Att avstå

[freddemalte]

Det är i grunden ett väldigt bra idé-system (solidariteten alltså). Problematiken uppstår i det faktum att de som har det bra inte själva upplever att de får ut något av hjälpen i sig. Det är det största hotet mot solidariteten och fördelningspolitiken i övrigt. Hade vi haft en konkret situation där ett barn i fattigdom fått bo hemma hos oss ja då hade vi med största sannolikhet avstått mycket för att ge barnet mat. Men när vi inte har barnet i vår närhet försvinner likson inlevelseförmågan och de andra känslor som krävs för att det ska angå och beröra. Så om vi vill ha en värld där det inte finns några sådana skillnader och där vi faktiskt tar hand om varandra, ja ndå måste vi hitta att sätt att få folk och känna att det angår och berör dem. Vid sidan av detta har vi ju dessutom barriärer i form av krig och korrupta politiska system vilket gör det ännu svårare att visa sin solidaritet - eller?

Så min fråga till dig är:

Hör gör vi det på ett bra och genomförbart sätt?

Fredrik

Visst hade det varit fantastiskt om vi kunde åka och träffa de barnen vi hjälper, men redan där går en massa onödiga pengar som istället kan läggas på nyttigare saker. Jag blir väldigt berörd av tv-"reklam" som visar fattiga barn, men jag skänker själv inga pengar, eftersom jag är trött på hjälporganisationer som roffar åt sig merparten. Därför sparar jag hellre pengarna, och planerar att åka ner till ex Afrika och arbeta som volontär när jag är färdig sjuksköterska. Förhoppningsvis kan jag arbeta både inom vården där och hjälpa till på andra sätt, som kan gynna människor. Det är ett sätt att göra skillnad, även om jag förstår att inte alla har möjlighet att göra det.

Om vi börjar i Sverige, så håller jag med om att höjda skatter inte löser problemet omedelbart. Kanske ska man starta ett eget parti, så mycket saker som man inte anser görs tillräckligt här i Sverige. Jag förstår att kultur, infrastruktur osv är viktiga politiska frågor, men de är verkligen inte viktigare än att befolkningen mår bra. Därför tycker jag att vård och omsorg, samt pengar till utsatta människor är det absolut viktigaste och bör prioriteras före allt annat. Och då menar jag inte att vi ska dela ut pengar till enskilda personer, utan ex skall följande saker tilldelas tillräckliga resurser:

- Extra undervisning och stöd till barn och ungdomar i skolan, vilket ger alla förutsättningar att utvecklas och förhoppningsvis lägga grunden till ett bra liv. Och då menar jag inte, i mitt tycke, idiotiska förslag som betyg i lågstadieklasser. Och varföööör lägger man energi på en debatt om huruvida burka ska vara tillåtet i skolan, när det finns så mycket viktigare saker? Suck...

- Ungdomsgårdar, och fritidsledare ute på stan och i små samhällen.

- Bättre uppföljning och stöd inom socialtjänsten för ungdomar som har det jobbigt hemma, och som hamnat i kriminalitet.

- Lärlings- och praktikplatser så att arbetslösa har en chans till en meningsfull vardag, för det är min fulla övertygelse att människor måste känna sig behövda och ha ett arbete att gå till.

- Rehabilitering, både somatiskt och psykiskt, för människor som råkat ut för olyckor, gått in i väggen och har psykiska diagnoser.

Samtidigt ska man inte tvinga människor ut i arbetslivet, jag tror det är en stressfaktor, utan mänskliga kontakter är genvägen till det mesta.

Tack för ett mycket genomtänkt, intressant och välskrivet svar!

Visst hade det varit fantastiskt om vi kunde åka och träffa de barnen vi hjälper[...]

Jo om man sätter sådana saker åt sidan så som vad det hade kostat att resa dit så är det säkert sant att väldigt många människor hade engagerat sig ordentligt i de fattiga människornas situation om de hade fått lära känna dessa människor så som de känner sina nära och kära, vänner och bekanta etc. Så som läget är just nu så lever de flesta i västvärlden med ett kulturellt, geografiskt och känslomässigt avstånd från många av de människor som är i direkt nöd. Detta gör, som jag skrev innan, att vi inte känner oss tillräckligt berörda för att ge upp allt (eller väldigt mycket) av det vi har för deras skull. Här har vi en blandning av hopplöshet, vanmakt och okunskap som gör att vi inte kan nå vårt mål (om vi nu har något sådant?) att hjälpa alla så att världen blir homogen och med en total avsaknad av fattigdom och därtill kopplat lidande av olika slag. I denna vanmakt finns den där känslan av att "även om jag gör detta eller detta så kommer det ju inte att hjälpa". Det bottnar i att vi som enskilda personer inte kan påverka de stora dragen och de saker som har en avgörande effekt på det stora flertalet människor som behöver hjälp. Vi har även svårt att stätta oss in i vad vi bör göra för att faktiskt vara till hjälp. Vi kan ju konstatera att vi lever i ett samhälle där många restauranger slänger stora delar av den mat de lagar, många varuhus slänger det de inte får sålt, många privatpersoner överkonsumerar och vi har t.ex. tusentals och åter tusentals bilar som står på våra gator helt oanvända istället för att vi skulle kunna vara "intelligenta nog" att använda dem tillsammans - en överproduktion helt enkelt. Men för att vi ska kunna påverka detta på ett smart sätt och som är bäst för alla måste vi uppenbarligen samarbeta. Ty det hjälper ju inte om enbart jag och grannen börjar använda våra bilar gemensamt (det har testats förr), utan det är när i princip alla gör det som vi kommer att minska denna överproduktion av bilar och istället satsa våra krafter och resurser där de de facto är mer behövda. Men låt oss experimentera med tanken på att vi nu lyckas övertala (övertyga) alla om att det är smartare att vi använder bilarna gemensamt istället för att låta de flesta bilar bara stå på parkeringsplatserna.  Vad händer då? Otrolig mycket antagligen, ty då behöver vi ju inte så många nya bilar och då försvinner stora delar jobben i Göteborg och Trollhättan, Ditroit, Toyota City och på många andra platser. Vad leder detta till i sin tur? Vi måste hitta en vettig sysselsättning till dem etc. Detta går inte att lösa över en kafferast så det kräver en hel del av oss - hör går vi vidare?

Jag blir väldigt berörd av tv-"reklam" som visar fattiga barn[...]

Jo, vi är nog ganska så många som mår mer eller mindre dåligt av att se det elände som finns ute i världen. Problemet är att den typen av input som TV och andra likande media erbjuder oftast enbart leder till momentana känsloreaktioner hos publiken (läsarna eller tittarna) och eftersom dessa (varken publiken eller media) har någon bra lösning på problematiken så blir det inte heller någon vidare aktion. Bob Geldof gjorde ju ett hedervärt försök på 80-talet när han engagerade i princip hela västvärldens musiker i en aktion för att hjälpa fattiga i Etiopien, men trots denna insats så ser väl världen ungefär likadan ut med avseende på detta? Eller har den blivit bättre? Jag tycker att vi ska fortsätta att göra sådana saker som Bob gjorde, men som du ser så måste vi göra betydligt mer om vi vill att det ska ge en långsiktig och fundamental effekt för ett stort antal människor. Jag tycker dock att vi fortfarande ska lägga ner tid och engagemang för att försöka hjälpa den enskilde. Ty där kan vi ju säkra att hjälpen fungerar och dessutom se resultatet för var dag som går. Det är i alla fall bättre än att ingenting händer, men självklart inte tillfredsställande jämfört med att rädda alla!

[...]eftersom jag är trött på hjälporganisationer som roffar åt sig merparten[...]

Precis, inte nog med att det ibland är korrumperade och tämligen svårhanterade politiska system i de länder där hjälpen är som mest behövd, dessutom är det, precis som du skriver, väldigt svårt att veta hur det ligger till med de organisationer och övriga inblandade vars uppgift är att underlätta hjälpen. Så vem i hela världen kan man lita på? Och så länge vi inte har en riktigt bra och tillförlitlig lösning på, dels hur vi ska få våra medel att nå dit vad avser själva ditförandet, dels att få dessa medel att användas på bästa sätt när de är på plats, ja så länge kommer i att vara tämligen handlingsförlamade. Vi måste alltså komma fram till en bättre metod med en betydligt högre verkningsgrad för att vi ska kunna motivera de stora massorna i västvärlden att "bry sig" på ett sådant sätt att det faktiskt leder till något bättre för de som allt detta handlar om.

Därför sparar jag hellre pengarna, och planerar att åka ner till ex Afrika och arbeta som volontär när jag är färdig sjuksköterska. Förhoppningsvis kan jag arbeta både inom vården där och hjälpa till på andra sätt, som kan gynna människor. Det är ett sätt att göra skillnad, även om jag förstår att inte alla har möjlighet att göra det.

Detta är ett fint bevis på att det finns människor som både bryr sig och är intresserade av denna fråga men precis som du skriver så är ju varken våra liv eller samhället på ett sådant sätt att alla kan göra så. Sen finns det ju självklart de som kanske inte skulle bidra på bästa sätt genom att vara på plats, utan som har kompetens och vilja att genomföra saker "på avstånd" och från sin egen position och där detta faktiskt ger bäst effekt.

- Extra undervisning och stöd till barn och ungdomar i skolan, vilket ger alla förutsättningar att utvecklas och förhoppningsvis lägga grunden till ett bra liv. Och då menar jag inte, i mitt tycke, idiotiska förslag som betyg i lågstadieklasser. Och varföööör lägger man energi på en debatt om huruvida burka ska vara tillåtet i skolan, när det finns så mycket viktigare saker? Suck...

- Ungdomsgårdar, och fritidsledare ute på stan och i små samhällen.

- Bättre uppföljning och stöd inom socialtjänsten för ungdomar som har det jobbigt hemma, och som hamnat i kriminalitet.

- Lärlings- och praktikplatser så att arbetslösa har en chans till en meningsfull vardag, för det är min fulla övertygelse att människor måste känna sig behövda och ha ett arbete att gå till.

- Rehabilitering, både somatiskt och psykiskt, för människor som råkat ut för olyckor, gått in i väggen och har psykiska diagnoser.

Samtidigt ska man inte tvinga människor ut i arbetslivet, jag tror det är en stressfaktor, utan mänskliga kontakter är genvägen till det mesta.

Ja det är väl aldrig fel om samhället och övriga system i vårt land kan fokusera mer på att underlätta för olika människor i deras livssituation. Problematiken här är väl mer att förstå sig på vad som faktiskt har goda och positiva effekter på både kort och lång sikt?

På något plan kan vi kanske inte heller föra över allt till att bli någon annans ansvar? Något annat systems uppgift etc. Till syvende och sist bestämmer vi ju själva om vi ska skämma bort vår barn? Om vi ska upplysa dem om hur andra har det? Om vi ska köpa en ny bil? Om vi ska åka på utlandssemester eller inte? Om vi ska hjälpa eller stjälpa? Men det är med största sannolikhet en bra sak att hålla debatten och diskussionen levande och utifrån denna sedan jobba vidare med detta? Men slutligen hamnar vi i den fråga som jag även har ställt till Johan Ågren; "Är det över huvud taget möjligt att skapa en värld där alla har det bra?".

Vänligen

Fredrik

[Gassendi]

Demokrati ser jag som beroende av majoritetsstyret och då bär den främst en uteslutande makt. Det finns liksom inte skäl varför hela stadens folk skall vara med och dabbla i allt. Det är alltså inte frågan om vilken form demokratin tar, det är vad som kan legitimeras som ett val för 'folket' i ljuset av att 'alla får rösta'. Det är ett strukturellt problem inherent i att styret är universellt, det som är relevant. Dvs alla i landet är med (vilket ju inte ens heller är sant och gör det hela ännu mer graverande).

Men det är inte en passande beskrivning för varken representativ eller konstitutionell demokrati och det redovisar inte på något vis den totalitära ordning som du tidigare påtalade. Med en konstitutionell ordning garanteras fri- och rättigheter oavsett styre och icke-statliga institutioner sköter samhällets centrala funktioner. Omröstningar blir, som nu, en fråga om skifte i representation för lagstiftarnas högsta skikt, i Žižeks ordalag: "politics [reduced] to a 'post-political' play of negotiation of particular interests". (Tack för länken.)

Just denna lek -- som mycket väl kan leda till den representativa demokratins avveckling -- är dock att föredra framför det radikala alternativet direktdemokrati. Dess majoritetsvälde, där befolkningen samlas på gator och torg för att ta beslut i varje liten fråga, finns på sina håll i Schweiz, med resultatet av ett oerhört förtryck från samhällsnormen. Offentlig handuppräckning är verkligen inte att föredra framför ballotering.

Däremot var det också ett oundvikligt socialt utvecklingssteg. I takt med att slaveriet avskaffades (i Sverige 1945) sökte sig landsbygdens drängar och pigor självmant bort från godsen och herrgårdarna.

Look again. Det var ett medvetet drag och vi tog det från England. Markreformerna, och sviterna efter krigen där svält följde i fotspåren är delförklaringar. Dessutom är väl pigornas och drängarnas march mot staden beroende på att de redan förnekats ett ägande och bäst sökte sig sitt underhåll som nya lönearbetare?

Ja, det var i utbyggnaden av det socialdemokratiska folkhemmet, 1932-1976 -- urbanisering, industrialisering och total byråkratisering. Samtidigt behöll lantadeln all skog och mark och kungahuset skötte UD och beskickning utomlands; ett stycke socialdemokratisk historia som rörelsen framhäver som sin "guldålder" ...

Jag förstår inte din fråga riktigt xena. Vi har ju redan ett sånt system. Kanske är svaret att ingen ser det och inte vill se det, åtminstonde verkar det så när man försöker debattera det. Sverige har en väldigt hög skatt om du inte visste det.

Ja, se bara hur statsapparatens omfång exploderade 1932-1976, dels i skattetryck, dels i "osynlig" beskattning. Lägg därtill att hemlöshet och socialt fördärv är lika framträdande i dag som under 1950-talet -- den expansiva statsapparaten har alltså i huvudsak bidragit till att etablera en omfångsrik och dyr byråkrati. Det är, för exemplets skull, privata kliniker som tar hand om all alkoholistvård.

[Johan Ågren]

Ursäkta att jag backat ur en del diskussioner de senaste dagarna. Jag lider av en alltför svår oförmåga att distansiera mig själv ifrån det jag tänker på. Jag har således svårt att tala om det här ämnet utan att samtidigt se hur jag själv bidrar till problemet, vilket i sin tur gör att jag ser en mängd åtgärder jag kan och bör göra. Att sedan inte detta genomförs får mig att bli enormt seg i hela tanken och kroppen, och jag väljer det låga sättet att åtgärda problemet genom att sluta tänka på det. Jag är ledsen för detta.

Kan vi få en värld där "alla har det bra", undrar Fredrik. En sådan utopi kan i alla fall vara eftersträvansvärd. Som det är nu så upprätthålls ett system som inte har det som maxim. Det finns en räddning i att det faktiskt inte är det stora resursslöseriet som gör oss lyckliga. Det är snarare ett symptom på att människan har tappat en innerlig förmåga till glädje. En glädje som uppstår när man ser och känner hur de små cyklerna i oss och runt oss fungerar och uttrycker friskhet. Själva världen har en inneboende förmåga att glädja oss, men som vi avskärmas från.

Resursslöseriet och den negativa spiralen av att äga en hög status genom värdeladdade symboler skapar en dimridå som är skadlig för oss själva. Vi sliter upp en hel värld med människor som övertalas att ha samma strävan, samtidigt som resurserna produceras av de fattiga så de ska komma de rika till gagn. I denna process så tappar de fattiga sin värdighet och att själva leva i harmoni och se världen runt omkring sig; de små cyklerna och det som lever.

Människan ser inte sin omgivning, utan hon har alltmer marknadskrafterna för blicken. Och nu har vi en hel värld som alla skriker efter samma standard som i USA och väst, och att det är "detta som är det goda livet".

Ja jag tror att vi "alla kan få det bra", men alla kan inte få det som de har det i USA. Och så länge marknadskrafterna vill få människorna att tro det, och så länge som vi utnyttjar fattiga länder att bygga upp vår välfärd, så kommer vi att få en stor olycka i världen. Världen är inte lycklig bara för att TV filmar kändisar i USA med upptejpade leenden, det är en extrem indoktrinering. Det är så fruktansvärt sjukt så att jag skäms ihjäl mig att vara där jag är. Samtidigt har jag en rädsla när det kommer till att tro på min förmåga och möjligheter att starta ett alternativt liv. Var då någonstans? Kan jag ta med mig mina barn? Har jag tillräckligt med kunskap? Ska jag bara lämna allt och strunta i det, skära av förbindelsen med omvärlden? Är det ens möjligt att göra det nu när världen krymper samman och storskaligheten drabbar alla?

Vårt fokus måste vara att hitta sätt att optimera resurser och energi, och det innan vi gör något annat som vidgar problemen.

Vi kan inte längre ta lotter med vinst varje gång och tro att det är gulligt. Det är någon som har suttit och gjort dessa leksaker. (Bild jag tog idag i soptunnan där jag jobbar):

[J R Auk]

Jag har börjat att radikalt förändra mitt liv. För mig finns inte något alternativ kvar i fråga om att söka anpassa sig. Anpassning bör man göra till fakticiteter inte till andras ideologi. Dock är det lätt att trilla in i gamla spår. Det gäller att passa sig.

Men visst är det svårt. Det svåraste som jag ser är att de är så få som är beredda att kliva av "bekvämlighetståget". Men jag ser också att det beror mycket på att många har för dålig kunskap i vad som bygger ett hus, får grödor och gro osv, och sörjer för vår klädnad som skyler kropp mot kyla. Det tar mytiska proportioner eftersom vi är så främmande för dem. Detta isolerar en. Och man blir kufisk om man ens föreslår utträde ur samhällets "betryggande" funktioner.

Men vi får se hur det går. Just nu har jag bara ett fett skuldkonto. Men det blir till att ställa det på ända så inte knektarna kommer när man väl realiserat sitt ideal. Även om jag också insett vad lite man behöver för sin egen person, och att drömmen om rikedom, åtminstone för mig, är för att man då kan köpa andra slavar fria

Sen tänker vi nog i liknande banor. Att hitta ett sätt där man så att säga upprättar en liten arkologi. Det svåra är ju prototyp, väl gjort kan det reproduceras mycket enklare och anpassas efter andras lokala förutsättningar. Men det viktigaste är väl att sluta gå och hoppas att någon annan gör något. Det verkar också finnas ett brett intresse för detta så att man mest måste sammanföra olika tillämpningar till en helhet.

För andra kan man ju ändå göra ganska mycket och det enkelt. Sluta stödja de "stora" aktörerna, och istället hela tiden söka alternativ, och framför allt ta kostnaden som att handla lokalt innebär. Tills kapitalet trätt tillbaka som ledstjärna för mandat att bygga i samvaron måste vi ju se till att bryta de strömmar som centraliserar allt kapital och med det makten.

Så ut med pengarna från banken, bort med kort, bort med Ikea och slikt skit, köp i småhandlarna, köp av tanten som stickar, gubben som snickrar, se en teater före film. Allt detta är avgörande för ett etiskt leverne om man vill stödja en med-varandra-varo före en i-en-annanvaro. Dvs bryta alienationen.

[J R Auk]

Lider för övrigt av samma problem med distans. Hade en näst intill lucid dröm där jag blev bannad av Allan Edvall för att jag samtalade med hans dotter. Jag insåg i drömmen betydelsen, och var liksom medveten om att det var en dröm. Det konstiga var att jag i drömmen då hamnade i det tillstånd jag var utanför, jag kunde knappt se, för ögonen var slutna, kunde inte tala för att jag ju sov.

Vad handlade det då om? Jo jag hade lyssnat på hans låt "Som de flesta". Och det hela blev en bild om hur det här jag bestämt mig för att ta mig för är något som andra känner rädsla inför. Så att jag blev bannad var mitt betänkande över hur samhället inte bara ser snett på dig utan hur det också existerar detta att man drar andra i fördärvet, då man hotar dem liksom en själv med att bli distanserade den här konstlade samvaron. Hon har det ju så bra sa han, varför kommer du med dina idéer och slår dunster om att man kan förändra något, acceptera istället den lott som är dig given, var hans maning, eller dra åtminstone inte andra med dig i fallet. Intressant var ju just detta också att jag förstod symboliken och det dubbeltydiga i att jag ändå i drömmen inte kunde svara honom. Hur min sömn som också blev tillståndet i drömmen så att säga var en frustration men samtidigt något att skylla på. Jag sov ju!

http://www.youtube.com/watch?v=ZepZA5io_Pk

Jag är liksom så måttfull utav mig och är
inte alls nån sån där tokig revolutionär
Jag tycker mig va’ någonting så där ungefär
som man tycker sig va’ när man är helt ordinär.

För jag tycker nog för det mesta
som dom flesta
om det mesta
och det tycker dom är det bästa
Det tycker jag med

Det finns gudskelov människor som kan och som vet
och har kunskaper och talanger och kapacitet
som räcker för att styra en hel mänsklighet
och en annan får väl bocka och tacka för det

För man vet bara för det mesta
som dom flesta
om det mesta
och då är det förståss det bästa
att veta om det

För det gäller förståss ännu för mänska och nöt
som Gud fader i sin allvisa klokhet beslöt
och makten till dom stora och stöddiga knöt
och att småfolk ej ska lägga sin näsa i blöt

För man kan bara för det mesta
som dom flesta
om det mesta
och det kan kanske va’ det bästa
Vad vet jag om det?

För övrigt underbar låt.

[nytt namn]

<Delikata förutsättningar>

Min högst personliga uppfattning är: det saknas en insikt i de delikta förutsättningarna för att kunna närma sig, 1. hierarkier och 2. värdegrunder (ideal), och mer specifikt, hur värdergrunder kan ordnas hierarkiskt.

Detta bottnar till stor del i en slags "historielöshet". Dvs. ett förnekande sin egen historia. Svaren finns inte "därute" (ny teknik, nya genombrott, nya möjligheter) utan svaren på problemen finns redan i vår barndom.

...

Istället har vi uppfattningar vi tar för givet: 1 alla människor föds (historielöst) fria, 2. alla föds till (historielöst) självständiga individer, 3. alla ska dömas på samma (historielösa) grunder utifrån samma förutsättningar (föursättningen är att personen är en rationellt tänkande individ), 4. alla har samma möjligheter till rikedom
(american dream), yada, yada. (Och vad är då målet med the "american dream"? Jo, att vara frikopplad resten av mänskligheten, att frånsäga sig sitt ansvar att bidra till att arbeta, att leva på/av andra men inte för/med andra.... man frånsäger sig ansvaret för andras historia: slaktade indianer, djur och barn som fötts till slakt och slaveri (förblindade av folkets opium: varufetischismen).... konstigt att människor sedan känner sig isolerade och berövade av meningsfulla sociala sammanhang?)

Alla tycker sig ha samma möjligheter till samma sak. Alla anser sig ha rätt att göra anspråk på Universialism och Individualism, redan från födeln. Lägg sedan på ett lager av "historielös pluralistisk relativism" och historielösheten blir en ren mardröm eftersom alla tycker sig sitta på det universiella svaret utan någonsomhelst skyldighet att redovisa sina historiska källor (på vilka anspråket stödjer sig på).

Relativism (för att vara sund), kan endast förstås ur ett historiskt sammanhang (Dvs sitt egna historiska sammanhang), det finns alltså ingensomhelst "pluralistisk relativism" här.

Idéen om kulturell relativismen, uppstod som jag förstår det, ur att antropologer reste runt och undersökte hur människor levde, utifrån människornas egna förutsättningar, och poängen här är det inte finns rum för "relativt godtycke", utan istället fanns en sammanhängande historia berättat ur en grupp människor i ett visst givet sammanhang.

På så sätt så liknar detta det Darwin upptäckte, dvs. att olika fåglar hade olika egenskaper i olika sammanhang (här av "relativt") som hade en (icke-relativ) betydelse som var meningsfull i förhållande till dess levnadsmiljön.
Och det är detta jag kallar "historia".

...

Jag tar det igen: kulturer/ideer bör/kan inte dömas utifrån en universiell (historielös) måttstock, utan alla kulturer (& individer) bör dömas utifrån sin egen historia (deras egna livsval och livsförutsättningar). Du har rätten att ha åsikter som relaterar till ditt eget liv och dina egna förutsättningar, MEN detta ger dig inte rätten att utifrån din historia döma någon annans livsval, detta gör du isf endast för att du saknar "den andres" historia. Om vi nu insett, att vi (och ingen annan) har rätten till våra egna värderingar om oss själva, men att vi samtidigt har skyldigheten att inte försumma någon annans historia genom att döma någon annans livsval och värderngar utifrån våran historia.

...

Vi har alltså både avfärdat "godtycklig pluralistisk relativism" och "universiell individualism".
Betyder detta att jag vill ersätta dessa två med mitt egna godtyckliga moraliska system/religion/hitte-på? Nej, vi har inte heller det alternativet.
Är vi då fast i ett läge där ingen får tycka någonting om någon?

Nej det finns en sak kvar: att undersöka oss själva på djuper, undersöka värden vi förträngt hos oss själva, och att påbörja forskningsarbetet med att undersöka samtliga kulturer och försöka hitta djupare mönster kring hur hur värderingar och historia växt fram. Först då får vi en grund för att börja diskutera (men ej fälla) omdömmen.

Detta utgör grunden, det är detta som är de delikata förustättningar, och det är efter detta kan vi börja ordna idéer och värderingar och kulturer i en sammanhängande hierarki. Och det är denna hierarki som är grunden till våraomdömmen, att på _goda grunder_ prioriera något framför något annat.

Så, disktuera situationerna kring våra egna livsval, snarare än reptera någon annans idéer vi påtvingats oss genom "utbildning" och "auktoriteter" och "vänner".

[dokido]

Jag kom o tänka på, var på gotland, på nå dyrt café o hörde grannbordet tala
om hur småkillarna i bålsta spruta nå mousserande över nån för de va kul
kosta väl en halv miljon typ
för å visa
att de hade råd  :roll:

[J R Auk]

Men "Nytt namn" måste vi verkligen värdera? Måste vi ordna? Måste vi ta över och sedan lägga bördan för övertagandet på någon annan i ljuset av att vi är "bättre"?

Om man nu vill denna makt, varför inte bara gripa den!

[J R Auk]

Jag kom o tänka på, var på gotland, på nå dyrt café o hörde grannbordet tala
om hur småkillarna i bålsta spruta nå mousserande över nån för de va kul
kosta väl en halv miljon typ
för å visa
att de hade råd  :roll:

Kostar från 50 spänn om de var från Bålsta, i Båsta tar man till champagnen och då kostar det från 290

[kort]

Frank Sinatra - New York, New York

"Start spreading the news, I'm leaving today
I want to be a part of it - New York, New York
These vagabond shoes, are are longing to stray
Right through the very heart of it - New York, New York

I wanna wake up in a city that doesn't sleep
And find I'm king of the hill - top of the heap

These little town blues, are melting away
I'll make a brand new start of it - in old New York
If i can make it there, I'll make it anywhere
It's up to you - New York, New York

New York, New York
I want to wake up in a city that never sleeps
And find I'm a number one, top of the list
King of the hill, a number one

These little town blues, are melting away
And I'm gonna make a brand new start of it - in old New York
And if i can make it there, I'm gonna make it anywhere

It's up to you - New York New York"


Jag tror att människor som känner att de inte gör tillräckligt gör betydligt mer än de tror. Det behövs inte så mycket. Mer än en vilja, och tid. Om man lyckas med att själv vara i balans så är det utmärkt. Att ägna år av sitt liv till "något så futtigt" som t.ex. meditation, som inte direkt hjälper någon, kan ju tyckas korkat, men, det kan leda långt. Att skänka bort allt man äger och leva "naturligt" kan vara rätt väg för någon, men det är bara ett alternativ, för vem har sagt att de bästa bostäderna på de finaste adresserna är tillägnade de girigaste, de kanske kan användas på ett bättre sätt. Vägarna till att göra det som är rätt är så många, säg att du inte skänker bort ett öre till tiggare och istället använder dina pengar till att bygga upp ett stort företag som sysselsätter och ger lön åt tusentals. Det är svårt att avgöra vad man ska göra. Vad man än gör så får man göra det med klass. Många kanske varken har möjlighet till att starta ett företag eller ge särskillt mycket till behövande elller förändra inställningar i samhället eller vad det nu kan vara. Men att gå och känna sig skuldtyngd kan leda till både positiva och negativa saker.

[dokido]

besserwisser auk  :?

och

kort
får mig att tänka på det gamla ordspråket
hur man än vrider sig har man arschlet bak
kanske låter lite urvattnet, men snällt
därmed inte sagt att jag inte håller med dig

[J R Auk]

besserwisser auk  :?

och

kort
får mig att tänka på det gamla ordspråket
hur man än vrider sig har man arschlet bak
kanske låter lite urvattnet, men snällt
därmed inte sagt att jag inte håller med dig

Nej det finns faktiskt en poäng bakom mitt inlägg och inte bara besserwissertet.

Jag har umgåtts med en del "stekare" i mina dagar. Och de skulle stoltsera med sina pengar på krogen. Så de satte sig ett gäng på 4-5 pers och beställde in ett helrör eller champagne. Det kostar inte så mycket om man delar på symboliken. Dyrare då att dricka 14 bärs själv och få sig en redig fylla.

Det är alltså inte pengar, utan symboler, behovet av symboler visar på en svaghet, ett hävdelsebehov. Så låt oss istället sympatisera med dem som med oss själva i att vi söker trygghet i gemenskap, även om deras är en mer "hård" och "kall" sådan.

[nytt namn]

Men "Nytt namn" måste vi verkligen värdera? Måste vi ordna? Måste vi ta över och sedan lägga bördan för övertagandet på någon annan i ljuset av att vi är "bättre"?

Om man nu vill denna makt, varför inte bara gripa den!

Vad är din poäng?

Om du skummar lite på rubrikerna på denna sida: http://www.newsmill.se så inser du ganska snabbt, att många tycks värdera något före något annat. Och värderandet i sig själv ÄR ett problem, åtminstone så länge vi lever, och därför anser jag att det är viktigt att gå till djupet med värderandet (för att få en stabil struktur), och inte bara flyta runt bland kuturella ytor, bland trender utan historisk förankring. Ser man djupet, så ser man också hur vågorna uppstår (och nu syftar jag inom ramen av mänskligt beteende, vi kanske inte kan förstå hela universum, men vi kan förstå på vilka grunder människor värderar sina val, och detta är för mig tillräckligt).

Problemet med värderandet försvinnet inte för att vi "blundar" och låtsat att vi kan undkomma värderandet, bättre då att vara ärlig med verklighetens problem och brister.

Om du kollar på newsmill, så är det en kamp om uppmärksamhet, en kamp om vart vi ska lägga våra resurer, vart vårt arbete gör mest nytta. Problemet är att nyhetsflöder är för stort för någon att en enskild människa ska kunna bearbeta det, och därför behöver vi gemensamma modeller och normer.

Anarki funkar också naturligtvis, men glöm inte att även valet att agera anarkist, också är ett val. Anarki är för mig, dock endast en temporär lösning, det är ett uppskjutande av problem som förr eller senare uppstår, och problem uppstår för att samhället och människors behov har blivit väldigt komplext. Människor nöjer sig inte med vad som helst längre.

Och då är det viktigt att kunna sätta ner foten (när någon sprutar champange på någon annan), och inte bara det, att kunna veta vart vi ska sätta ner foten och detta kräver gemensam utredning. Därför bör vi inte förneka vilka vi är och vad vi behöver, men samtidigt inte försumma andra. Problemet med champangesprutandet, är att den respektlöst försummar historien och arbetet bakom champangen. Champangen får sitt värde av arbetet att framställa den, samt att den har ett kulturellt symbolvärde, stekaren förstör detta värdet för att känna att han står över världen, han har makt att förstöra - problemet är att han hans makt är inte autentisktc utan nihilistisk, han kan inte skapa bara förstöra. Att skapa något kräver ordning och uppoffring, att skapa något kräver ett mödosamt värderande.

[dokido]

besserwisser auk  :?

och

kort
får mig att tänka på det gamla ordspråket
hur man än vrider sig har man arschlet bak
kanske låter lite urvattnet, men snällt
därmed inte sagt att jag inte håller med dig

Nej det finns faktiskt en poäng bakom mitt inlägg och inte bara besserwissertet.

Jag har umgåtts med en del "stekare" i mina dagar. Och de skulle stoltsera med sina pengar på krogen. Så de satte sig ett gäng på 4-5 pers och beställde in ett helrör eller champagne. Det kostar inte så mycket om man delar på symboliken. Dyrare då att dricka 14 bärs själv och få sig en redig fylla.

Det är alltså inte pengar, utan symboler, behovet av symboler visar på en svaghet, ett hävdelsebehov. Så låt oss istället sympatisera med dem som med oss själva i att vi söker trygghet i gemenskap, även om deras är en mer "hård" och "kall" sådan.

jovisst handlar det om symboler o liknande, säkert

men en halv miljon för 14 öl?
hur räknar du

[dokido]

tack för att du inte laddar ned jesus filmer från tpb
tack för att du betalat din tv avgift
tack för att du inte tar droger
tack för att du jobbar och inte lever på socialbidrag, barnbidrag, studiebidrag, kas, akassa
tack för att du är svensk eller inte

förr i tiden räckte det med att äta 68 mackor
vilket visade sig vara en bluff
och man proppade i sig 1 extra macka då
av skuldtyngda föräldrar
sen fick man inte äta salt
och tvunget äta gräs
vilket också visade sig vara en bluff
men inte röka
eller gräs

ja, det här var väl inspirerande, kan bli en hit kanske
förmodligen inte
om man inte säljer det till pugh