Att avstå

[Xena]

Jag har försökt leta efter en tråd om det här ämnet utan att lyckas, kanske för att jag inte förstått hur man gör?

Jag vill i alla fall veta hur Ni ställer er till frågan solidaritet, i den bemärkelsen att man avstår den efterlängtade utlandsresan för att rädda människor i nöd. Eller att skippa en ny tröja för att någon annan ska få gå i skolan.

Nu är det ju inte så enkelt att ett undernärt barn i Afrika får hälsan bara för att vi skickar pengar till en hjälporganisation, men om man börjar i Sverige - hur många kan tänka sig att betala några hundra mer i skatt för att samhällets utsatta ska få den hjälp de behöver? Hur många höginkomsttagare skulle kunna avstå 10 000 kr i månaden av sin lön för att kommunen ska kunna anställa en extra, väl behövd, undersköterska?

(Det känns som att detta borde vara stött och blött i oändlighet här men...)

[freddemalte]

Jag har försökt leta efter en tråd om det här ämnet utan att lyckas, kanske för att jag inte förstått hur man gör?

Jag vill i alla fall veta hur Ni ställer er till frågan solidaritet, i den bemärkelsen att man avstår den efterlängtade utlandsresan för att rädda människor i nöd. Eller att skippa en ny tröja för att någon annan ska få gå i skolan.

Nu är det ju inte så enkelt att ett undernärt barn i Afrika får hälsan bara för att vi skickar pengar till en hjälporganisation, men om man börjar i Sverige - hur många kan tänka sig att betala några hundra mer i skatt för att samhällets utsatta ska få den hjälp de behöver? Hur många höginkomsttagare skulle kunna avstå 10 000 kr i månaden av sin lön för att kommunen ska kunna anställa en extra, väl behövd, undersköterska?

(Det känns som att detta borde vara stött och blött i oändlighet här men...)

Det är i grunden ett väldigt bra idé-system (solidariteten alltså). Problematiken uppstår i det faktum att de som har det bra inte själva upplever att de får ut något av hjälpen i sig. Det är det största hotet mot solidariteten och fördelningspolitiken i övrigt. Hade vi haft en konkret situation där ett barn i fattigdom fått bo hemma hos oss jag då hade vi med största sannolikhet avstått mycket för att ge barnet mat. Men när vi inte har barnet i vår närhet försvinner likson inlevelseförmågan och de andra känslor som krävs för att det ska angå och beröra. Så om vi vill ha en värld där det inte finns några sådana skillnader och där vi faktiskt tar hand om varandra, ja ndå måste vi hitta att sätt att få folk och känna att det angår och berör dem. Vid sidan av detta har vi ju dessutom barriärer i form av krig och korrupta politiska system vilket gör det ännu svårare att visa sin solidaritet - eller?

Så min fråga till dig är:

Hör gör vi det på ett bra och genomförbart sätt?

Fredrik

[J R Auk]

Problemet är väl snarare att skatten inte bekostar hjälp till de behövande främst utan tvärt om går till att besätta de besuttna position.

Biståndsarbete är ett yrke idag. Det finns skollinjer som lär ut det.

Varför inte dra in det stöd vi ger till de rovgiriga som skapar mycket av misären istället för att söka reparera vad de orsakat? Ett ämne som oftast undviks i sådana här sammanhang, beklagar fortfarande att jag inte ställde Singer mot väggen angående detta. Om vi har moralisk skyldighet för en generell lycka eller ett generellt välmående i världen, varför är den moraliska skyldigheten främst riktad mot att lappa igen, istället för att förhindra att tex företag hyr in thugs för att fördriva människor från deras exploateringsområden? Eller varför inte, vilken skyldighet har vi att sänka de fartyg som fiskar slut vatten vilket leder till att lokalbefolkning får svälta?

[Johan Ågren]

Läs detta och inse vidden av problemet:

http://www.e24.se/makro/varlden/2-proce ... _84951.e24

Vi lever som vi gör för att vi förtrycker andra människor. Ja andra människor lider för att jag ska leva på det sätt jag gör. En tanke på att alla i världen skulle ha en anständig standard i våra mått sett är befängd. Ett nollsummespel? Ja, i realiteten. Gynsamma innovationer arbetar i en annan riktning, men får ses som en droppe i havet. Enda anledningen till att ni inte känner er som kriminella, är hjärntvätt, eller att ni inte bryr er om att andra människor får betala kalaset. Hjärntvätten är iofs en förmildrande omständighet, men jag själv hycklar varje dag som jag inte gör något åt saken. Inte undra på att man har en molande känsla av ångest som aldrig slutar surra.

[freddemalte]

Läs detta och inse vidden av problemet:

http://www.e24.se/makro/varlden/2-proce ... _84951.e24

Vi lever som vi gör för att vi förtrycker andra människor. Ja andra människor lider för att jag ska leva på det sätt jag gör. En tanke på att alla i världen skulle ha en anständig standard i våra mått sett är befängd. Ett nollsummespel? Ja, i realiteten. Gynsamma innovationer arbetar i en annan riktning, men får ses som en droppe i havet. Enda anledningen till att ni inte känner er som kriminella, är hjärntvätt, eller att ni inte bryr er om att andra människor får betala kalaset. Hjärntvätten är iofs en förmildrande omständighet, men jag själv hycklar varje dag som jag inte gör något åt saken. Inte undra på att man har en molande känsla av ångest som aldrig slutar surra.

Ja det finns mycket övrigt att önska med vårt beteende och hur vi lever våra live här på jorden, men jag har två frågor till dig:

1. Tror du att det "finns" en strukturell och praktiskt fungerande världsordning som skulle kunna fungera och som implementerat i sig lever upp till alla dessa önskningar om en bättre värld utan krig, utan våld, utan fattigdom etc? Vi har ju kommit så långt att vi har lyckats genomdriva demokratin i många länder, vi har nu marknadsekonomi etc. Men finns det en genomförbar och reell lösning på alla dessa problem eller är det på något plan kört helt enkelt - hur vi än kämpar för dessa världen?

2. Om ditt svar på fråga 1 är ja, tror du då att det någonsin kommer bli så att världen blir mer rättvis? Tänk dig in i scenariot att du får låna McFly's DeLorean som han hade i Tillbaka till framtiden. Finns det då ett datum som du kan skriva in i bilens panel och åka till för att när du landar upptäcka att fattigdomen är borta, svälten är borta, krigen är borta, de värsta sjukdomsepidemierna är borta etc? Eller ser det ungefär lika dant ut vilket datum du än väljer för din resa till framtiden?

Vänligen

Fredrik

[Gassendi]

Medelklassångest i all ära, men mycket av misären vi ser är ett direkt resultat av befolkningstillväxten och dess bieffekter.

År 1800 befolkade uppemot en miljard människor jorden och till år 1900 hade siffran stigit till 1,6 miljarder; i dagsläget närmar vi oss 6,9 miljarder. Denna explosionsartade utveckling har dock nått sin kulmen och accelererar inte såsom tidigare. Men skadan därav kan vi räkna med i decennier framöver: industriell och agrar exploatering, utarmning av naturresurser, föroreningar ... ja, summan av alla klimatfaktorer är högst oroande.

Men att tala om att detta skulle ha sin grund i maktelitens rov eller att vi "alla är ansvariga" är högst missriktat. Vår utveckling har helt enkelt artat sig så, utan någons "design". Vår värld är full av svårigheter, motstånd och friktion -- men väl en omisskännlig kontinuitet. Och varje tanke på åtgärder för att skapa en global världsordning -- ett FN 2.0 -- måste avfärdas utan vidare. Tyranniet från en snusförnuftig och "välvillig" elit hör till de drömmerier som dränkte 1900-talet i blod. Riktningen borde snarast vara den motsatta: en decentralisering där gräsrotsrörelser och lokala förmågor ersätter myndigheter och byråkrater.

Fler högavlönade tjänstemän, med staber av jurister och administratörer, är inte vad som behövs för att motverka översvämningar, svält, epidemier och andra kriser. Men dessa myndigheter och deras personal är vad biståndet går till. Utbyggnaden av en stor och svallande byråkrati är vad som skett i Sverige, men trots att intäkterna stegrats under åren (se här och här) så har hjälpen för hemlösa och socialt utsatta blivit desto skralare. Pengar går nämligen in i byråkratin men lämnar den inte -- och det vi kallar bistånd och välgörenhet utgör inget undantag. Genom dem finansierar vi bara en annan sorts byråkrater.

[* KYREUS *]

Word.

[Xena]

Det är i grunden ett väldigt bra idé-system (solidariteten alltså). Problematiken uppstår i det faktum att de som har det bra inte själva upplever att de får ut något av hjälpen i sig. Det är det största hotet mot solidariteten och fördelningspolitiken i övrigt. Hade vi haft en konkret situation där ett barn i fattigdom fått bo hemma hos oss jag då hade vi med största sannolikhet avstått mycket för att ge barnet mat. Men när vi inte har barnet i vår närhet försvinner likson inlevelseförmågan och de andra känslor som krävs för att det ska angå och beröra. Så om vi vill ha en värld där det inte finns några sådana skillnader och där vi faktiskt tar hand om varandra, ja ndå måste vi hitta att sätt att få folk och känna att det angår och berör dem. Vid sidan av detta har vi ju dessutom barriärer i form av krig och korrupta politiska system vilket gör det ännu svårare att visa sin solidaritet - eller?

Så min fråga till dig är:

Hör gör vi det på ett bra och genomförbart sätt?

Fredrik

Visst hade det varit fantastiskt om vi kunde åka och träffa de barnen vi hjälper, men redan där går en massa onödiga pengar som istället kan läggas på nyttigare saker. Jag blir väldigt berörd av tv-"reklam" som visar fattiga barn, men jag skänker själv inga pengar, eftersom jag är trött på hjälporganisationer som roffar åt sig merparten. Därför sparar jag hellre pengarna, och planerar att åka ner till ex Afrika och arbeta som volontär när jag är färdig sjuksköterska. Förhoppningsvis kan jag arbeta både inom vården där och hjälpa till på andra sätt, som kan gynna människor. Det är ett sätt att göra skillnad, även om jag förstår att inte alla har möjlighet att göra det.

Om vi börjar i Sverige, så håller jag med om att höjda skatter inte löser problemet omedelbart. Kanske ska man starta ett eget parti, så mycket saker som man inte anser görs tillräckligt här i Sverige. Jag förstår att kultur, infrastruktur osv är viktiga politiska frågor, men de är verkligen inte viktigare än att befolkningen mår bra. Därför tycker jag att vård och omsorg, samt pengar till utsatta människor är det absolut viktigaste och bör prioriteras före allt annat. Och då menar jag inte att vi ska dela ut pengar till enskilda personer, utan ex skall följande saker tilldelas tillräckliga resurser:

- Extra undervisning och stöd till barn och ungdomar i skolan, vilket ger alla förutsättningar att utvecklas och förhoppningsvis lägga grunden till ett bra liv. Och då menar jag inte, i mitt tycke, idiotiska förslag som betyg i lågstadieklasser. Och varföööör lägger man energi på en debatt om huruvida burka ska vara tillåtet i skolan, när det finns så mycket viktigare saker? Suck...

- Ungdomsgårdar, och fritidsledare ute på stan och i små samhällen.

- Bättre uppföljning och stöd inom socialtjänsten för ungdomar som har det jobbigt hemma, och som hamnat i kriminalitet.

- Lärlings- och praktikplatser så att arbetslösa har en chans till en meningsfull vardag, för det är min fulla övertygelse att människor måste känna sig behövda och ha ett arbete att gå till.

- Rehabilitering, både somatiskt och psykiskt, för människor som råkat ut för olyckor, gått in i väggen och har psykiska diagnoser.

Samtidigt ska man inte tvinga människor ut i arbetslivet, jag tror det är en stressfaktor, utan mänskliga kontakter är genvägen till det mesta.

[Logos]

Medelklassångest i all ära, men mycket av misären vi ser är ett direkt resultat av befolkningstillväxten och dess bieffekter.

År 1800 befolkade uppemot en miljard människor jorden och till år 1900 hade siffran stigit till 1,6 miljarder; i dagsläget närmar vi oss 6,9 miljarder. Denna explosionsartade utveckling har dock nått sin kulmen och accelererar inte såsom tidigare. Men skadan därav kan vi räkna med i decennier framöver: industriell och agrar exploatering, utarmning av naturresurser, föroreningar ... ja, summan av alla klimatfaktorer är högst oroande.

Men att tala om att detta skulle ha sin grund i maktelitens rov eller att vi "alla är ansvariga" är högst missriktat. Vår utveckling har helt enkelt artat sig så, utan någons "design". Vår värld är full av svårigheter, motstånd och friktion -- men väl en omisskännlig kontinuitet. Och varje tanke på åtgärder för att skapa en global världsordning -- ett FN 2.0 -- måste avfärdas utan vidare. Tyranniet från en snusförnuftig och "välvillig" elit hör till de drömmerier som dränkte 1900-talet i blod. Riktningen borde snarast vara den motsatta: en decentralisering där gräsrotsrörelser och lokala förmågor ersätter myndigheter och byråkrater.

Fler högavlönade tjänstemän, med staber av jurister och administratörer, är inte vad som behövs för att motverka översvämningar, svält, epidemier och andra kriser. Men dessa myndigheter och deras personal är vad biståndet går till. Utbyggnaden av en stor och svallande byråkrati är vad som skett i Sverige, men trots att intäkterna stegrats under åren (se här och här) så har hjälpen för hemlösa och socialt utsatta blivit desto skralare. Pengar går nämligen in i byråkratin men lämnar den inte -- och det vi kallar bistånd och välgörenhet utgör inget undantag. Genom dem finansierar vi bara en annan sorts byråkrater.

Oavsett om det är meningsfullt eller ej att hitta rosencreutzare att skylla de senaste århundradenas utveckling, så kvarstår ju faktum att vissa grupper har mer att vinna i form av makt och privelgier än andra i dagens globala ekonomi, vars mäktigaste aktörer knappast verkar benägna att gå ifrån sitt globala centrum/periferi-tänkande. Den "välvilliga" elit som du talar om är idag i allra högsta en reell faktor med ett enormt inflytande, och lika lite som den  år 1800 premierade mänsklighetens välfärd framför basen för sin egen makt så gör den det idag. Och just därför måste, precis som du skriver, intiativen till förändring komma lokalt, och inte ovanifrån. Och här kommer mycket av min kritik mot biståndsorganisationer in: De är i det närmaste maktelitens bästa vänner, (på samma sätt som producenter av ekologisk mat är bensinbolagens kompisar nummer ett), då de ger sken av att problemen kan lösas (eller lindras) på ett enkelt sätt och helt inom den nuvarande diskursens ramar.

[J R Auk]

Ett första steg torde vara att sluta vurma för demokrati. Demokrati är totalitär och tillåter i dagsläget bara det som når stöd på bred basis. Det som får stöd på bred basis är i sin tur beroende på populismens nycker, eller tolkningar, vilka blir projektioner, av "vad folk vill".

Sen har vi baksidan av denna populism och det är att reella politiska frågor inte diskuteras i det "öppna" rummet. Dessa frågor närs istället bakom kulisserna av politik, där det råder elitokrati. Men dessa är styrda av sin diskurs, en slags utslagskampens utilitarism. Många politiskt aktiva verkar mena att detta är den enda praxis som kan ske eftersom "folk" inte vet "hur politik fungerar". Så slänger man fram den som har setts mest och känns igen mest som en liten nickedocka för partiet.

I båda fallen sker en avsubjektifiering av människan, och der volks, eller statens, eller ideologins, eller what not, tillåts ta plats framför en medkännande människa. Besten är huvudlös.

[J R Auk]

Ang befolkningstillväxt. Jag tror knappast det hade varit ett problem om den inte hade skett samtidigt som man centraliserat människor i städer som de facto inte kan sörja för sig själva. Då måste man "effektivisera" de reella försörjningsmöjligheterna med resultatet att lokala områden blir utarmade.

Det är bara fråga sig varför man måste rotera sina grödor och liknande.

Hela apparaten suger ju ut försörjarna för att kontrollera dessa till fördel för administratörerna.

Alienationen är centralt som begrepp för att närma sig en upplösning i min mening.

[Gassendi]

Ett första steg torde vara att sluta vurma för demokrati. Demokrati är totalitär och tillåter i dagsläget bara det som når stöd på bred basis.

Jag har också mina invändningar, men det finns inte stöd för det här påståendet. Först måste du definiera vad du menar med demokrati (vilket faktiskt inte är så tydligt; direkt? parlamentarisk? konstitutionell?) och därefter måste du visa på vad sätt denna är just totalitär (ett ord som används ytterst slarvigt).

Ang befolkningstillväxt. Jag tror knappast det hade varit ett problem om den inte hade skett samtidigt som man centraliserat människor i städer som de facto inte kan sörja för sig själva. Då måste man "effektivisera" de reella försörjningsmöjligheterna med resultatet att lokala områden blir utarmade.

Där har du en poäng. Urbaniseringen var ett globalt fenomen under flera decennier, för oavsett om styret var liberaldemokratiskt eller kommunistiskt så var centraliseringen dess motor. Industriell effektivisering och urbanisering var länge ett led i det kalla krigets kapprustningsekonomi.

Däremot var det också ett oundvikligt socialt utvecklingssteg. I takt med att slaveriet avskaffades (i Sverige 1945) sökte sig landsbygdens drängar och pigor självmant bort från godsen och herrgårdarna.

[J R Auk]

Demokrati ser jag som beroende av majoritetsstyret och då bär den främst en uteslutande makt. Det finns liksom inte skäl varför hela stadens folk skall vara med och dabbla i allt. Det är alltså inte frågan om vilken form demokratin tar, det är vad som kan legitimeras som ett val för 'folket' i ljuset av att 'alla får rösta'. Det är ett strukturellt problem inherent i att styret är universellt, det som är relevant. Dvs alla i landet är med (vilket ju inte ens heller är sant och gör det hela ännu mer graverande).

Rancière has proposed a very elegant solution to the antinomy between human rights, belonging to ‘man as such’, and the politicization of citizens. While human rights cannot be posited as an unhistorical ‘essentialist’ Beyond with regard to the contingent sphere of political struggles, as universal ‘natural rights of man’ exempted from history, neither should they be dismissed as a reified fetish, the product of concrete historical processes of the politicization of citizens. The gap between the universality of human rights and the political rights of citizens is thus not a gap between the universality of man and a specific political sphere. Rather, it ‘separates the whole of the community from itself’. [16] Far from being pre-political, ‘universal human rights’ designate the precise space of politicization proper; what they amount to is the right to universality as such—the right of a political agent to assert its radical non-coincidence with itself (in its particular identity), to posit itself as the ‘supernumerary’, the one with no proper place in the social edifice; and thus as an agent of universality of the social itself. The paradox is therefore a very precise one, and symmetrical to the paradox of universal human rights as the rights of those reduced to inhumanity. At the very moment when we try to conceive the political rights of citizens without reference to a universal ‘meta-political’ human rights, we lose politics itself; that is to say, we reduce politics to a ‘post-political’ play of negotiation of particular interests.

[J R Auk]

Däremot var det också ett oundvikligt socialt utvecklingssteg. I takt med att slaveriet avskaffades (i Sverige 1945) sökte sig landsbygdens drängar och pigor självmant bort från godsen och herrgårdarna.

Look again. Det var ett medvetet drag och vi tog det från England. Markreformerna, och sviterna efter krigen där svält följde i fotspåren är delförklaringar. Dessutom är väl pigornas och drängarnas march mot staden beroende på att de redan förnekats ett ägande och bäst sökte sig sitt underhåll som nya lönearbetare?

[dokido]

Jag förstår inte din fråga riktigt xena. Vi har ju redan ett sånt system. Kanske är svaret att ingen ser det och inte vill se det, åtminstonde verkar det så när man försöker debattera det. Sverige har en väldigt hög skatt om du inte visste det.