hur länge är man egentligen något?

[dk]

Har en fundering jag inte får riktigt grepp om vad jag tycker egentligen.

Stöter emellanåt (relativt ofta) på människor som säger att de är ex. konstnärer. När man pratar vidare med dem visar det sig att de inte varit verksamma som konstnärer på flera år, men de sålde faktiskt några tavlor på 90-talet. Då blir jag lite irriterad och tycker nog inte att de ska kunna kalla sig konstnärer längre. Jag går ju inte omkring och kallar mig telefonförsäljare längre fast jag faktiskt var verksam som det under en period i början av 90-talet.

Självklart kan man då komma in på vad man personifierar sig i och livstil och livsåskådning och sånt, men när det kommer till kritan tror jag att den enbart handlar om status. Telefonförsäljning är inte att statusyrke, att vara konstnär är.

Till saken hör dessutom att de som säger sig vara konstnärer fast de inte varit verksamma som det under många år faktiskt alltid är män, iallafall som jag stött på.

Så, har jag rätt som känner en viss irritation?

/dk

[Jörgen]

Jo, men man har ju rätt att sträva efter att vara något.
den som kallar sig för konstnär vill nog skilja sig från mängden och stå i särklass, själv ser jag på mig själv som en filosof ibland, om än ej en erkänd sådan - allmänhetens erkännande är inte nödvändig.

Man är bland annat det andra människor tror att man är, men även mer eller mindre det man själv tror.

[dk]

Jo, kanske det, men finns det inte ett "bäst före datum" ändå? Säg att du skulle åka till sydamerika och biståndsarbeta och under den tiden inte alls hålla på med filosofi, hur länge skulle du kunna fortsätta kalla dig filosof innan du blev patetisk? 5 år, 10 år? Så länge som du säger att du ska ta upp det där med filosofi igen när du kommer hem?

Att sträva efter något är ju inte att vara och sen beror det ju på hur man strävar. Att säga att man är en filosof bara för att man kanske pluggat teoretisk filosofi 20 p på sthlms universitet eller sålt ett par konstverk för länge sen, duger det? Och även om jag tror på positiva affirmationer och drömmars styrka, bör man inte agera tillsist för att det ska räknas? Blir det inte annars tillsist bara en lögn?

vänliga hälsningar dk

[Johan Ågren]

1. Att definiera sig själv som konstnär behöver inte enbart innebära att man har en yrkesroll som konstnär. Själva konstnärskapet kan i sig vara en frånvändhet mot sådan som utbildning och försäljning, till och med viljan att ställa ut konst och slutligen avståndstagandet att skapa den "konst" med stort K, som allmängiltigt anses vara kriteriet för att få definiera sig som "konstnär". Vart ska den konstnär vända sig som gått så långt i sin "skapandeprocess". Ska han släppa sin identitet som konstnär? Om en människa utifrån en konstnärsroll kommit därhän ser jag inte en anledning att kalla sig något annat plötsligt. Kanske händer något som förändrar situationen, men så länge det är en reflekterande inställning över ett konstnärskap så finns ingen anledning att vända sig bort från sin historia.

2. Den subjektiva aspekten: Är en konstnär som av andra inte accepteras som konstnär men som ser sig själv som konstnär - inte en konstnär? Ska inte en punkare få kalla sig musiker bara för att hans musikskapande inte genererar pengar eller berömmelse?

Det beror således på den egna inställningen och om man respekterar andras omdömen. Konstnärskapet kan också definieras som en outsiderföreteelse i samhället; "outsidern" blir här en synonym till "konstnären". Många som kallas sig konstnärer gör det således som ett statement, och kanske på ett provokativt sätt. Man visar på sitt eget värde trotts att man är en outsider. Alternativet skulle vara att se sig som misslyckad gentemot rådande normer.

Personligen är jag en kombination av detta, och om jag har behov därav så definierar jag mig som "konstnär". Jag gör det dock inte så ofta, utan enbart om det uppstår en situation där min egen självkänsla behöver försvaras gentemot andra. Om jag måste så hänvisar jag till gamla bedrifter; att jag har haft utställningar, har sålt konst till "seriösa konstsamlare"och blivit definierad av andra som konstnär. Det som jag mest motiverar denna definition med är att jag fortfarande har ett aktivt reflekterande över mitt konstnärskap till en nivå som jag relativt sett anser vara seriöst. Skulle jag bara för att jag har tagit en längre paus i själva det praktiska utövandet inte definiera mig som konstnär så skulle detta vara ett subjektivt avståndstagande från denna roll, och det är bara jag själv som kan göra det valet. Kanske jag kommer dithän där jag helt släpper ambitionen och reflekterandet, och då kvarstår inte längre problemet att jag retar upp någon.

Någon som vill köpa en tavla?  :)

Själva kärnan är egentligen hur stor vikt man lägger vid något. Alla kan således kalla sig "konstnärer" men måste fråga sig hur stor tyngd detta har i deras eget liv, och om det är motiverat sett relativt till andra fokus. På samma sätt så varierar denna tyngd i tiden; då det kan gå dagar och kanske år där man alls inte kan motivera varför man ska sätta en etikett på sig själv; och kanske gör man det inte heller om inte frågan kommer på tal.

En stor del av min tid går åt till annat som jag inte definierar mig som, då jag inte känslomässigt och djupt medvetet låter dessa aktiviteter fylla mig. Jag definierar mig därför inte just nu med den yrkesroll jag har, på samma sätt som jag inte ser mig själv som en "sovare" då den aktiviteten enbart tar upp en viss tid, och utan aktivt reflekterande. Vad vi själva är vet vi enbart själva, och ingen kan döma oss utifrån ett yttre sken. Desto bättre en människa känner oss för vad vi har vårt fokus, desto mer kan vi känna oss respekterade och slutligen älskade. Men om någon respekterar oss för något vi själva inte har i fokus så känner vi oss förbisedda. Hur kul är det att bli uppskattad för sitt "utseende" när vi själva nästan aldrig ser oss i "spegeln"?

/Johan

[grubbelsmurfen]

Jag tycker att det i detta fall har mer att göra med läggning och intresse än utbildning och aktuellt yrkesutövande.

Jag har en bekant vars far målar lite på fritiden utan att ens ha tänkt tanken på att ställa ut eller sälja något verk. Likväl har jag en annan bekant som försöker skriva skönlitteratur när han kan, mest för att det är kul. Jag har inga problem med att titulera dessa konstnär respektive författare, men det beror väl på min definition också. Själv anser jag mig själv vara filosof även om jag i dagsläget varken studerar eller lär ut det.

Sen är väl frågan hur länge man kan gå utan utövande (professionell eller rekreationell) och fortfarande kalla sig för konstnär, filosof etcetera.

[Algotezza]

Har en fundering jag inte får riktigt grepp om vad jag tycker egentligen.

Stöter emellanåt (relativt ofta) på människor som säger att de är ex. konstnärer. När man pratar vidare med dem visar det sig att de inte varit verksamma som konstnärer på flera år, men de sålde faktiskt några tavlor på 90-talet. Då blir jag lite irriterad och tycker nog inte att de ska kunna kalla sig konstnärer längre. Jag går ju inte omkring och kallar mig telefonförsäljare längre fast jag faktiskt var verksam som det under en period i början av 90-talet.

Självklart kan man då komma in på vad man personifierar sig i och livstil och livsåskådning och sånt, men när det kommer till kritan tror jag att den enbart handlar om status. Telefonförsäljning är inte att statusyrke, att vara konstnär är.

Till saken hör dessutom att de som säger sig vara konstnärer fast de inte varit verksamma som det under många år faktiskt alltid är män, iallafall som jag stött på.

Så, har jag rätt som känner en viss irritation?

/dk

1. Det beror på vem du frågar.

2. Det beror på vad man själv känner är ens inre identitet.

3. Det beror på hur hög status en beteckning har.

Har en beteckning hög status kallar man sig gärna det även om man inte längre utövar det som åpsyftas och även om man aldrig utövat det men vill kalla sig så ändå. T.e.x konstnär, filosof.

Jag kan ju känna mig som en punkare/ filosof/ humorist/ konstnär och sympatisera med dem som verkligen kan kallas så, pga. vad de verkligen ysslar med "materiellt sett", och därför kanjag vilja nyttja den beteckningen även om mig själv och då endast med min känslas berättigande. Andra kan ju tycka annorlunda, tycka jag är en fjant...

Däremot finns det ju beteckningar man inte får nyttja utan att vara legitimerad på området. De är så att säga skyddade beteckningar. T.ex. leg. läkare, leg. sjuksköterska. Men filosof kan du alltså kalla dig, liksom "andlig forskare" utan att ha gjort något speciellt som gäller vare sig filosofi eller forskning. Om rätt eller fel/orätt moraliskt sett eller berättigat eller ej  kan man ju diskutera - men förbjudet är det inte...

Telefonsäljare har ju knappast i vår kultur lika hög status som konstnär så det är ju inte underligt om  f.d. verksamma konstnärer vill fortsätta kalla sig så men mera sällan f.d. telesäljare...


Med vänlig hälsning Algotezza

[dk]

Desto bättre en människa känner oss för vad vi har vårt fokus, desto mer kan vi känna oss respekterade och slutligen älskade. Men om någon respekterar oss för något vi själva inte har i fokus så känner vi oss förbisedda. Hur kul är det att bli uppskattad för sitt "utseende" när vi själva nästan aldrig ser oss i "spegeln"?
/Johan

Men ofta känns det som att det snarare är personen som omedvetet inte tycker att den duger som den är och därmed vill fokusera och benämna sig som något som i dens egna ögon ger högre status. Men det är ju ok att sträva efter något, precis som Jörgen resonerar. Men om folk respekterar en för något man inte har i fokus så kanske man inte borde känna sig förbisedd utan snarare se och glädjas över detta. Och det är ju faktiskt svårt för folk att se en konstnär som inte är utövande på det traditionella sättet utan bara i tanken.

vänliga hälsningar, dk

[Zokrates]

Det handlar ju mycket om att vi idag till stor del har gått ifrån betydelsen med titlar, som exempel kan ju nämnas de forna titlarna i gamla telefonkataloger som var oerhört vanliga, så gott som alla skulle ha sitt yrke i form av titel nedtecknat. Idag titulerar sig väldigt få och då endast inom sitt yrkesutövande. Tur är väl det, Herr grosshandlare Bengtsson, Fru stenograf Nilsson, Andersson, konstnär mfl, vem saknar det?

Behovet att visa på tillhörighet finns säkerligen kvar, liksom att ens yrke kan säga något om ens intresse, själv gillar jag begreppet tusenkonstnär, vilket säger mycket om mig, men aldrig att jag använder det vid presentationer!

[Jörgen]

Vill man, så kan man skilja mellan praktiska kostnärer/filosofer, och teoretiska sådana, som inte producerar något.

Konst: skapandet av något som inte uppfyller något nytta annat än att kunna uppskattas.

Teoretiska konstnärer: sådana som till synes inte gör något konst.
De kanske förbereder sig mentalt för det kommande verket.

[freddemalte]

Har en fundering jag inte får riktigt grepp om vad jag tycker egentligen.

Stöter emellanåt (relativt ofta) på människor som säger att de är ex. konstnärer. När man pratar vidare med dem visar det sig att de inte varit verksamma som konstnärer på flera år, men de sålde faktiskt några tavlor på 90-talet. Då blir jag lite irriterad och tycker nog inte att de ska kunna kalla sig konstnärer längre. Jag går ju inte omkring och kallar mig telefonförsäljare längre fast jag faktiskt var verksam som det under en period i början av 90-talet.

Självklart kan man då komma in på vad man personifierar sig i och livstil och livsåskådning och sånt, men när det kommer till kritan tror jag att den enbart handlar om status. Telefonförsäljning är inte att statusyrke, att vara konstnär är.

Till saken hör dessutom att de som säger sig vara konstnärer fast de inte varit verksamma som det under många år faktiskt alltid är män, iallafall som jag stött på.

Så, har jag rätt som känner en viss irritation?

/dk

Man är detta "något", X så länge följande tre kriterier är uppfyllda: 1. Man anser sig själv vara X. 2. Omgivningen accepterar, erkänner eller håller med om att man är X och 3. att man de facto utför/behärskar det som krävs för att vara X.

Exempel: musiker

Man är en musiker om 1. man själv ser på sig som musiker, 2. Andra uppfattar en som en musiker och 3. Man spelar musik. Sen kan man ju förfina resonemanget huruvida man t.ex. är musiker när denne sover, har semester och inte spelare etc. Men det få bli en annan gång!

Fredrik