Ska det vara lagligt att slå någon som ber om det?

[J R Auk]

Det mest intressanta är enligt min mening inte hur det var i just det här fallet, det mest intressanta är principfrågan: ska man få ge någon en behandling x om vederbörande vill ha behandling x, och ska man gå fri från straff för behandling x så länge den man utsatt för behandling x inte har några klagomål mot en?

Nej det gör du inte alls det. Hade du tyckt det var så intressant hade du givit ditt medkännande till droger vilket du inte mig veterligen gjort.

Så bullshit!

Mitt medkännande till droger? Droger har väl inga känslor? Du menar medgivande, du menar att jag inte vill legalisera droger? Har jag skrivit någonstans att jag inte vill legalisera droger? I så fall har jag väl delvis ändrat mig sedan dess. Jag tror legalisering av en del droger vore bra, typ de mindre skadliga sorterna som marijuana och MDMA samt framför allt kanske den tidigare antidepressivmedicinklassade amineptin som inte längre får skrivas ut men som tydligen inte ska ha några nämnvärda negativa effekter utan bara göra en lycklig. Men jag är tveksam till legalisering av sådana droger som väldigt lätt kan göra drogbrukaren farlig för andra människor. Jag vill t.ex. inte riskera bli strypt ute på stan av någon som på grund av någon hallucinogen tycker att jag ser ut som en sabeltandad tiger som försöker anfalla och äta upp honom. Men jag medger att det är problematiskt att man för att kunna skydda mig och andra människor från sådana risker måste förbjuda folk att ta vissa droger. Skulle du vilja att bilister fick köra hur fort de ville genom bostadsområden? Det är väl i princip samma sak: så länge de inte bevisligen dödat någon, kan man bara hävda att de löper risk att döda någon, med sitt beteende, och varför ska man straffa dem enbart för att de tar en sådan risk, om man inte ska straffa drogbrukare för att de genom sitt drogbruk tar en risk att komma att skada andra människor som konsekvens av drogens effekter?

Vill du legalisera även langning av droger till barn? Åtminstone riktigt små barn kan inte välinformerat och tillräckligt omdömesfullt bedöma om en substans är värd att prova eller inte, de har inte tillräckligt med information. Om individens brist på information och/eller omdöme är skälet till att åtminstone langning till riktigt små barn bör vara förbjuden, varför skulle inte samma skäl innebära att det bör vara förbjudet att sälja droger till dåligt informerade och omdömeslösa vuxna som inte tror att det finns några droger som är alltför farliga för att provas? Någon sorts "drogkörkort" vore kanske en bra idé?

När det gäller problemet att drogbrukare begår brott för att få pengar till droger, kan man tänka sig att det problemet skulle bli mindre om man legaliserade t.ex. marijuana, för då skulle marijuana bli så billigt att folk inte längre behövde begå brott för att få råd med det. Problemet är om det är sant att marijuanabrukare med tiden brukar går över till sådana tyngre droger som, om man legaliserade dem, skulle innebära alltför mycket sådant våld som beror på hallucinationer orsakade av själva drogruset snarare än på problem att få ihop pengar till droger.

Du missar det logiskt antagna i att du skall kunna tillfredställa någon annans önskningar. Om vi får skada någon annan med våld varför skulle vi inte få "skada" dem genom droger?

Du tycker alltså med ditt förslag mattan under fötterna på det enda argumentet mot droger som inte har med rådande lagstiftning att göra, och alltså är cirkelargument mot droger.

[J R Auk]

Barn? Var inte larvig de har inte pengar om inte deras föräldrar köper ut dem, och då kan de behöva bra mycket mer stöd än droger!

[J R Auk]

Vad jag vänder mig emot är att åklagaren, liksom så många paternalister i vårt samhälle, förutsätter att det finns våld som är så grovt att ingen vettig människa kan tänkas samtycka till att bli utsatt för det. Jag tror att det är en alltför snäv syn på vad vissa människor kan vara kapabla att samtycka till. Jag tror inte att det finns något våld som är så grovt att ingen skulle kunna samtycka till det. Det skulle vara en evighet i rena plågor då. Men det faller väl utanför ramarna för vad man kan dömas för i svensk domstol.

Hehe du har ingen aning om åklagare och domare. Det som driver de första är någon slags karriär, vilket såklart driver dem emot deras lagstadgade plikt (alltså inget som sverige bryr sig om) och det som driver dem andra är lättja, de vet att de har bland den fetaste lönen och den mest tryggade positionen i samhället, så vad bryr de sig om överhuvudtaget.

Nej du justin vi måste nog sticka långa knivar i ganska många magar innan någon ens höjer på ögonbrynen över vad du tycker.

Härligt va?

Jag tror inte att de flesta åklagare och domare är så ruttna som du försöker framställa, men förmodligen finns det många åklagare och domare som är det. Och att de flesta inte höjer på ögonbrynen över vad jag tycker är synd, men det betyder inte att det jag säger är oviktigt, och det betyder inte heller att man aldrig kommer att börja höja på ögonbrynen för det. Jag har själv blivit mer liberal genom att läsa liberala människors bloggar och diskussionsinlägg och liknande på nätet, och liksom de påverkade mig tror jag att även jag kan påverka människor till att börja tänka lite annorlunda än tidigare. Även om det bara är några få, är det bättre att nå några få än att sitta med armarna i kors.

6 rättegångar, 1 av dem hade inte: sovande nämndeman, auktoritärt avfärdande advokat, partisk åklagare.

De flesta hade fler av dessa.

De som dömer i Sverige skall dö, och det är för det större goda. Föreställ dig inget annat, det är pack och har inget värde utanför det kapital de förvaltar, dvs för oss, ingenting.

[Justin Case]

Du missar det logiskt antagna i att du skall kunna tillfredställa någon annans önskningar. Om vi får skada någon annan med våld varför skulle vi inte få "skada" dem genom droger?

Du tycker alltså med ditt förslag mattan under fötterna på det enda argumentet mot droger som inte har med rådande lagstiftning att göra, och alltså är cirkelargument mot droger.

Jag förstår inte var du ser något cirkelargument. Vilka syftar du på med "vi", "någon annan" och "dem" när du skriver "Om vi får skada någon annan med våld varför skulle vi inte få "skada" dem genom droger?"? Du kan inte skada någon genom att låta honom använda droger; han kan däremot löpa större sannolikhet att skada sig själv genom att använda droger, om du låter honom kunna få tag på droger lagligt än om du inte låter honom kunna det, men den risken är en risk som jag tror uppvägs med råge av det positiva i att människor känner att de får göra vad de vill med sina egna kroppar så länge det inte skadar någon annan. Skälet till att jag är tveksam till att legalisera vissa droger är inte att droger förstör drogbrukarens eget liv (ty det är upp till dem själva om de vill göra), utan det är att drogbrukaren kan komma att på grund av sitt drogbruk förstöra andras liv. Jag trodde du skulle kunna hålla isär de två sakerna. (Men du kanske är påtänd? Då kan saker och ting flyta ihop... )

Barn? Var inte larvig de har inte pengar om inte deras föräldrar köper ut dem, och då kan de behöva bra mycket mer stöd än droger!

Det är klart de behöver mer stöd än droger, men vad säger att alla de barnen skulle få det stöd de behöver om man legaliserade droger och på så sätt gjorde det mycket lättare för dem att få tag på droger än vad det är nu? I minst den stora utsträckning som det stöd barnen behöver lyser med sin frånvaro nu, skulle det väl fortsätta lysa med sin frånvaro om barnen dessutom fick lättare att få tag på droger? Dessutom är väl inte "föräldrar som köper ut" det enda sättet för barn att få tag på droger. Det har ju skrivits om att en del barn säljer sex och stjäl för att kunna köpa droger. Jag utgår från att det inte är helt lögnaktig journalistik. Grupptryck från andra barn i skolan kan nog göra att vissa barn börjar använda droger även om det inte är några större fel på deras föräldrar. Och som sagt, även i de fall då det är något större fel på föräldrarna, skulle en legalisering av droger göra situationen än värre än vad den hade behövt bli.

Att jag ändå är positiv till legalisering av marijuana har väl samma förklaring som att de flesta svenskar vill att alkohol och tobak ska vara lagligt; mycket forskning verkar tyda på att marijuana inte är skadligare än alkohol och tobak. Och en viss mängd negativa konsekvenser för barn och andra oskyldiga (t.ex. offer för rattfyllerister och rattnarkomaner) får man helt enkelt acceptera om man inte vill ha en polisstat där människor knappt tillåts göra något roligt alls. Men man måste inte legalisera även de allra värsta drogerna för det.

Detta liksom man inte måste tillåta amputation av och köpande av kroppsdelar för en spottstyver även om man bör tillåta samma amputation av och köpande av kroppsdelar om priset bara är tillräckligt mycket pengar så att lidandet hos den amputerade blir kompenserat.

[freddemalte]

Ska det vara lagligt att slå någon som ber om det?

Nej, risken att "åka fast" anser jag får ingå i sådana lekar. Anledningen till att jag anser att det inte ska vara lagligt är att jag tror att ett samhälle blir mest stabilt och mest välmående om människor vet att samhällets system (institutionerna) "anser" att det i grunden är något negativt att åsamka människor skada oavsett om det handlar om självförsvar, BDSM-lekar, misshandel, kampsport etc. När man sedan har den grunden att stå på kan säkert vissa undantag tillåtas under ordnade former, t.ex. kampsport med vissa förbehåll, strafflindring vid självförsvar samt kanske någon form av ordnad BDSM-lek (fråga mig inte hur - kan inget om sådant). Fokus bör totalt sett inte vara att straffa genom att tillgripa fängelsestraff i alla lägen, utan att försöka jobba mer med vård och behandling (gissar att människor som håller på med BDSM ofta inte mår så jättebra) så att personerna istället kan leva sina liv utan att skada sig själva. Det finns säkert mängder av logiska och välformulerade motargument mot detta, men jag anser ändå (såhär långt) att det är bäst om all form av skadande först och främst bör förhindras och motverkas även om det säkert går att hitta specialfall eller tankeexperiment där det motsatta känns mer intuitivt och logiskt försvarbart etc.

Vid sidan av detta kan ju tilläggas att det allt som oftast är svårt att utreda vilka intentioner människor har med sitt handlande så frågan blir ju också om det juridiska systemet bör ha fokus på intentionerna till handlandet och/eller konsekvenserna?

Frågan kan väl extrapoleras till följande: Ska det vara lagligt att döda någon som vill bli dödad? Låt säga att den 16-åriga flickan hade velat(*) att mannen ströp henne till döds.

(*)Förutsatt att vi är "lika säkra" på hennes vilja som i det ovan nämnda BDSM-fallet!

Vänligen

Fredrik

[Justin Case]

Ska det vara lagligt att slå någon som ber om det?

Nej, risken att "åka fast" anser jag får ingå i sådana lekar.

Men hur rättvist är det att låta vissa medborgare ha drastiskt mindre rättssäkerhet och/eller mindre frihet att leva ut sin sexualitet än andra medborgare bara för att de råkar ha en sexuell läggning som de flesta medborgare inte förstår? Samhällets negativa inställning till BDSM-lekar tycks mig nämligen inte kunna motiveras utifrån antalet urspårade fall, för sådana tycks vara mycket sällsynta.

Anledningen till att jag anser att det inte ska vara lagligt är att jag tror att ett samhälle blir mest stabilt och mest välmående om människor vet att samhällets system (institutionerna) "anser" att det i grunden är något negativt att åsamka människor skada oavsett om det handlar om självförsvar, BDSM-lekar, misshandel, kampsport etc. När man sedan har den grunden att stå på kan säkert vissa undantag tillåtas under ordnade former, t.ex. kampsport med vissa förbehåll, strafflindring vid självförsvar samt kanske någon form av ordnad BDSM-lek (fråga mig inte hur - kan inget om sådant).

Ja, det tror jag på: ett BDSM-körkort för alla seriösa BDSM-utövare. Man går en kurs, motsvarande trafikskola, och får ett certifikat utfärdat av staten. Sedan är det bara att tuta och köra!

Det kan få finnas olika grader, så att olika grovt våld kräver olika gedigen utbildning.

Någon kristdemokratisk politiker föreslog nyligen statliga bordeller. Det är en idé i samma anda, som jag också tror på. På statliga bordeller skulle sexarbetarna gå tryggare än där de nu håller till. På liknande sätt skulle masochister kunna känna sig tryggare med statligt certifierade sadister, då skulle fler med hittills outlevd masochistisk läggning våga prova på och leva ut sina fantasier, än vad som sker idag. Det skulle kunna göra dessa människor psykiskt mer harmoniska. Det är inte bra att gå och hålla sig från att prova på saker man vill prova på. Det håller människor psykiskt och emotionellt hämmade och låsta.

På några miljoner svenska bilförare går det några hundra trafikdödsfall per år, och många fler skadade och invalidiserade. Jämför de proportionerna med att flera tusen svenskar regelbundet utövar BDSM-lekar, medan man får höra talas om färre än ett urspårat fall av BDSM-lek per år, som långtifrån alltid involverar att någon dött. Det tycks alltså vara ungefär samma mängd allvarliga skador och dödsfall per utövare i BDSM som i bilism. Alltså borde det vara lika självklart att sadister ska få utöva sina grova våldslekar - så länge de har tagit BDSM-körkort - som att den som har bilkörkort ska få köra bil.

Vid sidan av detta kan ju tilläggas att det allt som oftast är svårt att utreda vilka intentioner människor har med sitt handlande så frågan blir ju också om det juridiska systemet bör ha fokus på intentionerna till handlandet och/eller konsekvenserna?

Konsekvenserna är det enda intrinsikalt viktiga, men onda intentioner kan fungera som varningssignaler och goda intentioner som lugnande signaler inför bedömningen av hurdana konsekvenser man kan förvänta sig. Om det ger bättre konsekvenser att fokusera på intentioner än att inte göra det, bör man göra det, annars inte.

Frågan kan väl extrapoleras till följande: Ska det vara lagligt att döda någon som vill bli dödad? Låt säga att den 16-åriga flickan hade velat(*) att mannen ströp henne till döds.

(*)Förutsatt att vi är "lika säkra" på hennes vilja som i det ovan nämnda BDSM-fallet!

"Lika säker" kan man nog sällan vara på vad en död person ville när hon/han levde som på vad en levande person ville. Dels har vi alltså problemet att det är mycket svårare att få svar från ett lik än från en levande person om huruvida han/hon var med på det hela eller inte. Dels har vi problemet att döden väl anses vara en långt mer negativ händelse - kanske i synnerhet för anhöriga till den dödade - än även ganska långvarigt grovt våld. Ytterligare en skillnad är att grovt våld kan kompenseras för i efterhand om nödvändigt (med skadestånd eller något annat), medan det är svårare att kompensera ett lik. Men om det finns videodokumentation (som inte kan vara förfalskad), och oberoende vittnen, som styrker att den som dödats hade vid sina sinnens fulla bruk skrivit på ett kontrakt om att bli dödad, tycker jag att den som dödar vederbörande ska kunna gå utan straff. Detta av skäl liknande skälen till att jag anser att dödshjälp och kryonisering av levande personer bör legaliseras: att individens autonomi och därmed avtalsfrihet har ett mycket högt instrumentellt värde. Människor lider idag sammantaget väldigt mycket av att veta, märka och gång på gång påminnas om att staten med antiliberal, paternalistisk och fördomsfull lagstiftning i mycket stor utsträckning hindrar och skrämmer människor från att göra saker och ting som människor i många fall mycket, mycket gärna vill göra och som ingen annan i någon oacceptabel grad skulle ta skada av ifall de gjorde. Jag tror staten underskattar värdet av långtgående autonomi för individen, när den förbjuder saker och ting över utövares huvuden "för deras eget bästa". Tyvärr är det många som inte inser det fulla värdet av sin autonomi. Det vore väldigt synd om folks insikt om det stora värdet av deras autonomi skulle infinna sig först när de berövats all eller nästan all sin autonomi och vi fått ett Orwells 1984 där man inte får göra någonting alls som staten inte gillar, och där ingen återvändo till ett fritt samhälle längre är möjlig.

Vad är värst: att en och annan BDSM-lek spårar ur och kanske i värsta fall gör att någon enstaka svensk per år dör i förtid, eller att tio miljoner svenskar blir berövade nästan all sin frihet under förevändningen att antalet oönskade dödsfall måste minimeras till varje pris?

[freddemalte]

Ska det vara lagligt att slå någon som ber om det?

Nej, risken att "åka fast" anser jag får ingå i sådana lekar.

Men hur rättvist är det att låta vissa medborgare ha drastiskt mindre rättssäkerhet och/eller mindre frihet att leva ut sin sexualitet än andra medborgare bara för att de råkar ha en sexuell läggning som de flesta medborgare inte förstår? Samhällets negativa inställning till BDSM-lekar tycks mig nämligen inte kunna motiveras utifrån antalet urspårade fall, för sådana tycks vara mycket sällsynta.

Ja, det är värden som står mot varandra och jag anser att denna grupps rättssäkerhet (eller vad du vill kalla detta) väger mindre än majoritetens trygghet vad gäller vetskapen om att samhället inte accepterar våld enligt det jag beskrev ovan.

Anledningen till att jag anser att det inte ska vara lagligt är att jag tror att ett samhälle blir mest stabilt och mest välmående om människor vet att samhällets system (institutionerna) "anser" att det i grunden är något negativt att åsamka människor skada oavsett om det handlar om självförsvar, BDSM-lekar, misshandel, kampsport etc. När man sedan har den grunden att stå på kan säkert vissa undantag tillåtas under ordnade former, t.ex. kampsport med vissa förbehåll, strafflindring vid självförsvar samt kanske någon form av ordnad BDSM-lek (fråga mig inte hur - kan inget om sådant).

Ja, det tror jag på: ett BDSM-körkort för alla seriösa BDSM-utövare. Man går en kurs, motsvarande trafikskola, och får ett certifikat utfärdat av staten. Sedan är det bara att tuta och köra!

Det kan få finnas olika grader, så att olika grovt våld kräver olika gedigen utbildning.

Någon kristdemokratisk politiker föreslog nyligen statliga bordeller. Det är en idé i samma anda, som jag också tror på. På statliga bordeller skulle sexarbetarna gå tryggare än där de nu håller till. På liknande sätt skulle masochister kunna känna sig tryggare med statligt certifierade sadister, då skulle fler med hittills outlevd masochistisk läggning våga prova på och leva ut sina fantasier, än vad som sker idag. Det skulle kunna göra dessa människor psykiskt mer harmoniska. Det är inte bra att gå och hålla sig från att prova på saker man vill prova på. Det håller människor psykiskt och emotionellt hämmade och låsta.

På några miljoner svenska bilförare går det några hundra trafikdödsfall per år, och många fler skadade och invalidiserade. Jämför de proportionerna med att flera tusen svenskar regelbundet utövar BDSM-lekar, medan man får höra talas om färre än ett urspårat fall av BDSM-lek per år, som långtifrån alltid involverar att någon dött. Det tycks alltså vara ungefär samma mängd allvarliga skador och dödsfall per utövare i BDSM som i bilism. Alltså borde det vara lika självklart att sadister ska få utöva sina grova våldslekar - så länge de har tagit BDSM-körkort - som att den som har bilkörkort ska få köra bil.

Jo, så kan man se det men grundargumentationstekniken att något ska accepteras bara för att något annat accepteras håller väl inte? Med andra ord, bara för att samhället accepterar en viss dödlighet i trafiken så ska väl vi inte acceptera BDSM-våld?

Vid sidan av detta kan ju tilläggas att det allt som oftast är svårt att utreda vilka intentioner människor har med sitt handlande så frågan blir ju också om det juridiska systemet bör ha fokus på intentionerna till handlandet och/eller konsekvenserna?

Konsekvenserna är det enda intrinsikalt viktiga, men onda intentioner kan fungera som varningssignaler och goda intentioner som lugnande signaler inför bedömningen av hurdana konsekvenser man kan förvänta sig. Om det ger bättre konsekvenser att fokusera på intentioner än att inte göra det, bör man göra det, annars inte.

Yes!

Frågan kan väl extrapoleras till följande: Ska det vara lagligt att döda någon som vill bli dödad? Låt säga att den 16-åriga flickan hade velat(*) att mannen ströp henne till döds.

(*)Förutsatt att vi är "lika säkra" på hennes vilja som i det ovan nämnda BDSM-fallet!

"Lika säker" kan man nog sällan vara på vad en död person ville när hon/han levde som på vad en levande person ville. Dels har vi alltså problemet att det är mycket svårare att få svar från ett lik än från en levande person om huruvida han/hon var med på det hela eller inte. Dels har vi problemet att döden väl anses vara en långt mer negativ händelse - kanske i synnerhet för anhöriga till den dödade - än även ganska långvarigt grovt våld. Ytterligare en skillnad är att grovt våld kan kompenseras för i efterhand om nödvändigt (med skadestånd eller något annat), medan det är svårare att kompensera ett lik. Men om det finns videodokumentation (som inte kan vara förfalskad), och oberoende vittnen, som styrker att den som dödats hade vid sina sinnens fulla bruk skrivit på ett kontrakt om att bli dödad, tycker jag att den som dödar vederbörande ska kunna gå utan straff. Detta av skäl liknande skälen till att jag anser att dödshjälp och kryonisering av levande personer bör legaliseras: att individens autonomi och därmed avtalsfrihet har ett mycket högt instrumentellt värde. Människor lider idag sammantaget väldigt mycket av att veta, märka och gång på gång påminnas om att staten med antiliberal, paternalistisk och fördomsfull lagstiftning i mycket stor utsträckning hindrar och skrämmer människor från att göra saker och ting som människor i många fall mycket, mycket gärna vill göra och som ingen annan i någon oacceptabel grad skulle ta skada av ifall de gjorde. Jag tror staten underskattar värdet av långtgående autonomi för individen, när den förbjuder saker och ting över utövares huvuden "för deras eget bästa". Tyvärr är det många som inser det fulla värdet av sin autonomi. Det vore väldigt synd om folks insikt om det stora värdet av deras autonomi skulle infinna sig först när de berövats all eller nästan all sin autonomi och vi fått ett Orwells 1984 där man inte får göra någonting alls som staten inte gillar, och där ingen återvändo till ett fritt samhälle längre är möjlig.

Vad är värst: att en och annan BDSM-lek spårar ur och kanske i värsta fall gör att någon enstaka svensk per år dör i förtid, eller att tio miljoner svenskar blir berövade nästan all sin frihet under förevändningen att antalet oönskade dödsfall måste minimeras till varje pris?

Det sistnämnda är värst! Väl argumenterat Justin. Apropå allt och ingenting, har du sett filmen http://www.imdb.com/title/tt0986263/ ? Såg den igår, den var ganska underhållande och ur ett filosofiskt perspektiv väldigt intressant. Se den om du inte har sett den!

Vänligen

Fredrik

[Skogsälvan]

Personligen tycker jag att man är för ung att ge sig in i ett bdsm-förhållande som 16-åring. Ett sunt bdsm-förhållande grundar sig i en ömsesidig tillit där de mentala aspekterna överväger fysiska handlingar. Det bör finnas ett stopp-ord och den undergivne ska i möjligaste mån inte behöva använda det, utan den dominante ska optimalt märka det själv. Det krävs en sjujäkla tajt mental kontakt och det är den undergivne som ställer villkoren.

[freddemalte]

Personligen tycker jag att man är för ung att ge sig in i ett bdsm-förhållande som 16-åring. Ett sunt bdsm-förhållande grundar sig i en ömsesidig tillit där de mentala aspekterna överväger fysiska handlingar. Det bör finnas ett stopp-ord och den undergivne ska i möjligaste mån inte behöva använda det, utan den dominante ska optimalt märka det själv. Det krävs en sjujäkla tajt mental kontakt och det är den undergivne som ställer villkoren.

Men blir det "äkta" BDSM om den undergivne ställer villkoren? Jag frågar ur okunskapens träsk!

Vänligen

Fredrik

[Skogsälvan]

Absolut. Ett stopp-ord är väldigt viktigt. Det folk tycks glömma är den nödvändiga aspekten av ömhet i bdsm. Och ska man ge sig in i något sådant så ska man vara väldigt försiktig vem man väljer som master eller mistress och om man är mentalt mogen att vara master eller mistress. Att ge någon förtroendet "jag vill vara i ditt våld" medför ett stort ansvar för den som får det förtroendet. Det handlar inte om att göra illa och skada i den normala bemärkelsen.

[freddemalte]

Absolut. Ett stopp-ord är väldigt viktigt. Det folk tycks glömma är den nödvändiga aspekten av ömhet i bdsm. Och ska man ge sig in i något sådant så ska man vara väldigt försiktig vem man väljer som master eller mistress och om man är mentalt mogen att vara master eller mistress. Att ge någon förtroendet "jag vill vara i ditt våld" medför ett stort ansvar för den som får det förtroendet. Det handlar inte om att göra illa och skada i den normala bemärkelsen.

Ok, då vet jag det! Tack Skogsälvan!

Vänligen

Fredrik

[Justin Case]

Absolut. Ett stopp-ord är väldigt viktigt. Det folk tycks glömma är den nödvändiga aspekten av ömhet i bdsm. Och ska man ge sig in i något sådant så ska man vara väldigt försiktig vem man väljer som master eller mistress och om man är mentalt mogen att vara master eller mistress. Att ge någon förtroendet "jag vill vara i ditt våld" medför ett stort ansvar för den som får det förtroendet. Det handlar inte om att göra illa och skada i den normala bemärkelsen.

Det är en viktig poäng du för fram, Skogsälvan. Ett stopp-ord är visserligen kanske överflödigt mellan två erfarna BDSM-utövare som känt varandra länge, men för andra är det nog att rekommendera. Eller kanske snarare en ordlös kod, en morsesignal eller något, en ordlös stoppkod som kan grymtas fram även i situationer där det av någon anledning blivit svårt att uttala ord.

]]Personligen tycker jag att man är för ung att ge sig in i ett bdsm-förhållande som 16-åring. Ett sunt bdsm-förhållande grundar sig i en ömsesidig tillit där de mentala aspekterna överväger fysiska handlingar. Det bör finnas ett stopp-ord och den undergivne ska i möjligaste mån inte behöva använda det, utan den dominante ska optimalt märka det själv. Det krävs en sjujäkla tajt mental kontakt och det är den undergivne som ställer villkoren.

Åldersgräns tål att diskuteras, men vore det inte mer adekvat att införa BDSM-körkort, och lagstadgat krav på sådant för de som vill leka grova våldslekar? Då skulle undergivna inte behöva vara lika begränsade som idag till att bli dominerade enbart av partners de känt väldigt länge. Ett BDSM-körkort skulle alltså innebära en ökad frihet för de undergivna!

Anta att två 16-åringar träffas regelbundet för att slå varandra, och gillar att bli slagna av varandra. Anta att de är införstådda med vilka ställen på kroppen det är farligt att slå mot, och att de aldrig slår mot sådana ställen. Ska de straffas för att de slår varandra? Tänk om de, när de blir straffade med ungdomsfängelse eller liknande, njuter av den frihetsberövning som samhället ger dem, så att sådana straff inte har någon avskräckande effekt på dem, utan rentav får dem att försöka bli dömda till ungdomsfängelse fler gånger? Vad ska samhället göra då?

Måste det vara dåligt för två 16-åringar att leka grova BDSM-lekar med varandra, om de gillar det?

[Justin Case]

Men blir det "äkta" BDSM om den undergivne ställer villkoren?

Vad kriterierna för vad som ska kallas BDSM är ser jag som mindre intressant, istället tycker jag din fråga är väldigt intressant ur en annan aspekt: nämligen hur BDSM-utövare vill ha det. Lekar där den undergivne ställer villkoren kan säkert kallas BDSM - många BDSM-utövare vill ha det precis så och är nöjda så - men en del undergivna upplever att det "saknas något" när de vet att det alltid finns en utväg. De vill känna hur det är att verkligen vara maktlös, helt i en annan människas händer. Rent teoretiskt finns naturligtvis möjligheten för den undergivna att tänka att den dominante/a kanske kommer att strunta i alla stoppord och liknande, men i den mån den undergivne uppriktigt hyser en sådan farhåga är ju leken sannolikt samtidigt farlig på riktigt, och den undergivne vill kanske inte försätta sig i verklig fara, utan kanske bara uppleva det som att han är i verklig fara. En undergiven med en sådan önskan befinner sig, vad jag kan se, i ett dilemma (något som kanske i sig visserligen kan inge honom/henne en viss maktlöshetskänsla, men kanske inte av den önskade sorten. Tvärtemot vad en del kanske tror återspeglar inte den lustiga historien, om sadisten som tillfredsställer masochisten genom att vägra plåga honom, verkligheten. (Oftast vill den undergivne ha betydligt hårdare tag än så.))

Jag är öppen för att en undergiven, som efter noga eftertanke verkligen vill leka BDSM-lekar som verkligen är farliga, lekar den undergivna inte kan fly från med något stopp-ord eller på något annat sätt, ska kunna få sin önskan uppfylld av en certifierad master/domina (eller flera, om den undergivne/a vill det). Jag är medveten om att det är att låta liberalism gå väldigt långt, men anser det befogat, även utifrån utilitaristisk synvinkel, då jag tror att ett samhälle är starkare ju starkare rätt dess individer har till sitt eget liv och till att göra sina egna val av livsstil och förverkliga dessa så länge det inte alltför mycket och/eller sannolikt skadar någon annan mot denna andras vilja. Jag resonerar så att om en frisk, någorlunda intelligent vuxen människa vill utsätta sig för situation S, finns det inget som tillräckligt starkt talar för att någon annan människa skulle veta särskilt mycket bättre än han själv vad som är bäst för honom själv, för att det ska vara befogat av denna andra människa att lägga sig i och hindra honom från att få sin önskan uppfylld. Det vore att omyndigförklara en frisk, vuxen människa, och det är inte förenligt med ett optimalt friskt samhälle, i mina ögon. Detta så länge vi pratar om friska, någorlunda intelligenta 18 år fyllda medborgare. (Huruvida det fåtal 17- och 16-åringar som har minst en normal 18-årings omdöme, mognad, kunskap, intelligens etc bör kunna ta BDSM-körkort vet jag inte, det är möjligt att en strikt 18-årsgräns kanske av praktiska skäl är att föredra, men det beslutet får folk med mer kunskap om ungdomar ta).

Ett argument, som jag kan tänka mig att vissa individer skulle kunna lägga fram för förbud mot grova våldslekar och liknande, är detta: "Tänk om jag någon gång skulle få för mig att frivilligt ge mig in på en farlig lek som sedan visar sig ha varit dumt av mig att ge mig in på? För att i förväg förhindra mig själv från att i framtiden kunna göra något sådant vill jag ha en lagstiftning som hindrar människor, generellt, från detta."

En sådan individ vill så att säga "sätta bandbojor på sig själv", och underförstår att han därmed även har rätt att sätta handbojor på andra. Det är förhastat. Jag tror att det ibland kan vara bra att hindra sig själv från att kunna göra vissa saker. En alkoholist kan t.ex. göra klokt i att ta en medicin som gör att han inte kan dricka alkohol utan att spy. Det är ett exempel på befogade, frivilliga "handbojor", som individen sätter på sig vid en tidpunkt för att sedan under en viss framtid  inte kunna befria sig från (t.ex. i alkoholistens fall så länge medicinen verkar).

Men liksom samhället inte har rätt att tvinga i medborgare någon medicin bara för att vissa alkoholister vill ha medicin, eller tvinga in alla medborgare i våldsamma BDSM-lekar bara för att vissa individer vill leka våldsamma BDSM-lekar, har samhället heller ingen rätt att hindra alla medborgare från att kunna leka våldsamma BDSM-lekar bara för att vissa individer vill bli hindrade av samhället från att kunna leka våldsamma BDSM-lekar.

Istället föreslår jag en flexibel lagstiftning, som innebär att den, som vill hindra sig själv en gång för alla - oåterkalleligt - från att någonsin i framtiden kunna juridiskt giltigt lämna sitt tillstånd till att bli våldsamt behandlad av någon annan människa, ska kunna registrera sin vilja hos polismyndigheten, t.ex. en vilja i stil med:

"Om jag någon gång från och med [datum, t.ex. imorgon] skriver på någon sorts slavkontrakt eller på annat sätt ger mitt samtycke till att bli utsatt för fysiskt våld och/eller frihetsberövad, t.ex. i form av en BDSM-lek, ska den påskriften eller liknande inte ha juridisk giltighet. Detta förbud, som jag nu kräver ska gälla mot alla framtida sådana fall, kan aldrig någonsin upphävas, varken av mig eller av någon annan. Enda undantaget från detta är att jag naturligtvis ska få frihetsberövas av samhällets rättsväsende när så är befogat. [Ort, datum, namnteckning]."

Om alla medborgare alltid har möjligheten att teckna sådana för all framtid juridiskt bindande kontrakt med staten, kan de inte i diskussioner om vad BDSM-lekar bör ha för juridisk status hänvisa till sin egen rätt att slippa löpa risken att någon gång i framtiden fatta ett förhastat beslut att skriva under ett slavkontrakt eller liknande. De bör låta andra ha den frihet de själva valt att avsäga sig. Var och en bör få välja hur stora eller små risker han/hon ska ta i sitt liv.

Skådespelare går ibland, och bör kanske idealiskt sett gå, så till den grad "upp" i sin roll att de påverkas på ett för dem själva till stor del okontrollerbart sätt av sin rollfigurs situation och känsloliv. Nog kan man tänka sig att många skådespelare åsamkar sig själva ett stort psykiskt lidande genom att spela en rollfigur med ett hemskt öde? Ändå låter man dem göra detta. Jag förmodar - men vet inte, den som vet får gärna upplysa mig om hur det ligger till - att vissa skådespelare går till psykolog, bland annat för att få hjälp med att hantera den typen av problem. Många bra regissörer gör, antar jag, mycket för att hjälpa skådespelare in i de sinnestillstånd skådespelaren behöver komma in i för att kunna spela sin rollfigur på önskat sätt. Detta kan väl i så fall tänkas innebära att regissören är för skådespelaren ungefär vad en sadist kan vara för en masochist i BDSM-lekar? Skillnaden är kanske enbart att det i det ena fallet är fråga om enbart psykiskt lidande och i det andra fallet kanske delvis fysiskt lidande (också, eller enbart). Lidandet kan väl mycket väl tänkas vara jämförbart i intensitet, många gånger? Ändå drar inte samhället slutsatsen att regissörer skulle behöva förbjudas att åsamka stort lidande för skådespelare. Skådespeleri tycks mig vara samhällets accepterade form av BDSM-lekar. Jag anser det vara inkonsekvent av samhället att förbjuda grova BDSM-lekar som kan få utövare att behöva uppsöka läkare, men tillåta teater- och filmproduktioner som kan få skådespelare att behöva uppsöka psykolog. Den som ger sig in i leken, fullt medveten om vad som kan vänta, får leken tåla, och vill få leken tåla, och ska enligt min mening inte hindras av samhället från att få leken tåla.

Jag frågar ur okunskapens träsk!

(Så blygsam du är! Jag tror på klyschan "ingen fråga är för dum för att få ställas". Dessutom väckte din fråga mycket funderingar i mig, som du märker.)

[Justin Case]

Ja, det är värden som står mot varandra och jag anser att denna grupps rättssäkerhet (eller vad du vill kalla detta) väger mindre än majoritetens trygghet vad gäller vetskapen om att samhället inte accepterar våld enligt det jag beskrev ovan.

Genom att påstå/underförstå att samhället skulle "acceptera våld" genom att acceptera vad vi kan kalla "ömsesidigt frivilligt grovt BDSM-våld", tycks du underförstå att samhället inte skulle "acceptera våld" om det inte accepterade sådant. Det är i så fall att underförstå att samhället inte "accepterar våld" nu genom att ge elchocker till psykpatienter som behöver elchocker, det är att underförstå att samhället inte "accepterar våld" nu genom att acceptera att naprapater bankar och vrider på sina patienter så att dessa i många fall skriker av smärta, att samhället inte "accepterar våld" genom att acceptera att kirurger skär i människor varhelst de finner det nödvändigt och så djupt de finner det nödvändigt, att samhället inte "accepterar våld" genom att tillåta människor att producera, sälja, köpa, inneha och titta på filmer och bilder som föreställer våld och ibland rentav skildrar verkligt våld (t.ex. dokumentärfilmer, tidningsbilder etc), att samhället inte "accepterar våld" när det låter sina poliser utöva våld i sitt arbete, att samhället inte "accepterar våld" när det fortsätter handla med länder där statsmakten utövar obefogat våld mot civila, t.ex. Kina, etc, etc. Det är väldigt problematiskt att försvara en lagstiftning utifrån svepande formuleringar av typen "samhället ska inte acceptera [och så BLAFF något till synes lättbegripligt ord, t.ex. ordet 'våld' eller något annat ord som förväntas frammana vissa associationer men inte andra, och därmed underförstås vara endast vissa saker och inte andra]". Sådana svepande formuleringar har t.ex., via påståenden som "samhället ska inte acceptera kränkande bilder på barn", gjort att vi nu har en barnporrlagstiftning som gör vissa (mycket oklart vilka) sorters tecknade bilder, t.ex. vissa sorters tecknade serier, förbjudna att inneha (och exakt vilka sorters bilder som omfattas av förbudet får medborgarna inte ens reda på, eftersom staten nu på grund av nämnda lagstiftning skulle begå lagbrott om den visade exempel på sådana bilder) och som därmed får många svenskar att undra om de måste rensa bort några Manga-tidningar, Karl Larsson-målningar, Astrid Lindgren-filmer (och i så fall vilka?) med mera ur sin bostad eller inte. Den oro som sådan lagstiftning medför hos folket (eller i vart fall skulle medföra hos folket om folket visste vilka rättsövergrepp lagstiftningen i fråga öppnar upp för) utgör en allvarlig rättssäkerhetsbrist. Den enskilde medborgaren ska inte behöva vara mer rädd för staten än för de enskilda farliga typer som staten har i uppdrag att skydda medborgaren från. Liknande osäkerhet hos medborgarna skulle lätt kunna uppstå kring vad som är olagligt våld, om man tillät luddiga påståenden som "samhället accepterar inte våld" ligga till grund för lagstiftning om vad folk ska få göra eller inte göra. Skulle man t.ex. få smiska sin partner på stjärten vid sex, och i så fall exakt hur hårt eller lätt, om "våld i sexuella sammanhang" förbjöds? Bara för att ta ett exempel.

Det misstag staten alltför ofta gör i sitt lagstiftande verkar vara att man börjar med ett luddigt påstående om x som egentligen ordagrant inte specificerar vad som är x och vad som inte är x, och sedan bygger man utifrån tanken "x ska bekämpas" en lagstiftning som kan utformas enligt andra definitioner av x än vad man först kanske kom att tänka på. Om man t.ex. skulle införa ett uttryckligt förbud mot alla former av "våldslekar", genom att folk tror att ordet "våldslekar" bara syftar på typ fysiska, verkliga piskrapp och slag och liknande, kan nästa steg följaktligen bli att man från makthavarnas sida börjar prata som om det var tänkt redan från början att ordet "våldslekar" ska kunna tolkas även som innefattande t.ex. våldsamma dataspel, våldsfilmer, teater där man spelar (d.v.s. "leker") våld, d.v.s. "våldslekar", etc. Vad hindrar att ditt sätt att argumentera ovan leder till sådan lagstiftning så småningom? Jag menar alltså inte just ditt argument specifikt, jag menar den generella typ av svepande argumentationssätt som går ut på att basera ett krav på förbud på något påstående om att samhället "inte accepterar" [och så BLAFF något till synes otvetydigt ord, som "våld" eller "våldslekar" eller något annat lika luddigt begrepp]. Det går kanske, om man verkligen tänjer på begreppet, att hävda att samhället "inte accepterar våld", men det förutsätter en annan definition av "våld" än om man, som jag, påstår att samhället "accepterar vissa former av våld". Problem uppstår när definitionerna blandas ihop, så att en lagstiftning motiverad under implicit underförstående av den ena definitionen sedan bit för bit utvidgas med hänvisning till den andra definitionen, medan man låtsas som om inget byte av definition hade ägt rum.

Jo, så kan man se det men grundargumentationstekniken att något ska accepteras bara för att något annat accepteras håller väl inte?

Inte bara därför. Jag har heller aldrig påstått att allt kan accepteras "bara för att" något annat accepteras. Jämför med detta: Anna påstår att det alltid är fel att invadera ett land, och att FN därför inte bör invadera något land, ens om det skulle kunna befria ett folk från en diktator. Bert svarar: men de allierade gjorde väl rätt som invaderade Hitlertyskland? Anta att Anna då svarar: ja, men "grundargumentationstekniken att något ska accepteras bara för att något annat accepteras håller inte". Då bör Anna även visa på något som nödvändigtvis på ett avgörande sätt skulle skilja varje tänkbar framtida FN-ledd invasion av ett land från de allierades invasion av Hitlertyskland, annars har hon inte visat att FN skulle göra fel i att invadera ett land. Detta, att Anna bör visa på något sådant, har Bert visat genom att påpeka att de allierades invasion av Hitlertyskland var befogad.

Med andra ord, bara för att samhället accepterar en viss dödlighet i trafiken så ska väl vi inte acceptera BDSM-våld?

Inte bara därför. Men det verkar som att du utgår från att det vore sämre om samhället accepterade BDSM-våld än om det inte gjorde det. Den utgångspunkten är förhastad. Min jämförelse mellan BDSM-våld och bilism syftade till att visa att liksom bilism är befogad trots att den medför oönskade skador och dödsfall, är troligen även en lagstiftning som tillåter BDSM-våld befogad trots att BDSM kan medföra oönskade skador och dödsfall.

Låt oss jämföra tre aktiviteter:

Bilism
Några av bilismens egenskaper: Dödar garanterat hundratals per år. Utövarna vet detta. Utövas ibland för rent nöjes skull, ibland i nyttosyften. Folk brukar inte med avsikt köra ihjäl någon eller skada någon med sin bil.

Våldsam BDSM
Några av våldsam BDSM:s egenskaper: Kan potentiellt döda. Utövarna vet detta. Utövas främst för njutnings skull, men har även andra nyttoeffekter (terapi, personlig utveckling, avreagering av ilska, m.m.). Folk brukar inte med avsikt döda någon med BDSM. Det som skiljer mycket BDSM från bilism är att det i BDSM ofta finns en avsikt att tillfoga smärta, snarare än (som i bilism) bara en medvetenhet om att man kan komma att tillfoga smärta.

Kirurgi
Några av kirurgis egenskaper: Dödar stundom. Utövarna vet detta. Utövas ibland i nyttosyfte, ibland i rent skönhets(d.v.s. nöjes)syfte. Folk brukar inte med avsikt döda någon med kirurgi.


Det som skiljer kirurgi och BDSM från bilism är att kirurgi och våldsam BDSM avsiktligt tillfogar fysisk skada. Till skillnad från våldsam BDSM tillfogar kanske inte kirurgi smärta - inte medan den pågår - men väl efteråt, när bedövningen släpper. Till skillnad från i våldsam BDSM är inte smärtan ett syfte med kirurgi, men väl en konsekvens kirurgen är medveten om kommer när bedövningen släpper. Smärtan vid våldsam BDSM är heller inte nödvändigtvis syftet med våldsam BDSM, och är faktiskt inte heller nödvändigtvis alltid enbart ett medel för att uppnå njutning, utan kan ibland vara enbart en oönskad men accepterad bieffekt av en behandling som mer syftar till att skapa en känsla av förödmjukelse eller någon annan känsla som i sin tur ger njutning. Detta är i princip detsamma som kirurgi gör, bara via lite andra omvägar. Både i våldsam BDSM och i kirurgi accepteras det faktum att smärta i något skede uppstår, i båda fallen kan smärtan vara en oönskad men accepterad bieffekt, och slutmålet är i båda fallen en högre livskvalitet för den som utsatts för behandlingen. Jag ser ingen principiell, avgörande skillnad. Något annat som kan tyckas skilja kirurgi från våldsam BDSM är att syftet med att tillfoga fysisk skada oftast är rena "nyttosyften" i kirurgi medan syftena oftast är rena "njutningssyften" i våldsam BDSM. Denna skillnad är dock inte på långa vägar total, dels då viss kirurgi faktiskt utövas i rent "nöjessyfte" (skönhetsoperationer), och dels då våldsam BDSM kan antas även göra stor nytta i en del fall, då den kan göra att utövaren blir av med aggressioner som annars kanske skulle ha fått honom/henne att t.ex. verbalt förgifta tillvaron för någon som inte vill få sin tillvaro förgiftad. Vi kan vidare konstatera att skillnaden vad gäller nytta/nöje inte är entydig mellan bilism och våldsam BDSM heller, då både bilism och våldsam BDSM ofta utövas i rent nöjessyfte.

Som vi ser finns en långtgående, man kan säga så gott som total, överlappning mellan bilism, våldsam BDSM och kirurgi vad gäller de egenskaper man brukar hänvisa till som skäl för att förbjuda våldsam BDSM. Om man hävdar att våldsam BDSM bör förbjudas därför att den innebär avsiktligt tillfogande av fysisk skada, svarar jag: det gör kirurgi också. Om man hävdar att våldsam BDSM bör förbjudas därför att den tillfogar skada endast i njutningssyfte svarar jag: det gör även viss kirurgi, och även bilism utövas ofta i rent njutningssyfte. Om man hävdar att det avgörande är att våldsam BDSM både innebär avsiktligt tillfogande av fysisk skada, som kirurgi, och utförs i rent njutningssyfte, som viss bilism, och att ett av syftena med våldsam BDSM är att utövaren ska njuta (och inte bara den som blir utsatt för våldet), till skillnad från kirurgi där den fysiska skadan inte tillfogas för kirurgens njutnings skull, vill jag påpeka att många kirurger faktiskt är lyriskt lyckliga medan de arbetar, de är i s.k. "flow". Många kirurger arbetar som kirurg främst därför att det ger dem denna sköna flow-känsla, snarare än för att arbetet är högavlönat i pengar. Om man hävdar att våldsam BDSM bör förbjudas därför att den innebär att "offret" njuter under behandlingen, till skillnad från vid kirurgi där patientens tillfredsställelse kommer först efter uppvaknandet, kan jag inte se varför denna skillnad skulle ha någon betydelse för vad som bör vara förbjudet och vad som bör vara tillåtet. Och om den mot förmodan har betydelse, kan påpekas att t.ex. bilism innebär att passagerarna i bilen i många fall åker med därför att de njuter av att åka bil.

Vad finns det då för egenskap som våldsam BDSM har och som varken bilism eller kirurgi har, och som kan tänkas motivera att man förbjuder våldsam BDSM men inte bilism och inte kirurgi? Kanske det faktum att våldsam BDSM påminner om sådant våld som bör vara förbjudet, nämligen sådant våld som utövas mot offrets vilja. Men denna likhet finns även mellan t.ex. videovåld och sådant våld som utövas mot offrets vilja. Även dessa två liknar ju varandra, i samma avseende som BDSM-våld och sådant våld som utövas mot offrets vilja liknar varandra: nämligen genom att de båda kan se ut som sådant våld som utövas mot offrets vilja.

Naturligtvis skulle man kunna säga att just den kombination av egenskaper, som jag tagit upp ovan som utmärkande för våldsam BDSM, och som varken enbart bilism eller enbart kirurgi eller enbart videovåld eller enbart någon enda annan aktivitet som bör vara laglig har, undrar jag varför just den omständigheten - att just den kombinationen av egenskaper inte återfinns i någon enskild aktivitet av de aktiviteter som bör vara lagliga, utan endast i flera av dessa tillsammans - skulle spela någon avgörande roll för huruvida man bör förbjuda våldsam BDSM eller inte. Det tycks mig godtyckligt.

Vore det inte lika godtyckligt som om man skulle förbjuda t.ex. idrottsgrenen skidskytte, men inte idrottsgrenen skidåkning och inte idrottsgrenen skytte, med hänvisning till att skidskytte både involverar skytte med gevär (och alltså kan tänkas ha en våldsglorifierande effekt) och riskerar göra att folk överanstränger sig genom alltför energiskt skidande, och för att ingen annan aktivitet råkar innehålla just båda dessa två negativa omständigheter, utan bara den ena eller den andra?

Apropå allt och ingenting, har du sett filmen http://www.imdb.com/title/tt0986263/ ? Såg den igår, den var ganska underhållande och ur ett filosofiskt perspektiv väldigt intressant. Se den om du inte har sett den!

Nej, den har jag inte sett. Tack för tipset!

[Justin Case]

Men blir det "äkta" BDSM om den undergivne ställer villkoren?

Absolut. Ett stopp-ord är väldigt viktigt. Det folk tycks glömma är den nödvändiga aspekten av ömhet i bdsm. Och ska man ge sig in i något sådant så ska man vara väldigt försiktig vem man väljer som master eller mistress och om man är mentalt mogen att vara master eller mistress. Att ge någon förtroendet "jag vill vara i ditt våld" medför ett stort ansvar för den som får det förtroendet. Det handlar inte om att göra illa och skada i den normala bemärkelsen.

Jag tänkte ut en liknelse till det där.
Anta att du har en en planka, en hammare, och en spik runt vilken ena ändan på ett mycket starkt gummiband sitter hårt knuten. Anta att du slår i spiken i plankan och sedan drar i gummibandet så att det spänns hårdare och hårdare, så att du till slut kan knäppa på det och få olika toner. Anta att gummibandet är så starkt att det inte är någon risk för att det spricker. Vad som då kan hända, om du drar riktigt hårt, och om du inte slagit i spiken tillräckligt djupt i plankan, är att spiken hoppar ut ur plankan. Risken för detta är mindre ju djupare du slagit i spiken i plankan. Gummibandet symboliserar din undergivnes hjärnas känslocentra. Spiken symboliserar din undergivnes grundvilja. Plankan och ditt användande av hammaren symboliserar din inställning till din undergivnes grundvilja. Fenomenet "spiken hoppar ut ur plankan" symboliserar "den undergivnes grundvilja kränks". Fenomenet "du har slagit i spiken så djupt att den stannar kvar i plankan hur hårt du än drar" symboliserar "den undergivne och du har före leken slagit fast en stabil värdegrund tillsammans, och ni kan lita så mycket på varandra att den undergivne kan känna sig säker på att den i förväg fastslagna värdegrunden kommer att följas och att hans grundvilja kommer att respekteras, hur hård behandling och hur hårda krav du än utsätter honom för när leken är igång. Fenomenet "om du slagit i spiken riktigt hårt, kan du spänna bandet så hårt att du kan börja musicera på det" symboliserar att om ni känner varandra riktigt väl, och om de fastslagna reglerna följs, kan du "spela" på din undergivne som på ett musikinstrument och ni kan tillsammans skapa ett musikaliskt mästerverk som ni båda njuter av. Vartefter som ni tröttnar på de lägre tonerna kan du spänna bandet hårdare och hårdare och på så sätt ge er tillträde till högre och högre toner (mer och mer spänning, vilket ger mer och mer intensiv njutning). Ju hårdare du spänner bandet, desto viktigare är det att spiken sitter så djupt att den inte lossnar.

En ansvarslös master/domina kanske inte slår i spiken tillräckligt djupt, drar hårt i gummibandet, och råkar då dra ut spiken. I värsta fall struntar han/hon då i att slå i spiken igen, och börjar istället svinga gummibandet runt runt i rummet för att få centrifugalkraften att spänna bandet. Det blir besvärligt för honom/henne att spela på bandet på det sättet, och det blir förmodligen ingen vidare skön musik.