Harald Davidsson skrev:
är inte det alla människors straff,
eller känner du någon som inte
ska dö
Svar: vet ej! En fråga tillbaka till dig: känner du någon som har dött och som du vet - med 100-procentig säkerhet vet - aldrig kommer att fortsätta leva igen? Det gör inte jag. Det är alltså inte säkert att någons straff är döden. Vad det som verkar vara en "säker död" i själva verket innebär för den som tycks dö, det är kanske snarare en mycket högre proportion livsförgreningar med relativt stor mängd lidande än vad det som verkar vara "fortsatt liv" brukar innebära. Om man t.ex. blir hängd, men det alltid finns förgreningar där man överlever (eftersom universum är oändligt stort och oändligt innehållsrikt så att alla partikelkombinationer som kan uppstå uppstår) kommer man att, med större sannolikhet än om man inte blir hängd, fortsätta leva i förgreningar där man "bara nästan dött" men fått grava hjärnskador av syrebristen som hängningen orsakade. Dödstraff kan alltså jämställas med tortyr, fastän dödsstraff idag felaktigt uppfattas som raka motsatsen till tortyr (då den förhastat anses göra slut på lidandet). Jag ser därför dödsstraff som ett lidandealstrande straff, och antagligen är det oftast ett mer lidandealstrande straff än de flesta andra straff är. Alla straff är lidandealstrande. Frågan beträffande det som kallas "dödsstraff" (men som som sagt inte är dödsstraff, då man inte kan dö) bör därför avgöras av hur mycket lidande (och lycka) som alstras (och förhindras) av det som kallas "dödsstraff". Lidandet och lyckominskningen som dödsstraff orsakar bör vägas mot det lidande som det som kallas "dödsstraff" eventuellt förhindrar (och den lycka det eventuellt skapar).
skriver Justin..
.vad heter du egentligern, är du rädd att du ska straffas om du uppger ditt rätta namn, du är en av mina mest aggressiva överrockar, men du skriver bra, fast för mycket detaljer,de är få som orkar läsa hela dina texter, fast du verkar koncentrerad då du skriver, glömmer dig själv,
den värsta domen ges omedelbar vid vår födelse,
att vi ska dö
vem delar ut detta hemska straff. Evolutionen, Gud.
och Heidegger säger att hela vår kultur är uppbygd på förträngd dödsångest.
och Justin, läs brott och straff av Dostojewski...
det finns ett socialt dödsstraff, men också ett naturligt dödsstraff
och faktiskt kan ingen människa ta emot det hemska beskedet att hon ska dö
Rånad av snuten, straff döden?
Moderator: Moderatorgruppen
-
Harald Davidsson
- Inlägg: 5897
- Blev medlem: 28 okt 2009 13:48
-
Harald Davidsson
- Inlägg: 5897
- Blev medlem: 28 okt 2009 13:48
Harald, att alla straff bygger på hat - är det irrelevant att hata? Att minnas och förhålla sig till någon som det 'negativa' denne en gång gjorde? skriver Minded
Hat är ju en känsla, och känslor kan väl
aldrig vara eller bli irrelevanta, för de är ju
ett uttryck för liv.
men om vi känner hat till en viss person för
att vi blivit nertryckta eller förolämpade eller
kränkta, hatet är ju en naturlig yttring, dessutom
helt logisk, i alla fall enligt oss själva.
Hur ska vi leva?
Du minded M Å S T E skaffa dig en E G E N vilja.
Den kommer att tygla ditt hat, därför att din vilja som andas HÖG luft
och är riktad direkt emot horisonten
säger att Minded, ösla inte enrgi på den där luffaren,
han förlompade dig därför att han såg dig med en skitsnygg kvinna
förra veckan, han är alltså avundsjuk på din dragninskraft till kvinnor.
men du säger då till din vilja att han faktiskt förolämpade dig i en affär offentligt inför tolv
okända människor och de fick nog en hemskt dålig uppfattning om mig,
lägga av, säger viljan, jag vill ta dig till den absoluta frihetens rike,
var inte småaktig osv.osv.
Hat är ju en känsla, och känslor kan väl
aldrig vara eller bli irrelevanta, för de är ju
ett uttryck för liv.
men om vi känner hat till en viss person för
att vi blivit nertryckta eller förolämpade eller
kränkta, hatet är ju en naturlig yttring, dessutom
helt logisk, i alla fall enligt oss själva.
Hur ska vi leva?
Du minded M Å S T E skaffa dig en E G E N vilja.
Den kommer att tygla ditt hat, därför att din vilja som andas HÖG luft
och är riktad direkt emot horisonten
säger att Minded, ösla inte enrgi på den där luffaren,
han förlompade dig därför att han såg dig med en skitsnygg kvinna
förra veckan, han är alltså avundsjuk på din dragninskraft till kvinnor.
men du säger då till din vilja att han faktiskt förolämpade dig i en affär offentligt inför tolv
okända människor och de fick nog en hemskt dålig uppfattning om mig,
lägga av, säger viljan, jag vill ta dig till den absoluta frihetens rike,
var inte småaktig osv.osv.
Jag har den hela tiden, men utverkar inte mina domar dogmatiskt, dvs har ingen lag, ingen bok. Bara principer som jag söker se är mina och inte giltiga för andra. Men en massa saker tänker jag inte låta ske så länge jag finns där på plats. Jag skäms fortfarande för de gånger jag inte gjort det, fruktar fortfarande de gånger jag inte gör det. Alltså när jag bevittnar vad jag ser som brott och låter det passera.
Det ni måste förstå är hur den auktoritära karaktären fungerar. Och är den också besatt av den auktoritära andan är den psykopatologiskt på ett högst destruktivt sätt. En polis som tycker sig ha rätt att säga till dig vad du skall göra oavsett om den har mandat för det eller inte kommer inte sluta förr än någon av er är nedgjord. Och det gäller inte bara poliser, det är bara det att dem är en av de främsta företrädarna för denna kombination.
Tänk dig: -Gör som jag säger. -Jag ser inge skäl till det du har inte någon rätt att skapa regler, utan skall upprätthålla regler! -Du gör som jag säger. -Nej. (Här kommer våldet som hot) -Nej! (Här kommer våldet som en realisation och står du emot så kommer vapnen, och står du emot kommer döden [om de nu inte besinnar sig, vilket de psykopatologiska inte kan].)
Det ena är en dispositionering (karaktären) det andra är att inte besinna sig (andan).
Jag menar att jag kan garantera att åtminstone den ena av de två poliserna alltid kommer använda lite mer våld än vad som krävs, alltid kommer hävda sig osv (tills denne insätt att den kämpar emot sig själv och det mindervärde denne intar gentemot andra på grund av att den inte ser sitt eget undermedvetna motstånd mot just order. Betänk att det var just genom att bryta mot order, och regler, som han skulle upprätthålla "order" och "regler".). I mitt fall har jag en viss vana och det hopplösa i att inte kunna utverka något motstånd mot ideologin de företrädde rinner av mig ganska snabbt. Skadorna bryr jag mig intet om, lite blåmärken och bulor, ömma leder och dylikt vet jag mig kunna få efter ett överintag av något förfriskande där jag snubblar eller dylikt. Den stora skadan ligger ju i den första realisationen att detta är verkligheten, vem som helst kan med samhällets mandat bli misshandlad för petitesser. Jag tror att många andra kunde lida trauma som sedan yttrar sig i våld mot andra, dvs att de skulle reproducera beteendet. Jag har gjort det tidigare i mitt liv vilket nu har spelat ut sig. Jag var ung då och det plastiska sinnet kunde snabbt överta en annan attityd. Men är man inte lika plastisk kan en sådan attityd bli tongivande för en längre period av livet. Och det kommer att påverka samvaron för potentiellt en väldig massa människor, vilka kanske själva reproducerar beteendet osv.
På ett personligt plan är jag nöjd över situationen. De lyckades inte ens slänga bort min plånbok, och lyckades absolut inte med en "läxa i att lyda order" utan fick själva lära sig den läxan när de åthutades och istället för att "köra bort mig" avbröts i sitt görande och istället gav mig skjuts närmre hem. De fick lära sig än en gång vad det innebär att lyda order.
Men på ett plan där jag inkluderar andra i min omtanke så har jag lidit ytterligare en förlust. Jag ser inget annat sätt än den här svaga påverkan jag kan göra här, och i övriga samtal, för att förändra den anda som de företräder. Den auktoritära andan.
Jag håller det för troligt att denna lilla historia ger en smärre påverkan till fördel för att inte anta en auktoritär anda. Jag hyser förhoppning om att det avslöjar dispositionens struktur och dess brister.
Det ni måste förstå är hur den auktoritära karaktären fungerar. Och är den också besatt av den auktoritära andan är den psykopatologiskt på ett högst destruktivt sätt. En polis som tycker sig ha rätt att säga till dig vad du skall göra oavsett om den har mandat för det eller inte kommer inte sluta förr än någon av er är nedgjord. Och det gäller inte bara poliser, det är bara det att dem är en av de främsta företrädarna för denna kombination.
Tänk dig: -Gör som jag säger. -Jag ser inge skäl till det du har inte någon rätt att skapa regler, utan skall upprätthålla regler! -Du gör som jag säger. -Nej. (Här kommer våldet som hot) -Nej! (Här kommer våldet som en realisation och står du emot så kommer vapnen, och står du emot kommer döden [om de nu inte besinnar sig, vilket de psykopatologiska inte kan].)
Det ena är en dispositionering (karaktären) det andra är att inte besinna sig (andan).
Jag menar att jag kan garantera att åtminstone den ena av de två poliserna alltid kommer använda lite mer våld än vad som krävs, alltid kommer hävda sig osv (tills denne insätt att den kämpar emot sig själv och det mindervärde denne intar gentemot andra på grund av att den inte ser sitt eget undermedvetna motstånd mot just order. Betänk att det var just genom att bryta mot order, och regler, som han skulle upprätthålla "order" och "regler".). I mitt fall har jag en viss vana och det hopplösa i att inte kunna utverka något motstånd mot ideologin de företrädde rinner av mig ganska snabbt. Skadorna bryr jag mig intet om, lite blåmärken och bulor, ömma leder och dylikt vet jag mig kunna få efter ett överintag av något förfriskande där jag snubblar eller dylikt. Den stora skadan ligger ju i den första realisationen att detta är verkligheten, vem som helst kan med samhällets mandat bli misshandlad för petitesser. Jag tror att många andra kunde lida trauma som sedan yttrar sig i våld mot andra, dvs att de skulle reproducera beteendet. Jag har gjort det tidigare i mitt liv vilket nu har spelat ut sig. Jag var ung då och det plastiska sinnet kunde snabbt överta en annan attityd. Men är man inte lika plastisk kan en sådan attityd bli tongivande för en längre period av livet. Och det kommer att påverka samvaron för potentiellt en väldig massa människor, vilka kanske själva reproducerar beteendet osv.
På ett personligt plan är jag nöjd över situationen. De lyckades inte ens slänga bort min plånbok, och lyckades absolut inte med en "läxa i att lyda order" utan fick själva lära sig den läxan när de åthutades och istället för att "köra bort mig" avbröts i sitt görande och istället gav mig skjuts närmre hem. De fick lära sig än en gång vad det innebär att lyda order.
Men på ett plan där jag inkluderar andra i min omtanke så har jag lidit ytterligare en förlust. Jag ser inget annat sätt än den här svaga påverkan jag kan göra här, och i övriga samtal, för att förändra den anda som de företräder. Den auktoritära andan.
Jag håller det för troligt att denna lilla historia ger en smärre påverkan till fördel för att inte anta en auktoritär anda. Jag hyser förhoppning om att det avslöjar dispositionens struktur och dess brister.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
Harald Davidsson skrev:.vad heter du egentligern, är du rädd att du ska straffas om du uppger ditt rätta namn, du är en av mina mest aggressiva överrockar, men du skriver bra, fast för mycket detaljer,de är få som orkar läsa hela dina texter, fast du verkar koncentrerad då du skriver, glömmer dig själv,
Vad menar du med "överrock"? Har det ordet någon bildlig betydelse jag inte är medveten om?
Tack för komplimangen hur som helst. Jag skriver för mycket detaljer, det har du rätt i. Ska bli bättre på det.
Angående anonymitet: sådan information som skribentens "identitet utanför internet" (OTK-identitet (Off The Keyboard-identitet)) tenderar locka bort många läsare från viktig sakfrågefokuserad diskussion till mindre viktig personfokuserad diskussion. Det är ett skäl.
Ett annat är att det finns galningar som kan ge sig på en för att de missförstått eller reagerar på ett orimligt aggressivt sätt på något man skrivit. Visserligen finns dessa galningar även OTK, men där är de lättare att undvika att tala till. OTK kan man välja vilka man vill tala till. På internet är detta omöjligt. Vem som helst kan läsa något man skrivit på internet. Det räcker med att en av dem är en galning, så kan det få ödesdigra konsekvenser, om man skrivit under sin OTK-identitet.
Det finns även ett ännu mycket tyngre skäl för anonymitet på nätet. Maktelitens anställda agerar anonymt när de utkämpar sitt krig mot demokratin och mot folkets yttrandefrihet. En medelsvensson har t.ex. ingen möjlighet eller laglig rättighet att få reda på vilka personer (inom FRA, NSA, Säpo, styrningen av Kinas regerings botnet m.m.) som snokar på vad han/hon gör på internet. Vad är det då för konstigt med om några medelsvenssons väljer att försöka vara lika anonyma tillbaka, för att liksom upprätthålla någon sorts maktbalans?
Den alltjämt växande maktobalansen mellan makteliten och folket är det stora problemet idag - men det är ett problem som kan lösas. Jag uppmuntrar och uppmanar fler människor, i synnerhet människor med goda intentioner och människor med kontroversiella åsikter, men även människor i största allmänhet, att välja att vara anonyma på internet, så att det fortsätter finnas ett starkt folkligt tryck för bevarandet av denna viktiga rättighet - rättigheten att vara anonym på nätet - när makteliten försöker skrota den, något de tycks vilja göra ganska snart, läs om Q6/17 till exempel. Den dag då endast myndigheter har laglig rätt att agera anonymt på nätet är striden för demokrati om inte förlorad så nästintill förlorad. Då är både du och jag och nästan alla andra människor med stor sannolikhet för en oöverskådlig framtid förslavade under en liten, global maktelit vars intentioner vi än så länge vet mycket lite om och som alltså kan vara (och om inte annat med tiden bli) ena riktiga djävlar om det vill sig illa. Anonymitet på nätet för vanligt folk är en av de allra viktigaste byggstenarna för att förhindra sådana scenarior och för att bevara en någorlunda demokrati.
Även om jag inte personligen skulle lida någon nämnvärd omedelbar skada av att upphöra att vara anonym, skulle det minska möjligheterna för viktiga s.k. whistleblowers att kunna vara anonyma. Ju fler av oss som är anonyma, desto lättare har whistleblowers att gömma sig i mängden av anonyma. Föreställ dig ett internet där endast de, som vore för sitt liv akut beroende av anonymitet, skulle vara anonyma. Då skulle antalet anonyma på nätet utgöra en så pytteliten procentuell andel av alla som är ute på nätet, att det dels vore mycket lätt för makteliten att ta reda på vilka de är (hur anonyma de än försöker vara), och oskadliggöra dem, och dels vore det mycket lätt för makteliten att skrämma folket till att gå med på lagstiftning som förbjuder alla att vara anonyma, då de flesta redan skulle uppleva att de inte har något att förlora på det, eftersom de själva inte är anonyma och därför lätt glömmer whistleblowers situation och vikten av whistleblowers.
För definition av whistleblower:
http://en.wikipedia.org/wiki/Whistleblower
Jag tror att anonyma whistleblowers är en så viktig samhällsfunktion att de är värda mycket stora ansträngningar från vanligt folks sida att upprätthålla och försvara från maktelitens klåfingriga Orwell-lagstiftande. En sådan ansträngning, som är det minsta vi kan göra, är att välja att själva vara anonyma på nätet, för att på så sätt hjälpa dessa whistleblowers att gömma sig för maktelitens lönnmördare. Tänk på Anna Politkovskaja till exempel. Hade hon agerat anonymt hade hon kanske sluppit bli mördad för sin frispråkighet. Om några år kanske en som Anna Politkovskaja inte ens har laglig rätt att agera anonymt. Det vore en stor förlust för demokratin.
Men du kanske är övertygad om att de styrande bara vill folket väl, trots att historien visat på motsatsen? Vad får dig i så fall att ha den övertygelsen?
den värsta domen ges omedelbar vid vår födelse,
att vi ska dö
Då utgår du fortfarande från att vi någon gång kommer att dö. Jag vet inte varför man måste utgå från det.
Dessutom är det ologiskt, det du säger. Om vi inte alls hade fått börja leva, hade vi varit döda redan från början. På vilket sätt är det sämre att få leva en stund och sedan vara död i evighet, än att redan från början vara dömd till att vara död i evighet? Nu låter det i och för sig konstigt att prata om "en person som är död i evighet redan från början" som om han/hon existerade överhuvudtaget; det gör han/hon ju inte. Men det måste väl ändå vara bättre att existera under åtminstone någon tid, än att aldrig existera? Bättre lite än ingenting, liksom?
vem delar ut detta hemska straff. Evolutionen, Gud.
Varför tolka det som ett straff överhuvudtaget? Jag menar, varför anta att det finns någon som delar ut det? Det kanske bara är som det är. Utan att någon haft någon intention att få det att bli så. Evolutionen har som bekant inget medvetande, inga intentioner. Att säga att evolutionen utdelar straff är bara ett fullständigt ogrundat antropomorfiserande av evolutionen.
och Heidegger säger att hela vår kultur är uppbygd på förträngd dödsångest.
Det är - med undantag från att det (ens generellt) skulle vara något förträngt - sant såtillvida att vi strävar efter att överleva så länge som möjligt, om så bara i form av de gener vi är bärare av, genom att skaffa barn och se till att våra barn och barnbarn osv överlever. Dödsångest är bara en annan sida av överlevnadssträvans mynt. Det är överlevnadssträvan som är det huvudsakliga. Dödsångest är bara reaktionen mot negationen av livet, d.v.s. reaktionen på de saker som hotar vår överlevnad. Dödsångest är alltså inte det allra mest primära i oss, den är härledd ur livsviljan. Livsviljan är det allra mest primära i oss. Vi är i grunden strävande mot något positivt, snarare än bort från något negativt.
och Justin, läs brott och straff av Dostojewski...
Jag har läst den. Det är en bok som har gjort stor skada. Den har fått många människor att på förhastade grunder ta avstånd från utilitarismen. Det är väldigt förhastat att, som Raskolnikov, anta att det skulle vara utilitaristiskt att rånmörda en pantlånerska. Rånmord är, med ytterst få undantag, inte försvarbara utifrån utilitarism, utan hindrar tvärtom rånmördaren från att utföra långt mer utilitaristiska handlingar (inte minst genom att tendera att få honom frihetsberövad). I övrigt ser jag inte vad den boken har att tillföra vår diskussion. Men jag kan ha glömt något viktigt i den, och i så fall får du gärna friska upp mitt minne.
det finns ett socialt dödsstraff, men också ett naturligt dödsstraff och faktiskt kan ingen människa ta emot det hemska beskedet att hon ska dö
På den tiden då jag ännu trodde att jag tvunget måste dö, kunde jag ta emot det påståendet med ledsen acceptans: jag kunde tänka "jaha, jag kommer att dö någon gång, hur kan jag göra det bästa av situationen givet den restriktionen?". Nu tror jag inte längre att jag måste dö. Jag tar numera emot påståendet "du kommer att dö någon gång" med ett uppriktigt ifrågasättande, då jag inte ser något övertygande bevis för att någon av oss skulle måsta dö någon gång. Du förutsätter att det skulle vara 100 procent säkert att vi alla kommer att dö någon gång. Vad har du att basera det förutsättandet på? Ingen särskilt stadig grund, vad jag kan se.
Om jag skulle få beskedet att jag är "dömd till döden" och snart kommer att bli "avrättad", skulle jag oroa mig över de hjärnskador jag i väldigt många förgreningar av min nära framtid har att vänta, och det skulle bekymra mig något oerhört, men jag skulle inte tro att jag för alltid och i alla relevanta avseenden kommer att upphöra att existera. Jag skulle se på det så kallade dödsstraffet som tortyr. Jag skulle fortfarande vara nyfiken på vad som väntar mig när den tortyren till slut upphör. Ty förr eller senare skulle den upphöra och avlösas av andra upplevelser, med tiden rentav trevliga upplevelser och med tiden rentav superlyckoupplevelser. Men det betyder förstås inte att jag lika gärna kan låta mig bli dömd till en massa tortyr. Jag är otålig, jag vill uppleva den framtida superlyckan så snart som möjligt, och med så lite tortyr som möjligt på vägen dit.
-
Harald Davidsson
- Inlägg: 5897
- Blev medlem: 28 okt 2009 13:48
Justin,,
bara cirka 50 meter från min cell satt två andra fångar,
jag frågade Krishna hur det kändes att få en black warrent,
alltså att han blivit dömd till hängning, jag sa att jag hade tittat
på hängnings-ställningen här på fängelset bakom speciella murar,
det kändes fruktansvärt sorgligt att bara se denna hängningsanordning,
han svarade att för tre år sedan skulle han hängas här och det sista
dygnet, prästen kom hit, jag kände att han inte pratade uppriktigt,
att han inte orkade prata om denna händelse, men gav en ytlig
version för att tillfredsställa mig, han sa att han inte var rädd,
men hur som helst blev hängningen uppskjuten.
jag kunde inte förstå denna hängningsprocess
jag tyckte det var så hemskt att jag inte orkade gå in i processen
varför vi hänger folk osv..
och om det var ONÖDIGT LIDANDE
döden menas att vi har ett centrum som blir upplöst och slutar fungera
att delar av en helhet förgrenar sig organiskt och oorganiskt
det är en naturlig process
vad som händer efter döden råder det delade meningar om,
men att vi dör är vi alla ense om
och om det är hjärndöd eller hjärtdöd, vi vill ha en hjärtdöd,
för en indier här nära mitt hus låg i koma 2 månader,
plötsligt vakna han upp och allt var helt normalt.
Man kan läsa böcker på olka sätt.
men du skulle skriva om andliga upplevelser och visst
också om musik, jag läste det du sa om Johan att han
kunde inte ha varit så illa däran då han tänkte på experiment,
det var en mycket känslig värdering, och den är rätt, det betyder
att du har en bra intuition genom din vilja att avkänna det absoluta
värdena och kunna värdera mera sant, skönt, rättfärdigt, gott och heligt.
den här makteliten är också kontrollerad, de är bara bödlar.
bara cirka 50 meter från min cell satt två andra fångar,
jag frågade Krishna hur det kändes att få en black warrent,
alltså att han blivit dömd till hängning, jag sa att jag hade tittat
på hängnings-ställningen här på fängelset bakom speciella murar,
det kändes fruktansvärt sorgligt att bara se denna hängningsanordning,
han svarade att för tre år sedan skulle han hängas här och det sista
dygnet, prästen kom hit, jag kände att han inte pratade uppriktigt,
att han inte orkade prata om denna händelse, men gav en ytlig
version för att tillfredsställa mig, han sa att han inte var rädd,
men hur som helst blev hängningen uppskjuten.
jag kunde inte förstå denna hängningsprocess
jag tyckte det var så hemskt att jag inte orkade gå in i processen
varför vi hänger folk osv..
och om det var ONÖDIGT LIDANDE
döden menas att vi har ett centrum som blir upplöst och slutar fungera
att delar av en helhet förgrenar sig organiskt och oorganiskt
det är en naturlig process
vad som händer efter döden råder det delade meningar om,
men att vi dör är vi alla ense om
och om det är hjärndöd eller hjärtdöd, vi vill ha en hjärtdöd,
för en indier här nära mitt hus låg i koma 2 månader,
plötsligt vakna han upp och allt var helt normalt.
Man kan läsa böcker på olka sätt.
men du skulle skriva om andliga upplevelser och visst
också om musik, jag läste det du sa om Johan att han
kunde inte ha varit så illa däran då han tänkte på experiment,
det var en mycket känslig värdering, och den är rätt, det betyder
att du har en bra intuition genom din vilja att avkänna det absoluta
värdena och kunna värdera mera sant, skönt, rättfärdigt, gott och heligt.
den här makteliten är också kontrollerad, de är bara bödlar.
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
haralddavidsson,
Naturligtvis medför en dödsdom en väldig massa lidande, där är jag helt med dig. Jag skulle absolut inte vilja råka ut för något sådant. Dock skulle mitt lidande i en sådan situation inte bero på en rädsla för just döden, utan jag skulle istället lida på grund av en rädsla för de i mångt och mycket oförutsebara grava hjärnskador som ett "dödsstraff" (i form av vilken "avrättnings"metod jag nu skulle bli utsatt för) kan orsaka, och hur livet torde utveckla sig efter att man fått dessa hjärnskador.
Du verkar utgå från att "tjoff", så dör man, och därefter kommer ett eventuellt "liv efter döden".
Jag finner det rimligare att vår framtid är ett evigt kontinuum av liv, utan någon död emellanåt, och att på vadhelst plats där det uppstår en död kropp som kan tolkas som att den "varit Justin Case tidigare" (om vi tänker oss t.ex. en av de döda kroppar som, för åskådarna i de flesta parallelluniversa, vore resultatet av att en Justin Case "dött"), där finns inte Justin Case (längre), och alltså finns Justin Case bara på de positioner i rumtiden där det finns en levande kropp som utgör en fortsättning på Justin Case liv. Och sådana platser finns det alltid rikligt med, i universum! Detta eftersom universum är oändligt stort, så att alla partikelkombinationer som kan råka uppstå, och som skulle utgöra valfri människa som lever idag, uppstår, vad som än händer, i varje ögonblick i oändlig framtid. Vi kan inte dö. Livet kan bara gå olika bra. Men även detta predikament bör tas på nog så stort allvar. (Och vad finns det annars för mening att bry sig om något?)
Naturligtvis medför en dödsdom en väldig massa lidande, där är jag helt med dig. Jag skulle absolut inte vilja råka ut för något sådant. Dock skulle mitt lidande i en sådan situation inte bero på en rädsla för just döden, utan jag skulle istället lida på grund av en rädsla för de i mångt och mycket oförutsebara grava hjärnskador som ett "dödsstraff" (i form av vilken "avrättnings"metod jag nu skulle bli utsatt för) kan orsaka, och hur livet torde utveckla sig efter att man fått dessa hjärnskador.
Du verkar utgå från att "tjoff", så dör man, och därefter kommer ett eventuellt "liv efter döden".
Jag finner det rimligare att vår framtid är ett evigt kontinuum av liv, utan någon död emellanåt, och att på vadhelst plats där det uppstår en död kropp som kan tolkas som att den "varit Justin Case tidigare" (om vi tänker oss t.ex. en av de döda kroppar som, för åskådarna i de flesta parallelluniversa, vore resultatet av att en Justin Case "dött"), där finns inte Justin Case (längre), och alltså finns Justin Case bara på de positioner i rumtiden där det finns en levande kropp som utgör en fortsättning på Justin Case liv. Och sådana platser finns det alltid rikligt med, i universum! Detta eftersom universum är oändligt stort, så att alla partikelkombinationer som kan råka uppstå, och som skulle utgöra valfri människa som lever idag, uppstår, vad som än händer, i varje ögonblick i oändlig framtid. Vi kan inte dö. Livet kan bara gå olika bra. Men även detta predikament bör tas på nog så stort allvar. (Och vad finns det annars för mening att bry sig om något?)
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 7 och 0 gäster