hermit philosopher skrev:Det tycks mig ganska obestridligt att vi i JC har en klassisk auktoritär personlighet , som söker tydliga regler att rätta sig efter och som starkt ogillar andras behov av autonomi.
Det där är helt bakvänt. Jag är
för att människor ska ha stor autonomi. Jag är
emot hierarkiska system där en eller ett fåtal ledare bestämmer vad andra får tänka och/eller säga. Jag har ofta här på forumet förespråkat just en starkt ökad demokratisering av mänskligheten, eftersom jag ser en stor fara just i att låta några få makthavare ha väldigt mycket mer makt än någon annan. Du påstår att jag tvärtom skulle
trivas med att ha auktoriteter som bestämmer hur man ska tänka. Jag känner inte igen mig i den beskrivningen. Däremot försöker jag göra en bra karta över verkligheten, och då kan det ibland vara värdefullt att först fastställa vissa punkter, som tycks vara ganska säkra, till exempel att ett samhälle inte bör låta parasiter tära på samhället i onödan - för att sedan kunna komma vidare till värdefulla slutsatser och se till att något vettigt blir
gjort någon gång. Om man inte får fastställa några som helst någorlunda säkra premisser i sitt resonerande, utan måste låta allt sväva omkring i ett enda moln av total ovisshet och ständigt jantelags-drivet nedrivande av premisser (typ "ingen premiss bör få gå mer säker än någon annan"), kommer man aldrig ur fläcken. Man kan hålla på i evighet med att ifrågasätta de mest vettiga premisser (eftersom även dessa
kan tänkas vara felaktiga), tills världen går under eftersom man aldrig vågat anta vissa premisser som någorlunda säkra, som språngbrädor i syfte att, ja, åtminstone kunna
komma någonstans i något resonemang någon gång.
Istället för att se mina till synes säkra påståenden (t.ex. mitt påstående att onödigt parasiterande på samhället inte bör uppmuntras) som uttryck för en vilja hos mig att
förslava den jag talar med - för det är de inte - se dem som argument, eller rentav som "frågor". För mig spelar det ingen roll om argument framförs som frågor eller som påståenden, det intressanta är om argumenteten i sig är vettiga, och om det finns vettiga motargument. Jag underförstår alltid (och jag borde kanske även påpeka det mer explicit varje gång jag gör ett inlägg?) att jag alltid välkomnar motargument till det jag säger, hur tvärsäker jag än kan verka vara på det jag säger. Om jag har fel vill jag gärna få veta det!
Men ju fler som svarat på mina argument utan att någon lyckats visa att jag har fel, desto säkrare blir jag förstås på att mina argument håller. Det är väl bara naturligt, så fungerar väl alla vettiga filosofer? Ska man behöva få höra att man har en "slavmentalitet" bara för att man visar att man uppfattar vissa saker som ganska självklara och framför detta?
Men, man gör klokt i att då och då (oavsett socialpsykologisk personlighet, faktiskt) påminna sig om att anledningen till att man tycker och tänker som man gör, har mindre att göra med att det generellt vore rätt eller sant, än med att det kontextuellt hittills gynnat en.
Som du kanske vet ingår det i min världsbild att vi alla är ett. Av det följer att det som ligger i mitt egenintresse alltid är detsamma som ligger i varje annans intresse. Jag ser därför inte längre något dåligt med att framföra en åsikt för att ens framförande av den och argumenterande för den "gynnar en själv". Ett av
kännetecknen på att det är moraliskt bra att framföra en given åsikt är, givet min världsbild, just att det gynnar en själv att framföra den.
Visa mig gärna vad, exakt, av det jag skrivit som du tycker ser ut som att jag skriver utifrån "slavmentalitet" eller "auktoritativt" eller "fastklamrande vid regler" eller vad du vill kalla det.
