Teori om ständig återfödelse av allt liv (ej religiöst)

[Harald Davidsson]

Freddemalte, om man tänker sig att min liknelse mellan elementarpartiklar och hangarfartyg är på rätt spår- jag vill minnas att du gillade den - kan man tänka sig att det finns så mycket information om hela ditt (låt oss här ta endast dig som exempel) väsen som person, att redan  en enda av de partiklar som ingår i din kropp bär på all den information som krävs för att återskapa hela dig. Att du då kanske kommer att få finna dig i att emellanåt ingå i partikelkombinationen "en sten", "en hund", en "groda", "en grön marsian i ett solsystem oändligt långt härifrån", och så vidare, det är en annan diskussion. Men överleva i årmiljoner skulle du i varje fall, i så fall. Man kan tänka sig att rentav varje partikel i din kropp är en partikel av just sådant slag att den för all framtid bevarar informationen om vem du är, och vid varje givet tillfälle försöker manifestera denna information genom att "säga åt" andra partiklar att ordna sig på sådant sätt att en människa liknande den du nu är uppstår igen, för att sprida sin personlighets motsvarighet till en meme http://en.wikipedia.org/wiki/Meme. I så fall är - ur strikt mönsterkontinuitetshänseende - din överlevnad väldigt säkrad för väldigt lång framtid, även om universum inte är oändligt stort utan bara t.ex. BB(100) ljusår i diameter (BB = Busy Beaver Number) (kolla in "Busy Beaver number" http://en.wikipedia.org/wiki/Busy_Beaver_Number , en fascinerande sorts ändligt tal för övrigt! Jag skulle t.ex. inte ha något emot att vara kontinuerligt lycklig i BB(100) år (även om jag misstänker att jag aldrig kommer att få något vidare grepp om hur stort talet BB(100) verkligen är)).

Frågan är bara, vad är sannolikheten för att det är så? Eller mer specifikt: vad är sannolikheten för att endast en av de partiklar du består av innehåller all information som behövs för att du ska kunna överleva; vad är sannolikheten för att minst två av de partiklar du består av var och en innehåller all information som behövs för att du ska kunna överleva; vad är sannolikheten för att minst tre av de partiklar du består av var och en innehåller all information som behövs för att du ska kunna överleva... och så vidare ... tlll: vad är sannolikheten för alla de partiklar du består av var och en innehåller all information som behövs för att du ska kunna överleva?

Och hur bär man sig åt för att komma fram till hur man ska bära sig åt för att komma fram till hur man ska bära sig åt för att... osv. komma fram till hur man ska bära sig åt för att komma fram till ett så rimligt som möjligt svar på dessa frågor?  skriver Justin





ifall vårt universum är sant, då kan det inte finnas någon sannolikhet, men ifall vårt universum delvist är falskt, då finns naturligtvis också sannolikheter, men vi kan då fråga oss varför inte universum är helt sant, hur det falska har kunnat
näslat sig in i kosmos,

och varifrån det falska kommer

[freddemalte]

Freddemalte, om man tänker sig att min liknelse mellan elementarpartiklar och hangarfartyg är på rätt spår- jag vill minnas att du gillade den - kan man tänka sig att det finns så mycket information om hela ditt (låt oss här ta endast dig som exempel) väsen som person, att redan  en enda av de partiklar som ingår i din kropp bär på all den information som krävs för att återskapa hela dig. Att du då kanske kommer att få finna dig i att emellanåt ingå i partikelkombinationen "en sten", "en hund", en "groda", "en grön marsian i ett solsystem oändligt långt härifrån", och så vidare, det är en annan diskussion. Men överleva i årmiljoner skulle du i varje fall, i så fall. Man kan tänka sig att rentav varje partikel i din kropp är en partikel av just sådant slag att den för all framtid bevarar informationen om vem du är, och vid varje givet tillfälle försöker manifestera denna information genom att "säga åt" andra partiklar att ordna sig på sådant sätt att en människa liknande den du nu är uppstår igen, för att sprida sin personlighets motsvarighet till en meme http://en.wikipedia.org/wiki/Meme. I så fall är - ur strikt mönsterkontinuitetshänseende - din överlevnad väldigt säkrad för väldigt lång framtid, även om universum inte är oändligt stort utan bara t.ex. BB(100) ljusår i diameter (BB = Busy Beaver Number) (kolla in "Busy Beaver number" http://en.wikipedia.org/wiki/Busy_Beaver_Number , en fascinerande sorts ändligt tal för övrigt! Jag skulle t.ex. inte ha något emot att vara kontinuerligt lycklig i BB(100) år (även om jag misstänker att jag aldrig kommer att få något vidare grepp om hur stort talet BB(100) verkligen är)).

Frågan är bara, vad är sannolikheten för att det är så? Eller mer specifikt: vad är sannolikheten för att endast en av de partiklar du består av innehåller all information som behövs för att du ska kunna överleva; vad är sannolikheten för att minst två av de partiklar du består av var och en innehåller all information som behövs för att du ska kunna överleva; vad är sannolikheten för att minst tre av de partiklar du består av var och en innehåller all information som behövs för att du ska kunna överleva... och så vidare ... tlll: vad är sannolikheten för alla de partiklar du består av var och en innehåller all information som behövs för att du ska kunna överleva?

Och hur bär man sig åt för att komma fram till hur man ska bära sig åt för att komma fram till hur man ska bära sig åt för att... osv. komma fram till hur man ska bära sig åt för att komma fram till ett så rimligt som möjligt svar på dessa frågor?

Justin, jo det är mycket sant att jag tyckte om din liknelse och ditt sätt att framställa din teori och dina tankegångar. Jag ser i sak inga problem med att all information om det som är jag (rent varandemässigt) skulle kunna finnas lagrad i en supersträng eller någon form av elementarpartikel etc. och därmed, så fort denna partikel hamnar i ett system som medger kontakt med omgivande verklighet, utgör "mitt vara" fast i en annan fysisk upplaga. Detta är dock, som du själv påtalar, extremt svårt att påvisa eller bevisa eller ens hitta metoder för att på ett något sånär övertygande sätt forska på. Men visst skulle universum, med dess komponenter (jag och allt annat däri) kunna vara uppbyggt likt ett hologram där alla information om helheten finns i delarna. Jag är inte heller främmande för att universum (eller allt) är uppbyggt likt en evig fraktal där saker och ting upprepar sig i det oändliga utifrån precis alla aspekter, där allt utgör olika former av koordinater i superkomplexa dimensioner, där vi då finner t.ex. dimensionsriktningarna; höger-vänster, upp-ner, fram-tillbaka, nu-då, stor-liten, ut-in, död-levande, etc. Vi har väl en tämligen säkerställd och i de flesta läger accepterad teori om hur den lilla DNA-molekylen innehåller alla information som behövs för att bygga upp en människokropp, så om man extrapolerar detta och abstraherar vidare så känns det inte helt främmande och anti-intuitivt att även våra varan skulle kunna lagras någon stans. Det är dock inte något som ingår i min vardagliga common-sense-världsbild utan handlar mer om ett utanför-boxen-filosofiskt-tänk.

Vänligen

Fredrik

[apostrof]

1. Frukten
Tänk dig in i att det finns en planet någonstans ute i universum, om t.ex. 100.000.000 miljarder år där det växer jättestora trädlikande växter, och dessa växter har frukter som ser precis lika dana ut som människor, och en av dessa frukter råkar bestå av just de atomer som du har i din kropp, och dessa atomer sitter på exakt samma plats i relation till varandra - är då den "frukten" du? Frukten är en färdig vuxen person i precis de stadium du är i nu.

Här är alltså inte omständigheterna runt om kring de samma, men dock just de system som rent fysiskt utgör din kropp.

2. Skanner och molekylär kopiator:
Tänk dig in i att du går in i en 3D-skanner som läser av alla fysiska tillstånd som utgör din person just nu. Därefter överförs informationen till en superkopiator som bygger ihop 50 kopior av dig. Kan då dessa kopior anses vara du eller (vad avser deras upplevelse av världen, deras medvetande etc), eller vad anser du?

Vänligen

Fredrik

Ursäkta för det sena svaret, har haft fullt upp med annat!

1. Nja, i just det scenariot skulle jag säga att det bara nästan är jag. Jag är ju då en del av ett träd och kan inte fungera på riktigt samma sätt, så man kan inte säga att det är exakt samma jag som sitter här idag. Men det är en riktigt kul tanke att oändligt många gånger i framtiden kommer kommer det växa människoliknande frukter på träd!

2. Nej, då är det bara kopior av mig. Det måste vara exakt samma molekyler osv, inte bara likadana.

[apostrof]

Apostrof, du är visst religös.. och det du nu diskuterar är detsamma. Tänkte skriva 'och den goda nyheten är' att det är ok att vara religös. Men inget av det sagda är förvisso speciellt ont eller gott alls.. Bara ett konstaterande.

Var du full när du skrev det där?

Jag kom själv in på den idén i någon tråd, minns inte vilken. Det största problemet med teorin du pratar om (för att undvika förvirring kallar jag den hädanefter för "din teori" (även om den varken är din eller min)) är att vår tids fysikers observationer talar för att elementarpartiklar av exakt samma slag är helt och hållet utbytbara, i alla hänseenden. Observationer talar (vad jag har förstått) för att även om du skulle ersättas med nya partiklar i nästa ögonblick, men identiska partiklar, på exakt samma positioner som dina nuvarande partiklar skulle ha befunnit sig på i det ögonblicket om de inte hade blivit utbytta, så skulle du fortsätta leva i form av den nya kroppen, så att du för din överlevnad inte är beroende av att "de partiklar" som du just nu består av fortsätter existera. Något som ytterligare ger stöd åt denna uppfattning är observationen att alla molekyler, och även alla celler, byts ut flera gånger (mot helt annan materia) i varje människa som lever ett normallångt liv, utan att den människan därmed tycks dö några gånger under sitt liv. (Hur förklarar du förresten denna observation utifrån din teori? Anser du t.ex. att de flesta foster faktiskt dör innan de hinner bli vuxna människor, med tanke på att ingen av de molekyler som utgör ett foster i t.ex. tionde veckan finns kvar i den artonåring som drygt arton år senare kommer att existera och som då kommer att av omgivningen anses vara fortsättningen på detta tio veckor gamla foster?). Alla elementarpartiklar i artonåringen torde rentav ha bytts ut flera gånger efter hans/hennes sjuttonårsdag, med tanke på hur ofta kvantfluktuationer sker (d.v.s. att elementarpartiklar ofta byts ut mot nya, identiska, men likväl kanske nya, elementarpartiklar).

Du kanske nu undrar vad artonåringen själv anser om saken. Men det faktum att artonåringen för sin egen del upplever sig ha helt övertygande minnen av att ha varit t.ex. sexton år bevisar inte att dessa två personer är samma person, givet din teori. Information behöver, givet din teori, inte nödvändigtvis vara rättvisande. Att en viss person har ett visst minne behöver enligt din teori inte innebära att den personens materia - och därmed (enligt din teori) inte heller den personen - har varit med om det som minnet tycks vara ett minne av.

Enda räddningen för din teori torde vara någon sorts teori som säger att "så länge inte 'alltför många' elementarpartiklar samtidigt byts ut mot andra, men identiska, elementarpartiklar, överlever den person som dessa elementarpartiklar är del i att upprätthålla existensen av". Men ett problem är då: vad säger att just en viss mängd byten av elementarpartiklar inte gör att personen i fråga dör, men att om antalet byten per tidsenhet (och i så fall vilken tidsenhet: sekund, minut, nanosekund, år, årgoogol, infinitesimal andel av en sekund, etc?) överstiger en viss mängd, då plötsligt dör personen i fråga på stört?

Det där beror på hur man definierar vad som är "jag". Jag känner mig inte helt bestämd på den frågan men jag tycker att man på ett sätt kan säga att jag är en annan person idag än jag var igår, även om jag är en produkt av ett tidigare jag. Men med "min teori" kan man säga att det kommer ske oändligt många liv med exakt samma jag:ar (påhittat ord?) från födsel till död som det liv jag lever idag.

Jag ska läsa igenom och svara på resten av ditt inlägg vid ett senare tillfälle när jag har mer tid!

[freddemalte]

Ursäkta för det sena svaret, har haft fullt upp med annat!

Ha, det gör väl inget!
Jag vet hur det kan vara ibland . .

1. Nja, i just det scenariot skulle jag säga att det bara nästan är jag. Jag är ju då en del av ett träd och kan inte fungera på riktigt samma sätt, så man kan inte säga att det är exakt samma jag som sitter här idag. Men det är en riktigt kul tanke att oändligt många gånger i framtiden kommer kommer det växa människoliknande frukter på träd!

Jo, men låt säga att frukten faller (precis som äpplen gör efter ett tag) och att det därefter är exakt samma struktur?

2. Nej, då är det bara kopior av mig. Det måste vara exakt samma molekyler osv, inte bara likadana.

Ok

Vänligen

Fredrik

[Justin Case]

Jag är inte heller främmande för att universum (eller allt) är uppbyggt likt en evig fraktal där saker och ting upprepar sig i det oändliga utifrån precis alla aspekter, där allt utgör olika former av koordinater i superkomplexa dimensioner, där vi då finner t.ex. dimensionsriktningarna; höger-vänster, upp-ner, fram-tillbaka, nu-då, stor-liten, ut-in, död-levande, etc. Vi har väl en tämligen säkerställd och i de flesta läger accepterad teori om hur den lilla DNA-molekylen innehåller alla information som behövs för att bygga upp en människokropp, så om man extrapolerar detta och abstraherar vidare så känns det inte helt främmande och anti-intuitivt att även våra varan skulle kunna lagras någon stans.

Om det ligger till på det sättet (jag är fullt på det klara med att du inte tror att det ligger till så, men att du kan tänka dig att det kanske gör det), kan det då spela någon roll vad vi gör? Kan vi då alls göra något som inte ändå blir gjort av oändligt många - och lika många - identiska exemplar av oss på andra platser i vilket fall som helst? Jag tror att allt vi gör och allt vi skulle kunna göra äger rum i oändligt antal exemplar per unik version oavsett vad "vi" gör, och min slutsats av det är att det enda sätt på vilket det skulle kunna spela någon roll vad "vi" gör är om det finns och/eller kan finnas olika stora oändliga mängder på så sätt att t.ex. den oändliga mängden w+1>w, och liknande. Vad jag inte riktigt får mitt huvud runt är om det vore en "lättnad" eller en "besvikelse" om man kom fram till att "din" matematik stämmer, att "min" matematik är felaktig, och att följaktigen allt man gör kommer att ske i samma utsträckning oavsett om man gör det eller inte, så att man inte kan påverka någonting i universum på något relevant sätt. Vad tror du, vore det bättre eller sämre att inte kunna påverka framtiden än att kunna påverka framtiden?

Jag menar, även om man kan påverka i vilken ordning saker och ting ska ske i ens framtid, kan man enligt ovan antagna världsmodell inte påverka i vilken utsträckning någon av de saker som ska ske i ens framtid kommer att ske i ens framtid. Det kommer alla att ske oändligt många gånger vad man än gör, bara i olika ordning beroende på vad man gör. Så om du t.ex. lyfter högra armen nu, kommer det att dröja ett ändligt x antal år tills du hamnar i exakt samma situation igen och då inte lyfter högra armen, och detta x kan vara väldigt stort, men det är garanterat alltid ändligt, oavsett vilken situation och handling det är fråga om, så alla handlingar du kan utföra kommer du att utföra, och med tiden oändligt många gånger vardera, oavsett hur mycket du försöker undvika det i något givet ögonblick. Sannolikheten för att du skulle kunna undvika dessa saker i varje ögonblick i oändligt många ögonblick i sträck är oändligt liten. Om "oändligt liten" betyder "exakt noll", är det kört. Då spelar ingenting vi gör någon roll. Hur ser du på en sådan värld, vore en sådan värld bättre eller sämre än den jag tror är fallet? (Jag tror att vi har oändligt långt liv men att vi trots det har möjlighet att påverka framtiden på relevanta sätt, tack vare att w+1>w.)

[freddemalte]

Jag är inte heller främmande för att universum (eller allt) är uppbyggt likt en evig fraktal där saker och ting upprepar sig i det oändliga utifrån precis alla aspekter, där allt utgör olika former av koordinater i superkomplexa dimensioner, där vi då finner t.ex. dimensionsriktningarna; höger-vänster, upp-ner, fram-tillbaka, nu-då, stor-liten, ut-in, död-levande, etc. Vi har väl en tämligen säkerställd och i de flesta läger accepterad teori om hur den lilla DNA-molekylen innehåller alla information som behövs för att bygga upp en människokropp, så om man extrapolerar detta och abstraherar vidare så känns det inte helt främmande och anti-intuitivt att även våra varan skulle kunna lagras någon stans.

Om det ligger till på det sättet (jag är fullt på det klara med att du inte tror att det ligger till så, men att du kan tänka dig att det kanske gör det), kan det då spela någon roll vad vi gör? Kan vi då alls göra något som inte ändå blir gjort av oändligt många - och lika många - identiska exemplar av oss på andra platser i vilket fall som helst? Jag tror att allt vi gör och allt vi skulle kunna göra äger rum i oändligt antal exemplar per unik version oavsett vad "vi" gör, och min slutsats av det är att det enda sätt på vilket det skulle kunna spela någon roll vad "vi" gör är om det finns och/eller kan finnas olika stora oändliga mängder på så sätt att t.ex. den oändliga mängden w+1>w, och liknande. Vad jag inte riktigt får mitt huvud runt är om det vore en "lättnad" eller en "besvikelse" om man kom fram till att "din" matematik stämmer, att "min" matematik är felaktig, och att följaktigen allt man gör kommer att ske i samma utsträckning oavsett om man gör det eller inte, så att man inte kan påverka någonting i universum på något relevant sätt. Vad tror du, vore det bättre eller sämre att inte kunna påverka framtiden än att kunna påverka framtiden?

Oj, komplicerat!
Jag kan tänka mig att det i grunden inte spelar någon roll om vi kan påverka den så kallade framtiden eller inte, däremot verkar det som att våra psyken är av sådan karaktär att det är väldigt viktigt för oss att vi upplever det som att vi kan påverka den så kallade framtiden. Men låt oss för en stund anta, att vi på ett fundamentalt sätt genom att faktiskt ha varanden i oss som kan styra tillvaron reellt och att dessa varan är det som upplever vårt jag, så kan jag tänka mig att dessa varan är superunika trots den eviga universella replikeringen som uppstår på grund av oändlighetsprincipen. Dessa varan (tillstånd) är då unika på så sätt att de inte kan kopieras eftersom de faktiskt har en given plats i matrisen. Denna givna plats i matrisen gör den unik om vi ser den likt en oändligt komplicerad vågfunktion som alltså (trots oändlig upprepning) har sin identitet då den är oändlig i sig själv. Detta gör då att just du, Justin (din varakärna) inte finns någon annan stans i universums oändligt upprepade matris trots att det utifrån ett materiellt, molekylärt perspektiv finns oändligt med identiska kopior av din materiella struktur och dess kontext. De andra materiella Justin-strukturerna "är bebodda" med en varandesupersträng som är en variant av din men då de kan ha oändligt många vibrationspositioner helt unika var för sig. Tänk dig in i en fantastiskt komplex Rubik's kub som kan ha oändligt måna lägen. Tänk dig in i dina universumkopior. Allt är lika. Men, ditt vara är utplacerat i vardera sådan kopia på ett sådant sätt att det i varje Justin finns en kub (varat) fast med ett unikt läge. Detta gör att ni kan tendera till att "hitta på olika saker". Detta leder till kollaps i vissa av dina kontext. Förbättring och patologisering i andra. Ja, är det så, så kanske det faktiskt spelar roll vad just DU gör, men frågan är om just DU har kapaciteten eller förmågan att göra det som är rätt vad gäller just DIN fortsatta existens - så att det inte blir någon annan Justin-kopia med en mer framgångsrik kub (varakärna) som "vinner" i matrisen?

Likna Justin-kopiorna med de naturliga talen och kuben (varat) med de reella talen. Det kommer med andra ord alltid att finnas fler variationer av kuben än utspridningen av dig trots att både du och varat är oändligt många.

Vänligen

Fredrik

[Minded]

Apostrof, du är visst religös.. och det du nu diskuterar är detsamma. Tänkte skriva 'och den goda nyheten är' att det är ok att vara religös. Men inget av det sagda är förvisso speciellt ont eller gott alls.. Bara ett konstaterande.

Var du full när du skrev det där?

Nej. Vad har du egentligen emot religiositet?

[Justin Case]

Jag är inte heller främmande för att universum (eller allt) är uppbyggt likt en evig fraktal där saker och ting upprepar sig i det oändliga utifrån precis alla aspekter, där allt utgör olika former av koordinater i superkomplexa dimensioner, där vi då finner t.ex. dimensionsriktningarna; höger-vänster, upp-ner, fram-tillbaka, nu-då, stor-liten, ut-in, död-levande, etc. Vi har väl en tämligen säkerställd och i de flesta läger accepterad teori om hur den lilla DNA-molekylen innehåller alla information som behövs för att bygga upp en människokropp, så om man extrapolerar detta och abstraherar vidare så känns det inte helt främmande och anti-intuitivt att även våra varan skulle kunna lagras någon stans.

Om det ligger till på det sättet (jag är fullt på det klara med att du inte tror att det ligger till så, men att du kan tänka dig att det kanske gör det), kan det då spela någon roll vad vi gör? Kan vi då alls göra något som inte ändå blir gjort av oändligt många - och lika många - identiska exemplar av oss på andra platser i vilket fall som helst? Jag tror att allt vi gör och allt vi skulle kunna göra äger rum i oändligt antal exemplar per unik version oavsett vad "vi" gör, och min slutsats av det är att det enda sätt på vilket det skulle kunna spela någon roll vad "vi" gör är om det finns och/eller kan finnas olika stora oändliga mängder på så sätt att t.ex. den oändliga mängden w+1>w, och liknande. Vad jag inte riktigt får mitt huvud runt är om det vore en "lättnad" eller en "besvikelse" om man kom fram till att "din" matematik stämmer, att "min" matematik är felaktig, och att följaktigen allt man gör kommer att ske i samma utsträckning oavsett om man gör det eller inte, så att man inte kan påverka någonting i universum på något relevant sätt. Vad tror du, vore det bättre eller sämre att inte kunna påverka framtiden än att kunna påverka framtiden?

Oj, komplicerat!
Jag kan tänka mig att det i grunden inte spelar någon roll om vi kan påverka den så kallade framtiden eller inte, däremot verkar det som att våra psyken är av sådan karaktär att det är väldigt viktigt för oss att vi upplever det som att vi kan påverka den så kallade framtiden. Men låt oss för en stund anta, att vi på ett fundamentalt sätt genom att faktiskt ha varanden i oss som kan styra tillvaron reellt och att dessa varan är det som upplever vårt jag, så kan jag tänka mig att dessa varan är superunika trots den eviga universella replikeringen som uppstår på grund av oändlighetsprincipen. Dessa varan (tillstånd) är då unika på så sätt att de inte kan kopieras eftersom de faktiskt har en given plats i matrisen. Denna givna plats i matrisen gör den unik om vi ser den likt en oändligt komplicerad vågfunktion som alltså (trots oändlig upprepning) har sin identitet då den är oändlig i sig själv. Detta gör då att just du, Justin (din varakärna) inte finns någon annan stans i universums oändligt upprepade matris trots att det utifrån ett materiellt, molekylärt perspektiv finns oändligt med identiska kopior av din materiella struktur och dess kontext. De andra materiella Justin-strukturerna "är bebodda" med en varandesupersträng som är en variant av din men då de kan ha oändligt många vibrationspositioner helt unika var för sig. Tänk dig in i en fantastiskt komplex Rubik's kub som kan ha oändligt måna lägen. Tänk dig in i dina universumkopior. Allt är lika. Men, ditt vara är utplacerat i vardera sådan kopia på ett sådant sätt att det i varje Justin finns en kub (varat) fast med ett unikt läge. Detta gör att ni kan tendera till att "hitta på olika saker". Detta leder till kollaps i vissa av dina kontext. Förbättring och patologisering i andra. Ja, är det så, så kanske det faktiskt spelar roll vad just DU gör, men frågan är om just DU har kapaciteten eller förmågan att göra det som är rätt vad gäller just DIN fortsatta existens - så att det inte blir någon annan Justin-kopia med en mer framgångsrik kub (varakärna) som "vinner" i matrisen?

Likna Justin-kopiorna med de naturliga talen och kuben (varat) med de reella talen. Det kommer med andra ord alltid att finnas fler variationer av kuben än utspridningen av dig trots att både du och varat är oändligt många.

Hej Freddemalte, ledsen att du fått vänta så länge på mitt svar.

Jag förstår hur du menar. Jag kan mycket väl tänka mig att varje Justin-kopia i universum har något som identitetsmässigt skiljer den från alla andra Justin-kopior även om ingen kan identifiera den skillnaden. Men då får man fråga sig: vad är det som får en att bry sig om den man kommer att vara om en stund (mer än vad man bryr sig om människor som man inte ser som fortsättningar på sin egen existens)? Jag påstår rentav att vi bryr oss mer om den vi kommer att vara om en stund än vi bryr oss om den vi är just nu. Nuet går inte att påverka, det är som det är. Framtiden kan vi påverka.

Okej, det kan tänkas att vi inte kan påverka framtiden, men om vi inte kan det, vad har vi i så fall att förlora på att felaktigt utgå från att vi kan det? Ingenting, för om vi inte kan påverka framtiden kan inte heller en tro att man inte kan påverka framtiden påverka framtiden, och då är det inget fel med att ha en sådan tro. Vi bör rimligen utgå från att saker och ting funkar på sådana sätt som innebär att det spelar roll huruvida vi tror eller inte tror att de funkar på de sätten eller inte. En person som blivit fälld för mord i ett land med dödsstraff, och som ska avrättas om två dagar, och som ser praktiskt taget noll chans att bli benådad, har kanske inget att vinna på att styrketräna - hans muskler kommer inte hinna växa nämnvärt på två dygn hur hårt han än tränar - men för den händelse att han mot förmodan skulle bli benådad, hur osannolik den händelsen än är, kanske han har nytta av sina muskler om några år, och då kan han lika gärna börja träna idag. Att träningen förmodligen kommer att visa sig ha varit förgäves, eftersom han förmodligen kommer att avrättas om två dagar, det innebär inte att det är dumt av honom att träna. Han förlorar inget på att göra det. Han kan lika gärna göra det. Och faktiskt inte riktigt lika gärna, utan lite hellre till och med. Han har ju trots allt en något större än noll chans att bli benådad. (Vi antar att han inte lider av att styrketräna, eller att om han lider lite av det så kompenseras det lidandet nätt och jämnt av de endorfiner som strömmar till i hans kropp direkt efter träningen). Alltså kan det mycket väl vara klokt av honom att träna, eftersom han inte helt bör ge upp hoppet om att bli benådad.*

Om vår föreställning att vi kan påverka framtiden är felaktig, är vi alla i en liknande situation som ovan nämnda dödsdömde. Det kan vara så att vi med endast mycket liten sannolikhet kan påverka framtiden, och då har vi med endast mycket liten sannolikhet något att vinna på att utgå från att vi kan påverka framtiden. Men om vi mot förmodan kan påverka framtiden, är det bäst att vi utgår från att vi kan det. Och endast det scenariot (det sistnämnda) är värt att ta hänsyn till, hur osannolikt det än är. Alltså bör vi utgå från att vi kan påverka framtiden, hur osannolikt det än kan tyckas vara att vi kan påverka framtiden.

Nu tillbaka till det här med personkopior. Du identifierar dig med den du kommer att vara om en sekund, du betraktar den personen som dig själv (mer eller mindre). Detta trots att många molekyler i din hjärna hinner bytas ut inom loppet av en sekund. I praktiken sker en kopiering av ditt mönster, så att nya molekyler övertar de gamlas funktion att upprätthålla det mönster som utgör dig. Det finns nu och i all framtid på olika håll i universum oändligt många freddemaltar som är ännu mer lika "dig nu" än vad "den som kommer att vara du om en sekund här på just denna planet" kommer att vara. Är det då inte logiskt att bry sig lika mycket om var och en av (eller någon godtyckligt utvald av) de nämnda oändligt många freddemaltarna ute i universum, och hur någon (godtyckligt utvald) av dem kommer att ha det om en sekund, som du bryr dig om hur "du om en sekund, här på just denna planet" kommer att ha det om en sekund?

Jag tror att en viktig anledning till att vi har så svårt för att sympatisera lika mycket med våra "praktiskt taget" identiska kopior därute i universum är att vi inte har någon kontakt med dem och inte (kan minnas att vi) någonsin träffat dem. Om en som motsätter sig min syn på personkopior skulle ha en nära och långvarig kontakt och kommunikation med en av sina kopior, tror jag att hans/hennes inställning till personkopior skulle förändras rejält. Här är ett roligt klipp om personkopiering:

http://www.youtube.com/watch?v=pdxucpPq6Lc

Jag föreställer mig att om professorn som kopierar sig själv i det videoklippet är/vore en psykologiskt någorlunda normal människa (ett antagande som dock kanske strider mot den allmänna bilden av fysikprofessorer), skulle han, när han träffat sin identiska kopia, kunna utveckla en sådan gemenskap och "oerhörd släktskap" med sin kopia, med tiden, att han snart skulle bry sig ungefär lika mycket om sin kopia som om sig själv. Han skulle kanske vara rädd för döden för sin egen del, men han skulle veta att mycket av de projekt han planerat genomföra kommer att bli genomförda av hans kopia, på ganska exakt de sätt han tänkt genomföra dem (i den mån han själv skulle ha kommit att genomföra dem på det sättet om han fått leva och istället hans kopia dödats). Det skulle vara ungefär som när en förälder ställs inför valet mellan att själv bli dödad och att hans/hennes barn blir dödat - med den skillnaden att en identisk kopia mycket mer sannolikt kommer att förverkliga ens projekt än att ens barn kommer att göra det. Naturligtvis skulle en förälder som ställs inför valet mellan sitt eget och sitt barns liv vara rädd för döden och bäva inför beslutet, men kan ändå mycket väl välja att offra sitt eget liv framför att offra sitt barns liv. Skillnaden mellan en sådan förälders situation och situationen för oss när vi frågar oss hur mycket vi bryr oss om våra praktiskt taget identiska kopior därute i universum är att vi inte upplever våra praktiskt taget identiska kopiors liv som hotade, eftersom vi inte ser dem. Men de är hotade. De är hotade av vår nuvarande livsstil på den här planeten, en destruktiv och nonchalant livsstil som kan göra antalet framtida kopior av oss mycket mindre än vad det blir om vi lägger till med en bättre livsstil. Valet av livsstil i vårt fall avgör hur massor av framtida kopior av oss kommer att ha det, och eftersom våra kopior kommer att vara mer lika oss än vad våra barn är, och eftersom vi bryr oss om våra barn minst lika mycket som vi bryr oss om oss själva, bör vi logiskt sett bry oss om våra framtida kopior minst lika mycket som vi bryr oss om oss själva, och därför ändra livsstil till en så hållbar livsstil som möjligt för att på så sätt rädda så många av våra framtida kopior (våra "rentav-mer-än-barn", så att säga) från onödig misär och/eller icke-existens. Således menar jag att det är rimligt av mig att vara beredd att ta en extra stor risk att dö, som det unika exemplar av mig som jag enligt din teori ovan är (om din teori ovan stämmer), om jag på så sätt kan öka chansen för att det kommer att finnas desto fler praktiskt taget identiska kopior av mig i framtiden istället, och om jag på så sätt maximerar den sammantagna lyckosumman hos mig plus dem sammantaget. Att jag kanske inte spontant har så lätt för att göra detta i verkligheten beror på att jag inte har mina praktiskt taget identiska kopior framför mig. Skulle jag ha träffat dem och lärt känna dem ordentligt, skulle jag nog börja älska dem så mycket att jag vore beredd att uppoffra väldigt mycket, kanske rentav mitt liv, för deras skull, om det gjorde att de plus jag fick det maximalt bra sammantaget.

Och då jag även inser att jag och/eller praktiskt taget identiska kopior av mig förvandlas till alla andra varelser med tiden (genom kvantfluktuationer m.m.), blir nästa slutsats att jag bör söka maximera lyckosumman hos alla framtida varelser sammantaget. Utilitarism, med andra ord.

Jag tänker mig alltså att även om din teori (att det bara finns ett enda unikt exemplar av var och en av oss, men oändligt många till synes exakt likadana exemplar (och som bara skiljer sig åt genom sina olika "produktnummer" eller vad man vill se det som)) skulle vara riktig, förändrar det, av ovan framlagda skäl, inte det faktum att vi bör leva utilitaristiskt. Eller kanske mer riktigt: det förändrar inte det faktum att det är minst lika rimligt och logiskt att leva utilitaristiskt som det är att vara som föräldrar är mest: en delvis egoistisk men även till stor del "god" förälder som är beredd att om nödvändigt uppoffra sig för att rädda sitt/sina barn.

Din teori utgör alltså, även om den skulle hålla, inte något avgörande problem för mitt "universum är oändligt stort, allt som kan ske sker, så vi förvandlas alla till varandra med tiden, så vi är alla varandra och bör alltså leva utilitaristiskt"-argument för att steget från vanlig medborgare till utilitarist.

Men dessutom anser jag inte att din teori håller. Låt oss se på detta:

Likna Justin-kopiorna med de naturliga talen och kuben (varat) med de reella talen. Det kommer med andra ord alltid att finnas fler variationer av kuben än utspridningen av dig trots att både du och varat är oändligt många.

Varför skulle den kub du pratar om vara just så mycket rikare på materia än vad Justin-kopiorna är att det bara kan finnas en enda exakt sådan människa som jag? Det förutsätter** att det sätt vi människor är uppbyggda på är ett oändligt ovanligt sätt för materia (eller energi, eller något som helst) att vara uppbyggd på. Är inte det ett ganska märkligt antagande? Är inte det som att säga: okej, just vi består av atomer, men det är nog så att oändligt nära noll procent av universums stuff består av atomer, oändligt nära 100 procent av det består nog av något helt annat istället. Är inte det som att säga: okej, det finns kanske ingen rosa elefant som väger en googol kilo just här på jorden just nu, men det finns nog oändligt många gånger fler rosa elefanter som väger en googol kilo i universum än vad det finns människor i universum.

Är det inte rimligare att utgå från att den sorts fenomen vi kan observera i den del av universum vi nu kan observera är förhållandevis vanliga i universum i stort? Alltså inte så att människor skulle vara vanligare än stoftpartiklar eller så (ty vi kan ju inte observera människor i en särskilt stor del av den del av universum vi kan observera), men så att en ansenlig andel av universum nog består av ungefär sådant som den för oss nu observerbara delen av universum består av.

Universum kan naturligtvis tänkas vara endast så stort att det inte finns fler än en som är exakt sådan som jag är nu. Eller det kan vara så stort att det finns exakt två sådana personer. Eller det kan vara så stort att det finns exakt tre sådana. Och så vidare, upp mot "universum kan vara så stort att det finns oändligt många sådana personer". Vad är sannolikheten för att just det första alternativet skulle vara sant? Det är ju bara ett av oändligt många till synes lika sannolika alternativ! Rimligare är väl då att fråga sig vad man statistiskt skulle få för resultat om man slumpade fram en gissning utifrån de alternativ som står till buds. Slumpa fram ett tal mellan 1 och oändligheten. Vad får du då, statistiskt sett?


*) Någon kanske invänder att en dödsdömd som begått t.ex. mord förtjänar att dö, och att han därför inte bör träna eller på andra sätt handla på sätt som gör att han kommer att ha högre livskvalitet efter eventuell frigivning. En del anser säkert att en mördare som blivit dödsdömd bör ta sitt straff och lida och dö, och att han inte bör hoppas på frigivning, eftersom han inte förtjänar frigivning. Men om man frågar vad en dödsdömd mördare bör göra, är ju svaret utifrån utilitarism att han bör förbättra världen så mycket som möjligt. Och det kan han knappast göra i death row eller som lik. En dödsdömd mördare bör börja leva utilitaristiskt och sluta mörda och försöka bli frigiven för att kunna förbättra världen maximalt. Omgivningen däremot, som inte kan veta om samme (f.d.) mördare blivit utilitarist eller inte, bör säkert hålla honom fången (om än inte döda honom). Lite paradoxalt kanske, men var och en måste ju handla utifrån sin egen kunskap. Vissa fångar vet bättre än omgivningen vad de bör göra, andra inte. Vilka som vet vad är inte lätt att veta. Men det här blev off topic.

**) Detta eftersom antalet möjliga sätt för en given ändlig mängd partiklar att vara kombinerade på (givet hur fysiken funkar i den del av universum man hittills kan observera, med bl.a. en minsta längd, Plancklängden, som komplexitetsbegränsande faktor, m.m.) är ändligt, inte oändligt. Det innebär att det räcker med att det finns oändligt många partiklar i universum (det spelar ingen roll vilken oändlig kardinalitet, alef0 räcker bra) för att det ska finnas alef0/[ett ändligt positivt tal] människor. Enligt matematiker blir alef0/[ett ändligt positivt tal]=alef0. Enligt mig blir det snarare kanske ett kvasioändligt tal. Men även ett kvasioändligt antal identiska Justin-kopior räcker gott för mig. Och universum är nog inte bara alef0 partiklar stort, utan ofattbart mycket större än så. Detta eftersom alef0 är misstänkt långt upp (misstänkt nära 93 miljarder ljusår, storleken på det s.k. observerbara universum) på den lista över tänkbara partikelantal som universum kan tänkas ha. Lika gärna som att ha alef0 eller färre partiklar skulle det kunna ha alef1 partiklar, alef2 partiklar, och så vidare via alef(alef(alef(100))) osv. Att universum skulle råka ha endast alef0 partiklar eller färre är därför mer osannolikt än att en tärning med alef0 sidor skulle hamna med sidan "1" uppåt vid ett givet kast. Praktiskt taget uteslutet alltså.

[nuddle]

"Vi är alla, allt levande, del av naturens kretslopp. Inget försvinner, endast omvandlas."

(c) KYREUS, 1971

detta kan inte stämma
eller så gör det det

vissa religoner anser att allting kommer förintas
och sedan skapas om på nytt

och vissa tror att vissa dör
medans andra lever vidare