Cancer och New Age

[Varney]

jo, jag har ofta sett människor tala om cancer som något man får av ditt eller datt (genom att exvis tränga undan känslor o dylikt, inte genom "slumpen"..dvs utan orsak (fast vilka händelser är inte orsakade?..men jaja, orättvist iaf..då det bara slår till mot vem som helst fast han inte ätit mer animaliskt fett än henne, osv))

det som slår en först är frågan om varför isf mycket små barn har/får cancer...(new age:aren (förlåt men det är för enkelhetens skull) svarar att det är karmat..eller något själen burit med sig sen förra inkarnationen..

men, om man vill tro att cancer inte är så totalt vidlyftigt som det ter sig vid första ögonkastet, men inte svälja hela moderna religionstrenderna i ett...vart vänder man sig då??

detta är väl för kontroversiellt för att någon med trovärdighet ska forska i det...antar jag..

vad vet man?..jag tycker de är lömska..de där sabla medicinarna..

..för övrigt finns det ju hela lexikon, med alla sjukdomar översatta till själsliga svagheter och besvär
- all sjukdom är psykosmatisk, och du väljer att vara sjuk...det gäller bara att finna någon bra andlig ledare så man finner rätt - in i sitt innersta och kommer åt sin själ, vårdar den och blir frisk.
dyr historia.


go'kväll

[What Gives?]

Bara för att man vid tillfälle betraktar cancer som strikt psykosomatiskt, så behöver inte detta nödvändigtvis falsifiera traditionell diagnostik som i ditt exempel med cancerdrabbade barn.

Det ena utesluter inte det andra. Det kan kanske variera från fall till fall?

[Angelina]

Jag kan återkomma i ämnet cancer, ville bara säga att det är härligt att höra någon säga new-age. Det har blivit ett skamligt uttryck på något sätt, men är egentligen ett ganska bra samlingsnamn på en grupp. Som innehåller falanger, givetvis.

Det krävs en liten boost för den gruppens egoidentitet. Vi trycker upp t-shirts där det står: "Våga vara new-age!" eller något.
"Jag erkänner!"

För varje ny samhällsgrupp måste någon gång "komma ut" och öppet deklarera sig som en samhällsgrupp att räkna med i den stora gemenskapen. Det är så den mänskliga evolutionen ser ut, rent praktiskt.

Lightworker är också ett namn på uppfarten, men jag känner en starkare gemenskap i ett återtagande av ordet new-age.

[Varney]

en fundering jag fick i morse när jag skar av lite av fingret av misstag...
som kanske kan vara besläktad på något vis med ämnet,,
var om (vi) självskärare, även när det är en olyckshändelse, och - för medvetandet inte meningen - tillfogar oss själva smärta med flit - fast av/från det undermedvetna, eller kosmos eller whatever
..att även "olyckor" är karma!..och inte bara sjukdomar är psykosmatiska utan även andra (/vedertaget ofrivilliga) självskadebeteenden! =)
någon som har åsikter?

[Varney]

ja det är mulat i smutsen, new age...men det är ju alltid så...det är så lätt att låtsas övertygad om det främmandes värdelöshet ( och så enkelt att VA övertygad och slippa låta det komma inpå också, för den delen)
vi små fega ynkliga rädda varelser... - lite kejsarens nya kläder varning..på nåt vis..
- den borde faktiskt vara med i grundkursen på sociologi

[Angelina]

Ja, man behöver ju varken låtsas eller hålla något/någon på avstånd heller, utan man möts där man är, i förståelsen att vi alla är på samma resa, mot ljuset. ( en svag röst bad mig citera "into the light Leland", men den verkar ha lite kass humor, så en parantes får räcka).

Ok, olyckor och cancer.

Det finns så mycket att säga om cancer. Cancer är egentligen något väldigt naturligt, en egen livsform, som vi själva skapar, en slags självutplåningsmekanism. Av olika anledningar måste det här livet få ett slut, eller ta en drastisk vändning, varnar cancern. Hittar man anledningen till varningen, så kan man göra den där drastiska vändningen. Det är en insikt som måste växa fram i personen för att ha en verkan, i kombination med en stark livsvilja. Sedan finns det många som ser skälen, men känner sig oförmögna att handla, som ger upp.
De som får cancer är även lärare till de som är omkring dem. Ofta säger man " han fick cancer därför att.." och man kan relatera till sig eget liv och kanske få kraft att göra egna förändringar. Eller tvärtom, man ser sin egen väg utsstakad och väljer alternativ "lev hårt och dö ung".
På en själslig nivå så väljer man både sitt liv och sin död, och vissa har valt cancern, det måste man också respektera, annars går lärarfunktionen förlorad, om man fördömer. Man hjälper istället och lär sig och växer.
En nära vän till mig dog i magcancer för ett halvår sedan, 34 år gammal. Han lärde mig så otroligt mycket på den resan och det är jag tacksam för.
Våra liv är verkligen legender. Han dog precis samtidigt som Hunter S Thompson tog livet av sig, som han också kände en samhörighet med.
Sedan är det väl så att det lilla reflekterar det stora, mänskligheten är inne i samma dilemma som cancerpatienten.

Små olyckor och mindre allvarliga sjukdomar, säger ta en paus, du rusar för fort fram. Eller du kanske var i behov av akut åderlåtning eller behövde påminnas om den akuta smärtans natur. Ibland när man inte gjort illa sig på ett bra tag så glömmer man nästan bort hur det känns, och då är det lätt hänt att man skär sig i fingret eller slår i en tå, bara för att hålla sig à jour.

[Varney]

jo, men vad är "meningen" när ett mycket litet barn dör i cancer - är det helt för föräldrarnas "synder"? - vad lär sig barnet av detta?
..är det barnets "ryggsäck" eller föräldrarnas, föräldrarna går förmodligen igenom ett mycket större helvete än barnet, förvisso..? - är barn som dör tidigt, och alla svältande i afrika "lägre" utvecklade själar som inte kommit lika långt på resan - som inte klarar inkarnera i 80 långa tunga år (- där/om varje inkarnation är en lärdom, du vet) eller tvärtom - "högre" utvecklade - som klarar av en sån plåga, ett sånt öde?
...hmm...
det där med åderlåtning, eller glömma hur smärta känns - det är nog inte fallet i just mitt fall är jag rädd..=) ok, det kunde varit det, om det gällt att jag slagit mig på något vis(vilket jag iofs också ofta gör..men..) , men just skära mig..njae..=)..för en självskärare (och någon som plågas av såna överdrivna "kvinnliga blödningar" som jag) - är det nog lite långsökt att jag behövde blöda lite va?
.,kan inte komma på va som kan va poängen med min klulmpighet - att jag ständigt skär mig på rivjärn, bränner mig i ugnen, slår i alla hörn och kanter osv..=) troligast för mig, är att jag undermedvetet "vill" det, dvs tycker jag förtjänar det..det går bäst ihop med alla andra livsmönster =)

har du läst "resan"..om den amerikanska renlevnadsmänniskan som får svår cancer, och botar den genom att gå igenom sina emotionella träskmarker?