Några målningar (Johan Ågren).

[Johan Ågren]

tack
gillar att det är text på bilden, ger djup och förstärker skisskänslan
själv är jag en patina älskare, vill alltid ha en metakänsla på alla bilder
som att bilden tillhör en annan värld, den verkliga illusionen världen
ha ha, men det är min böjelse
kanske du har en annan, har inte hunnit läsa vad du skrivit än

Jag ville förut, för 15år sedan, att det jag gjorde skulle kännas som det var uppgrävt ur jorden, som att detta i sig gav det dignitet. Kunde se ut så här, även om detta exempel inte har SÅ mycket "patina". Det är från en period då jag jobbade med symbolism. Att tänka på vad gäller estetiken i detta är att det här var innan denna estetik fanns i  varenda designaffär. Det där aset väger nog 50 kg  :) "Ögonen" är av bly, skivan är i cement som jag har huggit ut skriften i, och i övrigt massivt trä. Tanken var också att den skulle kunna grävas ner och på så sätt bli bättre med åren:

[Skogsälvan]

Den där kommer jag ihåg, Johan. Har du någon avsiktlig tanke med antalet sju ögon och att de är placerade på den sidan av "skrifttavlan"? Får man fråga vad det står?

[Johan Ågren]

Den där kommer jag ihåg, Johan. Har du någon avsiktlig tanke med antalet sju ögon och att de är placerade på den sidan av "skrifttavlan"? Får man fråga vad det står?

Den heter "kommunikation". De sju ögonen står för ett totalt betraktande (Harald kan förklara  :)) Texten är mitt eget språk, som ingen annan har lärt sig än vad jag vet. Men verket är inte nödvändigtvis en symbol av just mig, utan principen. Har faktiskt till stor del glömt bort den anda i vilken jag skapade detta. Minns att jag låg på en filt och med ett tänt stearinljus framför den en natt på konstskolan. Funktionen var för mig meditativ, att jag stannade till och förstärkte ett tillstånd. Det är tydligt att det handlar om ett befästande.

[Skogsälvan]

Ja, då tolkade jag ögonen rätt.  Kul med ditt eget språk  :) , men du vill alltså inte tala om vad det står?

[Johan Ågren]

Ja, då tolkade jag ögonen rätt.  Kul med ditt eget språk  :) , men du vill alltså inte tala om vad det står?

Det är det jag inte kan, det har inte har utvecklat sig. Men jag uttolkar de tre sista tecknen som död, för det var det enda jag var säker på, och anledningen till att jag gjorde tre kors (ett kors hade inte kunnat uttolkas, möjligen två). Samtidigt använde jag ofta tre staplar som en symbol för "familjen", varav jag korsade över en för att markera/utesluta mig själv. Men texten ska/kan nog främst ses som ett kommunikativt haveri, men samtidigt självhävdande. Värt att notera är att jag inte talade med människor, jag vistades mest i naturen och träffade andra människor som kunde kommunicera utan ord. Den kommunikation jag hade med människor var väldigt fåordig och krystad. Intressant är att min gammelmormor vårdade mig som barn, och hon kunde inte tala. Jag tror jag ringar in betydelsen någonstans i detta, som jag sedan projicerar som en universalitet.

[Skogsälvan]

Jag förstår. Babels torn har kruxat till saker och ting. Fast jag är ju lite förtjust i mysterier. Synd att dina tecken inte syns så bra för det hade varit kul att försöka göra ett förslag på dechiffrering. Antar att du har skrivit från vänster till höger vågrätt?

[Harald Davidsson]

öppna  en ny tråd med flera av dina bilder, Johan
så ska jag kommentera, äkta eller falskt. Du är
fullproppad med teknik, mekanik och vetenskap, men
under all denna bråten finns din äkta skapande kraft
nertryckt,

Åk till skagen i Danmark och hyr ett hus där
några månader och måla i sträck, men du måste börja måla
som ett barn med fingrarna och skvätta hit och dit med färgerna
och ha duken på golvet,

du måste försöka bryta igenom alla
tankar om teknik och hur det ska vara och mekanik osv. du
måste ner till din bilds botten, där har du din skapar kraft
äkta och levande.

[Harald Davidsson]

Jag läser trådens sidor, det enda som fastnar är den
spanska klotter-konstnären som du såg utställning av 94
och de tre nedre målningarna, okej, det är postmodernism,
civilisationens skelett av rost och mörker, ditt måleri är empiriskt,
en vit bakgrund och några svarta streck och dimman som ljus.
det enda symbolvärdet är att civilisationen är bara ett skjul eller
ett ruckel som kan rasa vilken sekund som helst.

Jag saknar  mänskliga känslor i dina bilder, som håller sig mera
på ett distanserat avstånd från hjärtat och ångesten,
håller sig mera till en arkitektonisk
yttre värld som byggts upp ute i naturen.

det här klottret från Bronx var ju ett punk-uppror, var har du
ditt uppror, Johan, dina bilder känns mera som glitter och glamor,
där luxor-tvålen är det viktiga insterumentet, där det alltså handlar om
att visa upp nytvättade glänsande ansikten, fast där hjärtat ligger
i skiten och bluddrar med all sin ångest och sin bortkastade kärlek
och på det sättet är din konst ej äkta.

[Johan Ågren]

Jag jagar inte upproret, har nog med mina egna spärrar och begränsningar. Det är därför jag sett min konst som en personlig uppgörelse, utan relevans för andra. I själva verket söker jag en upplösning, där jag kan lyfta från den hårda ytan och att rörelsen fortsätter. I dansen har jag varit närmare. Brukar du dansa harald, till den punkt där kroppen inte längre styrs av dina tankar? Det är dit jag försöker komma, i allt jag gör. Det jag gör på den hårda ytan kommer således alltid att vittna om misslyckanden, för då när jag lyckas så fortsätter jag bortom ytan.

där luxor-tvålen är det viktiga insterumentet

Kanske jag försöker tvätta bort "det äckliga" du talade om tidigare?

Erkänner att jag gjort en del ytliga tilltag för att kompensera. Det gör jag i hela mitt liv. Jag fortsätter t.ex att tvätta håret när det ser för flottigt och stripigt ut, trotts att jag egentligen avundas den nolltolerans Zokrates hade mot sådana påfund.

[Harald Davidsson]

Du upprepar ordet...äcklig...fjärde bilden undre raden
på höger sida ser ut som ett skadat foster, det känns
äckligt och de dystra färgerna, en slags traumatisk
expression på gränsen till sjukdom..och det du skriver...trotts
att jag egentligen avundas den nolltolerans Zokrates hade mot
sådana påfund.

Det är för mig ett helt obegripligt uttalande

[Harald Davidsson]

Kan du förstå vad som menas med att du
som människa kan skapa nya symboler.

[Johan Ågren]

Du upprepar ordet...äcklig...fjärde bilden undre raden
på höger sida ser ut som ett skadat foster, det känns
äckligt och de dystra färgerna, en slags traumatisk
expression på gränsen till sjukdom..och det du skriver...trotts
att jag egentligen avundas den nolltolerans Zokrates hade mot
sådana påfund.

Det är för mig ett helt obegripligt uttalande

Växter och foster; knoppar i utvecklingsstadier och evolutionens olika faser hittar jag ofta när rörelserna är helt fria. Det är inte "jag" som gör dessa. Det "jag" gör är att "skada" dem i den bemärkelsen att mitt flöde inte är tillräckligt bra. Om sedan denna "rörelse" jag talar om bara är nonsense och helt obetydligt, ja så kan det vara, så är det något jag får ta till mig alltefter jag lever. Just nu ser jag min kontakt med den som min starkaste livlina till något inom mig som jag kan kalla äkta, och som inte enbart utgår från en existentialistisk idévärld. Är inte det "äckliga" just det friska som blivit skadat. Det friska krävs för att det "äckliga" ska framträda. Vad händer när det som är "skadat" möter det "friska". Får det existera? Är mötet en del av livet?

[Minded]

Harald, vilken vinning får du av att tala med mystiska ord? Varför säger du inte så att man rakt upp och ned förstår istället?

Är det att leva som man lär?

[Johan Ågren]

Kan du förstå vad som menas med att du
som människa kan skapa nya symboler.

Kallar det inte "symboler". Definitionen av en symbol är det som känns igen, den gemensamma överenskommelsen. Vad vi kan göra är att sätta bild/text/ljud till något som tidigare varit outtalat, men som ändå funnits som ett explosivt potentiellt tillstånd som väntat på sitt gestaltande. Det kan då gestalta sig som något som alla känner igen men som ingen sett tidigare. Det blir sedan till en "symbol" efter det att alla nickat instämmande och använder det som referens. Symbolen är således beroende av detta (mänskliga) sammanhang. Det individuella skapandet väljer jag att inte definiera som skapandet av symboler. Jag kan således inte veta om jag skapar symboler eller ej, eller om jag är intresserad av att skapa symboler. Andra människor har alltmer börjat säga att det jag gör har en allmängiltig grund som de kan känna igen, men jag är fortfarande tveksam. Ju mer jag tar bort den yta som du refererar till som "tvålig" så tappar de flesta sitt intresse, och jag står återigen ensam.

[Harald Davidsson]

Kallar det inte "symboler". Definitionen av en symbol är det som känns igen, den gemensamma överenskommelsen. skriver JOHAN.


Nu har du äntligen kommit upp en bit i luften. För det första
CG Jung förstod aldrig att människan kunde skapa symboler,
Han trodde att myten var skapad genom en slags stor dröm för
länge, länge sedan. Fast att han hade alla typer av symboler
framför näsan i sina Böcker han införskaffat, alkemiska, religösa
psykologiska och från konsten, kunde han inte fatta att en viss
människa var bakom dessa symbolers skapelse. För han förstod
aldrig att personlighetens sanna förvandling var en konstnärlig
process i vederbörandes hjärna där han skapar fram nya symboler,
alltså en symbolisk värld iställer för en materialöistisk värld som
börjar bära upp hans personlighet och gör att han befrias från det
materiella oket.

Forskningen idag kallar det för symboler. men blanda inte in
definitioner, gör inte bilder till ord, Och den gmensamma
överenskommelsen menas ju det kollektiva varat..

ifall du gör en målning känslomässigt starkt och om alla känner sig träffade
har du målat fram en ny symbol.

varför sitter du fångad i ett färdigskapat, ursäkta slumpmässigt
uppdykande universum,
vad som potentiellt existerar..varför inte börja fatta att nästa steg
i skapandet efter att skapa nya symboler är vad vi kallar
för Mirakel-skapandet.