När grät du senast?

[transversal]

Kul och se dig/er med. Om jag får gå ner till 80 % som jag ansökt om så blir det antagligen fler besök. Måste ha något projekt vid sidan om jobbet som inspirerar, så jag har bett om en dag ledigt att göra annat.

Nä, fanns inget närmre. Branschen har varit rätt åtgången av den ekonomiska dippen.

[Skogsälvan]

(Ja, välkommen tillbaks, transversal  :) !)

[transversal]

Tjena Skogis! Vilken liten bebbe du har på tummen.

[tobiias]

Jag vill gråta mer än jag gör. Det finns ju då och då en del problem och situationer i mitt liv som är olycksamma och på något sätt känns det som att jag inte tar de på allvar om jag inte gråter. Det är också väldigt skönt och renande att gråta.

Lustigt nog gråter jag mer åt filmer än mitt eget liv. Senast jag grät var åt en bok. Första gången jag gjort det, men den var väldigt hjärtgripande.

[J R Auk]

Tjena transversal, även om jag inte riktigt kan placera dig som någon i en dialog, så uppskattar jag avataren, sicken klurig jävla blick! Och den minns jag

[J R Auk]

Den manliga normen är ju stark vad det gäller gråtandets bör. Det får mig att aldrig kunna gråta helhjärtat. Jag måste alltid lägga lite skratt som ett slags bakgrundsstråk. Och det är också ärligt, och inte bara skydd. Jag menar gråten är ju absurd som när den gråter över det egna och inte bara sympatiserar. Det är som med ilskan, väl sedd kan den väl lika gärna gå och lägga sig. Vad skall den där sen att göra? Påtala våra svagheter? Äh då får det vara nog.

Själv grät jag sist efter en helkväll på stan när jag hamnade i soffan hos en brud som blandade en alldeles för stor grogg åt mig. Jag vart så förvirrad över om hon kände den andra bruden eller inte, var något slags spel jag absolut inte var i form för att spela. Och så spriten, istället för att undra om det var något mer i glaset kunde jag ju räknat timmar och sömn sen sist, men sådan är alkoholen, kräver uppmärksamhet för stunden å det grövsta.

Men härligt var det ändå, även om jag sen blev utslängd. Att gråta lite stilla i en främmande människas soffa, lite så där lagom patetiskt, som inte alls bara har negativa konnotationer. Men ändå, det är en svunnen kultur som man själv måste axla, och att övertyga om det i rådande klimat när man också faller för frestelsen att vara omanlig, detta som både kvinnor och män idag skyr, ja det gör det närt nog omöjligt. Och även då skrattade jag, varför det nog också inte blev någon sympati för tårarna. Utan, kanske rätteligen, ett omsigvaro över eventuell galenskap, vilket ju var ironiskt eftersom det var just en sådan tankeväckare som satte mig i stämningen.

Frågan är, gråter ni själva? Och om ni gör det, gråter ni inte på något sätt inför er själva?

[transversal]

Tjena transversal, även om jag inte riktigt kan placera dig som någon i en dialog, så uppskattar jag avataren, sicken klurig jävla blick! Och den minns jag

Lol. Ännu en gång ihågkommen för min kropp ... Sicket öde.

[transversal]

Auk, du är en sån där kille jag jämt vill dra ner brallorna på, men som jag ständigt misslyckas med detsamma därför att du gör det så mycket bättre själv.

[Skogsälvan]

*host* ursäkta mig.

[J R Auk]

Auk, du är en sån där kille jag jämt vill dra ner brallorna på, men som jag ständigt misslyckas med detsamma därför att du gör det så mycket bättre själv.

Det är väl problemet med oss killar över lag, att vi kan dra ner byxorna och ha något att visa. Vilket ju gör att blicken undviker kroppen och vi ges uppmärksamhet i ögonhöjd. Kanske testa en rullad affisch, eller kanske pain riche? Eller helt enkelt inse belägenheten (och jag är enbart halvt raljant). Du vet väl att det negativa definierar oss, alltså viljan att inte se är större än det att se osv.  ;)


Sen för övrigt "ansökan". Ge fan i det. Sätt lite på spel, gå all in, säg att du vill ha 30% löneförhöjning eller gå ner i lön 10% för 80% anställning. Det gäller ju att styra valen, inte presentera en valmöjlighet. Dvs låta de rationella arslena lida sin belägenhet.

[J R Auk]

Tjena transversal, även om jag inte riktigt kan placera dig som någon i en dialog, så uppskattar jag avataren, sicken klurig jävla blick! Och den minns jag

Lol. Ännu en gång ihågkommen för min kropp ... Sicket öde.

För övrigt varför blev nu blicken kroppen? Jag trodde den talade om det "där hän", och varför den klurade. Och du missar ju helt att det jag kommenterar är ju boken, som jag av vana vet lyfter blicken till att klura i högre höjder.

Men men som jag sa, har man inget i brallorna förstår jag belägenheten. Ingen utväxt gör ju att man måste titta till helheten, dvs kroppen, istället för att stirra sig blind på bihanget

[Anders]

Jag gråter när jag går till jobbet just nu ... invärtes.

Att jobba åtta timmar med tre timmars pendeltid som käkar upp hela dagen. Och inte ens med något som man är genuint intresserad av utan bara en massa datatjafs. Fy faan. Man bara känner hur meningslösheten käkar upp dagarna.

Blä.

Som sagt kul se dig igen. Tre timmars pendling till åtta timmars datatjafs känner man igen. Synd bara att du verkar lida så av det. Fast jag inte gillar att pendla (Bil) och data inte är mitt favoritområde så trivs jag faktiskt, inte så att jag jublar med det är för det mesta ok. Hur kan man förmedla nåt sånt?

[Anders]

Sorg eller ledsenhet har jag nog aldrig lyckats gråta av, och jag är skeptisk till att jag någonsin kommer att lyckas. Blir bara svart. Medkänsla är en känsla djupt nere i magen men nån gråt av det blir det inte.

Däremot gråter jag ofta av rörelse, ofta till vacker musik eller till film. Lite mer pinsamt, så gråter jag av rörelse inför prestationer som imponerar på mej. Men när det var senast? Nåt år sen, kanske.

[transversal]

Auk, gött att se att du lever och rör dig.

Vad det gäller ditt förslag om arbete så har jag flera gånger försökt att sänka min lön med bibehållen arbetsinsats, men eftersom min arbetsgivare är så istadig så var jag tvungen att gå ner i arbetstid istället. *g*

[Zokrates]

Jag rörs enbart till tårar utifrån empati till andra personers starka glädje eller sorg, ju mer känslosamt desto kraftigare berörs jag, sedan gör det ingen skillnad på om det är verkliga personer eller fiktion. Skulle aldrig falla mig in att gråta över egen olycka, om så vore skulle jag ju lipa konstant.