli älskad och bekräftad hör väldigt mycket ihop.
Den s.k. "rena" opersonliga kärleken hör till de religiösa teoriernas
värld. All kärlek fyller en funktion för dig själv om du hyser den s.k.
opersonliga kärleken fyller den enbart en funktion för dig själv och inte
för objektet.

[A friend of ours]

Men det är ju just där du misstar dig, kära Viola! Hyser man kärlek till allt och alla så uppfattar ju dessa också detta. Varför du söker påskina att bara den ena typen av kärlek - emotionellt abstrakt - skulle höra hemma inom religionen begriper jag inte alls.

Sen kan man ju börja fråga sig hur du överhuvudtaget resonerar kring din personliga kärlek. Personen som hyser denna till en, vad ser den hos en? Den ser knappast den individ jag är utan snarare vem jag förefaller att vara utifrån det jag röjt om mig själv (de charader jag spelat). Personen i fråga älskar då en roll som jag axlat. Ett annat alternativ är att den personliga kärleken inte avser individen utan situationen, omständigheterna - som att man älskar sitt barn just för att det är ens barn. Ett behov av bekräftelse kan bara existera som ett resultat av den personliga kärleken, den kan inte existera annorstädes. Den opersonliga varianten älskar ju allt, inte sant, och därför behövs knappast någon bekräftelse. Vad du talar om är alltså en kärlek med förbehåll - jag kan älska det här, men inte det här (där du har vedertagna värdesatser mot vilka du sedan passar in "bitarna" för att se om de är älskvärda utifrån denna mall). Det, om något, hör hemma inom de religiösa teoriernas värld!

Man måste nog lösa upp knuten vid roten av repet. Det är därför lämpligt att ställa sig frågor om vad och varför man bör älska - ja nu talar jag om att rationalisera vårt känsloliv, men det är nog det absolut klokaste man någonsin kan företa sig! Gör man detta, och inte lutar sig mot ett kristet mänskligt egenvärde, så inser man snart att ALLT är lika älskvärt - såväl en rosa sammetsdröm långsamt seglandes över vidsträckta vallmofält som en nattsvart jordkällare i februari ackompanjerat av Ted Bundy på motorsågar. Det finns bara EN kärlek, hur man brukar den bäst är upp till oss att klura ut.