Alkis som tafsar på småflickor, straff fet utskällning?

[J R Auk]

Vem är rikast? Den som kan köpa sig allt den vill ha eller den som inte vill ha något?

Vem är starkast? Den som kan lyfta allt den önskar eller den som inte behöver lyfta något?

Vem är orubbligast? Den som ingen kan flytta eller den som inte behöver någon stans att förankra sig?

Sådan är maktens väsen. Den upphäver sig självt, den ligger i potential och inte i utverkande. När vi agerar på vad vi kallar makt så upplöser vi den. Vi hade makten i att vi kunde göra det, men när vi gör det så förlorar vi makten och ser oss nödgade.

Därav handlingens definitiva karaktär. Gjort är gjort. Och med det är makten över 'icke' i relation till 'gjort' borta och ett minne blott. Men att inte göra något är inte heller att bemäktiga sig detta vara eller icke vara som 'icke' ovan betecknade, utan även det är ett utslag av ett behov.

Så måste man pendla mellan att inte göra och att göra likt dansens bemäktigande av rytmen utan att låta sig styras av den.

Det är vad jag menar med negativt maktbegrepp. Makt är att utverka kontroll över behov, men behoven kontrollerar makten. Den negerar sig själv. Så "vilja till makt" är vad vi finner oss kastade i. Men om vi platt bara söker makt så gör vi oss inte till annat än behovstillfredsställande. Och som man alltid säger om drogaren, du är beroende och menar med det att något som kunde vara har flytt, dvs friheten. Vi måste bemäktiga oss även makten, söka negera behoven i en acceptans av deras realitet. Som vi måste äta men samtidigt måste äta rimligt, det är en ständig balans. Och inte något simpelt roffande. Det är alltså en tempererad process, och inte ett objekt. Makt är aldrig statisk med andra ord.

[Algotezza]

Problemet är ju inte att vi hela tiden bedömer och ibland både dömer, missbedömer och fördömer varandra, utverkar olika former av "straff" mot de "misshagliga", social utfrysning, sublim vuxenmobbning (mindre sublim sådan i yngre år) eller utnyttjar de välkända härskarteknikerna öppet eller i smyg - ty så är det att leva som människa i denna värld, men från att det är så vi gör, kan vi inte omedelbart dra slutsatsen att efterssom det är så  det också bör vara, ty av vara följer icke logiskt sett böra - men det kan ju följa etiskt.

Just därför är det viktigt att uppmärksamma oss på att vi gör detta så att vi kan bedöma det. Det håller inte att dölja de domar vi gör med påståendet om att vi gör det "lagen" säger, eller "normen" säger.

Frågan är alltså inte om vi bör göra detta. Det är oss ofrånkomligt vad jag kan se, därför blir frågan om hur vi bör göra dessa den relevanta.

Så vi kan inte välja bort att döma andra - och efter förmåga straffa också, kanske? När vi tror vi väljer bort det, ljuger vi bara för oss, menar du, eller?

Att vi som människor hela tiden värderar varandra, livet och det som sker, är ofrånkomligt. Att leva och uppleva är att värdera. Men innebär det även att vi alltid ofrånkomligt måste döma varandra, inte bara bedöma och värdera? Och om vi menar att vi inte kan göra annat än döma, har vi heller inget val, när det gäller att bestraffa varandra? Är det också ofrånkomligt? Handlar det bara om hur vi dömer och straffar? Är det bara den frågan som gäller?

Kan du på något sätt verifiera det?


/Algotezza

[matahari]

matahari, I'll be your dreaded judge!

Joda du har försökt men det sket sig.

Du vet, den svenska självbilden liknar en gordisk knut, ett oupplösligt nystan. Vår ideologi evigt världsbäst , vi ett
moraliskt perverterat folk i ständig ledsagande av andra politisk, kulturell akademisk eliters välvilliga förmenande.

Sa inte du som hastigast att den som gagnade sig av retorik var förkastlig? Du kör mycket nu!

[Algotezza]

Vem är rikast? Den som kan köpa sig allt den vill ha eller den som inte vill ha något?

Vem är starkast? Den som kan lyfta allt den önskar eller den som inte behöver lyfta något?

Vem är orubbligast? Den som ingen kan flytta eller den som inte behöver någon stans att förankra sig?

Sådan är maktens väsen. Den upphäver sig självt, den ligger i potential och inte i utverkande. När vi agerar på vad vi kallar makt så upplöser vi den. Vi hade makten i att vi kunde göra det, men när vi gör det så förlorar vi makten och ser oss nödgade.

Därav handlingens definitiva karaktär. Gjort är gjort. Och med det är makten över 'icke' i relation till 'gjort' borta och ett minne blott. Men att inte göra något är inte heller att bemäktiga sig detta vara eller icke vara som 'icke' ovan betecknade, utan även det är ett utslag av ett behov.

Så måste man pendla mellan att inte göra och att göra likt dansens bemäktigande av rytmen utan att låta sig styras av den.

Det är vad jag menar med negativt maktbegrepp. Makt är att utverka kontroll över behov, men behoven kontrollerar makten. Den negerar sig själv. Så "vilja till makt" är vad vi finner oss kastade i. Men om vi platt bara söker makt så gör vi oss inte till annat än behovstillfredsställande. Och som man alltid säger om drogaren, du är beroende och menar med det att något som kunde vara har flytt, dvs friheten. Vi måste bemäktiga oss även makten, söka negera behoven i en acceptans av deras realitet. Som vi måste äta men samtidigt måste äta rimligt, det är en ständig balans. Och inte något simpelt roffande. Det är alltså en tempererad process, och inte ett objekt. Makt är aldrig statisk med andra ord.

Är makt potentiell förmåga eller vad man de facto realiserar? Är det möjligheter att utöäva makt som kittlar mest och inte den makt man de facto utövar? Upplöses makt som möjlighet när den realiseras? Är makt bara potentialitet som förgår när den förverkligas?

Lagom är den best som nafsar oss i hälarna på the yellow brick road.

Don Juan i Castanedas böcker talar om att icke-göra som ett aktivt val.

Kreativt icke-skapande.


Möjligheten att träda ut ur värderandets och dömandets mentala fängelse.

Zarathustras löfte...

/Algotezza

[matahari]

Den här tråden belyser så tydligt schismen mellan äldre och yngre, borgare och bohem, eller hur man nu önskar beskriva respektive skyttegrav.

Rauk framhäver, i fler trådar än denna, fenomenen alienering och anomi (myntat av Durkheim), dvs. en normlös, innehållslös samhällordning som uppstått till följd av omvälvande sociala förändringar.

Ur denna tomhet formar han nya regler och tillämpningar som naturligtvis stöter sig med de "eftersläntrare" som ännu inte accepterat paradigmskiftet från det statiska till det friflytande. För dokido, Algotezza m.fl. blir Rauk en enkel rättshaverist som kan talas till rätta genom förnuftiga argument. Rauk å sin sida vill övertyga det gamla paradigmets representanter om att han har rätt och att de har fel, oavsett hur förnuftig deras förklaring är (den är per definition fel eftersom den är äldre, konservativ). Den borgerliga sidan lutar sig mot lag och ordning, den bohemiska mot ett upplösande av densamma. "Jag vill bota anomin", säger bohemen. "Vilken anomi?" frågar mannen från medelklassen och så är diskussionen igång. Argumenten stöts och blöts, upprepas, men ingen rubbas från sitt utgångsläge. Respektive åsikt vårdas ömt som en kroppsdel och får inte på något sätt modifieras.

Så i all enkelhet --
Har ni, Rauk, dokido, Algotezza m.fl., tänkt på att ni faktiskt kan ha rätt allihop -- samtidigt? Eller att frågan om "rätt" i samhällsfrågor bara blir ett idogt tvistande om era upplevda bromsar (straff; ansvarighet och culpa) och gaspedaler (vilja, syfte, handlingskraft) och att dessa två aldrig någonsin harmonierar?

Alltings komplexitet uppstolpat och klart enligt Herr Gassendis förmenande! Politik och filosofi i kär harmoni.

[J R Auk]

Vem är rikast? Den som kan köpa sig allt den vill ha eller den som inte vill ha något?

Vem är starkast? Den som kan lyfta allt den önskar eller den som inte behöver lyfta något?

Vem är orubbligast? Den som ingen kan flytta eller den som inte behöver någon stans att förankra sig?

Sådan är maktens väsen. Den upphäver sig självt, den ligger i potential och inte i utverkande. När vi agerar på vad vi kallar makt så upplöser vi den. Vi hade makten i att vi kunde göra det, men när vi gör det så förlorar vi makten och ser oss nödgade.

Därav handlingens definitiva karaktär. Gjort är gjort. Och med det är makten över 'icke' i relation till 'gjort' borta och ett minne blott. Men att inte göra något är inte heller att bemäktiga sig detta vara eller icke vara som 'icke' ovan betecknade, utan även det är ett utslag av ett behov.

Så måste man pendla mellan att inte göra och att göra likt dansens bemäktigande av rytmen utan att låta sig styras av den.

Det är vad jag menar med negativt maktbegrepp. Makt är att utverka kontroll över behov, men behoven kontrollerar makten. Den negerar sig själv. Så "vilja till makt" är vad vi finner oss kastade i. Men om vi platt bara söker makt så gör vi oss inte till annat än behovstillfredsställande. Och som man alltid säger om drogaren, du är beroende och menar med det att något som kunde vara har flytt, dvs friheten. Vi måste bemäktiga oss även makten, söka negera behoven i en acceptans av deras realitet. Som vi måste äta men samtidigt måste äta rimligt, det är en ständig balans. Och inte något simpelt roffande. Det är alltså en tempererad process, och inte ett objekt. Makt är aldrig statisk med andra ord.

Är makt potentiell förmåga eller vad man de facto realiserar? Är det möjligheter att utöäva makt som kittlar mest och inte den makt man de facto utövar? Upplöses makt som möjlighet när den realiseras? Är makt bara potentialitet som förgår när den förverkligas?

Lagom är den best som nafsar oss i hälarna på the yellow brick road.

Don Juan i Castanedas böcker talar om att icke-göra som ett aktivt val.

Kreativt icke-skapande.


Möjligheten att träda ut ur värderandets och dömandets mentala fängelse.

Zarathustras löfte...

/Algotezza

Ja jag skulle vilja säga att makten förgås när den utverkas, eller den förbrukas i sitt verkande. Som handen som öppen är redo att greppa, men väl greppat något måste släppa taget och förlora innan den kan gripa igen.

Suspenderandet torde väl vara ett görande? Men det intressanta är vad som krävs för att icke-göra, eller för att suspendera. Krävs det inte ett annat? Som att vi inte inte kan tvivla när vi inte har något alternativ att tillgå. Och inte inte kan handla när vi inte har något alternativ att tillgå. Som man ibland finner sig säga till försvar; -Men vad skulle jag göra? Och så är vi tillbaks i makt som potential men aldrig i verkan.

Att bara flyta med och få det som behövs utan att greppa är väl ändå det mäktigaste? Intet behovs ses otillfredsställt men aldrig be om det? The infinite giver!

[J R Auk]

Så i all enkelhet --
Har ni, Rauk, dokido, Algotezza m.fl., tänkt på att ni faktiskt kan ha rätt allihop -- samtidigt? Eller att frågan om "rätt" i samhällsfrågor bara blir ett idogt tvistande om era upplevda bromsar (straff; ansvarighet och culpa) och gaspedaler (vilja, syfte, handlingskraft) och att dessa två aldrig någonsin harmonierar?

Det har aldrig handlat om rätt, det handlar om frihet. Och ansvar över denna frihet!

[Algotezza]

Så i all enkelhet --
Har ni, Rauk, dokido, Algotezza m.fl., tänkt på att ni faktiskt kan ha rätt allihop -- samtidigt? Eller att frågan om "rätt" i samhällsfrågor bara blir ett idogt tvistande om era upplevda bromsar (straff; ansvarighet och culpa) och gaspedaler (vilja, syfte, handlingskraft) och att dessa två aldrig någonsin harmonierar?

Det har aldrig handlat om rätt, det handlar om frihet. Och ansvar över denna frihet!

Bra svar!

/Algotezza

[Gassendi]

Så i all enkelhet --
Har ni, Rauk, dokido, Algotezza m.fl., tänkt på att ni faktiskt kan ha rätt allihop -- samtidigt? Eller att frågan om "rätt" i samhällsfrågor bara blir ett idogt tvistande om era upplevda bromsar (straff; ansvarighet och culpa) och gaspedaler (vilja, syfte, handlingskraft) och att dessa två aldrig någonsin harmonierar?

Det har aldrig handlat om rätt, det handlar om frihet. Och ansvar över denna frihet!

Det har aldrig handlat om annat än ditt förtvivlade försök att rättfärdiga dina handlingar -- och därefter att vinna striden som sedan blossat upp mellan dig och dina meningsmotståndare. Avsaknaden av principer gör att diskussionen sedan ebbar ut och börjar om -- och så vidare.

Fri- och rättigheter är intimt förknippade. Om du är övertygad om en handlings riktighet så hävdar du den i enlighet med rigida principer, men det jag huvudsakligen ser är ett kontinuerligt vädrande av efemära åsikter.

... det är altlså  inte de abstrakta, etiska principerna som styr min moral utan erfarenheten och samvetet via etisk intuition.

Vem skulle invända mot en treenighet av intuition och samvete och erfarenhet?

Jag har aldrig påstått att du har fel, men om du undgår att se din personliga anknytning till din egen händelsehorisont (det högborgerliga Lund) så föreligger risk för antingen kognitiv dissonans eller självbedrägeri.

[idi]

Fan, är det här du Auk?

http://www.youtube.com/watch?v=nzUY6Iiur6E

[idi]

Lite brottsstatistik såhär på kvällskvisten:
(klantade bort tabellen, hittas på www.bra.se iaf om nån e intresserad)

Anmälda Brott:                              2006                      2009                    
Totalt                                            1 224 958               1 405 626            
3-7 kap. Brott mot person               197 599                  235 451              
8-12 kap. Brott mot förmögenhet     797 460                 885 243                
13-15 kap. Brott mot allmänheten    17 744                   19 254
16-20 kap. Brott mot staten             27 047                   31 789
Brott mot  
specialstraffrättsliga författningar     185 108                 233 889
Brott mot trafikbrottslagen               78 352                  77 612
Brott mot narkotikastrafflagen          66 857                  80 256
Brott mot miljöbalken                      3 391                    4 704
Brott mot skattebrottslagen m.m.     2 538                    22 261
Brott mot bidragsbrottslagen            ingen stat              9400
Brott mot övriga specialstraff-          33 970                  39 656


Brott som lagförts:

"År 2006 lagfördes totalt cirka 119 700 personer för brott. Drygt hälften (60 700 personer) av personerna dömdes för brott i domstol, medan de övriga (59 000 personer) lagfördes genom åklagarbeslut. Utöver dessa lagfördes dessutom cirka 311 700 personer av polis, genom så kallad ordningsbot1"

*1 Exklusive föreläggande av ordningsbot som utfärdats av Tullen.


Här kan ni se vilka brott som lagförts 2006 (jag e lite lat ja): (sid 5 för "lättöverskådan")

http://www.bra.se/extra/measurepoint/?m ... 202006.pdf

Kanske kan va kul om ni inte tittar på mer än sid 5, så kan man spekulera om vad de dömdes till, orsaker osv .
Varför inte nån form av gissningslek/frågesport? Oftast får man ju sånt här serverat med experters kommentarer och så, får väll heller inte allt. Kan va kul att göra en egen check om ni är intresserade?

Statistik är väll inte något jag går igång på sådär, men skulle nån tycka det här är intressant kollar jag vidare!





















[/quote]

[J R Auk]

Problemet är ju inte att vi hela tiden bedömer och ibland både dömer, missbedömer och fördömer varandra, utverkar olika former av "straff" mot de "misshagliga", social utfrysning, sublim vuxenmobbning (mindre sublim sådan i yngre år) eller utnyttjar de välkända härskarteknikerna öppet eller i smyg - ty så är det att leva som människa i denna värld, men från att det är så vi gör, kan vi inte omedelbart dra slutsatsen att efterssom det är så  det också bör vara, ty av vara följer icke logiskt sett böra - men det kan ju följa etiskt.

Just därför är det viktigt att uppmärksamma oss på att vi gör detta så att vi kan bedöma det. Det håller inte att dölja de domar vi gör med påståendet om att vi gör det "lagen" säger, eller "normen" säger.

Frågan är alltså inte om vi bör göra detta. Det är oss ofrånkomligt vad jag kan se, därför blir frågan om hur vi bör göra dessa den relevanta.

Så vi kan inte välja bort att döma andra - och efter förmåga straffa också, kanske? När vi tror vi väljer bort det, ljuger vi bara för oss, menar du, eller?

Att vi som människor hela tiden värderar varandra, livet och det som sker, är ofrånkomligt. Att leva och uppleva är att värdera. Men innebär det även att vi alltid ofrånkomligt måste döma varandra, inte bara bedöma och värdera? Och om vi menar att vi inte kan göra annat än döma, har vi heller inget val, när det gäller att bestraffa varandra? Är det också ofrånkomligt? Handlar det bara om hur vi dömer och straffar? Är det bara den frågan som gäller?

Kan du på något sätt verifiera det?


/Algotezza

Om vi inte är ärliga med vad vi tänker om andra kommer vi att dölja hur beteendet styrs av dessa omdömen och en form av straff tar plats. Jag gör ju inte den strikta uppdelningen mellan straff i form av lagpåföljd eller mellanmänskliga interaktioner.
När man är ärlig med omdömet istället så upplåts detta och man kan diskutera det eller den andre kan göra ett omdöme om omdömet och förändra sin praktik osv.

Vi kanske inte skall säga att vi måste straffa, men vi gör gott i att erkänna att vi ofta gör så.

Att ringa polisen tex är ett straff man ger någon. Att inte bemöta någon är ett straff osv.

[J R Auk]

]Det har aldrig handlat om annat än ditt förtvivlade försök att rättfärdiga dina handlingar -- och därefter att vinna striden som sedan blossat upp mellan dig och dina meningsmotståndare. Avsaknaden av principer gör att diskussionen sedan ebbar ut och börjar om -- och så vidare.

Fri- och rättigheter är intimt förknippade. Om du är övertygad om en handlings riktighet så hävdar du den i enlighet med rigida principer, men det jag huvudsakligen ser är ett kontinuerligt vädrande av efemära åsikter.

Är det det privilegierade nu igen?

För att vara någon som så ofta psykologiserar andras texter så psykologiserar du inte dig själv nämnvärt vad jag kan se. En idé kanske?

Jag tror jag känner dig och din typ. Fascistoid. Eller bara en liten översittare

[J R Auk]

För övrigt det är klart att jag "säger emot mig själv" om man antar att jag söker skydda mitt liv eller liknande genom den här diskussionen av moral. Det står uttryckligen i texten jag levererat vad jag tycker att man kan tillåta sig mot sådana som mig som bara går runt och dömer folk.

Men jag vet inte om jag tycker att de här med liv är så viktigt, inte taget som något i ljuset av en stundande död i alla fall. Livet är bara viktigt när det levs.

[Algotezza]

... det är altlså  inte de abstrakta, etiska principerna som styr min moral utan erfarenheten och samvetet via etisk intuition.

Vem skulle invända mot en treenighet av intuition och samvete och erfarenhet?

Jag har aldrig påstått att du har fel, men om du undgår att se din personliga anknytning till din egen händelsehorisont (det högborgerliga Lund) så föreligger risk för antingen kognitiv dissonans eller självbedrägeri.

Undras vad du då påstår...

Varför det då? Det spelar vill ingen roll var man bor, finns inte alltid den risken? Varför just i  Lund och inte t.ex. i det lantliga Rebbetuaröd? Eller i Malmö, Sthlm, Gbg?

Är det fler kognitiva, psykologiska och moraliska risker jag löper genom att bo just i Lund?

/Algotezza