Ingenting blir någonting?

[Marksa]

Vad jag menade var att om ingenting har egenskapen att kunna bli någonting så kan man inte längre kalla det ingenting.

Vad skall man då kalla det? Frånvaron av allting? Och det är kanske detta teorin säger.

Och så blev där ett ljus som delade sig från mörkret. Ingenting såg detta skeende utom ljuset självt.

Big bang teorin om det är den du menar så säger den att universum uppstod ur en singularitet och inte ingenting.

Defienera ursprungssingulariteten bortom frånvaron av allting. Och säg om jag har fel.


Före begynelsen fans ingenting, ingen bred, ingen Höjd, inget djup och ingen tid......                         .

[sydman]

Med ursprungssingularitet avses en punkt där allting var, dvs den skiljer sig från ingenting och är inte en avsaknad av allting.

[EggHead]

Med ursprungssingularitet avses en punkt där allting var, dvs den skiljer sig från ingenting och är inte en avsaknad av allting.

Denna ursprungs singularitet har alltså alltid varit, om man nu kan säga så i frånvaron av tid? Är den igentligen någonting mer än möjligheten för något att bli? Om något är oändligt litet så kan väl ändå inte kalla det för något? I ingentinget fanns en möjlighet för något att bli men denna möjlighet krävde inte att det fanns något ifrån början... Det är ju igentligen det jag tar upp i denna topic.
Den stora frågan är ju isf, vad separerade krafterna? Måste det finnas något som gör detta eller är det något som alltid sker vid en frånvaro av allt?

[Marksa]

Med ursprungssingularitet avses en punkt där allting var, dvs den skiljer sig från ingenting och är inte en avsaknad av allting.

Hur kan en singularitet med en  utsträcning i ingenting existera. med vilket mått mäter du detta fenomen?

[sydman]

Hur kan en singularitet med en  utsträcning i ingenting existera. med vilket mått mäter du detta fenomen?

Förutsatt är att en singularitet kan existera, men det vore ingen mening att mäta den när det enda som du kan använda som måttstock är singulariteten i sig.

[freddemalte]

Med ursprungssingularitet avses en punkt där allting var, dvs den skiljer sig från ingenting och är inte en avsaknad av allting.

Hur kan en singularitet med en  utsträcning i ingenting existera. med vilket mått mäter du detta fenomen?

Om det går att förstå singularitetsbegreppet, och om det över huvud taket existerat något som går att beskriva rent ontologisk på ett sådant sätt att det korrelerar med de extrapolerade avancerade matematiska uträkningarna som forskarna inom fältet har kommit fram till, ja då torde följande gälla:

1. Singulariteten hade ingen utsträckning

2. Den befann sig inte i intigheten eftersom intigheten per definition inte kan innehålla något.

3. Den utgjorde (rent energimässigt) samma totalenergi som det universum vi känner idag.

4. Tiden som fenomen existerade inte i singulariteten, utan startade då singulariteten gick från sitt ursprungsläge till det vi kallar för universum

5. Den kan inte mätas med några mått så som vi känner enheter och mått i det universum vi känner av idag. Närmast kan man kanske komma genom att säga att den utgjorde det totala extremvärdet av de kända naturlagarnas matematiska värden (först och främst gravitationen).

Hummm . . .  så har i alla falla jag tolkat singulariteten! Men jag kan självklart ha missuppfattat det hela totalt!

Vänligen

Fredrik

[Marksa]

Med ursprungssingularitet avses en punkt där allting var, dvs den skiljer sig från ingenting och är inte en avsaknad av allting.

Hur kan en singularitet med en  utsträcning i ingenting existera. med vilket mått mäter du detta fenomen?

Om det går att förstå singularitetsbegreppet, och om det över huvud taket existerat något som går att beskriva rent ontologisk på ett sådant sätt att det korrelerar med de extrapolerade avancerade matematiska uträkningarna som forskarna inom fältet har kommit fram till, ja då torde följande gälla:

Visst är detta en intresant öving:)

1. Singulariteten hade ingen utsträckning

Ja detta är även min tolkning ab begreppet och kosmologin här.

2. Den befann sig inte i intigheten eftersom intigheten per definition inte kan innehålla något.

Alltså den existerade inte. den bara var.

3. Den utgjorde (rent energimässigt) samma totalenergi som det universum vi känner idag.

Förmodligen mycket mer än så. Dock så tog det mest ut sig själv i sin motsats.

4. Tiden som fenomen existerade inte i singulariteten, utan startade då singulariteten gick från sitt ursprungsläge till det vi kallar för universum

Ja där är vi överens.

5. Den kan inte mätas med några mått så som vi känner enheter och mått i det universum vi känner av idag. Närmast kan man kanske komma genom att säga att den utgjorde det totala extremvärdet av de kända naturlagarnas matematiska värden (först och främst gravitationen).

Ska man lyssna på vissa ledande herrarna inom området så rådde där även lagar som vi ej kännersom naturlagar idag.

I all ödmjukhet.

marksa

[freddemalte]

[...]Alltså den existerade inte. den bara var.[...]

Ja, så torde man väl kunna tolka det? Eller egentligen är det väl inte någon skillnad mellan singularitetens existenssätt (rent ontologiskt) och existenssättet för det universum vi känner idag? Inget av dem befinner sig i ingenting (det var vi ju överrens om) och skillnaden dem emellan är då enbart "den lilla detaljen" (he he) att rumtiden är allestädes närvarande i det universum vi känner, men utifrån ett existensperspektiv borde de ju ha samma typ av varande?

Oj oj, så klurigt detta är! Språket faller samman på precis samma sätt som när man ska försöka reda ut solipsismen (som för övrigt är ganska lik singulariteten vad avser svårigheten att beskriva med gängse terminologier).

Fredrik

[sydman]

2. Den befann sig inte i intigheten eftersom intigheten per definition inte kan innehålla något.

Alltså den existerade inte. den bara var.

Jag befinner mig inte i intigheten, jag befinner mig i rumtiden, betyder det att jag inte existerar utan bara är?

[Marksa]

2. Den befann sig inte i intigheten eftersom intigheten per definition inte kan innehålla något.

Alltså den existerade inte. den bara var.

Jag befinner mig inte i intigheten, jag befinner mig i rumtiden, betyder det att jag inte existerar utan bara är?

Jag Är i rumtiden, det är det enda jag kan säga, jag lider älskar och åldras i densamma.
Då rumtidens dimensioner ej Är för singulariteten så kan jag inte säga att det är jämförbart med dit varande i detsamma.

[Marksa]

[...]Alltså den existerade inte. den bara var.[...]

Ja, så torde man väl kunna tolka det? Eller egentligen är det väl inte någon skillnad mellan singularitetens existenssätt (rent ontologiskt) och existenssättet för det universum vi känner idag? Inget av dem befinner sig i ingenting (det var vi ju överrens om) och skillnaden dem emellan är då enbart "den lilla detaljen" (he he) att rumtiden är allestädes närvarande i det universum vi känner, men utifrån ett existensperspektiv borde de ju ha samma typ av varande?

Oj oj, så klurigt detta är! Språket faller samman på precis samma sätt som när man ska försöka reda ut solipsismen (som för övrigt är ganska lik singulariteten vad avser svårigheten att beskriva med gängse terminologier).

Fredrik

Vet inte riktigt varför jag känner mig vilseledd, för ditt resonemang är gott:)

Och om det stämmer så var singulariteten endast i sig självt, och "ingentingheten" i detta sammanhang är endast en förenkling för att sinnet skall ha "något" att bygga en bild ikring.

[sydman]

Jag Är i rumtiden, det är det enda jag kan säga, jag lider älskar och åldras i densamma.
Då rumtidens dimensioner ej Är för singulariteten så kan jag inte säga att det är jämförbart med dit varande i detsamma.

Min mening med inlägget var bara att falsifiera din implikation att inte vara i intigheten skulle leda till att man inte existerade utan bara var. Jag antar dock att du bara missade ett "inte" i freddes inlägg.

För att singulariteten ska leda till expansion av rumtiden, krävs det inte då att den i själva verket låg i rumtiden?

[Dura M]

Mycket prat om singulariteter. Det tycks vara en vanlig missuppfattning detta att Big Bang-teorin säger att universum en gång var en singularitet. Det säger den alltså inte. Big Bang-teorin säger att vårt idag synliga universum en gång var mycket mindre än vad det är idag, men inte att det skulle ha varit oändligt litet.

[Marksa]

Mycket prat om singulariteter. Det tycks vara en vanlig missuppfattning detta att Big Bang-teorin säger att universum en gång var en singularitet. Det säger den alltså inte. Big Bang-teorin säger att vårt idag synliga universum en gång var mycket mindre än vad det är idag, men inte att det skulle ha varit oändligt litet.

Det var till att brösta upp sig Dura M. Det beror på vad du läser: Sigularitet eller avrundada geometri....

http://www.rymdportalen.com/?page=astronomi/bigbang
http://sv.wikipedia.org/wiki/Big_Bang
http://www.learning4sharing.nu/singularitet-178784.html
http://www.forskning.se/temaninteraktivt/teman/evolution/franbigbangtillhomoerectus/tiogenombrottfranbigbangtillidag/15miljarderarsedanbigbang.5.59781bb1126aee033738000148.html

[Dura M]

Det var till att brösta upp sig Dura M. Det beror på vad du läser: Sigularitet eller avrundada geometri....

Ja, du kan säkert hitta sidor som sprider detta missförstånd. Du kan även hitta sidor som hävdar att månlandningarna aldrig ägde rum.