Hylla egen svaghet!?

[* KYREUS *]

Jag är svag. Jag är förvirrad. Jag förstår inte världen omkring mig, inte ens trots att jag har läst på ett Fint Universitet. Någon annan som vågar erkänna sin svaghet, sin förvirring - sitt o^förstånd?
Ibland när jag läser antike SOCRATES, känner jag som om jag levde i Antiken. I verkligheten är jag inte mycket - PK.

/Veke*Kadmos

[* KYREUS *]

Olika dagar. Igår kände jag mig utan värde, idag kan jag ta hela världen i famn. Idag har jag svaren på Filosofins Alla Stora Frågor! ( )

Från "skämt" till allvar:

Frågan för dagen:

(1a) Varför är vi så rädda att tala om våra svagheter inför andra? Varför har västvärlden blivit en så oerhört upptrissat konkurrenssamhälle för dom unga, rika och vackra?

(1b) Vad anser ni bästa kollegor på sajten: talar vi västlänningar om våra svagheter som människor - och på ett sätt så att vi kan stödja varandra?

*Kadmos

[Johan Ågren]

Så länge en svaghet är en svaghet så är det en svaghet Det existerar helt klart "svagheter" som får oss att komma till korta gentemot andra människor och situationer i huvudtaget. Att visa sig som man är i stället för att visa upp en spelad fasad skulle förändra bilden av de flesta människor. Det finns i vårt moderna samhälle utrymme för detta spel. Detta utrymme krymper destå mer människan sätts på prov. Att "visa sin svaghet" är därför en styrka om det samtidigt visar upp andra goda kvaliteer. Ärlighet är en sådan kvalitet. Det innebär visserligen att vissa tar avstånd från oss - de som tjusats av vår fasad. Men att bli bejakad för den del av vår personlighet som är fast förankrad är värt så mycket mer (i längden). Många vet inte ens vilka de är - fast de är något bortom sin okunskap. Det har att göra med jagets begränsning och vår mångdimensionella psykologi. Psykosyntesen avser att integrera dessa "delpersonligheter" som ligger undanträngda och avskärmade. Det är som ett pussel som hela tiden har ett potentiellt innehåll - men är inte sammansatt i sin helhet. Och när det börjar sättas samman så slår man ihop fel bitar med en hammare. Det är en frihet vi har så länge vi inte ser att så är fallet. Att erkänna sina svagheter är alltså en grundförutsättning för vår självbejakelseprocess.

Johan

[* KYREUS *]

Tack för genomtänkta perspektiv! Några följdfrågor:

1. Hur ser du på perspektivet att vi kollektivt "bär varandra"?
Alltså: kan vi acceptera en medmänniska och bära henne,
ifall hon endast tycks visa svaga sidor?

2. Vad är då barmhärtighet - och var går gränsen för att vi INTE
skall ta över den andres .... egen- och vuxenansvar?


Humanisten*Kadmoz

[Johan Ågren]

1. Hur ser du på perspektivet att vi kollektivt "bär varandra"?
Alltså: kan vi acceptera en medmänniska och bära henne,
ifall hon endast tycks visa svaga sidor?

Som jag ser det spårar vi då in på begrepp som altruism. Frågor om altruism brukar sedan leda mig till frågor om våra jagidentiteter; vad är jag och var går mina gränser, vad är det jag identifierar mig med som ger mig de cirklar jag omfattar i min jagidentitet. Om vi börjar med att betrakta våra egna kroppar så kan vi se dess olika lemmar som olika starka och lämpade för olika göromål. Vi hugger inte av oss våra fingrar bara för att de är svagare en våra ben ETC. Om vi ser något som funktionslöst och överflödigt så kan däremot tankarna vandra till att vi ska ta bort detta från våra kroppar. Om vi börjar betrakta våra medmänniskor på samma sätt; att de är överflödiga och i vägen så kan kanske tanken slå oss att vi ska ta bort dessa eller åtminstone utesluta dem från vår omvårdnadskrets. Som jag uppfattar det så väcks många sådana tankar utifrån aktiva trosföreställningar om att vissa människor inte passar in och har med oss att göra. Dessa av förnuftet frambringade föreställningar kan bygga på lösa grunder eller vara helt felaktiga. I den mån de tycks vara logiska så kan jag ändå se en indoktrinerad logik som inte omfattar hela bilden. Den har då uppstått utifrån ett begränsat förnuft som inte förmår analysera situationen lika djupt som kunde vara önskvärt. Sådana här frågor är så väldigt komplexa så jag ser det som övermod att en människa håller fast vid en föreställning om att vissa skeenden är av ondo för henne. Jag själv har anat att jag är en del av en mycket större komplexitet än vad gemene man tycks omfatta i sina cirklar. Människor uttalar sig således om sin omvärld och drar slutsatser utan att egentligen ha omfattat den förståelse som krävs för att hennes slutsatser ska vara av godo för henne själv och andra. I detta ryms vad du benämner som att vi "bär varandra", men det är ett uttryck som talar om belastning. Denna belastning uppstår i själva verket genom att vi utifrån vårt oförnuft inte vårdat de relationer som gör vår värld till en plats av synergi i stället för konkurrens. Det vi uppfattar som ondskefullt och konkurrerande i naturen är en projektion skapad av våra egna föreställningar av naturen. I själva verket är det frågan om en helhet som i sin metabolism söker nya kreativa former. Det misslyckas människan med genom sin förnuftsvidriga syn på naturen och dess konkurrens. Det är inte fel att döda och att dödas - frågan är alltid varför vi gör det, och människan har tappat greppet från de intuitiva impulser som ger henne friska handlingar.

2. Vad är då barmhärtighet - och var går gränsen för att vi INTE
skall ta över den andres .... egen- och vuxenansvar?

Frågan är alltid varför vi gör något. När vi interagerar med andra människor så måste vi alltid se till de impulser som motiverar våra handlingar. Endast där kan vi finna ut om vi gör något bra eller dåligt. Det existerar i sig inga felaktiga eller korrekta handlingar, utan endast olika motiv, och där måste vi utröna motivets rötter och se vad motiven gror ur. Detta är naturligtvis svårt för den som inte har förmågan. Vi måste både ha en förståelse för den värld vi lever i och tingens ordning samt ett rent sinne som är befriad från irrationella beteenden (de karmiska banden). Innan dess kan vi endast lyda godtyckliga moraliska regler vi själva inte har förståelse för.

Vad gör att vi får empati för en fågel med en bruten vinge och sedan införlivar den i ett för den främmande liv. Vi har visat barmhärtighet, men av vilken anledning? Har denna "barmhärtighet" något med fågels liv att göra eller uppstår sympatin i vår egen förvirrade psykologi. Eller när vi börjar hjälpa maskar över vägen så de inte blir överkörda, eller inte längre kan vistas ute i skogen av rädsla för att trampa ihjäl en myra? När vi hjälper eller undanber oss att hjälpa så måste våra val föregås av en introspektion vad som ligger bakom impulserna. Endast så kan vi finna ett svar som inte blir godtyckligt konstruerat. Varje situation har sina egna unika svar då vi till fullo är närvarande.

Jag har vid flera tillfällen talat med folk om hur vi i den västerländska kulturen har haft en uppfattning om andra folks fattigdom och därför har varit motiverade att missionera för att dessa ska anamma samma goda liv vi själva lever. Detta är inte barmhärtighet - även om dessa västerländska missionärer varit övertygade om detta. Vad vi i själva verket gjort är att med vår abstraktionsförmåga och naturvidriga förnuft har rubbat en långtgående ballans. Vad som skulle behöva göras är att spola tillbaka denna process till det stadium vi tog de första förnuftsbaserade felstegen bort från livet; när vi åt av kunskapens frukt och blev förvisade från eden. Detta är syndafallet - och den punkt den reflekterande människan återigen kan nå genom att upplösa alla de trådar som uppstått genom förnuftets invecklingar. Vårt förnuft är ett redskap precis som våra händer - och kan så åter bli när vi ser att vi inte existerar annat än som ett förnuftets utal. Den enda existentialistiska frihet vi har är att vara förvirrade.

Johan