seekeroftruth skrev:Jag ser inte hur männikan skulle kunna bli en barmhärtighet i världen när vi är så långt ifrån det. Och även om vi blev det är vår förmåga till denna barmhärtighet begränsad, alltså suger det ändå. Livet kommer vara fullt av lidande även i det bästa scenariot.
Jag är optimist när det gäller balansen av lycka över lidande i universum, och jag anser att optimism där är vetenskapligt befogat, inte bara på grund av optimismens "självuppfyllande-profetia-effekt", utan kanske framför allt på grund av hur vi människor tycks fungera i största allmänhet. Vi människor strävar efter lycka, och vi strävar bort från lidande. Dit man strävar brukar man förr eller senare komma. Hur kommer det sig då att vi ändå fortfarande har så mycket lidande? Jo, på grund av en kombination av två skäl:
1) Vi är programmerade att lida närhelst saker inte går så bra för oss som de "borde kunna gå". Evolutionen råkade "ta fram" lidande som varningsmekanism, som komplement till lycka som strävansmotivationsmekanism. Utan lidande, och utan någon funktionellt fullgod ersättning för lidande som varningsmekanism, skulle vi inte ha alls lika goda överlevnadschanser som vi nu har. Så vi bör inte genast göra oss av med vår förmåga till lidande. Detta vet vi intuitivt, därför fortsätter vi med att i många situationer lida även när man kan tycka att vi borde kunna välja att vara lyckligare.
2) Den enes bröd är ofta den andres nöd. När en människa skaffar sig mer resurser, sker det ofta på bekostnad av någon annans överlevnadsbetingelser (och detta behöver inte alltid vara avsiktligt ens). Den vars överlevnadsbetingelser minskar tenderar lida, på grund av 1.
Men med tiden har vi alltmer kunnat stävja punkt 1 ovan. Vi har skapat allt bättre smärtstillande mediciner. Allehanda uppfinningar som vi kommer på gör att en allt större andel av mänskligheten får möjlighet till ett lyckligare liv. Enligt lyckoforskning steg lyckonivån hos i-länningar i takt med den ökning av ekonomiska resurser som ägde rum fram till 1970. Runt 1970 eller något sådant tog denna lyckoökning slut, trots att de ekonomiska resurserna fortsatte öka. Nu år 2010 är vi här i den rika delen av världen inte alls så lyckliga som vi borde vara med tanke på vårt överflöd av resurser, men denna psykiska defekt hos oss torde gå att eliminera med t.ex. genteknik eller framtida ännu mer effektiva terapier, och vi är i alla händelser lyckligare nu än före 1970, det får man inte glömma bort. Att vi haft en tillfällig stagnation i lyckonivån betyder inte att vi aldrig kommer att komma till en högre lyckonivå än vi har nu. Man kanske kan tro att det fungerar som för en sprinter eller höjdhoppare: man når sin kulmen och sedan kan man inte bli bättre. Men mänskligheten är inte som en enskild människa som från och med en viss ålder blir skröpligare med åren. Mänskligheten har tvärtom visat sig bli alltmer livskraftig med åren. Och om några exemplar av mänskligheten, rentav de flesta, går under genom världskrig, klimatkatastrofer eller andra misslyckanden, finns det alltid några exemplar som överlever, eftersom allt som kan ske sker. Eftersom allt som kan ske sker, kommer (de överlevande exemplaren av) mänskligheten även att nå så hög teknisk nivå som vi i vår vildaste fantasi kan föreställa oss att någon civilisation överhuvudtaget skulle kunna tänkas nå. Med supertekniknivå kommer möjligheter att skapa superlycka "åt alla" (eller i vart fall åt fler och fler). Den framtid som detta i sin tur ger upphov till blir på sikt så oerhört lång och lycklig (för de flesta av de oändligt många varelser som föds ur den), att den "objektivt sett" med råge överskuggar den relativt korta tid vi måste genomlida för att ta oss härifrån dit.
Anta/betänk att en genomsnittlig människa har följande alternativ:
1. Att själv bli lyckligare genom att göra andra lyckligare, eller i varje fall utan att göra andra i motsvarande grad mer lidande.
2. Att själv bli lyckligare med metoder som har den oönskade bieffekten att skapa mer lidande för andra än vad man själv får lycka.
3. Att göra andra lyckligare utan att själv bli ett dugg lyckligare av det.
4. Att göra så att andra lider utan att själv bli ett dugg lyckligare av det.
Vi kan genast konstatera att, av de inriktningar som förekommer någorlunda frekvent hos människor, är 4 den mest sjukliga och står "längst ifrån" 1, som är den sundaste. Roligt nog är 1 redan idag mycket vanligare än 4. Redan detta inger mig mycket hopp. Vi människor är generellt mycket mer intresserade av att själva vara/bli lyckliga för lyckans egen skull än vad vi är intresserade av att åsamka andra lidande för lidandets egen skull. Det torde generellt leda till att vi med tiden skapar mer lycka än lidande - och att differensen mellan lycka och lidande blir större och större ju bättre människor blir på att få som de vill.
Fångarnas dilemma ger att 1, och rentav även sådant som kan tyckas vara 3, är, även egoistiskt sett, bättre än 2 i långt fler fall än vad de flesta människor spontant tror. Förmågan att förstå att fångarnas dilemma ger denna slutsats är helt klart kopplad till intelligensnivå. Ju mer intelligent en människa är, desto mer föredrar han/hon handlingar av typen 1 framför handlingar av typerna 2 och 4. Generellt alltså, även om det finns undantag. I takt med att teknikutvecklingen gör oss människor alltmer intelligenta, torde alltså 1 bli allt vanligare och 2 och 4 alltmer ovanligt. Att öka mängden handlingar av typ 3 (det vad du kallar "barmhärtighet") torde inte vara nödvändigt, även om jag tror att även den typen av handlingar ökar med tiden, i takt med att de blir allt billigare att utföra, tack vare att teknikutvecklingen gör allting billigare. Och i takt med att teknikutvecklingen skapar lyckoteknik som gör en allt lyckligare torde man även bli alltmer generös. Lyckliga människor tenderar vara mer generösa. Det blir en god cirkel. Men att det blir en god cirkel är inte så avgörande. Den riktigt viktiga ökningen är den över tid pågående ökningen av andelen individer som föredrar 1 framför 2 och 4. Med tiden ger den ökningen bara mer och mer fantastiska resultat.
Den genomsnittliga människan skulle antagligen oftast prioritera ovanstående fyra alternativ i ovanstående ordning: 1, 2, 3, 4. De flesta ser ju normalt inget egenvärde i att göra så att andra lider, och ännu mindre egenvärde i att åsamka sig själva lidande, utan prioriterar därför 1 framför 2-4. Ju mer teknikutvecklingen går framåt, desto mer kommer människor att få sin vilja igenom (som långsiktig trend, även om tillfälliga bakslag naturligtvis sker då och då). Det innebär att ju mer tid som går, desto mer ökar möjligheterna att faktiskt ägna sig åt 1, och desto mindre anledning kommer det att finnas att behöva nöja sig med 2. (Och 4 är ju bara sjukligt, något jag inte kan tänka mig att någon stor andel av framtidens superintelligenta postmänniskor skulle ägna sig åt; 4 går helt enkelt inte särskilt bra ihop med superintelligens.) Visserligen kommer 2 och 4 aldrig att för gott sluta förekomma, men de kommer att förekomma allt mindre för varje årgoogol, eftersom 1 är vad de flesta tenderar prioritera och eftersom teknikutvecklingen (universellt, inte bara mänsklighetens teknikutveckling utan all teknikutveckling i universum i största allmänhet, oavsett vilken livsform som ger upphov till den) tenderar göra 1 mer och mer möjligt för fler och fler varelser i universum att använda som mer och mer den huvudsakliga metoden för att öka sin lycka.
Att det fortfarande finns så mycket lidande på den här planeten efter tre miljarder år av liv (från de första sentienta livsformernas uppkomst fram till nu), beror helt enkelt på att tre miljarder år inte ens är en liten fjärt i relation till evigheten. Om överskottet av lycka över lidande på jorden inte har ökat under dessa tre miljarder år, beror det alltså helt enkelt på att det är en så kort tidsperiod att tillfälliga fluktuationer på grund av tillfälligheter (som det att evolutionen råkade "välja" ett så obehagligt fenomen som just lidande som överlevnadsfrämjande varningssignal) ännu kan ge starkare utslag än den långsiktigt alltmer lyckoskapande trend som teknikutveckling (eller mer allmänt uttryckt: förmåge-ökning) universellt tenderar ge upphov till. Ju bättre vi blir på att göra vadhelst det är vi vill göra, desto mer kommer 1 att uppnås, och desto mindre kommer vi att vara hänvisade till 2-4.
På grund av denna tendens kommer universum med tiden att innehålla bara mer och mer lycka, och mindre och mindre lidande. Lidandet kommer aldrig att ta slut för gott, eftersom det alltid kommer att finnas oändligt många möjligheter för lidande att råka uppstå, om inte annat så av rena sammanträffanden av kvantfluktuationer. Eftersom universum är oändligt stort, kommer mängden lidande i universum att i all framtid vara oändligt stor. Men om vi säger så här: om 10^10^10^10^10 år kommer det att finnas minst 10^10^10^10 gånger mer lycka än vad det finns lidande i universum. Och det kanske redan idag finns mycket mer lycka än vad det finns lidande i universum. Civilisationer på andra håll i universum kan ju redan nu ha hunnit mycket längre i sin teknikutveckling än vi.
Både lyckan och lidandet kommer alltså alltid att finnas i oändligt stora mängder, men lyckan kommer med tiden att finnas i obeskrivligt mycket större mängder än lidandet. Tänk på det som att gå från att vara lycklig varannan dag och lida varannan dag till att vara lycklig 364 dagar om året och lida en dag om året. Och därifrån till att vara lycklig "en googol år minus en sekund" för varje googol år. Och så vidare. Om man tänker sig att de flesta individer i universum genomgår mer eller mindre en sådan förvandling med tiden, måste det väl beskrivas som en förbättring och till slut som nära nog ett himmelrike. Detta trots att det alltid även kommer att finnas oändligt mycket lidande också, genom typ den där ynka sekunden per googol år per varelse i universum, multiplicerat med oändligt många varelser. Och liknande.
Liksom pessimisten ser ett halvtomt glas när optimisten ser ett halvfullt, kan man, om man tenderar observera i första hand vad som är dåligt med tillvaron, förledas att stirra sig blind på att det inte går att förhindra att det finns och kommer att finnas oändligt mycket lidande i universum (och även i ens egen framtid) vad man än gör. Jag är medveten om denna hemska sanning, men föredrar att fokusera på det mycket roligare faktumet - som även det är en sanning - att det med tiden kommer att finnas obeskrivligt många gånger mer lycka än lidande i universum, att universum kommer att få ett allt större överskott av lycka över lidande, utan ände!
Begåsjälvmord? Till vilken nytta?
Här frågar du som om självmord vore möjligt. Vi kanske istället ska prata om "självmordsförsök", då ju självmord som du mycket riktigt påpekar är omöjligt. Till vad nytta kan då ett självmordsförsök vara? Dels har vi sådana "självmordsförsök" som är avsedda att misslyckas, avsedda att bara vara ett "rop på hjälp". De kanske kan vara till nytta någon gång, om man vill få viss typ av vård som man kanske annars inte lyckas prata till sig. Men det kan även finnas en poäng med sådana självmordsförsök som verkligen är avsedda att minimera antalet "exemplar av en" (antalet förgreningar/parallelluniversa man överlever i). Det är ju inte så att inga exemplar av en dör när man gör ett allvarligt menat självmordsförsök. Många av ens exemplar, kanske rentav majoriteten av dem, dör faktiskt. Att du trots detta överlever beror på att du, per definition, är endast "de exemplar av dig som överlever". Jag kan tänka mig två olika typer av vettiga motiv för självmord:
1) Att minska mängden lidande genom att helt enkelt minska antalet exemplar av en som tvingas utstå lidande den närmaste tiden.
2) Att minska ens belastning på planeten och kanske framför allt mänskligheten, och på så sätt se till att fler exemplar av mänskligheten överlever de närmaste årtiondenas existentiella faror (främst nanorevolution och AI-revolution). Ju fler exemplar av mänskligheten som överlever, desto fler exemplar av dig kommer de postmänskligheter som följer att sammantaget ha resurser att framställa i framtiden, och dessa kommer att få superlyckligt liv eftersom superlycka kommer att vara vardagsmat för postmänskligheten och betraktas som en självklar mänsklig rättighet eller liknande, på så sätt kan man, genom att ta livet av sig (eller rättare sagt: genom att ta livet av en massa exemplar av sig), eventuellt få många fler framtida exemplar av sig att få ett superlyckligt liv inom en relativt nära framtid.
Men jag tror att många människor, som känner att de skulle vilja ta livet av sig, skulle kunna rycka upp sig, stå emot sin dödslängtan, läka de inre sår som får dem att inte vilja leva, på det sättet bli lyckligare, och därigenom med tiden kunna göra mer nytta för framtida postmänskligheter och framtida exemplar av sig själva genom att nu fortsätta leva och göra det bästa av sin situation än genom att (försöka) ta livet av sig.
Jag är ändå evig, och kan inte dö utan bara omvandlas till någon annan patetisk varelse. Så min patetiska tillvaro går ut på att göra mig själv lycklig även om jag aldrig fullt ut kan göra det eller ens komma i närheten. Och det värsta är att jag inte ens kan begå självmord för jag är evig.
Jag har inga självmordstankar, och jag finner inte livet outhärdligt plågsamt, bara rejält besvärligt, men jag kan förstå dig och jag kan också tycka att det är otäckt att man inte kan fly från livet ens om det skulle bli riktigt helvetiskt någon gång! Eller rättare sagt: NÄR det blir riktigt helvetiskt. För det blir det. Det följer av att allt som kan ske sker. Föreställ dig det värsta jävla lidande du kan föreställa dig, multiplicera intensiteten i det lidandet med några miljoner, föreställ dig att ett sådant groteskt intensivt lidande varar oavbrutet i några miljarder år i sträck. Sådant, bland annat, kommer både du och jag och alla andra att tvingas genomlida då och då (i bland annat flera miljarder år långa perioder) i framtiden - eftersom allt som kan ske kommer att ske.
Sådana tankar på obeskrivliga framtida plågor kanske kan få en att uppskatta vad man har nu. När du mår riktigt dåligt, tänk som Hasse Alfredsson sa: "det kunde ha var't värre". (Min version: det kommer att bli miljoner resor värre, så gräv inte ned dig i hur jobbigt du har det nu, ditt nuvarande "helvete" är en barnlek jämfört med vad som komma skall!)
Vem vet kanske en dag kan vi finna ett sätt där hela unversum kan tvingas o vara lycklig...
Fysikern Frank Tipler hävdar det, i sin bok "The Physics of Immortality". Han hävdar att hela universum till slut kommer att vara ett enda stort himmelrike, eftersom vi till slut kommer att expandera i universum snabbare än vad universum självt expanderar. Men jag tror att universum tyvärr är så ofantligt oändligt stort att även om vi expanderar snabbare än det, och även om vi spränger ljusvallen och expanderar snabbare än ljuset och rentav kommer upp i oändligt höga hastigheter, måste vi ändå hålla på och expandera i en evighet för få kontroll över hela universum. Och en evighet tar ju aldrig slut. Alltså uppnår vi nog aldrig målet att få bort allt lidande i universum, vi uppnår nog aldrig ens målet att göra så att det upphör att finnas oändligt mycket lidande i universum. Visserligen kommer även oändligt många andra civilisationer också att hjälpa till med projektet, men jag är tveksam till att ens det räcker.
Ingen varelse kan veta allt om sig själv, det är matematiskt bevisat. Därför skulle inte ens det mest framgångsrika universum-imperium av superintelligenta varelser någonsin kunna vara helt säkra på att de "tänkt på allt" när de tycker sig ha tagit kontrollen över hela universum. Hur kan man, när man tycker sig ha tagit kontrollen över hela universum, någonsin utesluta att det finns något mer utanför det område man med sin hittillsvarande intelligens och kunskap tycker verkar vara allt som finns? Enligt Murphys lag gäller ju att om något kan gå fel, så går det fel. Vilket förresten ingår i det faktum att allt som kan ske sker.
men även lycka är en form av lidande.
Det förstår jag inte hur man kan anse. Du och jag håller ju med varandra så mycket i övrigt när det gäller hur universum är beskaffat, så jag blir lite förvånad över att du kan säga att lycka är en form av lidande. Lycka kan vara uppblandad med lidande, det kanske är det du menar? Det är en annan sak. Jag är säker på att det i framtiden kommer att gå att inte bara öka lyckan, utan även (med mycket mer förutsägbara konsekvenser än idag) destillera lycka så att den aldrig behöver vara uppblandad med något lidande (tills civilisationen av någon anledning havererar eller blir förintad eller något, så att lidande återigen kan uppstå).
