Alkis som tafsar på småflickor, straff fet utskällning?

[J R Auk]

Argumentera gärna för ditt språkbruk.

Det är redan gjort. Du som kan det här med svenska och dess olika "klasser" kan väl istället förtydliga?

Vems är ett straff? Den som straffet utverkas över eller den som utverkar straffet? Jag säger den som utverkar straffet, för då döljer vi inte att den som lider straffet kan göra det orättfärdigt. Vore det på det andra sättet vore det inte ett straff utan något annat då 'straff' implicerar förtjänst, och beror på detta.

Är det den ålder du tror jag har som är problemet och som gör att det jag skriver kan avfärdas som "svagt försvar"? Åldersdiskriminering är alltså OK? Snygg moral du har. Påpekar bara det.

Åldersdiskriminering står väl du för, jag säger inget om din ålder med anledning av ditt försvar, det är svagt eftersom det saknar argumentation. Däremot i ett ofritt samhälle som vårt kan man knappast kalla den som har ålder för någon som nått visdom, utan snarare någon som längre har vallats in i fållan.

Men egentligen så är jag åldersdiskriminerande. Jag är ytterst tveksam till att äldre skall få behålla sin rösträtt till exempel. Det motiveras inte enligt mina erfarenheter. De tyr sig till sin vana framför ett övervägande. De är dogmatiska oftast. Och även om din generation inte är värst, 40-talisterna är värre, så är det en hycklande egoism som sitter i benmärgen ni bär enligt mina erfarenheter. Ni tog för er av det solidariska samhället, avvecklade det och skall nu njuta frukterna av pensionen som byggdes under parollen arbete för alla som en del i gemenskapen, istället för som idag, arbete för alla för annars ingen rätt till försörjning. Så nu har du ett skäl för din klagan och slipper spela offer

Eftersom jag har erfarenhet hur ungdomar uttrycker sig kanske det spelar in oavsett min ålder när jag karakteriserar ditt språkbruk...

Vad har det med saken att göra? Skall du inte tänka innan du skriver skall tanken vara något du står för.

Hur mycket motiverade du själv för dem som var där det du gjorde? Fast vad gjorde du egentligen och vad skedde? Det har jag inte fått klart för mig. Antagligen för att jag år så gammal och gaggig... och inte fattar...

Det är bara att läsa, har du problem med att utläsa min beskrivning bör du se över ditt yrke, är du då lämpad att lära andra denna konst? Jag tror dock att det hela handlar om att du nu vill vara retorisk framför att bedöma exemplet som det var givet, och för övrigt är du abivalent i frågan, eftersom du har, och senare gör än en gång, besvarat frågan i ljuset av en förståelse. Vad är det du kommenterar om detta inte är klart? Varför frågar du inte först då? Eller brukar du göra domar i sådana fall där du inte förstår vad du dömer över?

Poängen är inte att man motiverar, poängen är att man kan motiveras. Jag behövde det inte eftersom skulden redan var där och söktes skylas över varför allt som jag gjorde var att påtala den. Den feta utskällningen var mera ett konstaterande om vad vi båda visste förelåg. Så har du även det svart på vitt, om du nu inte än en gång förlorar din tolkningsförmåga av svenska språket.

Varför skall du utmåla mig för övrigt som en rigid och auktoritär tönt och stofil? Vad tjänar du på det? Förmodligen samma som när jag utmålar dig som en som använder tonråsspråk... Dvs. det man i stunden tror man vinner i "poäng" förlorar man på sikt i förtroende och trovärdighet.

Gör jag det? Om jag gör det varför projicerar du sen då att jag skulle utmåla mig som offer här? Jag påtalar att du och andra är offer. Jag är motsatsen, någon som griper tag i situationer och utverkar mina moraliska omdömen. Jag står också upp för dem här och låter andra kritisera mig. Hur kan det göra mig till offer? För att jag berättade att jag tagit bläckor på allmän plats? Det är min stolthet och inte något som gör mig till offer. Även det är något som gör dig och andra till offer, som inte kan se värde i sådana upplevelser.

Vad jag vill med den här tråden, och den andra, är att belysa ännu en aspekt av det nihilistiska och världsfrånvända vi bär upp i vår kultur.

Kan du precisera här? Konkretisera? Handlar det om att polisen ingriper mot s.k. drogmissbrukare? Att det finns pedofila alkisar som tafsar på småtjejer? Att "folk" är auktoritära och saknar civilkurage? Det är inte lätt att veta vad det finns för andemening bakom dina ordmassor.

Det nihilistiska handlar om att vi förnekar oss själva som bärare av den moral eller "rättstilltro" som vi använder när vi ringer polisen. Vi vänder oss bort mot känslan som ingav oss förtroendet för vårt omdöme och är därmed nihilistiska. Vi säger att någon skall dömas, men vägrar själva döma, även fast vi förstås gör det när vi hänvisar vidare till en "instans" för "dömande" som polis och åklagare innebär. Och ja, folk saknar civilkurage i stor utsträckning. Men nej folk är oftast inte auktoritära men accepterar dessa anspråk. De är alltså apologeter för det förtryckande samhället. De ursäktar slikt skit som att man med tex alkisar kan sparka runt dem och köra bort dem.

I mitt behandlande gick han, polisen skulle drivit honom på porten. Ser du skillnaden?

Hur vi hela tiden hänvisar till någon annan, alternativt som här där ni skall söka angripa mig för att jag är ärlig med de omdömen jag gör om andras beteenden.

De flesta tycker att deras egna omdömen är ärliga. Vem säger om sig själv: Ja, jag är alltid oärlig!

Varför utmålar du dig som offer här när du menar att vi "angriper dig" pga din "ärlighet"?

Oavsett om man hänvisar till andra för de tankar och åsikter man hyser - man har ju sällan hittat på allt själv i sin livsåskådning - är det man själv som använder detta tanke- eller idéstoff och som därmed har ansvar för hur man brukar och tillämpar det. Spelar ingen roll om man då hänvisar till att man "måste" eller "är tvingad" till det.

Jag utmålar mig inte som offer jag pekar bara på det faktiska. matahari som implicerar att jag skulle göra åtskillnad mellan folk och folk i att jag inte skulle vara konsekvent i beteendet mot en polis. När jag sedan svara söker han förlöjliga position genom att säga att det är tom idealism som inte någon annan följer (vad det nu har med saken att göra), och du själv som söker nedvärdera mina ord genom att göra någon parallell till "ungdomligt" språk (vad det nu har med saken att göra). Osv. Eller dokido som svänger mellan att man skall döma, men ändå inte vara en domare. I alla fall så har ni gjort referenser till mig som person istället för sakfrågan. Vilket är ironiskt eftersom det är väldigt lätt att bara hitta på en sådan här historia. Men att ifrågasätta historien har ingen gjort

För övrigt det andra stycket här anser jag vara nonsen, ser ingen som helst relevans i det.

Som om ni inte gjorde sådant, som om inte just angreppet är ett omdöme likt det jag "stoltserar med", och vilket ni förövrigt när man tar lite mera äskande exempel själva berömmer er och andra att man borde göra.

Vad betyder detta? Hur kan jag inte få fram din andemening. Hemskt ledsen...

Ja vad betyder det du säger? Hur kan du inte få fram den? Försök att få fram den istället. Av med skygglapparna kanske

De flesta här bär en dubbelmoral, till och med Minded som annars har en sund inställning, men trillar dit när han inte antar att vi redan är kastade in i en dömande tillvaro (alltså vi existerar redan som dömande) utan istället fastnar i att vi inte har någon fast punkt av referens för att döma från. Nihilism. Och det är bara att anta denna vår belägenhet, erkänna den. För som han själv påstått så känner han ilska, vilket är en dom över, om än projicerad, människor han möter. Att inte ge det uttryck är inte att inte döma, det är bara att inte visa det, och därmed förtäcka.

De flesta av er har helt enkelt inte någon aning om vad som ens kunde bygga upp en moral utifrån principer precis som vår kultur i stort inte har en aning om det.

Nej, jag vet inte så mycket om någonting, det är mest ett kunskapsfattigt lappverk...

Kan du berätta det då för mig, tack! Hur bygger man upp en moral via de principer du hänvisar till och vilka är de i klartext?

Låter dessutom lite cirkulär meningen nyss. Det går runt i min gamla skalle när jag läser den...

Tja säg inte att du gör omdömen situationellt och agerar på dem och sedan ifrågasätter andras agerande efter samma princip. Eller klart du kan göra så, men motivera då det asymmetriska förhållandet.

Du låter redan djävligt auktoritär. Lite socialråtta över dig.

Vad du kallar moral vet jag inte. Inte helt lätt att vaska fram vad slags moral du har genom det du skriver. Som alla andra har du väl en moral utåt och en inåt för dig själv. Men jag vet inte. Tydlighet och begriplighet är inte din dygd. Eller så är jag bara gammal och rigid. Kan inte tänka i dina banor.

Jag försöker att inte ha dessa två åtskilda moraler.

Min moral är en nietzscheansk maktvilja med ett negativt maktbegrepp.

Kan det bli mer klart?

Jag undrar hur många gånger du har använt dig av det här retoriska "gammal och rigid", men du bör kanske fråga dig varför. Jag tror att du liksom de flesta som är av ålder, har försakat ert liv och känner skam inför er själva. Mitt råd är att skippa skammen och anamma skulden. Det kan styra agerandet och återupprätta svukna ideal.

Billigt att hänvisa till min "obegriplighet" för övrigt. Ta och skämta till det här istället och skyl över det hela och retirera med värdighet vettja  :lol:

[J R Auk]

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/s-ny-enhet-mot-grov-brottslighet_5146533.svd

REKO, tillbaka till de gamla pålitliga mönstren!

"Gestapos uppgift var att "utreda och bekämpa alla tendenser, som kunde vara farliga för staten". De hade bemyndigande att utreda "förräderi, spioneri och sabotage" samt uttryck för olagliga handlingar mot "staten och partiet".
http://sv.wikipedia.org/wiki/Gestapo

Du missa det bästa i hela artikeln. Det som verkligen belyser vår situation idag.

- Vi har sett till att polisen fått bra verktyg. Hans problem är att Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger nej till buggning och hemliga tvångsmedel.

Det är ju så man får rysningar vad dåliga de är på att dölja sin antagna ideologi.

[Algotezza]

Argumentera gärna för ditt språkbruk.

Det är redan gjort. Du som kan det här med svenska och dess olika "klasser" kan väl istället förtydliga?

Du har inte tagit med den del av ditt inlägg jag ställer frågan till. Där skrev du ang. ditt språkbruk: "Språket jag använder är mer brukligt och det kan argumenteras för."

Var argumenterar du för det?

Vems är ett straff? Den som straffet utverkas över eller den som utverkar straffet? Jag säger den som utverkar straffet, för då döljer vi inte att den som lider straffet kan göra det orättfärdigt. Vore det på det andra sättet vore det inte ett straff utan något annat då 'straff' implicerar förtjänst, och beror på detta.

När jag gjort saker Svarta Maja och dess små troll haffat mig för har jag onekligen upplevt att det straff som blivit följden varit mitt, oavsett om det var rättfärdigt eller orättfärdigt utdelat. Är det inte bara en lek med ord att säga att den straffande "äger" straffet medan den straffade gör... ja, vad då? Att det är den straffande instansen som har ansvar för att straffet itdöms och verkställs är ju sant, oavsett på vilekt slags konsensus denna instans auktoritet vilar.

När jag straffades som barn - aga var tillåtet då - var det mycket kännbart att straffet var mitt, inte farsans eller morsans som utdelade det.

Vilken vinst blir det om vi menar att det är den straffande som äger straffet och vad menas med det? Att den som straffas alltid är/ kan vara oskyldig eller ej har del i det alls oavsett skuld eller oskuld?

Är det den ålder du tror jag har som är problemet och som gör att det jag skriver kan avfärdas som "svagt försvar"? Åldersdiskriminering är alltså OK? Snygg moral du har. Påpekar bara det.

Åldersdiskriminering står väl du för, jag säger inget om din ålder med anledning av ditt försvar, det är svagt eftersom det saknar argumentation. Däremot i ett ofritt samhälle som vårt kan man knappast kalla den som har ålder för någon som nått visdom, utan snarare någon som längre har vallats in i fållan.

Gillar du när en diskussion i ett visst ämne mynnar ut i anklagelser och motanklagelser mellan dem som diskuterar? Jag tycker inte det är så inspirerande och tankleväckande att göra så som vi gör här. Jag lämnar därför denna del av ämnet, om du samtycker till det. Låt oss fokusera på kärnfrågan.

Men egentligen så är jag åldersdiskriminerande. Jag är ytterst tveksam till att äldre skall få behålla sin rösträtt till exempel. Det motiveras inte enligt mina erfarenheter. De tyr sig till sin vana framför ett övervägande. De är dogmatiska oftast. Och även om din generation inte är värst, 40-talisterna är värre, så är det en hycklande egoism som sitter i benmärgen ni bär enligt mina erfarenheter. Ni tog för er av det solidariska samhället, avvecklade det och skall nu njuta frukterna av pensionen som byggdes under parollen arbete för alla som en del i gemenskapen, istället för som idag, arbete för alla för annars ingen rätt till försörjning. Så nu har du ett skäl för din klagan och slipper spela offer

Tycker man kunde ha något slags test för att få rösträtt i så fall. För alla  åldrar och röstberättigade. Men vem sätter ihop det testet? Och genomför det? Tror inte yngre är så värst mer insatta och mindre rigida...

Hur mycket motiverade du själv för dem som var där det du gjorde? Fast vad gjorde du egentligen och vad skedde? Det har jag inte fått klart för mig. Antagligen för att jag år så gammal och gaggig... och inte fattar...

Det är bara att läsa, har du problem med att utläsa min beskrivning bör du se över ditt yrke, är du då lämpad att lära andra denna konst? Jag tror dock att det hela handlar om att du nu vill vara retorisk framför att bedöma exemplet som det var givet, och för övrigt är du abivalent i frågan, eftersom du har, och senare gör än en gång, besvarat frågan i ljuset av en förståelse.

Tycker du själv detta är en utförlig beskrivning av vad som hände:

"Ja jag vill att ni skall vara domare i detta mål. Jag såg en alkis som trakasserade några flickor genom att tafsa på dem. Hade honom framför mig. Skall mitt straff vara en fet utskällning?


Varför inte och varför om ni instämmer?"

Och rubriken var: "Alkis som tafsar på småflickor, straff fet utskällning?"

Jag frågade då vem som skällde ut vem för i rubriken verkar det som om alksiens straff för att tafsa på kidsen var en fet utskällning.

Om gubben skällde på dig eller vem det nu var är det väl inget starff, bara en defensiv känsloreaktion i ord. Inte är det strafff när folk kräks verbalt på mig, rättfärdigt eller orätffärdigt. Det var därför jag udnrade över varför du talar i termer av straff.

Vad är det du kommenterar om detta inte är klart? Varför frågar du inte först då? Eller brukar du göra domar i sådana fall där du inte förstår vad du dömer överJag vill att ni komplicerar frågan som tex att de trakasserade tog tåget innan jag nådde platsen.

Jag har bett dig precisera vilket du inte gjort. Då har jag utgått från det jag fått reda på och reagerat på det. Att det då kan tyckas komma irrelevanta repliker från min sida kan bero på att du inte vill delge mig de fakta jag efterfårgat.

Jag skrev ju så här redan från början:

Ja jag vill att ni skall vara domare i detta mål. Jag såg en alkis som trakasserade några flickor genom att tafsa på dem. Hade honom framför mig. Skall mitt straff vara en fet utskällning?

Varför inte och varför om ni instämmer?

Jag vill att ni komplicerar frågan som tex att de trakasserade tog tåget innan jag nådde platsen.

Blev du utskälld av "alkisen" när du sade till honom? Eller: Vad hade du gjort? Jag agerar alltid spontant, på känslan. Är även lärare på fritiden så att säga. Säger alltid till om jag upplever något som fel. Får ta  en del skit då. Man får väga det ena mot det andra. Inte bry sig och må dåligt efteråt lång tid, eller få några snubbor med en gång man kan skaka av sig...

Jag vet dock att de flesta "inte vill lägga sig i", vilket gör att det mesta får passera. Man kan till och med stå bredvid och undrar varför ingen ingriper. "TV-beteende"...

Fick du en utskällning av alkisen är det inte ett straff utan bekräftar du handlat rätt.

Då svarade du så här:

Jag måste berömma dig för den attityd du berättar dig hålla. Men jag måste fördöma dig i den metafysik din tolkning av mina ord visar.

Straffet var mitt för att jag utdelade det. Precis som en domare dömer sitt straff, och inte "mitt" där 'mitt' skall beteckna den som lider straffet. Att du läser det som du gör visar att du antar att domare dömer ett straff som ägs, i hederlig borgerlig anda, av den som straffas. Så att det blir 'hans straff'. Eller 'lön för mödan'. Vilket såklart döljer den helt godtyckliga karaktär straff baserade på en dogmatisk princip som lagen innebär.

Enda sättet att fly det är att anta en princip, och sedan döma relativt den. Dvs vårdande eller dyl där domen då kan vara ett straff som tex högre lön för tjuven som stjäl.

Om han skamset lomade iväg då? Var det inte något som bekräftade att jag handlade rätt? Även om jag kunde gjort mer, och inte låtit honom skämmas, utan enbart känt skuld.

När jag nu citerar detta och läser det än en gång förstår jag plötsligt hur du tänker och hur detta speglas i ditt språkbruk. Du betraktar din ev. utskällning av alkisen som ditt straff som du "ger" alkisen. Aha. Menar du samtidigt att det inte är något han "får" av dig så att "straffet då blir hans"? Vilken relation har han då till straffet om han inte ser det som sitt? Hur skall det uttryckas språkligt? Alienerar han sig från det får det väl ingen verkan...

Får mig är det en självklarhet att straffet blir mitt när någon "ger" mig det. Det säger mig hela min emotionalitet, mitt samvete. Jag vet inte annars hur det skall uttryckas verbalt. Oavsett om det är rättvist eller ej.

Poängen är inte att man motiverar, poängen är att man kan motiveras. Jag behövde det inte eftersom skulden redan var där och söktes skylas över varför allt som jag gjorde var att påtala den. Den feta utskällningen var mera ett konstaterande om vad vi båda visste förelåg. Så har du även det svart på vitt, om du nu inte än en gång förlorar din tolkningsförmåga av svenska språket.

Bra. Fast jag har svårt att se det som sker av verbal moralisering (i god mening) människor emellan som straff. Man kan se det som undervisning eller som att ett yttre "socialt samvete" träder in i form av "den andre" när den egna moralen fallerar pga dumhet,  tanklöshet eller ren ondska. Jag är kanske gammaldags men straff för mig innebär frihetsinskräkning av något slag. Man msiter en del av sin fria vilja naturliga revir. Det kan vara tvärtom med en verbal utskällning med moraliska underton att man upptäcker en dimension i sitt liv man varit omedveten om, om man kan ta det till sig, som kan innebära större frihet för en. Någon kan moralisera över att man äter kött då den andre menar att gör ldier i onödan och man kan då upptäcka att man redan hyser medkänsla med djuren men förträngt detta då  man gilalr kättsmaken. Om man då inte bara slår bakut mot kritiken och avfärdar den andre som vegofundamentalist, kan detta öppna ett rum i ens liv som varit stängt. Och skänka större frihet = ökad medvetenhet. Ökad medvetenhet = större frihet. Friheten har sin rot i medvetandet.

Vad jag vill med den här tråden, och den andra, är att belysa ännu en aspekt av det nihilistiska och världsfrånvända vi bär upp i vår kultur.

Kan du precisera här? Konkretisera? Handlar det om att polisen ingriper mot s.k. drogmissbrukare? Att det finns pedofila alkisar som tafsar på småtjejer? Att "folk" är auktoritära och saknar civilkurage? Det är inte lätt att veta vad det finns för andemening bakom dina ordmassor.

Det nihilistiska handlar om att vi förnekar oss själva som bärare av den moral eller "rättstilltro" som vi använder när vi ringer polisen. Vi vänder oss bort mot känslan som ingav oss förtroendet för vårt omdöme och är därmed nihilistiska. Vi säger att någon skall dömas, men vägrar själva döma, även fast vi förstås gör det när vi hänvisar vidare till en "instans" för "dömande" som polis och åklagare innebär. Och ja, folk saknar civilkurage i stor utsträckning. Men nej folk är oftast inte auktoritära men accepterar dessa anspråk. De är alltså apologeter för det förtryckande samhället. De ursäktar slikt skit som att man med tex alkisar kan sparka runt dem och köra bort dem.

I mitt behandlande gick han, polisen skulle drivit honom på porten. Ser du skillnaden?

Finns ingfen anledning att döma andra och utdela personliga straff - i betydelsen inskränka på någons frihet. Att i god anda moralisera är inget starff som jag skrev ovan. Men är det inte värderalativismen som är fällan idag? Att man inte vågar stå för och kämpa för det man faktiskt menar är rätt och gott i sitt hjärta och si  i sin själv utan menar att "alla har rätt". Det kan man mena på ett teoretiskt metaplan att alla har den moral som är en följd av deras erfarenhet. Men om man samtidigt menar att den egna moralen därför kan eller tom. bör ignoreras på vardagens moralnivå  är det detsmama som att stryka ett streck över den egna erfarenheten och se den som meningslös. Om den är meningslös blir hela livet bara skit, en sur disktrasa. Vad lever man då för? Moralen och känlsan  är det som skiljer  människan från djuren, inte främst intelligensen. Utan moral är vi egoistiska djävlar i fysisk form.

Som om ni inte gjorde sådant, som om inte just angreppet är ett omdöme likt det jag "stoltserar med", och vilket ni förövrigt när man tar lite mera äskande exempel själva berömmer er och andra att man borde göra.

Vad betyder detta? Hur kan jag inte få fram din andemening. Hemskt ledsen...

Ja vad betyder det du säger? Hur kan du inte få fram den? Försök att få fram den istället. Av med skygglapparna kanske

De flesta här bär en dubbelmoral, till och med Minded som annars har en sund inställning, men trillar dit när han inte antar att vi redan är kastade in i en dömande tillvaro (alltså vi existerar redan som dömande) utan istället fastnar i att vi inte har någon fast punkt av referens för att döma från. Nihilism. Och det är bara att anta denna vår belägenhet, erkänna den. För som han själv påstått så känner han ilska, vilket är en dom över, om än projicerad, människor han möter. Att inte ge det uttryck är inte att inte döma, det är bara att inte visa det, och därmed förtäcka.

Bedöma går an, men leka domare och bödel? Vi bedömer alltid andra men vi har väl inte alltid behov av att dela ut de straff vi "äger" till höger och vänster. Finns det inte effektivare sätt att hjälpas åt att höja moralinåvn i världen än via straff? Är det inte ltie gammaltestamentligt?

De flesta av er har helt enkelt inte någon aning om vad som ens kunde bygga upp en moral utifrån principer precis som vår kultur i stort inte har en aning om det.

Nej, jag vet inte så mycket om någonting, det är mest ett kunskapsfattigt lappverk...

Kan du berätta det då för mig, tack! Hur bygger man upp en moral via de principer du hänvisar till och vilka är de i klartext?

Låter dessutom lite cirkulär meningen nyss. Det går runt i min gamla skalle när jag läser den...

Tja säg inte att du gör omdömen situationellt och agerar på dem och sedan ifrågasätter andras agerande efter samma princip. Eller klart du kan göra så, men motivera då det asymmetriska förhållandet.

Jag går på min moraliska intuition/känsla. Den skiftar inte hursomhelst då den är ett derivat ur min samlade erfarenhetoch ger sig till känna som mitt samvete. Mina erfarenheter som förmeras/ förändras men inte hur som helst. Därmed förändras inte min moral hursomhelst heller.

Yttre principer jag anammat utifrån tror jag inte på som hållbar moralisk grund. Men visst skulle jag kunna extrahera fram pricnciper ur mitt samvetes funktion  och mitt faktiska agerande om jag ville. Men det är altlså  inte de abstrakta, etiska principerna som styr min moral utan erfarenheten och samvetet via etisk intuition.

Du låter redan djävligt auktoritär. Lite socialråtta över dig.

Vad du kallar moral vet jag inte. Inte helt lätt att vaska fram vad slags moral du har genom det du skriver. Som alla andra har du väl en moral utåt och en inåt för dig själv. Men jag vet inte. Tydlighet och begriplighet är inte din dygd. Eller så är jag bara gammal och rigid. Kan inte tänka i dina banor.

Jag försöker att inte ha dessa två åtskilda moraler.

Min moral är en nietzscheansk maktvilja med ett negativt maktbegrepp.

Kan det bli mer klart?

Det beror väl på hur du tolkar Nietzshe. Så det är inte alls klart. Kan du uttrycka det på annat sätt, kanske... Man kan tolka honom som hans nazzesyster gjorde (hon som gav ut en del av hans aforismer posthumt)  eller som en existentialist skulle kunna göra eller som en postmodern filosof skulle kunna göra...

/Algotezza

[matahari]

>Auk:

Gör jag det? Om jag gör det varför projicerar du sen då att jag skulle utmåla mig som offer här? Jag påtalar att du och andra är offer. Jag är motsatsen, någon som griper tag i situationer och utverkar mina moraliska omdömen. Jag står också upp för dem här och låter andra kritisera mig. Hur kan det göra mig till offer? För att jag berättade att jag tagit bläckor på allmän plats? Det är min stolthet och inte något som gör mig till offer. Även det är något som gör dig och andra till offer, som inte kan se värde i sådana upplevelser.

Varför anklaga alkisen? Varför gör du honom till offer på dina kriterier, varför ser du utskällningen som ditt straff?
Jag anklagade inte dig för att vara offer när du ligger i dina spyor, det är ju du själv som gör det! Jag frågar dig
sen hur du skulle ses om du låg i en hög med blommor, men då var det visst inte så kul.

Eller påstår du att de som ser ner på dig där du ligger i spyan straffar sig själva?
Det är då sannerligen inte det som framförs.  

Det nihilistiska handlar om att vi förnekar oss själva som bärare av den moral eller "rättstilltro" som vi använder när vi ringer polisen. Vi vänder oss bort mot känslan som ingav oss förtroendet för vårt omdöme och är därmed nihilistiska. Vi säger att någon skall dömas, men vägrar själva döma, även fast vi förstås gör det när vi hänvisar vidare till en "instans" för "dömande" som polis och åklagare innebär. Och ja, folk saknar civilkurage i stor utsträckning. Men nej folk är oftast inte auktoritära men accepterar dessa anspråk. De är alltså apologeter för det förtryckande samhället. De ursäktar slikt skit som att man med tex alkisar kan sparka runt dem och köra bort dem.

I mitt behandlande gick han, polisen skulle drivit honom på porten. Ser du skillnaden?

Nej faktiskt inte, effekten, slutresultatet blev den samma att du var domaren i stället för polisen.

Alkisen mår väll inte bättre av 100 000 små poliser ur de allmännas kår med pekande finger och fördömanden
än 1 a 2 poliser från statsmakten? I det senare fallet har alkisen en stillsammare vardag, att få vara i fred som
du brukar säga med sin sprit och tankar om att få röra en ung flickas skinn.

Det kan ju vara så att Alkisen känner sig bekräftad av Polisens ingripande (det är känt att Lokala poliser ofta har
en dialog och känner de lokala alkoholisterna och pratar dagligen med dem, borde du känna till du som bor i förort).

Får intrycket att du utgår från ett redan etablerat faktum som du har satt upp kriterierna för när alkisen blev dömd.

Du säger ju själv att blicken från de allmänna var värre än polisens trakasserier, när du låg i dina egna spyor
eller menar du motsatsen?  

Jag utmålar mig inte som offer jag pekar bara på det faktiska. matahari som implicerar att jag skulle göra åtskillnad mellan folk och folk i att jag inte skulle vara konsekvent i beteendet mot en polis. När jag sedan svara söker han förlöjliga position genom att säga att det är tom idealism som inte någon annan följer (vad det nu har med saken att göra), och du själv som söker nedvärdera mina ord genom att göra någon parallell till "ungdomligt" språk (vad det nu har med saken att göra).

Inte alls, jag ifrågasätter din egentliga omsättning av dina bekräftande av teserna du försöker driva ute i
samhället på de grunder du anger för det samhällsurium av jag vet inte vad!? Du byter riktning hela tiden för
att undgå kritiken i rollen som du iklär dig av privat domare med rätt att döma.

Baserar det på tidigare fakta där du säger att det inte går att prata med makten, och dess företrädare polisen.
Ena stunden är lagen till för dig sen är den inte till för nån, hur fan får du ihop det egentligen? Du vill att
hellsangels ska patrullera gatorna bara för att DU kan tala med dem, vi andra får stå vårat kast, det är
det du verkligen säger, du har ju bevisat det med att terrorisera alkisen i din tes.

Ytters få vill ha en privat arme där folket kollar folket, endast anarkister vill tydligen detta? Verkar konstigt!

Faktum är att den här alkisen du gav dig på kommer med säkerhet att än en gång tafsa.
Så ska du vara där då och påpeka med en utskällning igen? Ska du vara nån sort nihilistisk Nitche stalker?
En slags Judge Dredd figur? Fy fan vad obehagligt!

http://sv.wikipedia.org/wiki/Judge_Dredd

[idi]

Så, angående heroin, vidare droger och narkotikaklassade sånna. (egentligen inte min grejj)

Drug is drugs! (http://www.youtube.com/watch?v=fpm0Wn7fMJk)
Knark är bajs!
brukare är per automatik missbrukare...
-Nolltollerans!

Sverige är självförsörjande på cannabis (korrekt?), trotts propagandan, avlyssning och stora resurser på span.
Cannabisbrott liksom andra narkotikabrott klassificeras främst utifrån mängd/antal doser och intention. De 5.5 åren heroinsmugglaren fick (2-10 år för grovt) delas ut oavsett typ av narkotika.

Missbrukarna är okunniga, vilseledda... (fråntas ansvar?)

Sammanfattningsvis en moral-propaganda politik med både fostrande och avskräckande inslag som inte varit helt lyckad och får allt mindre förankring hos folket.

Mitt agerande vid bevittnande av ett cannabisrelaterat brott är ett icke-agerande (en form av agerande och i vissa fall brottsligt va?). Hur ser ni på det?

Är min vinkling överhuvudtaget intressant?(; typ att Vi per automatik står bakom lagen, vad den baseras på, straffen och vad de ska tjäna för syfte. Ja, har ett ansvar för hela processen (och därmed borde ha kunskap och åsikter om den), men inte det Auk nu gjorde!?)

[J R Auk]

Algotezza nu är vi på samma våglängd

Och jag ironiserar inte, inte över relationen i alla fall, men väl över sättet samförståndet nåddes. Om än bara i förståelse.

Varför jag vill kalla det för 'straff' är för att jag inte erkänner "straff" i form av "han har syndat mot gudarna och mot dylikt finns bara ett straff". Jag vill istället att vi skall se att vi har dessa känslor (gillar inte 'affekt' då det har en annorlunda konnotation) och att dessa projiceras på världen. Och att projektionen "träffar" någon, och detta att den träffar någon är vad jag kallar 'straff'. Jag erkänner inte anspråk som kommer från någon annan stans än en personlig erfarelse av världen och tillhörande omdöme om denna erfarelse. De är auktoritära och söker skyla över från vilken tillfällig, mjugg, mark som anspråket reses. Vem kan garantera något när det kräver det som Minded i sin förlägsenhet över ord påtalade, telos, logos, för att leda praxis? Men vi måste inse att vi stannar aldrig upp, vi är redan i praxis. Vår belägenhet är det av agerande, även om vi skyler för oss själva vad vi gör. Därför måste vi som Heidegger teoretiserar över i aphenestai?, framföra  inför publik (har fan ingen aning om vilken term han använder, men en god poäng är det som inte riktigt fångas i den mångordiga omskrivelsen).

Vad vore grunden för ett straff? Åtminstone en subjektiv bedömning väl? Eller skall vi stå med boken i hand och påkalla den heliga bokens ord?

För er som tycker det kan jag avslöja ett partytrick. Säg er vara emot polisen högt och tydligt på ett ställe med många människor, säg att ni hatar dem, och fråga om någon har någon erfarenhet av problem med rättvisan. När någon svarar jakande så ringer ni polisen ljuger er blåa om att ni utstått hot och så kan ni tjoande stå och heja på när de släpar bort denna person. Du kan ju sen tramsa bort anmälan, men vilken makt du hade, vilken styrka du kan uppvisa som kan förvisa någon med blotta ordet.
Självklart måste ni passa er för vittnesmål an masse om att något dylikt inte skett, men det är en piece of cake.

Jag går på min moraliska intuition/känsla. Den skiftar inte hursomhelst då den är ett derivat ur min samlade erfarenhetoch ger sig till käönna som mitt samvete. Mina erfarenheter Som förmeras/ förändras men inte hur som helst. Därmed förändras inte min moral hursomhelst heller.

Yttre principer jag anammat utifrån tror jag inte på som hållbar moralisk grund. Men visst skulle jag kunna extrahera fram pricnciper ur mitt samvetes funktion  och mitt faktiska agerande om jag ville. Men det är altlså  inte de abstrakta, etiska principerna som styr min mopral utan erfarenheten och samvetet via etisk intuition.

Varför sa du inte att du är naturlig och därmed anarkist? Då hade vi ju sluppit cirkusen (även om jag hoppas att den talat till någon).

[J R Auk]

Är min vinkling överhuvudtaget intressant?(; typ att Vi per automatik står bakom lagen, vad den baseras på, straffen och vad de ska tjäna för syfte. Ja, har ett ansvar för hela processen (och därmed borde ha kunskap och åsikter om den), men inte det Auk nu gjorde!?)

Ytterst intressant. Tack för att du reser poängen!

[J R Auk]

matahari, I'll be your dreaded judge!

[Algotezza]

Algotezza nu är vi på samma våglängd

Och jag ironiserar inte, inte över relationen i alla fall, men väl över sättet samförståndet nåddes. Om än bara i förståelse.

Varför jag vill kalla det för 'straff' är för att jag inte erkänner "straff" i form av "han har syndat mot gudarna och mot dylikt finns bara ett straff". Jag vill istället att vi skall se att vi har dessa känslor (gillar inte 'affekt' då det har en annorlunda konnotation) och att dessa projiceras på världen. Och att projektionen "träffar" någon, och detta att den träffar någon är vad jag kallar 'straff'. Jag erkänner inte anspråk som kommer från någon annan stans än en personlig erfarelse av världen och tillhörande omdöme om denna erfarelse. De är auktoritära och söker skyla över från vilken tillfällig, mjugg, mark som anspråket reses. Vem kan garantera något när det kräver det som Minded i sin förlägsenhet över ord påtalade, telos, logos, för att leda praxis? Men vi måste inse att vi stannar aldrig upp, vi är redan i praxis. Vår belägenhet är det av agerande, även om vi skyler för oss själva vad vi gör. Därför måste vi som Heidegger teoretiserar över i aphenestai?, framföra  inför publik (har fan ingen aning om vilken term han använder, men en god poäng är det som inte riktigt fångas i den mångordiga omskrivelsen).

Vad vore grunden för ett straff? Åtminstone en subjektiv bedömning väl? Eller skall vi stå med boken i hand och påkalla den heliga bokens ord?

För er som tycker det kan jag avslöja ett partytrick. Säg er vara emot polisen högt och tydligt på ett ställe med många människor, säg att ni hatar dem, och fråga om någon har någon erfarenhet av problem med rättvisan. När någon svarar jakande så ringer ni polisen ljuger er blåa om att ni utstått hot och så kan ni tjoande stå och heja på när de släpar bort denna person. Du kan ju sen tramsa bort anmälan, men vilken makt du hade, vilken styrka du kan uppvisa som kan förvisa någon med blotta ordet.
Självklart måste ni passa er för vittnesmål an masse om att något dylikt inte skett, men det är en piece of cake.

Jag går på min moraliska intuition/känsla. Den skiftar inte hursomhelst då den är ett derivat ur min samlade erfarenhetoch ger sig till käönna som mitt samvete. Mina erfarenheter Som förmeras/ förändras men inte hur som helst. Därmed förändras inte min moral hursomhelst heller.

Yttre principer jag anammat utifrån tror jag inte på som hållbar moralisk grund. Men visst skulle jag kunna extrahera fram pricnciper ur mitt samvetes funktion  och mitt faktiska agerande om jag ville. Men det är altlså  inte de abstrakta, etiska principerna som styr min mopral utan erfarenheten och samvetet via etisk intuition.

Varför sa du inte att du är naturlig och därmed anarkist? Då hade vi ju sluppit cirkusen (även om jag hoppas att den talat till någon).

Problemet är ju inte att vi hela tiden bedömer och ibland både dömer, missbedömer och fördömer varandra, utverkar olika former av "straff" mot de "misshagliga", social utfrysning, sublim vuxenmobbning (mindre sublim sådan i yngre år) eller utnyttjar de välkända härskarteknikerna öppet eller i smyg - ty så är det att leva som människa i denna värld, men från att det är så vi gör, kan vi inte omedelbart dra slutsatsen att efterssom det är så  det också bör vara, ty av vara följer icke logiskt sett böra - men det kan ju följa etiskt.

Vi kan ju försöka metabedöma den personliga moral som tillåter en att göra detta. Är det en human moral? Följer man verkligen sitt samvete när man gör det? Eller gör vi det för att få makt över andra och/eller befästa redan befintlig makt, ty det finns inget dömande/fördömande och utdelande av straff "nerifrån", utan detta sker alltid "ovanifrån" eller i försök att göra det ovanifrån för att därmed kunna etablera sig på den relativt den man dömer och straffar högre nivån. Den som har en moral som medger att detta är OK har alltså en moral som bygger på att det är OK att försöka sätta sig i position över andra där man kan döma och straffa dem.

Nu kommer en avdelning som inte går i svaromål mot Auk men som är vidare associerade tankar kring ämnet. Kanske skulle det vara något för en egen tråd? Kan kanske bli...

Menar vi  då att livet är en kamp om makt över varandra, i synnerhet andlig/mentalt-social sådan, och makt över tillgång till livets goda, och detta är vad vi öppet deklarerar, är detta i mina ögon helt OK - man spelar med öppna kort i denna maktkamp. Men ofta har man inom religion och politik en dubbel bokföring där man försöker ge intrycket att livet handlar om att sträva efter demokrati, jämlikhet, nästankärlek och humanitet och att makten man eftersträvar bara skall användas för dessa goda syften, inte minst för "kärlekens skull", men det kan tolkas som en ytlig PK-fernissa att man strävar efter det ytligt sett goda enligt allmän konsensus om värdegrunden i samhället, om det vars och ens maktsträvan som är den egentliga drivkraften.

I själva verket ligger det djupt i människan att det är makt vi eftersträvar, makt för dess egen skull och makt att utöka den, dvs. strävan efter att bli Gud (inte bara "såsom Gud") - den första "synden", the original sin, Sheytans synd, ej människans lilla syndafall där hon "bröt mot Guds regelverk" - det är bara den ytliga comme-il-faut-förklaringen. Det Gud ogillar och straffar oss för är vår vilja att bli Gud, ta hans plats, men det är en strävan som är inbyggd i oss, och är Gud vår skapare har han gjort oss sådana. Kanske för att få spänning i sin annars trista allvetartillvaro.  

Det är oerhört svårt att säga nej till denna maktkamp och att vägra deltaga i den. Menar man att man gör det är det ofta för att skaffa makt "från andra hållet". Vi ljuger ofta för oss själva och förnekar att livet i grunden utgörs av denna maktkamp för maktens skull, utan att det skulle handla om vad man vill uppnå med dess hjälp. Frågan är om en annan moral i praktiken är möjlig än den som bygger på att det är rätt att skaffa makt över andra och, alltså i principe över "materien"  och att denna makt är det enda som har egenvärde i livet. Men även om denna moral sannolikt är den enda möjliga för människan idag, går man inte ut öppet med det, då det skulle ge mindre makt över andras medvetanden och beteenden om man gick ut öppet. Så länge oärlighet och dubbelmoral ger mer makt ägnar man sig åt det. En hel  mänskligt inte sällan obegripligt beteende klarnar och får sin förklaring när man får syn på denna maktkamp, både den öppna och den  ofta mycket skickligt dolda. Det kan låta hårt att mena att livet ser ut så här och man skulle kunna önska att det inte var så. I och för sig kan man ifrågasätta att det är så här, men man kan ju pröva denna tes genom att använda den som tolkningsglasögon för mänskligt beteende. Om man då märker att det är en väl fungerande och effektiv förklaringsgrund talar detta för att det hela stämmer, även om man inte kan bevisa att det vetenskapligt-filosofiskt-logiskt utan bara via sin intuition.

Denna maktkamp kan förklara mycket av vad som sker i världen, t.ex.  vad de små barnen sysslar med i sandlådan, när det gäller unga och äldre på t.ex. facebook eller inlägg på forum på nätet, ja, i princip överallt där människor är aktiva, i politiken,  i vetenskapen, i kyrkan, i new age... De "andligt inriktade" söker makt över andras tänkande för att få makt över dem, de "politiskt inriktade" söker makt över andras handlande och beteende. Och kärleken, kärleken, är det ytterligare något med egenvärde precis som att ha makt eller något vi använder i vår maktsträvan, alltså då inte bara den spelade, tillgjorda, ytliga kärleken utan även den "äkta varan"... Jag vet inte...

Tänker vi på vår egen personliga utveckling är det när vi får makt över något vi känt mest tillfredsställelse. När vi genom att lära oss läsa och skriva fick makt över språket och möjlighet att uttrycka våra tankar i skrift och ta del av andras - och därmed öka vår makt över andra. Och innan dess när vi lärde oss tala och fick erfara språkets möjlighet att påverka omgivningen för att få sina behov tillfredsställda, inte minst av ökad makt, och när vi insåg språkets makt att manipulera andras beteenden för vår räkning och vår maktsträvans räkning.

Det finns ju många sätt att öka sin makt, även inverterade och födolda  sådana, som att tjäna andra och leva för andra, ge sitt liv för andra i förvissningen att blott den "som dör skall få nytt liv". Och kamouflageteknikerna äro legio.

Men visst, man ser det man fokuserar på. Men prova att använda tesen att livet består av just denna maktsträvan, så skall ni se att det kan förklara en hel del. Vem behöver en hel arsenal av psykologiska begrepp (som skapats för att ge psykologer och psykiatriker makt) om det räcker med detta som "glasögon"? Occhams rakkniv säger ju att ju färre antaganden och begrepp det behölvs för att förklara något, desto bättre. Låt Occhams rakkniv skala bort allt psykolgiskt dödkött så blir plötsligt allt mänsklgit beteende hur lätt som helst att både genomskåda och förstå!

Men visst kan jag ha fel. Motbevisa mig då på ett sådant sätt att det trovärdigt framgår att detta motbevis i själva verket inte i sig  är ett led i  din maktsträvan!

/Algotezza

[Gassendi]

Den här tråden belyser så tydligt schismen mellan äldre och yngre, borgare och bohem, eller hur man nu önskar beskriva respektive skyttegrav.

Rauk framhäver, i fler trådar än denna, fenomenen alienering och anomi (myntat av Durkheim), dvs. en normlös, innehållslös samhällordning som uppstått till följd av omvälvande sociala förändringar.

Ur denna tomhet formar han nya regler och tillämpningar som naturligtvis stöter sig med de "eftersläntrare" som ännu inte accepterat paradigmskiftet från det statiska till det friflytande. För dokido, Algotezza m.fl. blir Rauk en enkel rättshaverist som kan talas till rätta genom förnuftiga argument. Rauk å sin sida vill övertyga det gamla paradigmets representanter om att han har rätt och att de har fel, oavsett hur förnuftig deras förklaring är (den är per definition fel eftersom den är äldre, konservativ). Den borgerliga sidan lutar sig mot lag och ordning, den bohemiska mot ett upplösande av densamma. "Jag vill bota anomin", säger bohemen. "Vilken anomi?" frågar mannen från medelklassen och så är diskussionen igång. Argumenten stöts och blöts, upprepas, men ingen rubbas från sitt utgångsläge. Respektive åsikt vårdas ömt som en kroppsdel och får inte på något sätt modifieras.

Så i all enkelhet --
Har ni, Rauk, dokido, Algotezza m.fl., tänkt på att ni faktiskt kan ha rätt allihop -- samtidigt? Eller att frågan om "rätt" i samhällsfrågor bara blir ett idogt tvistande om era upplevda bromsar (straff; ansvarighet och culpa) och gaspedaler (vilja, syfte, handlingskraft) och att dessa två aldrig någonsin harmonierar?

[Algotezza]

Den här tråden belyser så tydligt schismen mellan äldre och yngre, borgare och bohem, eller hur man nu önskar beskriva respektive skyttegrav.

Rauk framhäver, i fler trådar än denna, fenomenen alienering och anomi (myntat av Durkheim), dvs. en normlös, innehållslös samhällordning som uppstått till följd av omvälvande sociala förändringar.

Ur denna tomhet formar han nya regler och tillämpningar som naturligtvis stöter sig med de "eftersläntrare" som ännu inte accepterat paradigmskiftet från det statiska till det friflytande. För dokido, Algotezza m.fl. blir Rauk en enkel rättshaverist som kan talas till rätta genom förnuftiga argument. Rauk å sin sida vill övertyga det gamla paradigmets representanter om att han har rätt och att de har fel, oavsett hur förnuftig deras förklaring är (den är per definition fel eftersom den är äldre, konservativ). Den borgerliga sidan lutar sig mot lag och ordning, den bohemiska mot ett upplösande av densamma. "Jag vill bota anomin", säger bohemen. "Vilken anomi?" frågar mannen från medelklassen och så är diskussionen igång. Argumenten stöts och blöts, upprepas, men ingen rubbas från sitt utgångsläge. Respektive åsikt vårdas ömt som en kroppsdel och får inte på något sätt modifieras.

Så i all enkelhet --
Har ni, Rauk, dokido, Algotezza m.fl., tänkt på att ni faktiskt kan ha rätt allihop -- samtidigt? Eller att frågan om "rätt" i samhällsfrågor bara blir ett idogt tvistande om era upplevda bromsar (straff; ansvarighet och culpa) och gaspedaler (vilja, syfte, handlingskraft) och att dessa två aldrig någonsin harmonierar?

Mest "rätt" måste väl du ha som kommit på att alla har "lika rätt".

Naturligtvis finns inte något objektivt rätt och fel eller sant och falskt när det gäller värderingar. Men man kan ge argument för sin ståndpunkt. Som andra köper eller dissar.

Sedan undrar jag förstås på vilket sätt du menar att min syn på moralfrågor skulle vara statisk när jag skrev så här i ett inlägg (har du läst det?):

Jag går på min moraliska intuition/känsla. Den skiftar inte hursomhelst då den är ett derivat ur min samlade erfarenhet och ger sig till känna som mitt samvete. Mina erfarenheter som förmeras/ förändras men inte hur som helst. Därmed förändras inte min moral hursomhelst heller.

Yttre principer jag anammat utifrån tror jag inte på som hållbar moralisk grund. Men visst skulle jag kunna extrahera fram pricnciper ur mitt samvetes funktion  och mitt faktiska agerande om jag ville. Men det är altlså  inte de abstrakta, etiska principerna som styr min mopral utan erfarenheten och samvetet via etisk intuition.

Hur tolkar du det?


Det jag citerar ovan  innebär för mig att moralen är föränderlig och förändras med ens erfarenhet. Men inte arbiträrt. Om den utvecklas är en annan femma. Vad innebär det i så fall?

/Algotezza

[dokido]

gassendi:
vet faktiskt inte vad rauk pratar om längre
anarki?
han försvann nånstans i dimman

[idi]

I själva verket ligger det djupt i människan att det är makt vi eftersträvar, makt för dess egen skull och makt att utöka den, dvs. strävan efter att bli Gud (inte bara "såsom Gud")

Makt som omfattar dig själv och alla mänskliga relationer samt den till Gud, ser jag liknande ett svar på frågan om meningen med livet. Att meningen med livet är makt, får mig att undra vad makt är, liksom jag ställer mig frågan vad meningen med livet är? (om det ens är en fråga?)

Order "makt" blir så allomfattande att jag inte vet vad det betyder

[Algotezza]

I själva verket ligger det djupt i människan att det är makt vi eftersträvar, makt för dess egen skull och makt att utöka den, dvs. strävan efter att bli Gud (inte bara "såsom Gud")

Makt som omfattar dig själv och alla mänskliga relationer samt den till Gud, ser jag liknande ett svar på frågan om meningen med livet. Att meningen med livet är makt, får mig att undra vad makt är, liksom jag ställer mig frågan vad meningen med livet är? (om det ens är en fråga?)

Order "makt" blir så allomfattande att jag inte vet vad det betyder

Makt kan ses som ens tillförlitliga, beprövade och effektiva kunskaper om verkligheten (i vid mening) samt för ens syften och behvs tillfredsställande användbara förmågor, inte minst förmågan att använda kunskaperna, tillämpa dem på "materien" i vid mening, på ett sätt som skänker full tillfredsställelse.

Makt kan också ses som förmågan att så effektivt som möjligt framgångsrikt tillfredsställa sina behov.

Makt blir på ett vis ett självändamål eftersom det är nyckeln till att tillfredsställa sina behov. Ju mer makt, desto fler behov kan man tillfredsställa och på ett allt djupare sätt. Egentligen är det alltså ett verktyg att tillfredsställa sina behov med. Men människan har ju hamnat i ett tillstånd där makt fått ett egenvärde, liksom pengar fått det.

Att vara Gud är att helt behärska materien, vara dess mästare/ dess fullständige bemästrare, både vad gäller kunskaper och förmågor.

/Algotezza

[J R Auk]

Problemet är ju inte att vi hela tiden bedömer och ibland både dömer, missbedömer och fördömer varandra, utverkar olika former av "straff" mot de "misshagliga", social utfrysning, sublim vuxenmobbning (mindre sublim sådan i yngre år) eller utnyttjar de välkända härskarteknikerna öppet eller i smyg - ty så är det att leva som människa i denna värld, men från att det är så vi gör, kan vi inte omedelbart dra slutsatsen att efterssom det är så  det också bör vara, ty av vara följer icke logiskt sett böra - men det kan ju följa etiskt.

Just därför är det viktigt att uppmärksamma oss på att vi gör detta så att vi kan bedöma det. Det håller inte att dölja de domar vi gör med påståendet om att vi gör det "lagen" säger, eller "normen" säger.

Frågan är alltså inte om vi bör göra detta. Det är oss ofrånkomligt vad jag kan se, därför blir frågan om hur vi bör göra dessa den relevanta.