Lycka som meningsfull verksamhet?

[Skogsälvan]

....

[idi]

Zokrates skriver:

Vi lever i en verklighet skapad av ett par sinnessjuka hjärnor, de som skapade detta är visserligen döda för länge sedan, men deras vision är vårt dagliga helvete och vi är fast i denna mardröm, vi borde ta kontrollen, bryta oss loss, men så länge som en minoritet tjänar på att hålla majoriteten i okunskap så att de inte själva kan avgöra skillnaden så håller de oss alla fast i detta tyranniets våld

Är det några speciella hjärnor som skapare du tänker på?
Vilken koll på verkligheten eller kunskap har sedan minoriteten som styr och håller oss andra i okunskap?

Jag kan ju inte förneka multinationella företag och vissa länders eller organisationers makt och mörkande, men tycker samtidigt att de till stor del är drabbade av samma okunskap som oss andra.
Hur ska vi "ta kontrollen och bryta oss loss"?

[idi]

hm såg att jag läste slarvigt, du skrev ju det jag kommenterade egentligen. Men kan du ange några speciella hjärnor som skapare är det väldigt intressant!

[J R Auk]

[...]Någon mening har väl känslorna utanför den direkta upplevelsen av dem?

Ja, det där med mening är ju lurigt, då mening ofta kan tolkas utifrån olika perspektiv. men rent evolutionsbiolgoiskt kanske känslorna är till för att guida varelsen till vilka sammanhang den bör söka för att öka chanserna för överlevnad. I övrigt är det nog väldigt subjektivt om känslorna har någon mening utöver upplevelsen av dem.

Vänligen

Fredrik

Men det där "evolutionsbilogiska" är ju knepigt eftersom du måste ha en grund (filosi) innan du ens applicerar den.

Betänk hur bra vi är på att överleva, vi befolkar majoriteten av jordens olika "zoner" och är väldigt många. Skall vi verkligen reducera detta med meningsfullhet till överlevnad?
Jag tror inte det är subjektivt om känslor har en mening utanför upplevelsen av dem, och jag förstår inte vilken vändning du gör när du först anger gener och sedan överger dem.
Känslor precis som "syn" eller "känsel" ger väl världen till oss som ett objekt, eller objekt, med egenskaper?

[J R Auk]

Men förihelvete, Zokrates! Nu känner jag mig kränkt eftersom jag har skrivit tusentals inlägg och jag har uppenbarligen misslyckats med att föra fram vad jag menar, alternativt slår du dövörat till.

Jaså, och mina hundratals inlägg som i stort går ut på att visa mer medmänsklighet, kärlek, empati och förståelse,
men som trots det bara resulterar i att jag får en stämpel i pannan som en misogyn bitterfitta! försök se vad jag verkligen skriver och vad avsikten är istället för att bara gå på känslan, visste du förresten om att intuitionen är bättre lämpad ute i skogen än bakom datorn?

Jag tolkar!

[Harald Davidsson]

Vi måste först definiera vad vi menar med känslor, alltså vi måste kunna särskilja känslor från sensationer men också måste vi ange känslornas källa, vi kommer då till samma problem som vid kosmos skapelse, vetenskapen är inte intressetrad av mål, källa och orsak, den börjar sin analys plötsligt i en kedja.


jag orkar tyvärr inte läsa alla inläggen i denna tråd, men jag kan se att de är skrivna med ena halvan som aktiv, alltså inläggen är skrivna från den maskulina, vänstra hjärnhalvan, den logiska analyserande komponenten, och den utgår alltså från att det medvetande vi har med sina värderingar är absolut, objektivt..fast i själva verket är den  bara en medveten pseudo-ordning

men för en gångs skull....kan vi inte titta på hela hjärnans aktivitet,
när Auk säger att han har sina känslor i en ask, jag förstår inte meningen
med ett sådant påstånde annat än att det är ett smickrande av hans eget ego,

lyssna några sekunder,  människans hjärna är det största miraklet på jorden,
detta miraKEL ÄR SÅ FANTASTISKT ATT HJÄRNAN KAN BLI MEDVETEN OM SIG SJÄLV,
vi behöver inte kasta oss över den enkla iden att vi speglar oss i andra,
för det är mycket mera komplicerat än så..


och faktiskt har de flesta människor halva hjärnan ganska PASSIV,
undertryckt, förtryckt, förslavad, hatad, bespottad
och detta sjäklvhatet hamnar på utsidan av oss,
alltså kvinnan i oss är SKÄNDAD till det yttersta av den patriarkala
logiska elitismen, som har AGGRESSIONEN som sin huvudsakliga känsla
och de andra så kallade odefinierade känslorna
kommer som
bieffekt av aggressions-känslan,,
,känslan av makt,
av att segra,
av att vara bäst,
av att vara störst,
så glädjen av aggressions-känsla bygger på ren sadism, hån, förakt av sin nästa,


varje människa i en civilisatiopn om vi ska kalla det för civilisation har rätt
att ha en grundkänsla i kroppen av
KÄRLEK och VÄLBEHAG

men..men..men..men..K R I G E T, aggresions-känslan vill annat.

[Harald Davidsson]

Känslorna sitter alltså i hjärnans högra del, som vetenskapligt klassificeras som bärare av emotioner, RUMS-UPPFATTNING, som är den självintegrerande komponenten och ytterst viktig i skapandet av konstbilder, men också i skapandet av ens personlighet,  som NYTT NAMN..plöderat för ..integral psykologi...men också intuitionen finns i den högra delen av hjärnan att uppfatta helheten, inte bara fokusera delen, som sker vid vetenskaplig analys..

[Harald Davidsson]

lyckan som meningsfull verksamhet som tråden heter
menas att då vi känner oss harmoniska fungerar helheten,
kanske inte perfekt
men åt det hållet...och det tycker jag är en meningsfull verksamhet..

jag själv sätter fotspår i evigheten

[Anders]

Lyckan kommer, lyckan går.

Gäller att ta emot den då den kommer. Carpe diem. Tror starkt på att man inte kan frammana den. Man kan ta ett lämpligt rus om man känner sig nere, men lyckan är en gåva. Vad man kan göra, är att hålla ögonen öppna så man ser den då den kommer.

[J R Auk]

Tja jag håller inte med. För jag ser inte lycka som någon särskild stämning eller känsla.

Jag menar kan någon argumentera utan cirkelargument för just lyckan?

Och vad det gäller detta med att ha känslor i en ask. Klart att det är metaforiskt. Jag drabbar ju av dem precis som alla andra. Men jag hävdar också att alla andra råder över sina känslor precis som jag. Det är alltså inte ett klappandet av egot utan snarare en analys av en belägenhet, som jag råkar, av praktiska skäl, återföra på min egen subjektivitet och därmed min utsaga.

Jag har dock ett jävla sjå. Jag vet inte om jag anstränger mig för att vara sur, det känns som det, jag sitter på tunnelbanan och ser dessa självreproducerande mönster, men jag kan inte veta att det inte är en rationalisering som jag som skyler min brist och att medvetenheten vore då bara ett led i utverkandet framför något verkande.

Hur som känslor sätter en stämning, jag tänker på det ofta när jag skiftar känsloläge, eller när en annan stämning. Då blir världen helt annorlunda, när jag är glad är världen vacker, män kvinnor barn gamla, alla är vackra. Men när jag är arg, eller snarare uppgiven (ilsk på min jävla belägenhet) är världen ful, alla som befolkar den är fula.

Men vem är jag att förkasta de värden som jag ser i stämningen av att vara "arg"? Vart är min grund där? Är inte känslan ett oreflekterat otyg om den inte reduceras till intentionalitet och återbördas som en artefakt reifierad inom mitt ägande? Dvs alltså att jag tar ansvar om någon tillåter den ostiga borgerliga metaforen.

Hur som helst jag orkar inte. Det fan tar på krafterna att upprätthålla ilskan. Kanske ser jag mina betänkanden om en normering av värden reduceras till en ren ekonomi för mig. Kanske är lyckans raison enbart att det kräver mindre, för att det inte besörjer "problemet" utöver världen som situerar det.

[freddemalte]

Tja jag håller inte med. För jag ser inte lycka som någon särskild stämning eller känsla.

Jag menar kan någon argumentera utan cirkelargument för just lyckan?

Och vad det gäller detta med att ha känslor i en ask. Klart att det är metaforiskt. Jag drabbar ju av dem precis som alla andra. Men jag hävdar också att alla andra råder över sina känslor precis som jag. Det är alltså inte ett klappandet av egot utan snarare en analys av en belägenhet, som jag råkar, av praktiska skäl, återföra på min egen subjektivitet och därmed min utsaga.

Jag har dock ett jävla sjå. Jag vet inte om jag anstränger mig för att vara sur, det känns som det, jag sitter på tunnelbanan och ser dessa självreproducerande mönster, men jag kan inte veta att det inte är en rationalisering som jag som skyler min brist och att medvetenheten vore då bara ett led i utverkandet framför något verkande.

Hur som känslor sätter en stämning, jag tänker på det ofta när jag skiftar känsloläge, eller när en annan stämning. Då blir världen helt annorlunda, när jag är glad är världen vacker, män kvinnor barn gamla, alla är vackra. Men när jag är arg, eller snarare uppgiven (ilsk på min jävla belägenhet) är världen ful, alla som befolkar den är fula.

Men vem är jag att förkasta de värden som jag ser i stämningen av att vara "arg"? Vart är min grund där? Är inte känslan ett oreflekterat otyg om den inte reduceras till intentionalitet och återbördas som en artefakt reifierad inom mitt ägande? Dvs alltså att jag tar ansvar om någon tillåter den ostiga borgerliga metaforen.

Hur som helst jag orkar inte. Det fan tar på krafterna att upprätthålla ilskan. Kanske ser jag mina betänkanden om en normering av värden reduceras till en ren ekonomi för mig. Kanske är lyckans raison enbart att det kräver mindre, för att det inte besörjer "problemet" utöver världen som situerar det.

J R Auk, Har du "analyserat" vilka fenomen i världen (i din omgivning eller i ditt sinne) som väcker de olika känslorna? Om så är fallet (att du har koll på detta), kan du se en tydlig (ja kanske till och med enkel) linje i detta, eller är det väldigt komplext och svårutläst?

Vänligen

Fredrik

[Harald Davidsson]

HaraldZarathustra sade

Hur befria sig från självbevarelsedriftens ego-dimma, hur komma bort från självets självhävdelse emot helheten, emot det totala, inte bli sig själv, men alla, hur ta sig igenom alla de blockeringar andras självbevarelsedrift hävdar emot en själv, hur bli fri i den ändllösa kärlekens klara ljus som det sanna, det äkta och det autentiska i alla, hur kunna dansa i alla människors hjärta extatiskt och hängivet,dansa på de tunna molnen i varje människas himmel, dansa på hennes läppar i kyssen, dansa på hennes ögonlock då hon sover, dansa i hennes drömmar, jag kommer som en främling från ingenstans, hur finna dörren till människans hus, för jag älskar människan, men var är hon, för jag älskar sanningen i henne, hennes vackra ögon, jag sökte efter människan på mina färder upp i bergen och ner i dalarna, jag såg djuren, jag gav dem alla mitt bröd från väskan, det var natt, jag sov ensam på gräset, vart hade människan tagit vägen,var jag ensam på jorden,det viskades i vinden att människan är här fast osynlig längst ner på botten av det ursprungliga vattnet skyddad av Matsya,hon väntar på att bli upptagen av kärlekens fågel fenix,

[J R Auk]

Tja jag håller inte med. För jag ser inte lycka som någon särskild stämning eller känsla.

Jag menar kan någon argumentera utan cirkelargument för just lyckan?

Och vad det gäller detta med att ha känslor i en ask. Klart att det är metaforiskt. Jag drabbar ju av dem precis som alla andra. Men jag hävdar också att alla andra råder över sina känslor precis som jag. Det är alltså inte ett klappandet av egot utan snarare en analys av en belägenhet, som jag råkar, av praktiska skäl, återföra på min egen subjektivitet och därmed min utsaga.

Jag har dock ett jävla sjå. Jag vet inte om jag anstränger mig för att vara sur, det känns som det, jag sitter på tunnelbanan och ser dessa självreproducerande mönster, men jag kan inte veta att det inte är en rationalisering som jag som skyler min brist och att medvetenheten vore då bara ett led i utverkandet framför något verkande.

Hur som känslor sätter en stämning, jag tänker på det ofta när jag skiftar känsloläge, eller när en annan stämning. Då blir världen helt annorlunda, när jag är glad är världen vacker, män kvinnor barn gamla, alla är vackra. Men när jag är arg, eller snarare uppgiven (ilsk på min jävla belägenhet) är världen ful, alla som befolkar den är fula.

Men vem är jag att förkasta de värden som jag ser i stämningen av att vara "arg"? Vart är min grund där? Är inte känslan ett oreflekterat otyg om den inte reduceras till intentionalitet och återbördas som en artefakt reifierad inom mitt ägande? Dvs alltså att jag tar ansvar om någon tillåter den ostiga borgerliga metaforen.

Hur som helst jag orkar inte. Det fan tar på krafterna att upprätthålla ilskan. Kanske ser jag mina betänkanden om en normering av värden reduceras till en ren ekonomi för mig. Kanske är lyckans raison enbart att det kräver mindre, för att det inte besörjer "problemet" utöver världen som situerar det.

J R Auk, Har du "analyserat" vilka fenomen i världen (i din omgivning eller i ditt sinne) som väcker de olika känslorna? Om så är fallet (att du har koll på detta), kan du se en tydlig (ja kanske till och med enkel) linje i detta, eller är det väldigt komplext och svårutläst?

Vänligen

Fredrik

För mig kom en vändning i hur jag såg på känslor när jag en dag gick i tunnelbanan och kände mig arg och nedstämd. Jag hånlog då till de möten jag fick, men leendena som kom tillbaks var ju tämligen oreflekterade, i det snabba mötet, och tog ju mitt tänkta hånleende som ett leende, så jag fick sympati tillbaks. Då insåg jag att jag var tvungen att upprätthålla min bitterhet och att glädjen av mötet liksom trängde sig på och var tvunget att motas bort. Så då började jag träna mig i att meditera, andas, och i syn av reproducerande mönster eller tankebanor grunlägga attityder som att inte tänka en sak mer än en gång osv.

Så känslorna har inte upprinnelse i världen utan i mig i mitt redan reflekterade vara i världen, och projiceras sedan ut på världen.

Det är komplext vill jag säga. Ilska, vrede osv har jag ganska god koll på, jag reducerar ner det till att gälla en upplevd begränsning som egologiskt motiverar mig att säga att det är inte jag som är begränsad utan världen som har ett "dåligt" ting, med en essens som är värd min ilska.

Dock så vet jag att analysen jag gjort av vrede och ilska kom ur ett tillstånd av glädje, det var när jag inte bar det jag kunde greppa det i begrepp och bryta ner det.

Jag kallar ju det känslans ontologi, även om jag är lite skeptisk till det ju mer jag tänker på den benämningen. Men jag vill fånga de övriga känslospektrumen lika klart som jag tycker mig fångat detta med ilska och vrede, och jag undrar om jag inte gör det bäst genom att söka se på till exempel lycka utan att erfara lyckans om sådan.

Men för att ta ett konkret exempel.

Varför det är så gynnsamt (för att göra en fin omskrivning) för mig med valtider är att det är då jag känner mig mest maktlös.

Men när jag försätts i stämningen av ilska så ser jag världen som befolkad av människor som inte kan förstå, istället för att erkänna att det är jag som inte kan konkretisera mina ideal i en fattlig mängd. Så fenomenet som gör att jag lider ilskan är dualt i det att upprinnelsen är förreflekterad i att jag inte känner mig mäktig att överkomma hindret, tex förklara varför jag tycker att man inte skall rösta utan att ställa krav på den man röstar på. Men fenomenet vari känslan utverkas är projektionen, vilken såklart ses som projektion först i analysen, av den här bristen hos mig som en brist hos andra, att de inte har ideal förståelse av det av mig outsagda.

Jag är dock intresserad av hur det inte bara är en deskription som sker i att jag projicerar utan även en normation, och med det en motivation. Kanske har jag misstagit mig när jag tänker att bara för att jag ser "igenom" känslan så skall jag förpassa den. Kanske borde jag snarare ge mig hän den för att motiveras och göra.

[Justin Case]

J R Auk, det tycks mig att de saker du tar upp är ägnade att nedvärdera lycka och uppvärdera sådant som inte är lycka. Det är som om du gett dig fan på att visa att lycka inte är mer värt än något annat. Men hur ärligt är det egentligen, från din sida? Har du någon erfarenhet av verklig lycka? Har du någon gång upplevt den där känslan av att Herrejävvlar, den här känslan är ju för fakking jävla UNDERBAR, låt mig ha den kvar så länge som det bara är möjligt!!! Har du någon gång haft en sådan känsla? Hur underbart vore det inte om en sådan känsla kunde bestå i, säg, några år i sträck åtminstone? Vore inte det långt bättre än allt det där du pratar om? Allt annat lika, alltså.

[Justin Case]

Så fenomenet som gör att jag lider ilskan är dualt i det att upprinnelsen är förreflekterad i att jag inte känner mig mäktig att överkomma hindret, tex förklara varför jag tycker att man inte skall rösta utan att ställa krav på den man röstar på.

"Rösta utan att ställa krav på den man röstar på" är väl ett konstigt sätt att se på röstande. Man röstar väl helt enkelt på det sätt som man tycker uttrycker ens krav bäst, av alla alternativ som finns att rösta på. Finns inget tillräckligt bra alternativ att rösta på, kan man starta ett eget parti. Inget hindrar dig från det. Att "rösta utan att ställa krav på den man röstar på" är nog inget som någon vettig människa med berått mod gör. Allt röstande innebär implicit krav: bland annat kravet att den man röstat på ska hålla sig till sitt partiprogram, annars kanske man röstar bort vederbörande i nästa val. Dock skulle jag personligen föreslå att vi hade val oftare än vart fjärde år, så att kraven från väljarna fick mer adekvat påverkan på de folkvaldas agerande. Som det är nu, anpassar de folkvalda sitt agerande efter hur långt ifrån valet det är. (Med undantag för sossarna nyligen; jag tänker på att de under nästan hela sin nyliga valkampanj fullkomligt obegripligt underlät att inrikta sig på att kritisera alliansens a-kassepolitik och sjukförsäkringspolitik (vilket hade varit ett vinnande kort) till förmån för idéer om butler i tunnelbanan och annat märkligt, som bara vände deras väljare ifrån dem.)

Jag är dock intresserad av hur det inte bara är en deskription som sker i att jag projicerar utan även en normation, och med det en motivation. Kanske har jag misstagit mig när jag tänker att bara för att jag ser "igenom" känslan så skall jag förpassa den. Kanske borde jag snarare ge mig hän den för att motiveras och göra.

Du strular till det för mycket. Tänk enkelt. Fråga dig: vilka typer av känslor är skönast att känna? Svar: lyckokänslor. Hur mycket tid vill jag känna dem? Svar: så mycket tid som möjligt. Slutsats: lev så att du får så mycket lycka som möjligt i ditt liv. Svårare än så är det inte. (Men det är svårt nog, erkänner jag.)